Hoppa till innehållet

Diana (1904)/Del 1/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Herr öfverhofjägmästaren Bryant de Monsoreau.
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Huru Bussy på samma gång återfinner porträttet och originalet
Diana de Méridors historia.  →


[ 116 ]

XII.
HURU BUSSY PÅ SAMMA GÅNG ÅTERFINNER PORTRÄTTET OCH ORIGINALET.

Vid fyratiden på eftermiddagen var jakten slut. Det såg ut som om kungen hade gissat sig till hertigens önskan, ty hela hofvet återvände till Paris genom Faubourg Saint-Antoine.

Herr de Monsoreau hade skilt sig från jaktsällskapet under förevändning att han genast måste vidtaga förberedelser till sin resa.

Då man passerade Bastiljen, tog kungen tillfället i akt att göra sina följeslagare uppmärksamma på fängelsets hemska och mäktiga dysterhet — antagligen för att påminna om hvad som väntade dem, ifall de händelsevis skulle få lust att bli hans fiender i stället för hans vänner.

Många förstodo afsikten och fördubblade sina vördnadsbetygelser inför hans majestät.

Under tiden sade hertigen af Anjou med låg röst till Bussy:

— Lägg väl märke till trähuset där till höger med den lilla madonnabilden! Följ så samma linje med ögonen och stanna vid det femte huset, det första inberäknadt.

— Godt, ers höghet, sade Bussy.

— Det är där hon bor, sade hertigen, i huset midt för rue Sainte-Cathérine.

— Jag ser huset, ers höghet. Men se! Vid ljudet från trumpeterna, som förkunna att kungen nalkas, fyllas alla fönster af nyfikna.

— Utom i det huset jag nämnde, sade hertigen.

— Nåja, fönstren förbli stängda, men man drar undan en gardin däruppe, sade Bussy. Hans hjärta slog som om det ville sprängas.

— Utan att någon synes till, ifyllde hertigen. Den sköna damen är väl bevakad, eller också förstår hon mycket väl att skydda sig själf. Nå, här bor hon emellertid, och jag skall sedan lämna dig nyckeln.

Bussy skärpte sin blick till det yttersta för att kunna urskilja någon bakom gardinen, men det var förgäfves.

Vid framkomsten till hertigens hotell fick Bussy nyckeln till huset sig anförtrodd, och hertigen uppmanade honom ännu en gång att hålla god vakt för hans räkning. Bussy lofvade allt hvad hertigen ville och begaf sig sedan hem till sitt hotell.

— Nå? sade han till Rémy.

— Jag ämnade just göra samma fråga!

— Du har inte upptäckt någonting?

[ 117 ]— Nej, det tycks vara lika svårt om dagen som om natten. Jag är i valet och kvalet mellan fem eller sex hus i en rad.

— Då har jag haft mera tur, min käre Rémy.

— Har ni också varit ute på upptäcktsfärd?

— Nej, jag har bara ridit den där gatan.

— Och ni kände igen porten? Är ni säker på det?

— Inte alldeles säker. Men jag hoppas det åtminstone.

— Och när får jag veta, om ni verkligen har lyckats finna hvad ni sökt?

— I morgon bittida.

— Och till dess?

— Behöfver jag dig inte, min käre Rémy.

— Vill ni inte, att jag skall följa med?

— Nej!

— Men ni måste lofva mig att ni är försiktig!

— Å! svarade Bussy skrattande, den förmaningen är fullkomligt öfverflödig — jag är ju allmänt bekant för min försiktighet.

Bussy intog en middag, som utvisade, att han ej var fullt säker på när och hur han skulle få supera. När klockan slog åtta, tog han sin bästa värja, stack ett par pistoler i bältet och lät föra sig i sin bärstol till rue Saint-Paul. Där igenkände han med lätthet huset med madonnabilden och räknade till det femte därifrån, hvarefter han svepte in sig i en stor svart kappa och ställde sig på post i hörnet vid rue Sainte-Cathérine, fast besluten att vänta där i två timmar. Om ingen hade kommit till dess, ämnade han sedan handla för egen räkning.

Klockan slog nio i kyrkan Saint-Paul just då Bussy ställde sig på sin post. Han hade knappt uppehållit sig där tio minuter, förrän han genom mörkret såg, att två ryttare nalkades genom porte de la Bastille. De stannade i närheten af hôtel des Tournelles. Den ene hoppade af hästen och lämnade tyglarna åt den andre, som troligen var hans lakej. Sedan den sistnämnde hade vändt om samma väg tillbaka med hästarna och ej längre kunde ses eller höras i mörkret, styrde den förste sina steg mot det af Bussy öfvervakade huset.

Han spejade försiktigt åt alla håll, för att se efter om han var bemärkt, men så gick han in och Bussy hörde porten stängas efter honom.

Han dröjde en stund af fruktan för att den mystiske passageraren skulle stå på lur bakom gallerfönstret, men efter några minuter gick han öfver gatan, öppnade porten och stängde den igen utan buller.

Han såg nu att gallerfönstret satt i jämnhöjd med hans hufvud — det var antagligen samma fönster, hvarigenom han hade betraktat Quélus. Nu trefvade han sig långsamt fram genom gången, vid hvars slut han till vänster stötte på en trappa.

Där stannade han af två skäl. Det ena var att han kände sina [ 118 ]ben vackla på grund af sinnesrörelse — det andra att han hörde en grof stämma säga:

— Säg till din matmor, att det är jag, Gertrude, och att jag vill komma in.

Han öppnade porten och stängde den igen utan buller.

Dessa ord uttalades med så befallande ton, som om ett nekande svar ej kunde komma i fråga. Strax därefter hördes också en kammarjungfrus stämma svara:

— Var så god och stig in i salongen! Madame kommer strax.

Hvarpå Bussy hörde bullret af en dörr, som stängdes.

Han kom nu ihåg, att Rémy hade räknat trappstegen, och Bussy räknade under uppstigandet till tolf, hvarefter han befann sig i den öfre förstugan eller korridoren.

Där skulle det ju finnas tre dörrar. Han tog några steg framåt med återhållen andedräkt och med händerna utsträckta framför sig. Nu träffade han på en dörr — det var antagligen den, hvarigenom den okände hade gått in. Bussy trefvade vidare, upptäckte ännu en dörr, fick fast i en nyckel — och skälfvande från topp till tå vred han ljudlöst om denna nyckel och sköt upp dörren.

Han kom in i ett rum, som skulle ha varit fullkomligt mörkt, om icke ett ljussken hade trängt dit in från salongen bredvid.

Ljusskenet föll rakt på ett fönster, och mönstret på de broderade gardinerna förorsakade Bussy en häftig hjärtklappning. Han kastade en blick uppåt den belysta delen af taket och kände igen de mytologiska figurerna — han sträckte ut sin hand och fick fatt i den skulpterade sängen.

[ 119 ]Det fanns icke längre något tvifvel. Han befann sig i samma rum, där han hade vaknat upp ur sin svimning den natt, då han hade fått sin blessyr.

Bussy genombäfvades af en ny ljuf rysning, medan han inandades den härliga doften i detta hemvist för ungdom och skönhet.

Han gömde sig bakom sängomhängena och lyssnade.

I rummet bredvid hördes den okände otåligt gå fram och tillbaka. Allt emellanåt stannade han och mumlade:

— Kommer hon då aldrig?

Slutligen öppnades en dörr på andra sidan om salongen. Små lätta steg hördes på mattan därute jämte frasandet af en sidenklädning, och. en kvinnoröst, som på samma gång uttryckte fruktan och förakt, sade:

— Här är jag nu! Hvad vill ni mig?

— Å! tänkte Bussy bakom sängomhängena, om det där är älskaren, så kan man gratulera hennes man!

— Madame, sade den som fått röna ett så kallt mottagande, jag har den äran att underrätta er, att eftersom jag i morgon bittida måste resa till Fontainebleau, så ämnar jag tillbringa natten hos er.

— Kommer ni med underrättelser från min far? frågade kvinnorösten.

— Hör på, madame …

— Ni minns vår öfverenskommelse från i går, då jag samtyckte att bli er hustru på det uttryckliga villkoret, att ni antingen skulle laga att min far genast kom till Paris, eller också skulle jag resa till honom.

— Strax efter min återkomst från Fontainebleau skola vi resa till honom, madame, därpå ger jag er mitt hedersord, men under tiden …

— Å, stäng inte den där dörren, herr grefve, det tjänar ingenting till! Jag kommer inte att tillbringa en enda natt under samma tak som ni, innan jag kan vara fullkomligt lugn för min fars öde.

Efter denna bestämda förklaring från den unga damens mun hördes plötsligt det skarpa och långdragna ljudet från en liten hvisselpipa af silfver.

Detta var det vanliga sättet att tillkalla tjänstfolket på denna tid, innan ringklockorna kommo i bruk.

Nu öppnades den dörr, hvarigenom Bussy hade kommit, och kammarjungfrun skyndade in. Det var en stor och stark flicka från Anjou. Hon tycktes ha väntat sin matmors kallelse och hörsammade den ögonblickligen.

Då hon gick in i salongen, sköt hon upp dörren dit på vid gafvel.

Nu föll en bredare ljusflod öfver rummet, där Bussy var gömd. Han kände tydligt igen porträttet mellan fönstren.

— Du får inte gå till sängs, Gertrude, sade matmodern, och du skall uppehålla dig i närheten, så att du genast hör, om jag ropar.

[ 120 ]Kammarjungfrun svarade ej, men gick ut igen samma väg hon kommit. Hon lämnade fortfarande salongsdörren vidöppen, så att ljusskenet föll rakt på det vackra porträttet.

För Bussy fanns det icke längre en enda skymt af tvifvel. Det var samma porträtt, som han hade sett förut.

Han smög sig försiktigt fram mot den öppna dörren, för att speja genom dörrspringan, men hur sakta han än gick, knarrade likväl golfvet under hans steg just då han lade ögat intill springan.

Damen vände sig om vid detta obetydliga buller — ja, det var originalet till porträttet, det var den ljufva féen från Bussys dröm!

Mannen hade tydligen ingenting hört, men han vände sig om, då han såg henne göra så.

Det var herr de Monsoreau.

— Å! hviskade Bussy för sig själf, den hvita gångaren — den bortröfvade kvinnan … Jag får mycket säkert höra någonting förskräckligt!

Han torkade ångestsvetten ur sin panna.

Bussy kunde tydligt se de båda samtalande. Hon stod framför honom högrest och blek, och med ett uttryck af kallt förakt i sitt ansikte. Han satt på en stol och bet i sina naglar, otåligt knackande med ena foten mot golfvet.

— Madame, sade slutligen herr de Monsoreau, tro inte, att ni längre kan fortsätta att spela rollen af offerlamm och förföljd oskuld gent emot mig! Ni är nu i Paris, i mitt hus — och hvad mera är, ni är grefvinna de Monsoreau, det vill säga min hustru.

— Men om så är — hvarför vägrar ni att föra mig till min far? Hvarför vill ni fortfarande hålla mig gömd?

— Ni glömmer hertigen af Anjou, madame!

— Men ni försäkrade ju, att sedan jag en gång väl var er hustru, skulle jag inte längre ha någonting att frukta af honom.

— Ja, det vill säga …

— Det försäkrade ni högtidligt.

— Men vi måste ännu vidtaga några försiktighetsmått.

— Nåväl, så gör det, och kom sedan tillbaka.

— Diana! utbrast grefven med stigande vrede, man får inte leka med äktenskapets heliga band! Och jag råder er att inte göra det.

— Laga att jag får tillit till min man, så skall jag också respektera det band, som förenar oss!

— Jag tycker emellertid, att jag borde ha förvärfvat ert förtroende genom mitt handlingssätt mot er.

— Men jag anar, att det inte är ensamt mina intressen ni har haft i sikte under hela denna affär. Och skulle det verkligen förhålla sig så, har slumpen kommit er till hjälp på det märkvärdigaste sätt.

[ 121 ]— Detta går verkligen för långt! utropade grefven. Jag är här i mitt eget hus och ni är min hustru — och om också själfva afgrunden kom er till hjälp, så skall ni hvila i min famn i denna natt!

Bussy förde handen till värjfästet och tog ett steg framåt. Men Diana lämnade honom icke tid att gå öfver tröskeln.

— Se här mitt svar! utbrast hon och drog fram en dolk ur sitt klädningslif.

“Var lugn för att ni skall bli hämnad, madame!”

Hon rusade plötsligt in i rummet, där Bussy stod och stängde dörren i dubbla lås. Och medan Monsoreau under en ström af hotelser oupphörligt dundrade på dörren med knutna näfvar, ropade hon högljudt:

— Om ni slår en enda spillra ur denna dörr, så skall ni finna mig död på tröskeln — ni känner mig och vet, att jag håller mitt ord!

— Och var lugn för att ni skall bli hämnad, madame! hviskade Bussy och slöt henne i sina armar.

Diana var nära att uppge ett skrik, men hon insåg snart, att hon här ej behöfde frukta för någon annan än sin man. Och därför inskränkte hon sig till att stum och darrande göra en afvärjande åtbörd. Herr de Monsoreau riktade först några häftiga sparkar mot dörren, men sedan kände han sig antagligen öfvertygad om, att Diana kunde verkställa sin hotelse, och han lämnade plötsliga salongen, slängde våldsamt igen dörren efter sig och gick med bullrande steg genom korridoren och utför trappan.

Nu frigjorde sig Diana hastigt ur Bussys skyddande armar och tog ett steg tillbaka.

— Hvem är ni? Och hur har ni kommit hit? frågade hon.

— Madame! sade Bussy, som under tiden åter hade öppnat dörren och nu föll på knä framför henne. Jag är en man, hvars lif ni har räddat. Och aldrig kan ni väl tro, att jag har kommit hit i ond afsikt?

[ 122 ]Ljusskenet från salongen föll nu klart öfver den unge ädlingens vackra ansikte och Diana kände igen honom.

— Å, är det ni? utbrast hon och knäppte ihop sina händer. Och ni har varit här hela tiden — ni har hört allt?

— Ja, det har jag, madame!

— Men hvem är ni? Säg mig hvad ni heter?

— Mitt namn är Louis de Clermont, grefve de Bussy, madame!

— Bussy! Den tappre Bussy! utbrast Diana ifrigt, utan en aning om den glädje, som hennes utrop framkallade hos den unge mannen. Å, Gertrude, Gertrude! ropade hon till kammarjungfrun, som helt bestört hade kommit inrusande, då hon hörde sin matmor tala med någon, nu behöfver jag inte längre frukta för någonting, ty från och med denna stund ställer jag min ära under beskydd af den ädlaste och modigaste adelsman i vårt land.

Hon räckte Bussy sin hand och fortsatte:

— Stig upp, herr de Bussy! Ni har sagt mig hvem ni är, och nu måste ni också få veta hvem jag är.