Diana (1904)/Del 2/Kapitel 40
| ← Ute på spioneri |
|
En promenad till des Tournelles → |
XL.
HERR DE MONSOREAU FÅR HERTIGENS UNDERSKRIFT OCH DESSUTOM ETT VÄNSKAPSFULLT LÖFTE.
Efter ett par sekunders tystnad frågade hertigen:
— Nåväl, herr grefve, hvad har ni för budskap till mig från herrarna af Guise?
— Mer än ett, ers höghet
— De ha således skrifvit till er?
— Nej, nej! Herrarna af Guise skrifva inte sedan mäster Nicolas David försvann så plötsligt och hemlighetsfullt.
— Har ni då varit vid armén?
— Nej — men de ha kommit till Paris.
— Herrarna af Guise i Paris! utbrast hertigen. Och jag har inte sett till dem.
— De ä' alltför försiktiga att kompromettera sig eller ers höghet!
— Och jag har inte fått veta något om deras hitkomst!
— Jag är ju här nu för att underrätta ers höghet!
— Men hvad vilja de här?
— De komma till det möte, som ers höghet själf har aftalat med dem.
— Har jag aftalat något möte?
— Ja visst! Samma dag som ers höghet blef arresterad, hade ni nyss fått ett bref från herrarna af Guise, och ni lät genom mig svara dem, att de skulle infinna sig här den 31 maj och stanna här till den 2 juni. I dag är den 31 maj! Ers höghet ser, att om ni har glömt herrarna af Guise, så ha de likväl inte glömt ers höghet.
François af Anjou bleknade.
Det hade händt så mycket sedan den där skickelsedigra dagen, att han hade glömt bort hela mötet, huru viktigt det än var.
— Jag minns det nu, sade han. Men de förbindelser, som på den tiden fanns mellan mig och herrarna af Guise, existera inte nu längre.
— Om det förhåller sig så, ers höghet, sade Monsoreau, så gör ni rättare i att underrätta dem därom, ty jag tror, att de ha en helt annan uppfattning af saken.
— Hvad menar ni?
— Det kan ju hända, att ni tror er vara löst från er förbindelse till dem, ers höghet! Men de tro sig fortfarande vara i förbund med er.
— Det hela är ingenting annat än en snara, min käre grefve, men en man som jag låter inte fånga sig två gånger.
— Och när har ers höghet fallit i snara förut?
— När? Guds död! Hur kan ni fråga så? I Louvren, förstås?
— Men det var väl inte herrarnas af Guise fel?
— Det vill jag inte säga, mumlade hertigen, det vill jag visst inte säga! Men de gjorde åtminstone ingenting för att hjälpa mig på flykten.
— Det var ju en omöjlig sak, eftersom de själfva voro stadda på flykt.
— Nåja, det är sant, medgaf hertigen.
— Men när ni lyckligt och väl befann er i Anjou, hade jag ju i uppdrag att säga er, att ni alltid kunde räkna på dem i samma mån som de kunde räkna på er — och att de genast skulle följa er, då ni marscherade på Paris.
— Det är också sant, förklarade hertigen. Men jag marscherade aldrig på Paris.
— Visst gjorde ni det, ers höghet, eftersom ni nu befinner er här!
— Visserligen! Men jag kom till Paris som min brors bundsförvant.
— Ers höghet måste tillåta mig att anmärka, att ni är mer än bundsförvant till herrarna af Guise.
— Hvad är jag då?
— Ers höghet är deras medbrottsling.
Hertigen af Anjou bet sig i läppen.
— Och ni säger, att ni har fått i uppdrag att meddela mig deras hitkomst?
— Ja, ers höghet! De ha gjort mig den äran att öfverlämna detta uppdrag åt mig.
— Men de ha inte meddelat er anledningen till deras återkomst?
— De ha meddelat mig allt, ers höghet — både anledningar och afsikter — därför att de veta, att jag är ers höghets förtrogne vän.
— De ha således särskilda afsikter? Och hvilka?
— Desamma som alltid.
— Och de tro sig kunna nå sitt mål?
— Det anse de för alldeles säkert.
— Och deras mål är fortfarande att …
Hertigen hejdade sig. Han vågade icke uttala fortsättningen.
Men Monsoreau fullföljde oförskräckt:
— Att låta utropa er till kung af Frankrike — ja, ers höghet!
Hertigens ansikte färgades af en glädjerodnad.
— Men är det närvarande ögonblicket lämpligt? frågade han.
— Det måste ers höghets egen klokhet och insikt afgöra. Vi ha ju fakta, ovedersägliga fakta, att hålla oss till.
— Hvad menar ni med det?
— Å! Kungens utnämning till Ligans chef var ju endast en komedi, som tämligen snart uppskattades till sitt verkliga värde. Nu har det inträdt en reaktion, och hela riket reser sig som en man mot hans kreaturs tyranni. De andliga kalla nationen till vapen, kyrkorna genljuda af förbannelser öfver kungen i stället för böner till Gud. Armén skälfver af otålighet, alla stånd sluta sig tillsammans, Ligan utbreder sig allt mer och mer och släkten Valois' regering lutar mot sitt fall. Under dessa förhållanden ha herrarna af Guise insett nödvändigheten af att välja en duglig regent, och deras val har naturligtvis fallit på ers höghet. Men ni har kanske numera ändrat åsikt?
Hertigen svarade ej.
— Ers höghet vet, att ni kan tala till mig utan förbehåll!
— Jag tänker på, att min bror är utan barn, sade hertigen, och att jag således i alla händelser skall ärfva kronan efter honom. Hvarför skulle jag då inveckla mig med en hop folk och kompromettera mitt namn och min värdighet i onödan? Hvarför skulle jag kasta mig i fara, för att vinna en sak, som måste bli min utan att jag behöfver röra ett finger?
— Ers höghet misstar sig, förklarade Monsoreau. Ni kommer aldrig att intaga er brors tron, om ni inte tar den med våld då tillfälle erbjuder sig. Herrarna af Guise kunna inte själfva bli kungar, men de skola aldrig lyda en kung, som inte är efter deras hufvud. De ha alltid tänkt sig, att ers höghet skulle träda i stället för den nu regerande monarken. Men om ers höghet afslår deras anbud, så är det fullkomligt säkert att de välja en annan.
— Och hvilken annan skulle våga sätta sig på Karl den stores tron? frågade hertigen med rynkade ögonbryn.
— En Bourbon, tänker jag, i stället för en Valois.
— Kungen af Navarra? utbrast hertig François.
— Hvarför inte? Han är ung och tapper. Han har visserligen inga barn, men det kan han få.
— Han är hugenott!
— Han blef ju omvänd under Bartholomeinatten?
— Ja, men han har sedan återigen afsvurit den sanna tron.
— Nåja, men hvad han en gång gjorde för att rädda sitt lif, kan han göra om igen för att vinna en tron.
— Tror man då, att jag skall afstå från mina rättigheter utan att försvara dem?
— Jag tänker, att denna omständighet är förutsedd, ers höghet.
— Jag skall försvara dem till det yttersta.
— Bah! De äro födda till krigare!
— Jag ställer mig i spetsen för Ligan!
— Guiserna äro Ligans lif och själ.
— Jag går i förbund med min bror!
— Då finns han inte längre till.
— Jag kallar Europas kungar till min hjälp!
— Europas kungar föra gärna krig mot hvarandra, men de skola säkert betänka sig två gånger innan de draga i härnad mot ett folk utan kung.
— Hvad betyder detta?
— Att herrarna af Guise i nödfall äro beslutna till allt, till och med att göra Frankrike till republik.
Hertigen var utom sig af förskräckelse. Mönsoreau kunde då rent taga lifvet af honom med sina slagfärdiga svar!
— Republik! mumlade han.
— Ja! Som i Schweiz — Genova — Venezia …
— Men mina anhängare komma aldrig att tåla, att man gör Frankrike till republik, utbrast hertigen.
— Edra anhängare! upprepade Monsoreau. Å, ers höghet! Ni har uppträdt till den grad oegennyttigt och ädelmodigt, att jag nästan vågar svära på, att ert parti inte räknar flera anhängare än mig och herr de Bussy!
Hertigen smålog dystert.
— Jag är således oafvisligt förbunden med Guiserna, sade han.
— Det är nog så, ers höghet, förklarade Monsoreau.
— Men hvarför fråga de efter mig alls, om jag är så totalt utan makt, som ni påstår?
— Ställningen är den, att utan herrarna af Guise förmår ers höghet ingenting, men tillsammans med dem förmår ni allt. Ett enda ord och ni är kung.
Hertigen reste sig. Han var tydligen förfärligt upprörd. Han började gå af och an i rummet, slängde undan allt som var i hans väg — möbler, borddukar, porsliner — och stannade slutligen framför herr de Monsoreau.
— Du sade fullkomligt sant, Monsoreau, när du påstod, att jag inte har flera vänner än dig och Bussy!
Han uttalade dessa ord med ett välvilligt småleende, som han hade framtvingat på sina bleka läppar,
— Ers höghet inser det? sade Monsoreau med glädjestrålande ögon.
— Ja, ja — redlige och trogne tjänare! Invig mig nu i Guisernas plan!
— Ers höghet befaller mig således att tala?
— Ja!
Hertigen bleknade ännu mer, men han lyssnade andlöst till Monsoreaus ord.
Och öfverhofjägmästaren talade och sade:
— Om åtta dagar firas ju Kristi Lekamens fest, eller hur?
— Ja!
— Och kungen brukar den dagen föranstalta en procession till de förnämsta klostren i Paris?
— Dessa processioner återkomma årligen denna dag och enligt samma ceremoniel.
— Hans majestät brukar vid dessa tillfällen uppträda utan sin lifvakt, eller åtminstone följer den honom inte in i klostren. Kungen brukar stanna framför ett af de altaren, som stå strax innanför porten och där faller han på knä och läser fem Pater noster och fem Ave samt en del af Litanian.
— Jag vet det.
— Han kommer alltid att besöka Saint-Genevièves klosterkyrka.
— Naturligtvis!
— Men som en olyckshändelse då har inträffat därstädes …
— En olyckshändelse?
— Ja, några takstenar ha fallit ned i hvalfvet under natten, och därför har man nödgats flytta altaret in på klostergården. Kungen kommer in, åtföljd af fyra eller fem ledsagare — och portarna stängas bakom honom och dessa fyra eller fem personer. Nåväl! Ers höghet känner de munkar, som bruka ta emot hans majestät i klostret och uttala brödernas hälsning? Det är desamma som voro närvarande vid ers höghets kröning!
— Och de skulle våga att komma sin hand vid Herrens smorda?
— Endast för att ge honom tonsuren!
— Hvad? Skulle man våga klippa kungens hufvud! utbrast hertigen, som med girigt intresse lyssnat till Monsoreaus ord. Hvem vågar det?
— Å, när man har kommit så långt, är han inte längre kung.
— Hvad skall detta betyda?
— Har ni inte hört talas om en munk där i klostret, en helig man, som håller tal under väntan på att få göra mirakler?
— Broder Gorenflot?
— Alldeles.
— Han som ville predika för folket med gevär på axeln?
— Just han. Kungen föres till hans cell — och sedan han väl har kommit dit, åtar den helige brodern sig att förmå honom att underskrifva sin tronafsägelse. Och så snart detta är gjordt, kommer madame de Montpensier med saxen — hon bär den hängande vid sitt skärp — en charmant sax af massivt guld, konstnärligt ciselerad — ära den som äras bör!
Hertig François satt stum. Pupillen i hans ögon vidgades som på en katt, då han lurar på rof i mörkret.
— Fortsättningen kan ers höghet tänka sig, fortfor Monsoreau. Man tillkännager för folket, att hans majestät i djup ånger öfver sina synder har uttryckt sin önskan att stanna i klostret till sitt lifs slut. Och om någon skulle visa benägenhet att betvifla denna förklaring, så har hertigen af Guise armén i sin hand, kardinalen regerar kyrkan och herr de Mayenne borgerskapet. Med sådana medel till sitt förfogande bör man ju kunna förmå folket att tro hvad som helst.
— Men man skall beskylla mig med att ha öfvat våld, invände hertigen efter några sekunders tystnad.
— Ers höghet är inte tvungen att vara närvarande.
— Man skall anse mig som usurpator.
— Ers höghet glömmer tronafsägelsen!
— Den kommer kung Henri aldrig att underskrifva!
— Jag har hört sägas, att broder Gorenflot skall vara en mycket klok och mycket kraftig man.
— Planen är således fullkomligt uppgjord?
— Fullkomligt.
— Man hyser ingen fruktan för att jag skulle kunna förråda den?
— Nej, ers höghet! Ty man har en annan lika väl utarbetad, men riktad mot er, om ni skulle visa er som förrädare.
— Aha! utbrast hertig François.
— Men den vet jag ingenting om, ers höghet! Man har inte velat inviga mig i den därför att man vet, att jag är er så vänskapsfullt tillgifven. Jag vet blott att planen existerar, det är allt!
— Jag ger mig, Monsoreau — hvad skall jag göra?
— Gå in på allt.
— Nåväl — jag går in på allt.
— Det är inte nog att bekräfta det muntligt.
— Huru skall det då ske?
— Skriftligt.
— Det är ju en dårskap att tänka sig, att jag skulle gå in på något sådant.
— Huru så?
— Tänk, om sammansvärjningen skulle misslyckas!
— Ja, det är just för denna eventualitet som man vill ha ett skriftligt medgifvande af ers höghet.
— För att söka skydd bakom mitt namn?
— Naturligtvis!
— Det inlåter jag mig alls inte på. Nej, nej — tusen gånger nej!
— Ni kan inte dra er tillbaka, ers höghet!
— Är ni galen?
— Ty det vore detsamma som ett förräderi!
— Hur vill ni förklara det?
— Jag borde i så fall ha tegat, men ers höghet befallde mig ju att tala!
— Må vara! De få ta det hur som helst, men jag vill åtminstone ha frihet att välja hvilken fara jag vill löpa.
— Akta er att göra ett dåligt val, ers höghet!
— Det blir min sak, svarade hertigen något osäkert, men likväl med ett försök att vara ståndaktig.
— Jag råder ers höghet att besinna sig — i ert eget intresse!
— Men jag skulle ju kompromettera mig genom att skrifva under.
— Det blir er död om ni nekar!
Hertigen ryste.
— Skulle man våga det? mumlade han.
— Man skall våga allt, ers höghet. Sammansvärjningen har redan gått så långt, att den måste föras till ett slut, hvad det än må kosta.
Det var lätt att se att hertigen hade råkat i den största villrådighet.
— Jag skall skrifva — i morgon, förklarade han.
— Nej, ers höghet! Om det skall ske, måste det ske genast, sade Monsoreau.
— Men herrarna af Guise måste väl först affatta ordalydelsen i fråga om de förpliktelser jag åtar mig gent emot dem!
— Dokumentet är redan uppsatt, ers höghet! Jag har det med mig.
Monsoreau drog upp ett papper ur sin ficka. Det var affattadt som ett gillande utan förbehåll af den plan, han nyss hade framlagt för hertigen.
Hertig François genomläste skrifvelsen från början till slut, och hans blekhet tilltog med hvarje ny rad. När han hade slutat, sjönk han ned på en stol bredvid bordet.
— Var så god, ers höghet! sade Monsoreau och räckte honom en penna.
— Måste jag verkligen skrifva under? stammade François och lutade hufvudet i handen. Det svindlade för hans ögon.
— Som ni vill! Ingen människa tvingar er att göra det.
— Blir jag inte tvingad säger ni? Ni hotar ju med att jag blir mördad, om jag inte skrifver under!
— Jag hotar visst inte — Herren bevare mig därför! Men jag underrättar ers höghet på förhand om hur det skulle gå. Det är ju en helt annan sak.
— Tag hit pennan! sade hertigen.
Han gjorde synbarligen våld på sig, ryckte pennan ur Monsoreaus hand och skref under.
Monsoreaus ögon lyste af hat och hopp. När hertigen satte pennan på papperet, var grefven så upprörd, att han måste stödja sig mot bordskanten, för att inte falla. Hans pupiller vidgades och krympte ihop allt efter som hertigen formade bokstäfverna i sin namnteckning.
— Ah! utbrast han långdraget då hertigen hade slutat.
Han ryckte till sig papperet lika häftigt som hertigen hade ryckt till sig pennan, vek ihop det och stoppade det innanför sin jacka, som han omsorgsfullt knäppte ihop under kappan.
Hertigen betraktade honom med förvåning, men utan att förstå det uttryck af vild glädje, som för ett ögonblick hade flugit öfver Monsoreaus ansikte.
— Och nu vill jag ge ers höghet ännu ett råd. Var litet försiktigare för framtiden!
— Hvad menar ni? frågade Hertigen.
— Ni bör inte springa omkring på gatorna med Aurilly om kvällarna, som ni har gjort i kväll!
— Hvad vill det säga?
— Det vill säga, att ni ej vidare bör eftersträfva en gift kvinna, som är så tillbedd af sin man, att han af svartsjuka skulle kunna — ja han skulle döda hvem helst, som nalkas henne utan hans tillåtelse.
— Är det händelsevis om er själf och er hustru ni talar?
— Ja, ers höghet! Eftersom ni gissade rätt, så vill jag inte ens försöka att förneka det. Jag är vigd vid Diana de Méridor, hon tillhör mig och skall inte tillhöra någon annan, vore det också en furste, så länge jag lefver — jag svär det vid min ära och vid denna dolk!
Han höll dolkspetsen så nära intill hertigens bröst, att denne ryggade förskräckt tillbaka.
— Hotar ni mig, herr de Monsoreau? sade François, blek af raseri.
— Nej, ers höghet, men jag underrättar er på förhand — alldeles som nyss.
— Om hvad?
— Att ingen annan än jag skall få äga min hustru!
— Idiot! skrek hertigen alldeles utom sig; den underrättelsen kommer i alla händelser för sent, eftersom hon redan har en älskare!
Monsoreau uppgaf ett vildt rytande och slet förtviflad i sitt hår.
— Är det ni? stammade han hest. Säg, om det är ni!
Han stod med dolken i handen, beredd att stöta till.
Hertigen drog sig allt mera tillbaka och sträckte ut handen efter ringklockan.
— Ni måste vara galen, grefve Monsoreau, sade han.
— Nej, nej! Jag ser allting klart och tydligt, jag hör riktigt och talar förnuftigt. Vänta litet! Ni sade nyss, att min hustru redan tillhör en annan — det sade ni!
— Ja, och jag upprepar det om igen!
— Säg mig den mannens namn och bevisa ert påstående!
— Hvem låg på lur med en musköt på tjugu stegs afstånd från er port i kväll?
— Det var jag!
— Och under tiden hade ni — eller rättare sagdt er hustru — besök af en man.
— Såg ni honom gå in?
— Jag såg honom komma ut — genom fönstret.
— Och ni kände igen honom?
— Ja, svarade hertigen.
— Säg mig hans namn, utbrast Monsoreau, säg mig det — eller jag svarar inte för hvad jag gör!
Hertigen förde handen öfver pannan, under det att ett nästan omärkbart småleende krusade hans läppar.
— Grefve de Monsoreau! sade han. Jag svär vid min furstliga ära, vid Gud och vid min själs välfärd, att jag inom åtta dagar skall kunna säga er hvem den mannen är, som är er hustrus älskare.
— Ni har svurit det! utropade grefven.
— Jag har svurit det.
— Nåväl, ers höghet — om åtta dagar! Han slog sig för bröstet där han hade det underskrifna papperet gömdt. Om åtta dagar eller också — ni förstår!
— Kom igen om en vecka! Mera kan jag inte säga nu.
— Det är också egentligen bättre så, förklarade Monsoreau. Ty om en vecka har jag återfått alla mina krafter, och det behöfs då man skall hämnas.
Han gick efter en afskedsvink, som lätt kunde ha blifvit tagen för en åtbörd af hot.