Don Quijote förra delens förra hälft/20

←  Nittonde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Förra delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Tjuguförsta Kapitlet  →

TJUGONDE KAPITLET.

Om det aldrig förr skådade eller hörda äfventyr, som till och med den allra förträffligaste riddare i världen ej skulle hafva bestått med så ringa fara som den manhaftige D. Quijote af La Mancha.

— »Det är icke annat möjligt, käre herre, än att detta gräs vittnar om att här i närheten måste finnas någon källa eller bäck, som vattnar det, och därför är det så godt att vi vandra litet längre fram, så skola vi nog träffa ett ställe, där vi kunna lindra denna förskräckliga törst, som plågar oss och som utan tvifvel vållar större pina än hungern.»

Rådet tycktes D. Quijote godt; han fattade Rocinante vid tygeln, Sancho sin åsna vid grimman, efter att hafva lagt på henne öfverlefvorna af måltiden, och de begåfvo sig trefvande uppför ängen, ty nattens mörker tillät dem icke att urskilja någonting. Men de hade icke vandrat ett par hundra steg, när till deras öron trängde ett starkt brus af vatten, liksom om det forsade utför några höga och väldiga klippor. Bruset fröjdade dem högligen; men, när de stannade för att lyssna åt hvilket håll det hördes, förnummo de plötsligt ett annat buller, som utspädde deras glädje öfver vattnet, särskildt för Sancho, hvilken af naturen var räddhågad och klenmodig. De hörde nämligen taktmässiga slag i förening med ett visst rasslande af järn och kedjor, hvilket tillsammans med vattnets häftiga dån kunde hafva injagat förfäran i hvarje annat hjärta än D. Quijotes. Natten var, som sagdt, mörk, och de råkade in bland några höga träd, hvilkas löf, rörda af den svaga vinden, åstadkommo ett hemskt och sakta prasslande ljud, så att ensligheten, läget, mörkret, vattnets brus och löfvens susande, kort sagdt allt väckte fasa och förskräckelse, isynnerhet när de märkte att hvarken slagen upphörde eller vinden lade sig eller morgonen inbröt, hvartill kom att de icke visste hvar de befunno sig.

Men D. Quijote med sitt oförfärade hjärta hoppade upp på Rocinante, trädde skölden på armen, svängde sin lans och sade: »Min käre Sancho, du skall veta att jag enligt himlens vilja föddes i denna järnålder för att i den återupprätta den af guld eller den gyllene åldern, som den plägar kallas. Jag är den, hvilken faror, stora bedrifter, tappra dåd äro förbehållna; jag är, upprepar jag, den som skall väcka riddarna af Runda Bordet, de tolf pärerna af Frankrike och de nio Ryktets Hjältar till nytt lif och bringa i förgätenhet en Platir, en Tablante, Olivante och Tirante, en Febus och Belianis med hela hopen af forntidens berömda vandrande riddare, i det jag i den nuvarande, i hvilken jag lefver, skall uträtta sådana storverk, märkliga ting och vapenbragder, att de skola fördunkla de mest lysande som de gjorde. Du märker väl, ärlige och trogne vapendragare! denna natts mörker, dess sällsamma tystnad, det dofva förvirrade prasslandet i dessa träd, det förskräckliga bruset af detta vatten, som vi ämnade uppsöka och som tyckes forsa och nedstörta från de höga Månbergen^[1], samt det där oupphörliga bultandet, som sårar och pinar våra öron, hvilka saker, alla i gemen och hvar och en isynnerhet, äro nog att ingjuta räddhåga, fruktan och fasa i själfve Mars’, krigsgudens bröst, huru mycket mera då i ett sådant, som ej är vandt vid dylika tilldragelser och äfventyr! Nåväl, allt detta, som jag skildrar för dig, är eggelser och väckelser för mitt mod, som redan gör att hjärtat är färdigt att spränga mitt bröst af längtan att kasta mig in i detta äfventyr, huru svårt det än månde visa sig. Spänn därför till bukgjordarna något på Rocinante, och dröj här med Gud, och vänta mig tills tre dagar äro förbi, men ej längre. Kommer jag ej igen inom den tiden, får du vända tillbaka till vår by, och därifrån skall du, för att göra en god gärning och mig en tjänst, begifva dig till Toboso, hvarest du underrättar min oförlikneliga härskarinna Dulcinea, att den riddaren hon höll i sina band dött, emedan han vågade sig på dåd, som skulle göra honom värdig att kalla sig hennes.»

När Sancho hörde sin herres ord, brast han utaf rörelse i tårar och sade: »Jag förstår icke, käre herre, hvarför Ers Nåd vill kasta sig i detta så rysliga äfventyr: nu är det natt, här ser oss ingen, vi kunna gärna böja undan och gå ur vägen för faran, äfven om vi ej få dricka på tre dygn; och, efter ingen ser oss, kan så mycket mindre någon beskylla oss för feghet, isynnerhet som jag har hört kyrkoherden där hemma, som Ers Nåd väl känner, säga i sin predikan, att den som kastar sig i fara, han förgås därutinnan. Således är det icke rätt att fresta Gud genom att inlåta sig på ett så oerhördt företag, som man ej kan komma lyckligt ifrån annat än genom ett underverk; och det är alldeles nog med de under himlen betett Ers Nåd genom att frälsa er från att bli hissad, som jag vardt, och genom att taga er segrande, fri och oskadd ut ur alla de fienders hand, som deltogo i den döde mannens likfärd. Och, om icke allt detta kan röra och uppmjuka ert hårda hjärta, må det då bevekas af den tanken, ja den vissheten, att Ers Nåd knappt skall hafva aflägsnat sig härifrån, förr än jag af fruktan ger mitt lif åt hvem som vill taga det. Jag drog hemifrån och kvarlämnade hustru och barn för att tjäna Ers Nåd, i den tron att jag skulle komma mig upp och inte att det skulle gå mig sämre; men snålheten bedrar visheten, och så har den gjort med mina förhoppningar, ty, just när de voro som lifligast, att jag skulle få den den där välsignade olycksön, som Ers Nåd så ofta har lofvat mig, ser jag att ni i dess stad eller ställe nu vill lämna mig här på en plats, som är så långt borta från alla människor. Vid den ende Guden, nådige herre, handla icke med mig så orättvist, och, om Ers Nåd platt icke vill afstå ifrån att våga detta dåd, så uppskjut det åtminstone till i morgon; ty, efter hvad jag kan se af den erfarenhet jag inhämtade, när jag var herde, är det inte tre timmar till morgongryningen, enär vi ha Lilla Björnens nos rätt öfver vårt hufvud, och den visar midnatt när den ligger i linie med vänstra ramen.»

— »Huru kan du, Sancho, sade D. Quijote, se hvar den linien går eller hvar den där nosen eller hufvudet är, som du talar om? Natten är ju så mörk, att på hela himlen ej synes en enda stjärna.» — »Så är det, sade Sancho; men rädslan har många ögon och ser hvad som är under jorden, huru mycket mera då hvad som är uppe på himlahvalfvet, ehuru man också genom förnuftig beräkning lätt kan finna, att det icke är långt till dagningen.» — »Det må vara långt eller kort, svarade D. Quijote, så skall det hvarken nu eller någonsin sägas om mig, att tårar och böner afhållit mig från att på riddersmannavis göra hvad jag bort. Därför beder jag dig, Sancho, att tiga, ty Gud, som ingifvit mig i hjärtat att just nu gripa mig an med detta oerhörda och förskräckliga äfventyr, skall sörja för min välfärd och för tröst åt dig i din bedröfvelse. Hvad du har att göra är att spänna till gjordarna på Rocinante och stanna här, ty lefvande eller död skall jag snart vara tillbaka.»

När nu Sancho förnam sin herres yttersta beslut och såg, huru litet hans tårar, råd och böner förmådde på honom, beslöt han att taga sin tillflykt till list och om möjligt tvinga honom att afbida dagningen. Då han spände till gjordarna på hästen, band han därför helt vackert och utan att märkas båda bakfötterna på Rocinante med åsnans grimma, så att, när D. Quijote ville ge sig af, var han ej i stånd därtill, ty hästen kunde ej röra sig annat än skuttvis. Sancho märkte framgången af sitt knep och sade: »Nå se nu, att himlen, rörd af mina tårar och böner, har anstaltat det så, att Rocinante icke kan röra sig ur fläcken, och, om ni vill envisas och låta honom känna sporrar och piska, så är det att förtörna lyckan och, som man säger, att spjärna emot udden.»

D. Quijote var alldeles förtviflad häröfver och, ju mer han sporrade hästen, desto mindre kunde han få honom ur stället. Utan att komma underfund med att denne var bunden, fann han för godt att lugna sig och vänta antingen tills det blefve dager eller tills Rocinante kunde röra sig, ty han trodde fullt och fast, att alltsammans härörde från något helt annat än af Sanchos listiga påhitt, och därför sade han till honom: »Efter så är, Sancho, att Rocinante ej kan röra sig, så får jag väl nöja mig med att vänta, tills morgonrodnaden ler, ehuru jag är färdig att gråta för den tid hon dröjer att komma.» — »Det är ingenting att gråta för, svarade Sancho; jag skall roa Ers Nåd med att berätta historier ifrån nu och till i morgon, i fall ni ej vill stiga af och efter vandrande riddares sed kasta er i gröngräset och sofva en stund, för att vara så mycket mera uthvilad, när dagen och stunden kommer att inlåta er på detta makalösa äfventyr, som väntar er.» — »Hvad menar du med att stiga af eller att sofva? sade D. Quijote. Hör jag måntro till sådana riddare, som hänge sig åt hvila i farorna? Sof du, som är född till att sofva, eller gör hvad du vill, men jag ämnar göra hvad jag finner lämpligast för mitt förehafvande.» — »Käre min herre, blif icke ond, svarade Sancho, jag sade det icke i sådan mening.» Och makande sig intill honom, lade han ena handen på den främre och den andra på den bakre sadelbommen, så att han höll sin herres vänstra ben i famnen, utan att våga aflägsna sig en fingers bredd ifrån honom, sådan ångest kände han för slagen, som ännu ljödo i takt efter hvarandra.

D. Quijote sade nu åt honom att berätta någon historia till tidsfördrif, såsom han hade lofvat, hvartill Sancho svarade, att det skulle han göra, om blott fruktan för det, som han hörde, tilläte det; »men i alla fall skall jag bjuda till att omtala en historia, och, om jag blir i stånd att berätta den och jag icke störs, så är det den bästa af alla historier, och var nu uppmärksam, Ers Nåd, för nu börjar jag. Det var en gång för länge sedan, och för öfrigt gånge oss vil och ingen illa, annat än om någon själf söker efter ondt, och härvid kan Ers Nåd lägga märke till, att de gamle icke började sina sagor så där hur som helst, utan med ett tänkespråk af Cato. den romerske Sångsorius^[2], som lyder: »Gånge ingen illa, annat än om någon själf far efter ondt!» hvilket passar här så bra som en ring på fingret, i akt och mening att Ers Nåd må hålla sig stilla och icke fara åstad någonstädes efter ondt, utan att vi vända om på en annan väg, eftersom ingen tvingar oss att följa denna, där så många fruktansvärda saker komma öfver oss.»

— »Fortsätt du med din berättelse, sade D. Quijote, och hvad beträffar hvilken väg vi skola taga, så låt mig sörja för det.»

— »Nåväl då, fortsatte Sancho, det var en gång i en by i Estremadura en getherde, jag menar en som vallade getter, och denne herden eller getvaktaren, såsom jag förmäler efter min berättelse, hette López Ruiz, och denne López Ruiz var förtjust i en herdinna, som hette Torralva, och denna herdinnan vid namn Torralva var dotter till en förmögen boskapshandlare, och denne rike boskapshandlaren …» — »Om du berättar din saga på det där viset, Sancho, sade D. Quijote, och tager om två gånger allt hvad du säger, blir du icke färdig med den på två dagar: tala med sammanhang och berätta som en förståndig människa; annars kan du tiga.» — »På det sätt jag berättar, genmälde Sancho, berättas alla sagor hemma på min trakt, och jag kan icke berätta dem på annat vis, och Ers Nåd gör inte rätt i att begära, att jag skall stifta något nytt bruk.» — »Berätta som du vill då, svarade D. Quijote, och, eftersom ödet fogar så att jag ej kan komma ifrån att höra på dig, så fortfar.»

— »Alltså, min hjärtans herre, fortsatte Sancho, som jag redan sagt, så var denne herden förtjust i herdinnan Torralva, som var en trind och bångstyrig jänta och hade något karlavulet med sig, ty hon hade liksom små mustascher, så jag tycker mig se henne för mig i denna stund.» — »Således kände du henne?» sade D. Quijote. — »Inte kände jag henne; svarade Sancho, men den, som berättade historien för mig, sade att den var så sann och tillförlitlig, att, när jag berättade den för andra, kunde jag gärna försäkra och bedyra, att jag sett alltsammans. Nå, dagar kommo och dagar gingo, och hin onde, som aldrig sofver och jämt drifver sitt spel, ställde så till, att den kärlek herden hyste till sin herdinna förvandlades till hat och ovilja, och orsaken var, efter hvad onda tungor påstodo, en hel hop små anledningar till svartsjuka, som hon gaf honom och som gingo alldeles för långt och närmade sig hvad som är förbjudet; och så stor vardt hädanefter herdens afsky för henne, att han, för att komma ur hennes åsyn, beslöt att lämna trakten och begifva sig någonstädes, där han aldrig skulle se henne för sina ögon. När Torralva såg sig försmådd af López, fick hon honom genast kär, mycket mer än någonsin förut.»

— Ja, sådant är kvinnfolkens medfödda sätt, sade D. Quijote, att försmå den som älskar dem och älska den som afskyr dem. Gå på, Sancho.»

— »Se’n gick det som så, sade Sancho, att herden satte sitt beslut i verket och, drifvande sina getter framför sig, vandrade han öfver Estremaduras marker för att draga in i Portugal. Det fick Torralva veta och gaf sig efter honom och följde honom till fots och barbent och med en staf i handen och en ränsel om halsen, hvari, som det förtäljes, hon hade en spegelbit, ett stycke af en kam och en flaska med något slags ansiktssmink^[3]. Men hvad hon så hade med sig, vill jag inte nu befatta mig med att undersöka det så noga; jag vill blott säga, att det påstås att herden kom med sin hjord för att fara öfver floden Guadiana, som vid den årstiden hade svällt upp och nästan gått öfver sina bräddar, och på det ställe dit han kom fanns hvarken båt eller färja eller någon, som kunde sätta honom och hans hjord öfver till andra sidan, hvaröfver han vardt mycket bedröfvad, ty han såg att Torralva redan var ganska nära och komme att falla honom mycket besvärlig med sina böner och tårar. Men hur han skådade och såg sig om, vardt han varse en fiskare, hvilken i närheten hade en båt, fast så liten att den kunde rymma allenast en människa och en get, men det oaktadt aftalade han och vardt ense med honom, att han skulle ro öfver honom och hans trehundra getter. Fiskaren steg i båten och rodde öfver en get, for tillbaka och rodde öfver en annan, for om igen och rodde öfver ännu en: och nu måste Ers Nåd hålla räkning på getterna, som fiskaren för öfver, ty, om bara en faller ur minnet, är historien slut och det blir omöjligt att berätta ett enda ord mera af henne. Jag går således vidare och säger, att landningsplatsen på andra sidan var gyttjig och slipprig och fiskaren höll på både länge och väl med att fara fram och tillbaka; men i alla fall for han efter en annan, och en till, och ännu en …»

— »Antag att han fört öfver allesamman, sade D. Quijote, och gå icke på och far fram och tillbaka på det där viset, eljest blir du ej färdig med att föra öfver dina getter på ett helt år.»

— »Huru många äro nu öfver?» sade Sancho.

— »Hvad knäfveln vet jag?» svarade D. Quijote.

— »Hvad var det jag sade, att ni skulle hålla noga reda på dem? Nu är, min själ, berättelsen slut, och kan ej fortsättas.»

— »Hur är det möjligt? invände D. Quijote; är det då så väsentligt för historien att precis veta huru många getter som kommit öfver, så att, om man räknar miste på en enda, du ej kan fortsätta historien?»

— »Nej, herre, det kan jag platt inte, svarade Sancho; förty, just som jag sporde Ers Nåd huru många getter kommit öfver och ni svarade att ni icke visste det, i samma ögonblick föll mig alltsammans ur minnet som återstod att berätta, och det var minsann både ganska värdefullt och nöjsamt.»

— »Så att nu är det slut med historien?» sade D. Quijote.

— »Så slut som med salig mor min», svarade Sancho.

— »Jag säger dig för sann, fortsatte D. Quijote, att du har berättat en af de ovanligaste sagor^[4], berättelser eller historier, som någon i världen kunde upptänka, och att ett sådant sätt att förtälja den och att afbryta den lär man aldrig i hela sitt lif få se eller hafva sett, ehuru jag ej väntade annat af ett så godt hufvud som ditt. Men jag undrar ej därpå, ty dessa oupphörliga slagen måste hafva gjort dig virrig.»

— »Det är nog möjligt, svarade Sancho; men jag vet att i min berättelse är det ingenting mer att förtälja, ty den slutar just då missräkningen med getternas öfverfärd börjar.»

— »Må den gärna för mig sluta hvar den vill, sade D. Quijote, och låtom oss nu se till om Rocinante kan röra på sig.» Han gaf hästen ånyo sporrarna, och denne började åter att göra skutt och bli stående på samma ställe, så väl var han bunden.

Men nu — antingen det var kylan af den redan inbrytande morgonen eller Sancho på aftonen hade förtärt några lösande saker eller det var tingens naturliga förlopp, hvilket är det troligaste, — nu påkom honom önskan och behof att förrätta hvad ingen annan kunde göra i hans ställe. Den rädsla, som bemäktigat sig hans hjärta, var dock så stor, att han icke vågade aflägsna sig från sin herre så långt som det svarta på sin nagel, men lika omöjligt var det att tänka på att ej uträtta det han hade lust till. Hvad han nu gjorde för att komma ur klämman var det, att han drog undan högra handen, som höll tag i bakre sadelbågen, och med den, varsamt och i all tysthet, lossade svångremmen, som ensam och utan annan hjälp uppehöll hans benkläder, och, när han tog bort den, föllo de genast ned och lade sig som en black kring benen; därpå drog han upp skjortan så godt han kunde och blottade de båda delarne af ett säte, som ej var litet. Nu trodde han sig hafva undangjort det värsta för att komma ur detta förfärliga trångmål och bekymmer; men han fick ett ännu större, nämligen att han befarade sig ej kunna göra sitt tarf utan att åstadkomma något ljud eller oljud. Han började därför att bita ihop tänderna och trycka hufvudet mellan axlarna och återhålla andedräkten allt hvad han kunde; men trots alla dessa försiktighetsmått var han nog olycklig att på ändalykten råka släppa ett ljud, vida skildt från det som ingaf honom sådan fruktan. D. Quijote hörde det och sade: »Hvad är det där för ett ljud?» — »Jag vet ej, nådige herre, svarade denne; något märkvärdigt måtte det vara, ty äfventyr, de vare lyckliga eller olyckliga, börja aldrig med småsaker.» Han försökte sig ännu en gång, och det med sådan framgång att utan vidare ljud eller olåt han fann sig befriad från den börda, som vållat honom sådant besvär. Men, enär D. Quijote hade ett lika fint lukt- som hörselsinne och Sancho höll sig så tätt sluten intill honom, att ångorna uppstego nästan irak linie, kunde det ej undgås att några af dem gingo honom i näsan, och knappt hade de det gjort, förr än han kom henne till hjälp genom att klämma ihop henne mellan fingrarna, och med något snöflande ton sade han: »Mig tyckes, Sancho, att du är mäkta rädd.» — »Ja, det är jag visst, svarade Sancho; men hvaraf märker Ers Nåd det nu mer än annars?» — »Däraf att du nu luktar mer än annars, och ingalunda af ambra», sade D. Quijote. — »Det är nog möjligt, menade Sancho; men det är inte mitt fel, utan Ers Nåds, som tog mig med på sådana här olägliga tider och till ett så ovant lefnadssätt.» — »Gå tre, fyra steg ifrån mig, min vän, sade D. Quijote, (allt detta utan att taga fingrarna från näsan,) och var hädanefter nogare med din person och med den aktning du är skyldig mig; den myckna förtrolighet jag visar dig har alstrat denna missaktning.» — »Jag vill hålla vad, sade Sancho, att Ers Nåd tror, att jag för min person gjort något, som jag ej borde.» — »Ju mer man rör därvid, dess mer stinker det^[5], svarade D. Quijote.

Under dessa och dylika samtal tillbragte herre och dräng natten; men, när Sancho märkte att morgonen nalkades med stora steg, lösband han mycket försiktigt Rocinante och fäste upp sina byxor. När Rocinante kände sig fri, tycktes han, fastän han i och för sig ingalunda var yster, krya upp sig och stampade några tag med framfötterna, ty att kurbettera — må han ej taga illa upp, men det förstod han sig icke på. När då D. Quijote såg, att Rocinante åter kunde röra på sig, tog han det för ett godt tecken och trodde, att det var ett lyckligt förebud till att han borde gripa sig an med det förskräckliga äfventyret.

Emellertid hade morgongryningen afkastat sin slöja, och föremålen framträdde fullt tydligt, och D. Quijote såg att de befunno sig bland några höga kastanjeträd, hvilka göra en mycket mörk skugga. Han förnam äfven, att bultandet icke upphörde, men han såg ej hvad som kunde orsaka det, och så lät han utan vidare dröjsmål Rocinante känna sporrarna och, i det han ännu en gång tog afsked af Sancho, bjöd han honom att vänta högst tre dagar, såsom han redan förra gången hade tillsagt, och att, om han ej efter deras utgång hade kommit tillbaka, Sancho kunde vara viss att det behagat Gud att hans dagar skulle finna sitt slut i detta farliga äfventyr. Han upprepade för honom det bud och den hälsning, som Sancho å hans vägnar skulle framföra till hans härskarinna Dulcinea, och i fråga om betalningen för hans tjänster skulle han ej hysa något bekymmer, ty, innan riddaren for hemifrån, hade han uppgjort sitt testamente, hvari Sancho skulle finna sig belönad i förhållande till sin tjänstetid; men, om Gud toge honom ur denna farlighet frisk och sund och utan vank, så kunde han göra sig mer än säker på den utlofvade ön.

Sancho började att gråta på nytt, när han åter hörde sin gode herres rörande ord, och beslöt att icke öfvergifva honom, tills detta företag vore öfverståndet och afslutadt. (Af Sanchos tårar och detta hans hedrande beslut förmodar författaren till denna historia, att han måste hafva varit af god familj och åtminstone af gammalkristen släkt^[6].) Af denna hans känslighet vardt hans herre rörd, men dock ej så mycket att han visade någon svaghet; tvärtom dolde han sin rörelse så godt han kunde och började färdas åt det håll, hvarifrån dånet af vattnet och bultandet tycktes honom komma. Sancho följde honom till fots, och enligt sin vana ledde han vid grimman sin åsna, den ständige följeslagen i hans med- och motgångar.

När de färdats ett godt stycke bland de mörka kastanjerna och de andra träden, kommo de ut på en liten äng nedanför några höga klippor, utför hvilka ett väldigt vattenfall störtade sig. Vid foten af klipporna lågo några dåliga hus, som snarare tycktes vara ruiner af byggnader än boningshus, och de märkte att från dem kom bullret och larmet af det där bultandet, som ännu icke upphörde. Rocinante skyggade för bullret af vattnet och slagen, men D. Quijote lugnade honom och närmade sig steg för steg till husen, hvarvid han af allt hjärta anbefallde sig åt sin dam och bad henne om hennes bistånd i detta förskräckliga dåd och förehafvande samt därjämte också anbefallde sig åt Gud, att denne ej måtte glömma honom. Sancho vek ej från hans sida och sträckte fram halsen och ansiktet så långt han kunde mellan Rocinantes ben för att se, om han nu kunde upptäcka det som höll honom i sådan spänning och fruktan.

De hade väl gått ytterligare en hundra steg, när, vid det de veko om ett utsprång af berget, klart och tydligt visade sig den egentliga orsaken — någon annan kunde det ej vara — till det där hiskliga och för dem så anskrämliga dånet, som hela natten hållit dem i sådan spänning och fruktan, och det var (om du, käre läsare, icke tar förargelse eller ledsnad däraf.) sex stycken hammare i en stampkvarn, som med sina omväxlande slag åstadkommo larmet.

När D. Quijote märkte hvad det var, förstummades han och vardt utom sig af häpnad. Sancho betraktade honom och såg, att han hängde hufvudet mot bröstet med utseende af att vara alldeles skamflat. D. Quijote betraktade också Sancho och såg, att han stod med utspända kinder och munnen full af skratt, hvaraf han synbarligen var färdig att spricka, och hans svårmod förmådde ändock icke så mycket öfver honom att han vid åsynen af Sancho kunde hindra sig från att le; men, när Sancho märkte att hans herre hade gjort början, brast han lös så ohejdadt, att han med båda händerna måste hålla sig i sidorna för att icke kikna af skratt. Fyra gånger saktade han af, och lika många gånger började han igen med samma våldsamhet som förut, hvaröfver D. Quijote vardt mäkta förgrymmad, i synnerhet när han hörde honom säga likasom på spe: »Min käre Sancho, du skall veta, att jag enligt Himlens vilja föddes i denna järnålder för att i den återupprätta den af guld eller den gyllene åldern: jag är den, hvilken faror, stora bedrifter, tappra dåd, äro förbehållna», — och så gick han på och upprepade alla eller de flesta yttranden, som D. Quijote haft, när de först hörde de förskräckliga hammarslagen.

Som nu D. Quijote såg, att Sancho gjorde narr af honom, vardt han så förargad och ond, att han höjde lansen och gaf honom två kraftiga slag, så att, om de träffat honom på hufvudet såsom de träffade på ryggen, skulle D. Quijote gått fri för att betala honom någon lön, så vida det ej skulle hafva varit till hans arfvingar. När Sancho märkte att han fick så argt allvar för sitt skämt, vardt han rädd, att hans herre skulle gå ännu längre därmed, och sade med stor ödmjukhet: »Lugna er, nådig herre, ty, vid Gud! jag skämtade bara.»

— »Så? svarade D. Quijote; men om ni skämtar, så skämtar icke jag. Kom hit, min muntre herre; menar ni kanske, i fall detta icke varit hammare i en stampkvarn, utan ett annat farligt äfventyr, att jag icke skulle hafva visat det mod, som höfdes till dess företagande och utförande? Är väl jag såsom varande den riddare jag är, skyldig att känna och urskilja olika ljud och veta, hvilka som komma från en stampkvarn eller ej? Så mycket mera som det skulle kunna hända och verkligen förhåller sig så, att jag aldrig i hela mitt lif har sett någon sådan, hvilket ni nog har gjort, såsom den eländige vanbörding ni är, född och uppfödd ibland dem. Hvarom icke, så laga ni att dessa sex stamphammare förvandlas till sex jättar, och ställ upp dem emot mig en i sänder eller alla på en gång, och om jag icke har dem alla att bita i gräset, så gör narr af mig så mycket er lyster.»

— »Låt det nu vara nog, käre herre, genmälde Sancho, ty jag bekänner, att jag gått något för långt i min lustighet. Men säg mig Ers Nåd, nu då vi åter äro sams och så visst Gud må förhjälpa er ur alla tillstötande äfventyr lika frisk och sund som han hulpit er ur detta: var det inte att skratta åt och är det inte att skratta åt, när man berättar det, hur rysligt rädda vi voro? åtminstone jag, ty om Ers Nåd vet jag ju, att ni inte känner någon fruktan eller hvad rädsla och bäfvan äro.»

— »Jag bestrider icke, svarade D. Quijote, att hvad som händt oss är något att skratta åt; men det är icke värdt att berättas, ty alla människor hafva icke så pass vett, att de förstå att taga sakerna på rätta viset.» — »Åtminstone, svarade Sancho, förstod Ers Nåd att taga lansen på rätta viset, när ni måttade åt hufvudet och träffade mig i ryggen, tack vare Gud och att jag passade på att kasta mig undan. Men lika godt: det hittas väl igen någon gång^[7], och jag har hört sägas, att den man älskar den agar man, och än mer att ofvanpå ett ondt ord, som förnämliga herrar säga till en tjänare, pläga de skänka honom ett par byxor, fast jag inte vet hvad de pläga skänka honom efter att hafva gett honom stryk, så framt inte vandrande riddare ofvanpå stryk skänka öar eller riken på fastlandet.»

— »Så kunde det slumpa till, sade D. Quijote, att allt hvad du säger råkade att bli verkligt; och ursäkta nu hvad som skett, efter du är en klok karl och vet, att människan icke har de första drifterna i sitt våld. Och var hädanefter uppmärksam på en sak, nämligen att du håller dig tillbaka och aktar dig för att tala fritt med mig, ty i alla riddarböcker, som jag har läst, — och de äro oändligt många, — har jag aldrig funnit att någon vapendragare språkat så mycket med sin herre som du med din, och jag anser det sannerligen för ett stort fel både af dig och af mig: af dig därutinnan att du visar mig för ringa aktning, af mig därutinnan att jag ej håller mera på min värdighet. Gandalin, vapendragare åt Amadis af Gallien, vardt grefve till Fastlandsön, och om honom läses det, att när han tilltalade sin herre han alltid stod med mössan i hand, och more turquesco^[8] höll hufvudet sänkt och kroppen framåtböjd. Och hvad skola vi säga om D. Galaors vapendragare Gasabal, som var så tystlåten, att, för att riktigt framhålla den höga graden af hans underbara tystnad, hans namn nämnes blott en enda gång i denna lika långa som sannfärdiga historia?^[9] Af allt hvad jag sagt bör du, Sancho, kunna sluta dig till, att det får göras skillnad mellan husbonde och tjänare, mellan herre och dräng, samt mellan riddare och vapendragare, så att från i dag skola vi framgent umgås hänsynsfullare och icke snärta hvarandra, ty på hvilket sätt som helst jag förargas på eder, blir det illa för lerkrukan^[10]: de nådebevisningar och förmåner jag har lofvat eder skola komma när tid blir, och, komma de ej, så blir åtminstone lönen icke förspilld, såsom jag redan sagt eder.»

— Det är alltsammans mycket bra hvad Ers Nåd säger, menade Sancho, men, för den händelse att nådebevisningens tid aldrig komme, utan det blefve nödvändigt att hålla sig till löningstiden, skulle jag vilja veta, huru mycket en vandrande riddares vapendragare kunde förtjäna då för tiden, och om aftalet gällde månader och dagar liksom med murarbetare.» — »Icke tror jag, svarade D. Quijote, att bemälda vapendragare någonsin tjänade för lön, utan blott efter sina herrars goda behag, och, om jag nu har anvisat lön åt dig i det förseglade testamente, som jag kvarlämnade hemma, så var det för kommande möjligheter, emedan jag ännu icke vet, huru riddarväsendet artar sig i dessa våra olyckliga tider, och jag skulle ej vilja att min själ finge för ringa saker pinas i en annan värld; ty du skall veta, Sancho, att där finnes ej någon farligare ställning än äfventyrsriddarnas^[11].»

— »Det är nog sanning det, sade Sancho, efter bara bullret af en stampkvarns hamrar kunde uppskrämma och ängsla hjärtat på en så manhaftig vandrande riddare som Ers Nåd är; men ni kan vara säker på, att hädanefter skall jag inte öppna mina läppar för att göra mig lustig öfver något som vidkommer Ers Nåd, utan endast för att hedra er som min husbonde och borne herre.» — »På det viset, genmälde D. Quijote, skall du länge lefva på jorden, ty näst efter fader och moder böra husbönder vördas, som om de vore ens föräldrar.»

---

1. Månbergen. Förr i världen trodde man att i Etiopien funnes ett högt berg med detta namn, hvarpå Nilen upprunne.
2. Sångsorius. Sancho säger Caton Zonzorino och menar därmed Cato Censorinus (riktigare Censorius), således den äldre Cato.
3. En flaska med något slags ansiktssmink. Enligt herr R. L. Máinéz’ mening, som otvifvelaktigt är väl grundad, anspelar Cervantes här på bruket eller snarare missbruket att med hvarjehanda slags skönhetsvatten, smink o. d. färga ansiktet, ett bruk som då var så allmänt, att det spridt sig ända till kvinnor af mycket låg samhällsställning, de där i öfriga stycken ej togo det så noga med sin toalett.
4. En af de ovanligaste sagor. I spanskan står una de las mas nuevas consejas, men D. Quijote menade nog icke att sagan var ny, den finnes redan i en italiensk anekdotsamling från början af 1300-talet, Le Cento Novelle Antiche eller Il Novellino Antico, (n:o 31 i det aftryck, som 1825 utgafs i Milano af den jämt 300 år äldre original-upplagan,) ja den förekommer till och med i den sagosamling, som en kristnad jude i Spanien omkring år 1100 författade på latin under namn af Disciplina Clericalis och hvars innehåll han uppgifver sig hafva lånat från arabiska sagoförtäljare. Man är således berättigad att antaga, — och detta framgår äfven af sammanhanget, — att D. Quijote visst icke vill säga Sancho någon kompliment, utan tvärtom är smått förargad på honom, emedan han på ett dumt vis berättade en dum historia, hvilken till på köpet var, som vi säga, gammal som gatan. Den hade emellertid en mening, som tydligt nog framgår af dess italienska lydelse. Enligt denna hade en viss Azzolino en sagoberättare, som isynnerhet under de länga sommarnätterna ansträngdes mycket. En natt, när han var uppgifven af trötthet, började han berättelsen om getterna, på samma sätt som Sancho, och, när Azzolino uppmanade honom att gå vidare, svarade han: »låt getterna komma öfver först, så skall jag sedan tala om slutet»; men, heter det, getterna kunde ej hafva kommit öfver på ett är, så att under tiden fick han sofva i ro.
5. Ju mer man rör därvid, dess mer stinker det = peor es meneallo. Talesättet fanns redan förut, men har isynnerhet fått spridning och öfvergått till ordspråk genom D. Quijotes användning däraf.
6. Af gammalkristen släket. I Spanien gjorde man under århundraden en utomordentlig skillnad i hvarje hänseende emellan Cristianos viejos, d. v. s. sådana, hvilkas förfäder sedan urminnes tid varit kristna, och personer, i hvilkas ättledning funnos morer eller judar. Än i dag behandlar man på Mayorca med yttersta hat och förakt de s. k. Chuetas, d. v. s. afkomlingar af judar, ehuru de sedan fyra århundraden bekänt sig till kristendomen.
7. Det hittas väl igen någon gång. I spanska texten står: todo saldrá en la colada, egentl. = allt kommer fram vid byken. Detta öfversättes nu dels på tyska med: in der Wäsche geht alles raus eller: in der letzten Dutte findet sich alles eller: alles wird sich beim Aufwaschen finden, dels på svenska med: det kommer ut i byket. Men ett äldre engelskt lexikon (af Baretti, London 1786) har jämte den betydelse, som i hufvudsak svarar till de nu anförda, äfven en annan, nämligen: you will be paid off the old score alltogether, och denna synes här vara lämpligare.
8. More turquesco = på turkiskt vis, ett uttryck på den tidens kökslatin.
9. Engelsmannen Bowle, som i sin upplaga af D. Quijote (1781) gjorde mera för att sprida ljus öfver dess svårigheter än någon spanior före Clemencin, gjorde sig samvetsgrant det oerhörda besväret att kontrollera denna uppgift och fann den riktig, så att nog hade Cervantes studerat sin Amadis ordentligt!
10. Blir det illa för lerkrukan. Anspelning på den gamla fabeln om en järngryta och en lergryta, som reste tillsammans, hvarvid den senare blef illa åtgången. Ett spanskt ordspråk säger ock: antingen kruset stöter mot stenen eller stenen stöter mot kruset, går det illa för kruset. Ämnet har behandlats af, bland andra, Lafontaine (andra fabeln i femte boken), men kan följas tillbaka ända till Esopus. — Det är för öfrigt lustigt att se, huru D. Quijote, för att handla i öfverensstämmelse med sina nyss uttalade åsikter, börjar att hålla Sancho på afstånd genom att ligga bort det förtroliga du och i stället säga ni; men snart glömmer han sig och faller tillbaka till det gamla, liksom äfven Sancho fort nog återtager sin förra språksamhet. Detsamma upprepas vid flera tillfällen.
11. Där finnes ej någon farligare ställning än äfventyrsriddarnes. Stället har varit och är mycket omtvistadt. I originalet står nämligen en él (i den), och det är nu fråga om, huruvida därmed menas en annan värld, som D. Quijote nyss talat om, — och detta är från rent språklig synpunkt det riktiga, — eller om ej snarare författaren menat denna sinnliga världen, i hvilket fall emellertid den ursprungliga läsarten ej duger, utan bör rättas till en este. Oss vill det synas, som skulle det ej vara stridande emot, utan snarare stå väl tillsammans med D. Quijotes så ofta uttalade åsikt om riddarevärfvets farligheter här i världen, att han trodde detsamma vara förenadt med fara äfven i den tillkommande på grund af det stora ansvar, som på redogörelsens dag ålåg riddaren för det sätt, hvarpå han här på jorden utöfvat sitt viktiga kall. Att Sancho tar saken på annat vis, så som det ligger närmast till för honom, är ju blott hvad man kan vänta och får enligt vår mening ingalunda anses afgörande för betydelsen af D. Quijotes ord.

←   Nittonde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Tjuguförsta Kapitlet  →