Don Quijote förra delens förra hälft/21
| ← Tjugonde Kapitlet |
|
Tjuguandra Kapitlet → |
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Som handlar om det storartade äfventyret med Mambrinos hjälm och huru han vanns till rikt byte, jämte andra ting som hände vår oöfvervinnelige riddare.
Under tiden började det att regna smått, och Sancho skulle hafva velat att de gått in i stampkvarnarna; men på grund af det obehagliga skämtet hade D. Quijote fattat sådan afsky för dem, att han på inga villkor ville gå in där; de veko därför af till höger hand och kommo in på en annan väg än den de hade följt dagen förut. Kort därefter fick D. Quijote syn på en man till häst, hvilken på hufvudet bar något som glänste liksom det varit af guld, och knappt hade han varsnat honom, när han vände sig till Sancho och sade: »Mig tyckes, Sancho, att det icke finnes något ordspråk, som ej har sin riktighet, ty alla äro satser hämtade från erfarenheten själf, som är alla vetenskapers moder, och särskildt är detta fallet med det som lyder: när en dörr stänges, öppnas en annan. Jag säger det därför, att, om lyckan i natt stängde sin dörr för oss, när vi sökte henne, och narrade oss med stampkvarnarna, så slår hon nu upp på vid gafvel för oss en annan till ett bättre och säkrare äfventyr, och lyckas det mig icke att komma in genom den dörren, så blir det mitt fel, utan att jag kan skjuta skulden på min ringa kännedom om stampkvarnar eller på nattens mörker. Och detta säger jag därför, att, om jag ej bedrar mig, kommer här i riktning mot oss en som på hufvudet bär Mambrinos hjälm, om hvilken jag svor den ed du vet.»
— »Betänk väl hvad Ers Nåd säger och ännu mer hvad ni gör, sade Sancho, ty jag skulle icke vilja att det åter vore stampkvarnar, som alldeles stampade och bultade förståndet ur oss.» — »Du är då också en satans karl! genmälde D. Quijote; hvad har hjälmen med stampkvarnarna att göra?» — »Ja, inte vet jag, svarade Sancho; men sannerligen, finge jag tala så mycket som förr, skulle jag kanske gifva sådana skäl, att Ers Nåd insåge att ni misstar er i det ni påstår.» — »Du lymmel med dina betänkligheter! huru kan jag misstaga mig i hvad jag påstår? sade D. Quijote; säg mig: ser du icke den där riddaren, som kommer ridande emot oss på en gråskymlig häst och bär på hufvudet en guldhjälm?» — »Hvad jag ser och förnimmer, svarade Sancho, är bara en man på en åsna, mörkgrå som min egen, den där har på hufvudet någonting som glänser.» — »Ja, det är just Mambrinos hjälm, det, sade D. Quijote; maka dig nu undan litet och lämna mig på tu man hand med honom, så skall du få se, huru, utan att till tidens vinnande tala ett ord, jag afslutar detta äfventyr och den så ifrigt efterlängtade hjälmen blir min.» — »Jag skall nog veta att maka mig undan, genmälde Sancho; men gifve Gud, säger jag än en gång, att vi komma på grön kvist och icke i stampkvarnen[1].» — »Jag har redan sagt er, käre vän, att ni icke ens i tankarne får vidare komma fram med det där stampverket, sade D. Quijote, ty … anamma, jag säger ej mera[2], men jag stampar själen ur kroppen på er.» Sancho teg af fruktan att hans herre skalle hålla den ed, som han utslungat emot honom i så oförtäckta ordalag.
Nu var saken den, att med hjälmen och hästen och ryttaren, som D. Quijote såg, förhöll det sig på följande vis. Där i näjden funnos två byar, af hvilka den ena var så liten att den hvarken hade köpmansbod eller barberare, den andra helt närbelägna hade båda delarna, och så betjänade barberaren i den större byn äfven den mindre. I den senare behöfde en sjuk åderlåtas och en annan rakas, och därför kom barberaren och hade med sig en rakskål af mässing[3]; ödet ville att, just medan han var på vägen, började det regna och, för att icke få fläckar på sin hatt, som måtte ha varit ny, satte han rakskålen på hufvudet, hvilken, emedan hon var nyskurad, glänste på en half mil. Han red på en grå åsna, som Sancho hade sagt, och detta var anledningen, hvarför D. Quijote tyckte sig se en gråskymlig häst och en riddare och en guldhjälm, ty allt hvad han såg lämpade han med stor lätthet till sina galna fantasier och vilsevandrande idéer om riddare.
När han såg att den stackars ryttaren kom närmare, lade han lansen till anfall och, utan att inlåta sig i ordskifte med honom, sprängde han löst emot honom allt hvad Rocinante orkade löpa, i afsikt att ränna honom tvärt igenom; men, när han kom fram mot honom, sade han utan att hejda sitt ursinniga anlopp: »Försvara dig, usla varelse, eller lämna mig godvilligt hvad som med så stor rätt tillkommer mig.» Barberaren, som så oförtänkt och utan att hafva befarat något dylikt såg denna spökgestalt störta öfver sig, hade intet annat medel att värja sig för lansstöten än att hasa sig ned från åsnan, och han hade icke ens vidrört marken, när han steg upp snabbare än en dofhjort och började springa öfver fältet, så att själfva vinden icke kunnat upphinna honom. Han lämnade rakskålen på marken, och med denna lät D. Quijote sig nöja, sägande att hedningen hade handlat klokt och likt bäfvern, som, när han ser sig hårdt ansatt af jägarna, med tänderna afbiter och borttager det, för hvars skull han af sin naturliga instinkt vet sig vara förföljd[4]. Han befallde Sancho att upptaga hjälmen; denne tog honom i händerna och sade: »Minsann är icke rakskålen rätt bra och värd sina åtta realer så visst som ett halföre.»
Därmed räckte han den åt sin herre; denne satte henne genast på hufvudet, vred den åt ömse håll, sökte efter visiret, och sade, när han icke fann något: »Den hedning, efter hvilkens snitt denna ryktbara hjälm ursprungligen blifvit tillverkad, måtte utan tvifvel hafva haft ett särdeles stort hufvud, och det värsta är att ena halfvan fattas.» När Sancho hörde rakskålen kallas för hjälm, kunde han icke hålla sig från skratt; men hans herres vrede rann honom i minnet och han tvärtystnade. »Hvad skrattar du åt, Sancho?» sade D. Quijote. — »Jag skrattar, sade han, vid tanken på huru stort hufvud den hedningen hade, som rådde om denna hjälm, hvilken till alla delar liknar ett barberarebäcken.» — »Vet du hvad jag tror, Sancho? Jo, att detta härliga stycke af denna förtrollade hjälm genom någon märkvärdig tillfällighet måste hafva råkat i händerna på någon, som ej kände eller förstod att uppskatta dess värde och som, då han såg den vara af renaste guld, i sin fåvitsko nedsmälte den ena halfvan för att göra sig dess penningvärde till godo, och af den andra halfvan gjorde detta, hvilket, som du säger, har tycke med ett barberarebäcken. Men därmed vare nu hur som helst: för mig, som känner till hjälmen, betyder dess omändring ingenting, ty på första ställe, där det finnes en smed, vill jag låta sätta den i sådant skick, att den, som smideskonstens gud gjorde och tillverkade åt krigsguden[5], icke skall öfverträffa eller ens gå upp emot honom. Under tiden skall jag bära den så godt det låter sig göra, ty bättre är något än intet, isynnerhet som han nog är tillräcklig att skydda mig mot stenkastning.» — »Det är han nog, sade Sancho, om man ej kastar med slunga, som de gjorde i striden mellan de båda härarna, när de signade oxeltänderna för Ers Nåd och slogo sönder kruset med den där välsignade drycken, som kom mig att spy lefver och lungor ur mig.»
— »Förlusten däraf vållar mig ej stor sorg, ty du vet ju, Sancho, sade D. Quijote, att jag har receptet i minnet.» — »Det har jag också, svarade Sancho; men, om jag någonsin mer i mitt lif bereder eller smakar den, må jag dö på fläcken, desto hellre som jag icke ämnar inlåta mig på någon anledning att behöfva den, emedan jag tänker akta mig med alla fem sinnen för att blifva sårad eller såra någon annan. Om att bli hissad en gång till säger jag ingenting, ty dylika olyckor kunna svårligen förhindras, och, när de komma, är ej annat att göra än att draga upp axlarna mot hufvudet, hålla igen andedräkten, blunda, och sedan låta det gå med sig dit ödet och täcket bär af med en.»
— »Du är en dålig kristen, Sancho, sade D. Quijote, när han hörde detta, ty du glömmer aldrig det onda man en gång gjort dig; så vet då att det är ädla och högsinta hjärtans sätt att ej fästa vikt vid barnsligheter. Fick du väl någon fot fördärfvad, något refben krossadt, eller hufvudet såradt någonstädes, efter du ej kan glömma det där skämtet? Om man rätt öfverväger saken, var det då blott skämt och gamman; och, hade jag ej uppfattat det så, skulle jag nog hafva vändt om dit igen och för att hämnas dig hafva tillställt större skada än grekerna gjorde för den bortröfvade Helenas skull, hvilken, om hon lefvat nu för tiden eller min Dulcinea på hennes tid, hade kunnat vara säker på, att hon icke skulle ha fått så stort rykte för skönhet som hon har.» Och härvid sände han en suck ända högt upp i skyn.
Sancho sade: »Må det gälla för skämt då, efter det ej kan bli allvar med hämnden; men jag vet huru både allvaret och skämtet var beskaffadt, och jag vet också att de aldrig skola gå ur mitt minne, lika litet som från min rygg. Men låtom oss lämna detta i sitt värde, och säg mig i stället, Ers Nåd, hvad vi skola göra med den här gråskymmeln, hvilken ser ut som en grå åsna och lämnades i sticket af den där karlen, som Ers Nåd kastade ur sadeln; att döma af den brådska, hvarmed han tog till harvärjan och gaf sig i väg, har han ingen lust att någonsin komma tillbaka efter honom; och vid mitt skägg är det inte en bra grålle.» — »Jag, svarade D. Quijote, har aldrig för sed att plundra den jag öfvervinner, ej heller är det riddareskick att taga ifrån dem hästarna och låta dem gå till fots, så framt icke segraren förlorat sin egen häst i striden, ty i sådant fall är det lofligt att taga den besegrades såsom vunnen i ärlig fejd. Därför, Sancho, skall du icke bry dig om den där hästen eller åsnan eller hvad du vill hafva honom till, ty, när hans herre väl ser, att vi äro härifrån, kommer han nog efter honom.» — »Gud skall veta att jag ville taga honom, invände Sancho, eller åtminstone byta mig till honom i stället för min egen, som icke tycks mig så god. Ridderskapets lagar äro sannerligen bra stränga, då de icke låta tänja sig till att man får utbyta en åsna mot en annan, och jag skulle vilja veta, om jag åtminstone finge byta sadlar och täcken.» — »Det är jag ej fullt säker på, svarade D. Quijote, men i ett tvifvelaktigt fall och tills jag fått bättre reda på saken, menar jag att du kan få byta dem, om det är högst nödvändigt.» — »Det är så högst nödvändigt, svarade Sancho, att det icke kunde vara nödvändigare, om åsnesadeln skulle vara åt mig själf.» Och således försedd med vederbörligt tillstånd[6] företog han genast mutatio capparum[7] och utstyrde sin grålle på det präktigaste, i det han gaf honom allt åtkomligt af den andra åsnans kvarlåtenskap[8].
När detta var väl beställdt, frukosterade de på öfverlefvorna af hvad de plundrat packåsnan på, och drucko af vattnet ur bäcken, som dref stampkvarnarna, men utan att vända ögonen åt dem, sådan ovilja hade de mot dem för den fruktan, hvari de hade försatt dem!
Sedan sålunda magens knorr[9] och äfven missmodet voro öfver, satte de sig i sadeln och, utan att taga någon bestämd väg, (emedan det just är vandrande riddares sätt att icke taga någon viss kosa,) färdades de åt det håll Rocinantes behag gick; ty dennes vilja drog med sig sin herres och äfven åsnans, som alltid i god vänskap och kamratskap trafvade efter hvar helst den andre gick före. De kommo likväl åter ut på stora landsvägen och följde den på vinst och förlust och utan någon uppgjord plan.
Medan de sålunda redo vägen fram, sade Sancho till sin herre: »Vill Ers Nåd ge mig lof att språka en smula med er? ty sedan ni ålade mig det hårda tysthetsbudet, ha fyra tankar och flera till fördärfvats i det inre för mig, och en, som jag just nu har på tungspetsen, den skulle jag icke vilja låta gå förlorad.» — »Säg den då, sade D. Quijote, men fatta dig kort, ty intet yttrande är nöjsamt, om det är vidlyftigt.»
— »Jag vill då säga, svarade Sancho, att jag under några dagar har öfvervägt, huru litet som vinnes och förtjänas med att gå på spaning efter dessa äfventyr, som Ers Nåd söker här i obygderna och vid korsvägarna, där, om också de allra farligaste utföras så, att de sluta med seger, ingen finns som ser dem, eller får veta om dem, så att de måste bli begrafna i evig tystnad, till skada både för Ers Nåds afsikt och deras eget värde. Jag tycker därför, med all aktning för Ers Nåds bättre omdöme, att det vore klokare, om vi begåfve oss i tjänst hos någon kejsare eller annan potentat, som har något krig, och i hvilken tjänst Ers Nåd kan visa sin persons tapperhet, sin stora styrka och sitt förstånd, som är ännu större; när då detta blifvit bemärkt af den person vi skulle tjäna, kan det ej slå fel att han måste belöna oss, enhvar efter sina förtjänster. Där kommer då ej att fattas någon, som skriftligen uppsätter Ers Nåds bragder till evinnerlig åminnelse; om mina egna säger jag ingenting, efter de ändå ej lära gå utom vapendragarkallets gränser, men så mycket kan jag väl säga att, om det brukas i riddarväsendet att oppteckna vapendragares bedrifter, så tror jag inte att man skulle behöfva söka efter mina mellan raderna.»
— Du talar icke illa, Sancho, svarade D. Quijote; men, innan man kommer därhän, är det oeftergifligt att vandra världen om, liksom till en pröfvotid, och spana efter äfventyr för att genom lyckligt utförande af några vinna sådant namn och rykte, att, när man kommer till någon mäktig konungs hof, riddaren redan är känd genom sina gärningar och gatpojkarne knappt sett honom rida in genom stadsporten, förrän de alla springa efter och omkring honom och skrika: »Detta är Solriddaren, eller Drakriddaren eller hvad han nu kan ha för sköldemärke, under hvilket han utfört sina stora bragder; detta, skola de säga, är han som i envig besegrade den väldige resen Brocabruno, han som löste Stormamelucken af Persien ur den långa förtrollning, i hvilken han legat nära nio hundra år; så att man skall hålla i med att från mun till mun utbasunera hans stordåd, och vid larmet af pojkarna och det andra folket skall konungen öfver riket visa sig i fönstren af det kungliga slottet och, som han får se riddaren och känner igen honom på hans vapen eller på märket i hans sköld, måste han nödvändigt säga: »Hej! hitåt! ut alla mina riddare, så många som äro vid mitt hof, för att emottaga ridderskapets blomma, som där kommer antågande!» Vid denna befallning skola alla skynda ut, och han själf går ner och möter honom midt i slottstrappan och tager honom hjärtligt i famn och hälsar honom välkommen med en kyss i ansiktet; och sedan för han honom vid handen till drottningens rum, där riddaren träffar henne med sin dotter prinsessan, som bör vara en af de dägeligaste och fullkomligaste jungfrur, som vidt och bredt i de hittills kända världsdelarna med största möda kunna upptäckas. Strax och omedelbart därefter går det så till, att hon fäster sina blickar på honom och han på henne, och de tycka hvarandra vara snarare ett gudomligt än mänskligt väsen, och utan att veta huru varda de fångna och insnärjda i kärlekens garn, ur hvilket ingen kan reda sig ut, och befinna sig i stor hjärtans nöd, emedan de icke veta, huru de skola komma åt att tala med hvarandra för att yppa sina kval och känslor. Därifrån skall man utan tvifvel föra honom till något präktigt utstyrdt gemak i slottet, hvarest, sedan man befriat honom från rustningen, man bär fram åt honom en kostelig skarlakansmantel att taga på sig; och om han såg ståtlig ut i rustning, skall han se lika ståtlig och ståtligare ut i riddartröjan. Kvällen kommer, han spisar med konungen, drottningen och prinsessan; han tar icke sina ögon ifrån henne, utan betraktar henne i smyg, och detsamma gör hon lika försiktigt, emedan, som jag sagt, hon är en mycket förståndig flicka. Bordet dukas af, och in genom salsdörren träder plötsligt en liten ful dvärg med en skön dam, som går efter dvärgen mellan två jättar; detta är ett visst äfventyr tillställdt af en uråldrig trollkarl på sådant vis, att den som lyckligt består det skall anses för den yppersta riddare i världen. Konungen befaller genast alla närvarande att gripa sig an därmed, och ingen är i stånd att gå i land med det utom den främmande riddaren, till stor båtnad för hans rykte; häröfver blir prinsessan mäkta förtjust och skattar sig lycklig och öfvermåttan väl belönad för att hon vändt och fästat sina tankar på ett så högt mål. Och det bästa är, att denne konung eller prins eller hvad han nu är har ett mycket hårdnackadt krig med en annan lika mäktig som han själf, och, sedan den främmande riddaren vistats några dagar vid hans hof, beder han honom om lof att få egna honom sin tjänst i bemälda krig; det ger konungen honom hjärtans gärna, och riddaren kysser honom höfviskt på hand för den nåd han beter honom. Samma natt tar han afsked af sin härskarinna prinsessan i en trädgård, utåt hvilken hennes sofgemak vetter, vid fönstergallret, där han redan många nätter förut samtalat med henne[10] med vetskap och under bemedling af en tärna, till hvilken prinsessan hyser stor tillit: han suckar, hon faller i vanmakt, tärnan hämtar vatten och blir mycket bekymrad, emedan morgonen nalkas och hon för sin härrskarinnas ryktes skull önskar att de ej måtte bli upptäckta; slutligen kommer prinsessan till sans igen och räcker genom gallret sina hvita händer åt riddaren, som kysser dem tusen sinom tusen gånger och badar dem i sina tårar. De aftala sins emellan hur de skola låta hvarandra få veta hvad godt eller ondt som händer dem, och prinsessan beder honom att vara borta så kort som möjligt; det måste han lofva med många eder; han kysser ånyo hennes händer och afskedar sig med så stor smärta, att den så när tar lifvet af honom. Därifrån går ban till sitt rum, kastar sig på sängen, kan icke sofva för sorgen öfver skilsmässan, stiger upp mycket tidigt, går att taga afsked af konungen, drottningen och prinsessan; när han sagt farväl åt de båda förstnämnda, säger man honom att fröken prinsessan är opasslig och ej kan mottaga besök; riddaren förmodar att det är af sorg öfver hans afresa; detta genomborrar hans hjärta, och föga fattas att han uppenbarligen röjer sitt kval. Den förtrogna tärnan är tillstädes, märker alltsammans, går och talar om det för sin härskarinna, som mottager henne med gråtande tårar och säger, att ett af hennes största bekymmer är, att hon icke vet hvem hennes riddare är och om han är af konungaätt eller ej; tärnan försäkrar henne, att så mycken höfviskhet, belefvenhet och mannamod som hennes riddares kan finnas blott hos en person af betydande och konungslig härkomst; den bedröfvade prinsessan tröstar sig härmed, bjuder till att hålla sig karsk för att icke ge sina föräldrar anledning till misstanke, och efter två dagars förlopp visar hon sig åter offentligen. Redan har riddaren dragit sin färde: han kämpar i kriget, öfvervinner konungens fiende, eröfrar många städer, segrar i många drabbningar; han återkommer till hofvet, träffar sin härskarinna på vanligt ställe; det aftalas att han skall af konungen begära henne till gemål som lön för sina tjänster. Konungen vill icke gå in därpå, emedan han ej vet hvem han är; men det oaktadt, antingen hon nu bortröfvas eller det sker på annat sätt, blir prinsessan hans gemål, och hennes fader anser det till slut som en stor lycka, ty det upptäckes att bemälde riddare är son till en tapper konung, öfver hvilket rike vet jag ej, ty jag tror att det står icke på kartan. Sedan dör fadern, prinsessan ärfver honom, riddaren blir konung i en handvändning. Här blir det nu just lagom att belöna vapendragaren och alla dem, som hulpit honom att komma sig så högt upp: han bortgifter vapendragaren med en af prinsessans tärnor, otvifvelaktigt den som var medlarinna i hans kärlekshandel och som är dotter till en mycket förnämlig hertig.»
— »Så begär jag att få det, och ärligt spel skall det vara! sade Sancho; det håller jag mig vid, ty alltsammans måste bokstafligen vederfaras Ers Nåd, då ni kallar er Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
— »Tvifla ej därpå, Sancho, genmälde D. Quijote; ty på samma sätt och med samma sakernas förlopp som jag nu berättat, svinga och hafva vandrande riddare svingat sig upp till konungar och kejsare. Nu återstår endast att se oss om efter, hvilken konung bland kristna eller hedningar som för krig och har en fager dotter; men det blir väl tid att tänka på detta, emedan, som sagdt, man först bör vinna rykte på andra håll, innan man begifver sig till hofvet. Det fattas mig också en annan sak; ty, förutsatt att vi råka på en konung med krig och en fager dotter och att jag vunnit en otrolig ryktbarhet i hela världen, så vet jag ändå ej, hur det kunde gå till att jag vore af konungslig börd eller åtminstone kusinbarn till en kejsare; konungen lär nämligen ej vilja ge mig sin dotter till gemål, om han ej förut är fullt förvissad om detta, ehuruväl mina ärofulla bedrifter snarare äro det värda, och i saknad häraf fruktar jag sålunda att gå miste om hvad min arm så väl förtjänat. Det är visserligen sant att jag är af gammal adel[11], besuten och förmögen, och att förbrytelser mot min person bötas med 500 dukater[12], och det skulle kunna hända att den trollkarl, som skrefve min historia, utredde min ättledning och härkomst på ett sådant vis, att Jag funne mig vara i femte eller sjätte led befryndad med en konung. Ty jag gör dig veterligt, Sancho, att det finnes två slags släktförhållanden i världen: somliga leda sin härstamning från furstar och monarker, och tiden har småningom utplånat dem, så att de slutat i en spets liksom en pyramid; andra hade sitt ursprung från småfolk, men höja sig gradvis, ända tills de lyckas blifva mäktiga herrar; så att skillnaden ligger däri, att några voro hvad de icke längre äro, och andra äro hvad de icke förut voro, och jag skulle ju kunna höra till dem, hvilkas begynnelse, efter noggrann undersökning, varit stor och ärorik, och därmed borde då min tillkommande svärfader låta sig nöja. Hvarom icke får prinsessan lof att älska mig så högt, att, fadern till trots och äfven om hon bestämdt vet att jag är son af en vattendragare, hon tager mig till sin herre och gemål; och skulle det ej gå, så kommer här bortröfvandet till pass och att föra henne dit mig helst lyster, ty tiden eller döden får väl göra slut på hennes föräldrars ovilja.»
— »Här, sade Sancho, kommer äfven bra till pass hvad några samvetslösa säga: tigg icke om hvad du kan ta med våld; ehuru det passar ändå bättre att säga: hellre fly än illa fäkta[13]. Jag säger så därför, att om konungen, Ers Nåds svärfar, icke vill låta förmå sig att ge er prinsessan, så återstår ej annat än att, som Ers Nåd säger, bortröfva henne och föra henne till annat håll. Men här är nu det ledsamma, att, tills fred hinner stiftas och ni i lugn får sitta vid riket, kan den stackars vapendragaren få stå och slicka sig om munnen efter nådebevisningarna, så framt ej den förtrogna tärnan, som skall bli hans hustru, ger sig af med prinsessan och han tillbringar sin olyckstid tillsammans med henne, tills Himlen förordnar annorlunda; ty nog tror jag att hans herre strax med samma kan gifva henne åt honom till hans lagliga maka.» — »Det kan ingen förhindra», sade D. Quijote. — »Nå, om så är, svarade Sancho, hafva vi blott att anbefalla oss åt Gud och låta ödet ha sitt lopp dit han leder det.» — »Må Gud foga det så, svarade D. Quijote, som jag önskar och du behöfver; och en stackare den som för stackare sig håller.» — »Ja, vid Gud, ske alltså! sade Sancho; jag är gammalkristen, och för att bli grefve är det nog.» — »Till och med mer än nog, sade D. Quijote, och, äfven om du ej det vore, så gjorde det ingenting, ty då jag är konung, kan jag nog skänka dig adelskap, utan att du köper det eller utgör mig någon tjänstbarhet därför, och med detsamma jag gör dig till grefve, så är du också riddare, och, folk må säga hvad de vilja, skola de på min ära få lof att kalla dig Nådig Herre, hur mycket det än kan kosta på.» — »Ja, och minsann skulle inte jag förstå att sätta mig i despekt», sade Sancho, — »Respekt skall du säga, och ej despekt», inföll hans herre. — »Må så vara, svarade Sancho Panza; jag menar att jag skall förstå att sköta mig; ty, så sant jag lefver, en gång var jag pedell hos ett brödragille, och pedelldräkten klädde mig så bra, att alla människor sade att jag hade en figur så att jag kunde bli ålderman för gillet. Tänk hvad skall det då bli när jag får en hertigrock på mig eller kläder mig i guld och ädla stenar efter utländska grefvars bruk! Jag är öfvertygad, att folk skall fara hundra mil för att få se mig!»
— Du kommer nog att ta dig bra ut, sade D. Quijote; men det blir nödigt att du rakar dig ganska ofta, ty så tätt, tofvigt och illa ansadt skägg som du har, skall man på ett bösshålls afstånd märka hvad du är, om du icke rakar dig med knif åtminstone hvarannan dag.» — »Hvad är det mer med det, sade Sancho, in att taga sig en barberare i huset mot lön? och, om så behöfs, låter jag honom till och med följa efter mig, som en storman gör med sin stallmästare.» — »Kors, huru vet du, frågade D. Quijote, att stormännen låta sina stallmästare följa efter sig?» — »Det skall jag säga, svarade Sancho; för några år sedan var jag en månad i hufvudstaden, och där såg jag en mycket liten herre spatsera, som sades vara en riktig storman, och hvart han tog vägen följde honom en man till häst, så att det såg alldeles ut som om denne varit hans svans. Jag sporde hvarför den där karlen icke höll sig i jämnbredd med honom, utan alltid följde bakefter; man svarade mig, att det var hans stallmästare och att det var så stormäns bruk att ha sådana där efter sig. Sedan dess har jag så bra reda på det, att jag aldrig glömt det.» — »Jag måste säga att du har rätt, sade D. Quijote, och att du på samma vis kan hafva med dig din barberare; ty seder och bruk hafva icke kommit alla på en gång eller uppfunnits tillsammans, och du blir kanske den förste grefve, som har sin barberare följande efter sig; och det är då en större förtroendepost att raka en persons skägg än att sadla hans häst.» — »Saken med barberaren må bli på mitt ansvar, sade Sancho, och på Ers Nåds ansvar må det bli att sörja för att ni blir kung och gör mig till grefve[14]» — »Så skall ske», svarade D. Quijote; och, som han upplyfte sina ögon, fick han se hvad som skall förtäljas i nästa kapitel.
- ↑ Att vi må komma på grön kvist etc. Det skämtsamt uttryckta spanska ordspråket lyder egentligen: Quiera Dios que orégano sea, y no alcaravéa = måtte det vara mejram, och inte kummin; men Sancho ändrar om slutet till: och inte stampkvarnar.
- ↑ Jag säger ej mera. Dessa ord förskrifva sig sannolikt ej från författaren, utan från bokgranskaren (censorn), hvilken af fromhetshänsyn strukit den svordom, som D. Quijote strax efter säges i oförtäckta ordalag hafva utslungat.
- ↑ En rakskål af mässing. Nu för tiden afbildas D. Quijote alltid med ett grundt rakfat på hufvudet, utan att man betänker att ett sådant fat omöjligen kan hålla sig kvar där. På Cervantes’ tid betjänade sig dock herrar skägg-artister blott af en djup skäl för tvålen att löddra sig i; annars vore det också alldeles oförklarligt, att riddaren utan vidare kunnat sätta på sig och behålla på hufvudet en flat mässingstallrik. I de illustrerade upplagorna af äldre data visa därför träsnitten eller kopparsticken riddaren af La Mancha med en hufvudbonad, hvilken ser ut ungefär som en soppskål, och blott så kan man begripa D. Quijotes påstående, att den mannen, för hvilken hjälmen ursprungligen blifvit gjord, måste hafva haft ett mycket stort hufvud; det skulle till och med i den mest förryckte riddares mun icke haft någon mening, om pjäsen vant grund och flat.
- ↑ Bäfvern jagas så väl för sitt dyrbara skinn som för bäfvergället, hvilket är en tjock ostartad massa, som djuret afsöndrar i två af en fyrdubbel hud bildade, päronformiga pungar och som i synnerhet förr högt värderades som läkemedel. Det är en gammal saga att, när bäfvern ser sig häftigt förföljd af jägarna, han biter af sig nämnda pungar och later dem ligga, på det jägarna, belåtna med bytet, må afstå från vidare förföljande.
- ↑ Detta är ett mytologiskt misstag af D. Quijote. Vulkan berättas hafva smidit vapen åt Akilles och andra hjältar, men icke åt Mars.
- ↑ Med vederbörligt tillstånd = habilitado con esta licencia, ett uttryck som förekommer äfven hos oss om akademiska och andra afhandlingar, som offentligen försvaras och med hvilka deras författare afse att visa sig skickliga (habilitera sig) till erhållande af lärareplatser vid universitetet eller skolan.
- ↑ Vid påsken aflägga i Rom kardinalerna och påfvens husprelater med stor högtidlighet sina pälsfodrade kåpor och taga i stället andra, som äro fodrade med rödt siden och afsedda för den blidare årstiden: denna ceremoni kallas mutatio capparum, ombyte af kåpor. Det är nu visserligen tämligen vanvördigt af författaren att ställa ombytet af en åsnas sadel och täcken i förbindelse med en kardinals-högtidlighet; men detta förklaras däraf, att Cervantes hade lefvat en längre tid i Rom med anställning hos kardinal Acquaviva och därunder sannolikt fått en inblick i all den skröplighet, som doldes under kåporna af båda slagen.
- ↑ Cervantes använder här ett äkta juridiskt, men äfven bland folket bekant uttryck: mejorado en tercio y quinto. Lagen plägar nämligen i alla civiliserade länder föreskrifva en viss gräns för den fria dispositionsrätten öfver egendom, och i Spanien var i detta hänseende stadgadt, att man kunde gifva åt en oskyld person högst femtedelen af sin förmögenhet, och åt en arfsberättigad släkting en tredjedel utöfver den på honom belöpande arfslotten. Detta kallade man att vara »bättre ställd med tredjedelen eller femtedelen», och uttrycket utsträcktes småningom till användning, isynnerhet i skämtsam ton, äfven på andra förhallanden i det dagliga lifvet.
- ↑ Redan i slutet af 1890-talet fäste dr L. Wistén min uppmärksamhet på ett annat ställe hos Cervantes, där frasen cortar la cólera förekommer, och en jämförelse visade, att den betyder att taga en risp. Förra upplagans öfversättning var alltså i detta stycke felaktig; men »man är ej sämre, när man är som andra”: både Braunfels och Ormsby hafva rikat ut för samma missöde och, så vidt jag vet, alla andra utom italienaren Bartolomeo Gamba, som i sin öfversättning (Milano 1840) återger den spanska frasen med en lika idiomatisk italiensk: incantare la nebbia, d. ä. enligt P. Petrocchis lexikon: mangiar bene e bever meglio. I såväl Spanska Akademiens som andra ordböcker saknas uttrycket ända till vår tid, då det för första gången påträffas i Diccionario Enciclopédico de la Lengua Española compuesto par Elías Zerolo etc. Paris 1895.
- ↑ Här ofvan, sid. 38 not 1, har nämnts något om det väpnade tillstånd, som allmänneligen rådde i landet under de ständiga krigen mot morerna. Ett annat minne från denna den stora ofridens tid är de spanska husens byggnadssätt: än i dag hafva de, utom i jämförelsevis nyare gator och kvarter, endast få fönster i jordvåningen utåt gatan, och dessa fönster äga icke glasrutor, utan äro skyddade med järngaller och kunna vanligen stängas innanför med träluckor; utsiktsfönster finnas först i de högre våningarna. Men vid dessa järngaller går det äfven i våra dagar till alldeles så som D. Quijote här skildrar det i texten: ett älskande par, hon innanför, han utanför, ett tyst men ifrigt hviskande, en liten hand som sträckes ut, knäppningar på en gitarr, stundom i förening med sång sotto voce, allt detta kunde man, åtminstone för några år sedan, tidt och ofta blifva vittne till både i Madrid och isynnerhet i landsortsstäderna.
- ↑ Jag är af gammal adel = sp. soy hijodalgo de solar conocido. Se härom sid. 122, not. 2.
- ↑ Förbrytelser mot min person bötas med 500 dukater. När efter folkvandringarnas slut åtskilliga germanstammar blefvo bofasta i länder, som förut lydt under romerska väldet, gjordes i lagarna en bestämd skillnad i straffet för förbrytelser, allt efter som dessa begingos mot olika personer, och det så att det i allmänhet kostade dubbelt så mycket att förorätta en af de segrande invandrarna eller deras afkomlingar som en af infödingarna (Romani, som de oftast kallades, emedan de förut stått under romersk lydno). De förra bildade således en verklig öfverklass, och deras företrädesrättigheter öfvergingo efter hand på adeln, som till allra största delen ledde sin härkomst ifrån dem. På dessa tider lära 500 solidi (guldmynt, ungefär som våra dukater) hafva varit den högsta bötessumman, hvilken således kunde komma i fråga endast, när den förorättade var en man af bästa adel, och häraf förklaras meningen med D. Quijotes ord, hvilka någon gång blifvit på ett löjligt sätt missförstådda.
- ↑ Det spanska ordspråket lyder: Mas vale salto de mata que ruego de hombres buenos = bättre att springa till skogs (undan straff) än goda människors förbön, eller, som D. José Coll y Vehí förklarat det (Los Refranes del Quijote, Barcelona 1874) just i detta fall: det är bäst att sätta sig i säkerhet, så ofta man skulle utsätta sig för en allvarsam fara, om man ej gjorde det.
- ↑ Hela detta kostliga samspråk mellan D. Quijote och Sancho, där båda komma så i tagen, att den förre glömmer sin Dulcinea, och den senare sin Teresa och barnen, är i alla väsentliga stycken hämtadt mer eller mindre ordagrant från olika riddareromaner, såsom den spanske kommentatorn Clemencin och nu senast den tyske öfversättaren Ludvig Braunfels i detalj uppvisat.
| ← Tjugonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjuguandra Kapitlet → |