Drömmens uppfyllelse/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Carolinas tjäll
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Hos tant Atessa
»Feodoras försoningsoffer»  →


[ 79 ]

XI.
Hos tant Atossa.

Anne kom tillbaka till Avonlea med ett strålande återsken av det stora stipendiet kring sin panna. Vänner och bekanta sade henne, att hon inte förändrats så värst mycket — i en ton, som antydde, att de själva voro förvånade och litet smått besvikna över att hon inte gjort det. Inte heller Avonlea hade förändrats. Åtminstone föreföll det inte så till en början.

Men när Anne den första söndagen efter sin hemkomst satt [ 80 ]i Grönkullas kyrkbänk och blickade ut över församlingen, upptäckte hon flera små olikheter, vilka, när de nu gjorde sig gällande alla på en gång, klargjorde för henne, att tiden ej ens i Avonlea stod fullständigt stilla. En ny ordets förkunnare talade från predikstolen. Från bänkarna hade mer än ett bekant ansikte försvunnit för alltid. Farbror Abe, den namnkunnige väderleksprofeten, som spått så många oväder med åska och blixt, hade profeterat för sista gången. och gamle Josiah Sloane, som ingen kände igen i hans kista, därför att han hade skägg och mustascher så prydligt klippta, slumrade på den lilla kyrkogården bakom kyrkan. Och Billy Andrews hade firat bröllop med Nettie Blewett. De voro ute och »provgingo» som nygifta just denna söndag. När Billy, skinande av stolthet och belåtenhet, visade in sin plymprydda och sidendraperade brud i familjens kyrkbänk, slog Anne ned ögonen för att de ej skulle tindra för mycket. Hon återkallade i minnet ovädersnatten under jullovet, då Jane friat å bror Billys vägnar. Den korgen hade sannerligen inte krossat hans hjärta. Anne undrade, om Jane också friat till Nettie åt honom eller om han haft nog mod i bröstet för att själv våga framställa den betydelsefulla frågan. Hela familjen Andrews tycktes fråssa i samma stolthet och belåtenhet som han, från den korpulenta svärmodern i sitt bekväma hörn till Jane uppe på sångläktaren. Jane hade lämnat sin befattning som lärarinna i Avonleas skola och ämnade resa västerut till hösten.

— Det är tunnsått med friare i Avonlea, se, sade fru Rachel Lynde och log försmädligt. — Nu skyller hon på, att hon känner sig klen, och att klimatet ska vara bättre västerut. Aldrig förut har jag hört, att det var något fel med hennes hälsa.

— Jane är en hygglig och rar flicka, sade den trofasta Anne. — Hon har aldrig försökt att ådraga sig uppmärksamhet som visst folk.

— Nej, hon har aldrig sprungit efter pojkar, om det är det du menar, sade fru Rachel. — Men hon är precis lika angelägen om att bli gift som någon annan. Vad har hon annars att göra [ 81 ]långt borta i västern — på någon plats utanför all ära och redlighet, om vilken man bara vet, att männen äro många och kvinnorna i fåtal? Usch, jag orkar inte höra det…

Men det var inte på Jane, som Anne den dagen såg med ängslan och förvåning. Det var på Ruby Gillis, som satt bredvid henne på sängläktaren. Hur var det fatt med Ruby? Hon var vackrare än någonsin, men hennes blå Ögon brunno av en feberaktig glans, och den klara rodnad, som trädde fram på hennes kinder, var nästan oroväckande grann. För övrigt hade hon magrat och fallit av; händerna, som höllo om sångboken, voro nästan genomskinliga som blomblad.

— Är Ruby Gillis sjuk? frågade Anne fru Lynde, när de tillsamman gingo hem från kyrkan.

— Ruby Gillis är livdömd i galopperande lungsot, sade fru Lynde kärvt. — Det vet hela världen utom hon själv och hennes familj. De ha ingen blick för sådant. Frågar du dem, så mår hon utmärkt. Hon har inte kunnat sköta sin lärarinneplats, sedan hon hade lunginflammationen i vintras, men hon säger, att hon skall börja med undervisningen igen till hösten, och hon söker platsen i Vitsand. Stackars flicka, hon ligger i sin grav, när höstlöven börja falla, det är säkert, det.

Anne lyssnade i stum förfäran. Var det möjligt, att Ruby Gillis, hennes gamla avhållna skolkamrat, ej hade lång tid kvar att leva? Det låg någonting ohyggligt i den tanken. Visserligen hade de rätt mycket kommit från varandra under årens lopp, men den gamla flickvänskapen förenade dem alltjämt, och Anne kände ett styng i hjärtat. Ruby — av alla unga flickor den livligaste, gladaste och kokettaste! Det var omöjligt att i samband med henne tänka på död och förgängelse. Hon hade efter gudstjänstens slut kommit fram och hjärtligt hälsat på Anne och bett henne titta upp kvällen därpå.

— På tisdagen och onsdagen är jag upptagen, hade hon Sagt med en viss stolthet. — Konsert den ena dagen och stor bjudning den andra, kära du. Herb Spencer och jag göra sällskap — han är min senaste… Men lova säkert, att du kommer [ 82 ]i morgon. Jag längtar så efter att få prata med dig. Jag vill höra om allt, som du har för dig vid högskolan.

Anne förstod, att Ruby längtade efter att få berätta om sina egna erövringar, men hon lovade komma, och Diana erbjöd sig att följa med.

Flickorna vandrade tysta framåt vägen. Skymningen föll redan på. Rödhakesångarna drillade från de höga trädkronorna sitt farväl till den sjunkande solen, deras jublande röster fyllde den guldskimrande luften. Grodornas flöjtliknande läten ljödo från tjärnarna och de sanka markerna tvärs över åkerfält, där sådden börjat spira och frodas under det livgivande solskenet och de skurar, som gått fram över den. Luften var full av den friska doften från nyss utslagna björnhallonbuskar. Vita dimslöjor svävade över de tysta dälderna, och blåtindrande stjärnor speglade sig i bäcken, där den flöt fram mellan branta stränder.

— En sådan härlig solnedgång, sade Diana. — Titta, Anne, det är som om man såge ett annat land hägra. Den där långa, låga vallen av purpurröda moln år kusten, och den ljusa skyn, som simmar utanför, liknar ett gyllene hav.

— Tänk, om vi kunde segla dit bort i Pauls gyllene båt — det var nymånen, och han brukade säga, att man fick lotsa den mycket varligt, så att den inte skulle stöta på grund på något moln — så roligt det skulle vara, sade Anne, som gått försjunken i djupa tankar. — Tror du, att vi då skulle kunna återfinna alla gamla ljuvliga minnen — alla härliga vårar, som blomstrat för oss?

— Så du säger! utbrast Diana. — Jag blir riktigt kuslig till mods — jag känner det precis som om vi vore gamla gummor, som ha allting roligt i livet bakom oss.

— Någonting i den vägen har jag känt, alltsedan jag hörde, hur det står till med stackars Ruby, sade Anne. — Om det är sant, att hon inte har lång tid kvar att leva, så kan också alla andra hemska och dystra ting vara sanna.

— Har du något emot att titta in på en liten stund till Elisha Wright? frågade Diana. — Mamma bad mig lämna den här lilla burken med gelé åt tant Atossa.

[ 83 ]— Vem är tant Atossa?

— Jaså, vet du inte det? Hennes rätta namn är Samson Coates från Spencervale, och hon är faster till fru Wright. Hon är faster också till min pappa, så vi ä' släkt. Hennes man dog ifrån henne i vintras, och hon blev mycket fattig och ensam, så att Wrights tog henne till sig. Mamma tyckte, att vi borde ta henne, men pappa sa': nej pass. Bo ihop med tant Atossa — det betackar jag mig för.

— Är hon då så svår? frågade Anne förströdd.

— Du får väl se själv, innan vi komma därifrån, sade Diana i mycket uttrycksfull ton. — Pappa brukar säga, att hon har vass näsa, men att hennes tunga är ändå vassare.

Det var sent på eftermiddagen, men tant Atossa var i full fart med att skära sättpotatis i det Wrightska köket. Hon satt insvept i en gammal urblekt nattrock, och hennes grå hårtestar voro betydligt rufsiga. Minspelet visade med all önskvärd tydlighet, att hon kände sig illa berörd över att ha ertappats i djupaste vardagslag.

— Aha, detta är Anne Shirley, sade hon, när Diana presenterade Anne. — Dig har jag hört talas om. — Tonen angav, att det hon hört ej varit till Annes fördel. — Fru Andrews talte just om för mig, att du kommit hem. Hon sa, att du var mycket förändrad till det bättre.

Utan tvivel tyckte tant Atossa, att den gynnsamma förändringen borde fortskrida ännu en rundlig tid framåt. Hon skar som förut sina potatistärningar med raska och säkra tag.

— Det var väl knappt värt att be er sitta ned? återtog hon i syrlig ton. — Här finns ju ingenting roligt att bjuda sådana fröknar på. Alla de andra äro sin väg.

— Mamma hälsar och ber, att tant håller till godo med den här lilla krukan med rabarbergelé, sade Diana vänligt. — Hon kokte den i dag och trodde, att den kanske kunde smaka.

— Tack ska du ha, sade tant Atossa lika buttert som förut. — Jag har aldrig varit värst svag för din mammas gelé — hon sötar det alldeles för mycket. Men litet ska jag väl försöka få ned. Det har varit fasligt klent med min aptit nu på [ 84 ]våren. Jag är långt ifrån kry, fortfor tant Atossa med högtidligt eftertryck. men ändå får jag gno och stå i. Folk, som inte kan arbeta, har man inget bruk för här. Om det inte är för mycket besvär — skulle du vilja vara så beskedlig och sätta in geléburken i skafferiet? Jag har så bråttom med att få de här usla potatisarna färdiga i afton. Så fina damer som ni båda har väl aldrig sysslat med så'nt här grovgöra. Ni är väl rädda att fördärva era händer, kantänka.

— Jag brukade alltid skära sättpotatis, innan vi arrenderade ut lantbruket, sade Anne och log.

— Jag gör det fortfarande, skrattade Diana. — Jag satt och skar i tre dar förra veckan. Men det förstås, tillade hon litet retsamt, se'n skötte jag varenda kväll mina händer med rosenvatten och citronsaft och drog på mig ett par gamla mjuka handskar, när jag lade mig.

Tant Atossa satte upp näsan och fnös föraktfullt.

— Det där har du väl lärt dig ur de många dumma tidskrifterna, som folk håller nu för tiden. Där får man ju undervisning både om vita händer och tjocka ögonfransar och all möjlig slags flärd och fåfänglighet — det bara förundrar mig, att din mor låter dig sitta och öda bort din tid på sådant. Men hon har alltid skämt bort dig. Det ante oss alla, när George gifte sig med henne. att han rakt inte skulle få den hustru, som passade honom.

Tant Atossa suckade så tungt, som om alla dystra aningar i samband med brorsonen George Barrys giftermål blivit till fullo besannade.

— Jaså, ska ni gå? frågade hon, når flickorna reste på sig. — Nenej, det kan väl inte vara något nöje för er att prata med en gammal kärring som jag. Det var då för tråkigt, att inte pojkarna skulle vara hemma.

— Vi ämnade titta in och hälsa på Ruby Gillis ett litet tag, förklarade Diana.

— Åh för all del, här behövs visst inga ursäkter, sade tant Atossa älskvårt. — Det är bara att kila in och se'n flänga i väg så kvickt, att man varken hinner säga goddag eller adjö. Det [ 85 ]är väl högskolefasoner, kan jag tro. Gjorde ni klokt, så hölle ni er från Ruby Gillis. Doktorerna påstår, att lungsot smittar. Jag visste hela tiden, att Ruby skulle bli sjuk på något sätt, när hon envisades att dra i väg till Boston förra hösten. Den som inte är nöjd med att hålla sig vackert hemma, råkar alltid ut för något ont.

— Så'nt kan hända också med dem, som inte resa bort, sade Diana. — Ibland rent av dör di.

— Nå, då ha de åtminstone inte sig själva att skylla, utbrast tant Atossa triumferande. — Jag hör, att du ska fira bröllop i juni, Diana.

— Om den saken är ännu alls ingenting bestämt. sade Diana undvikande.

— Jag råder dig att inte skjuta upp med bröllopet för länge, sade tant Atossa med starkt eftertryck på orden. — Ditt utseende är det snart förbi med — du är ju bara hy och hår. Och i släkten Wright är herrarna flyktiga av sig. Du borde då om någon gå med hatt, Anne Shirley, det är synd och skam så översållad du är med fräknar. Ser man på, jag tror hon blir röd. Vi är väl alla som vår Herre har skapat oss. Får jag be om min hälsning till Marilla Cuthbert. Inte för det hon nånsin har vånnat att komma och titta till mig, sedan jag flyttade till Avonlea, men jag får väl inte klaga. Familjen Cuthbert har alltid ansett sig ett strå vassare än vanligt simpelt folk här på trakten.

— O, är hon inte förskräcklig, flämtade Diana, sedan de hunnit ett gott stycke nedför avtagsvägen.

— Hon är gräslig, pustade Anne. — Men tänk också på att livet igenom bära på ett namn som Atossa! Skulle inte det kunna förbittra lynnet på nästan vem som helst? Hon borde ha skaffat sig ett låtsnamn — till exempel Cordelia. Det kunde nog ha hjälpt henne rätt mycket. Jag kände en stor lättnad, sedan jag fått ett e i slutet på Anne. Marilla tyckte det var högst onödigt, men hon fick ändå ge med sig.

— Skönt, att besöket är över! sade Diana. — Tänk ändå vad hon är ondskefull — allt vad hon säger vänder hon i en [ 86 ]elakhet. Pappa kan berätta en så lustig historia om henne. Förr i tiden hade de i Spencervale en pastor, som var en både snäll och duktig predikant, men han var bra nog döv. Talade man i vanlig samtalston, kunde han inte alls följa med. Och om söndagskvällarna brukade de ha bönemöte i kyrkan. och då steg varje församlingsmedlem i tur och ordning upp och bad en bön eller läste upp några verser ur bibeln. En kväll förklarade tant Atossa, att hon ville vittna och säga »ett sanningens ord». Men det blev inga ord ur den heliga skrift, utan hon tog sig för att välja ut en hel hop bland de närvarande, en i sänder, och dem namngav hon och läxade upp på det förfärligaste sätt och talte om, hur de burit sig åt, och rörde upp allt skvaller och alla skandaler under de närmaste tio åren. Till sist sa' hon, att hon fått en riktig leda för Spencervales kyrka, att hon aldrig ämnade mer träda in genom dess dörr och att hon hoppades Guds straffdom mycket snart mätte nå hela församlingen. Se'n satte hon sig ned alldeles andlös efter den långa harangen, och pastorn, som inte uppfattat ett ord av vad hon sagt, böjde sitt huvud och sade med andäktig röst: Amen. Måtte Gud skänka vår fromma syster bönhörelse! — Du skulle höra pappa berätta historien.

— A propå historier, Diana, började Anne i lågmäld och förtrolig ton, vet du att på sista tiden har jag så mycket undrat, om inte jag skulle kunna författa någon liten historia — en berättelse, som skulle duga att komma ut i tryck…

— Kors, visst kunde du det, sade Diana, sedan förslagets fulla innebörd äntligen gått upp för henne. — Du skrev ju rysligt spännande saker i vår gamla Historiska Klubb.

— Äsch, andra slags historier menar jag naturligtvis, sade Anne och log litet överlägset. — Jag har gått och haft mina små funderingar nu på sista tiden, men jag nästan drar mig för att försöka, för det skulle vara så vådligt harmligt, om jag misslyckades.

— Jag har hört, att många stora författare skrivit riktigt skräp i början, lugnade Diana. — Men jag är alldeles säker på, att så kvick som du är, så gjorde du genast någonting urstyvt. [ 87 ]Och tidningsredaktörer har kanske också bättre blick för det verkligt framstående nu mot förr…

— O du lilla sötnos, så du säger… Men i alla fall så må du tro, att Margaret Burton, en av andra årets flickor vid Redmond, skrev en berättelse förra vintern, och den togs in i »Den kanadensiska Kvinnan». En berättelse fullt lika bra som den tror jag verkligen att jag kan skriva.

— Ska du då sända in den till den tidningen du nämnde?

— Jag kunde ju först försöka med någon av de större tidskrifterna. Allting beror på vad för slags berättelse jag kommer att skriva.

— Vad ska den handla om?

— Det vet jag inte ännu. Jag vill ha tag i en väldigt fin intrig — spännande men ändå inte banal. Usch, jag avskyr sådan där gottköpslitteratur. En redaktör håller alltid mycket styvt på en fin intrig — på karaktårsteckningen med förstås. Det enda jag har fullt bestämt är hjältinnans namn. Hon ska heta Feodora Lester. Det låter bra, tycker du inte det? Du får inte så mycket som knysta om det här för någon, hör du det, Diana. Jag har inte förtrott mig för någon utom för dig och farbror Harrison. Han visade sig inte värst uppmuntrande — han sa', att det skrives redan förut alldeles för mycket strunt, och han hade trott mig om bättre, sa' han, sedan jag legat ett år vid högskolan.

— Det ska du inte fåsta dig vid. Vad vet herr Harrison om högskolan? utbrast Diana full av förakt.

Familjen Gillis' hem var klart upplyst och fullt av gäster. Två rivaliserande ungherrar från Spencervale och Carmody blängde argt på varandra tvärs över förmaket. Flera söta och glada flickor hade kommit på besök. Ruby var vitklädd, hennes ögon glänste, och hennes kinder hade den grannaste färg. Hon skrattade och pratade i ett, och sedan de andra flickorna sagt farväl, tog hon Anne med sig en trappa upp för att visa henne sina nya sommarklänningar.

— Ännu har jag ett blått sidentyg liggande, men jag tycker det är litet tungt att ha på sommaren. Jag tror jag väntar och låter sy det i höst. Som du vet, ska jag ta lärarinneplatsen i [ 88 ]Vitsand. Vad tycker du om min hatt? Lite djärv kanske, men vad gör det? Den du hade på dig i kyrkan i går var riktigt stilig. Men själv tycker jag nog bättre om litet klarare färger. Gav du akt på de båda dumma pojkarna inne i förmaket? De ha kommit bägge två fast beslutna att sitta ut varandra. Jag frågar inte ett dugg efter någondera av dem, det vet du bäst, Anne. Herb Spencer är den jag tycker om. Ibland tror jag verkligen, att han är den rätte. I julas trodde jag, att det var den unge läraren i Spencervale. Men så fick jag reda på någonting om honom, som gjorde, att jag inte ville ha honom. Du må tro, han blev något till förtvivlad — jag nästan blev rädd för att han skulle mista förståndet… Om ändå de där båda inbilska pojkarna inte kommit i kväll! Jag hade velat ha en trevlig pratstund med dig, Anne, jag har så mycket, som jag vill berätta för dig… Du och jag har alltid varit riktigt goda vänner och hållit ihop, inte sant, Anne?

Ruby smög sin arm kring Annes liv med ett klanglöst litet skratt. I samma sekund möttes deras ögon, och bakom den strålande glansen i Rubys ögon såg Anne något, som gav henne ett styng i hjärtat.

— Kom ofta och hälsa på mig, vill du inte det, Anne? viskade Ruby. Kom ensam — jag längtar efter dig.

— Känner du dig alldeles kry, Ruby?

— Kry? Ja, det vill jag lova — jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv. Det förstås — lunginflammationen i vintras satte ju ned mig en smula. Men se så'n färg jag har på kinderna! Jag måtte väl inte se ut som någon sjukling!

Rubys röst hade fått en viss skärpa. Hon drog sin arm ur Annes, liksom om hon blivit förtretad över något, och ilade hastigt utför trappan. Nere i förmaket fick hon tillbaka sitt strålande lynne, allt sitt glättigt utmanande övermod, och hon gick nu så helt och hållet upp i gyckel och skämt med de båda uppvaktande kavaljererna, att Anne och Diana kände sig tämligen överflödiga och snart nog togo avsked.