Drömslottet/Kapitel 07

←  Kapten Jim

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Skollärarens brud

Den första visiten  →

VII.
Skollärarens brud.

— Vem var den första unga nygifta frun, som kom hit till huset, kapten Jim? frågade Anne, när de sutto framför den flammande brasan efter kvällsvarden.

— Hon kanske hör ihop med den historien, som påstås vara förbunden med huset, sade Gilbert. — Någon sade mig, att ni kände till den, kapten Jim.

— Jo, det stämmer nog. Jag skulle tro, att jag är den ende nu levande människa i Fyra vindar, som kan komma ihåg skollärarens brud, sådan hon var, när hon kom till Prins Edwards ö. Hon har nu varit död i trettio år, men hon hör till de kvinnor man aldrig glömmer.

— Berätta historien för oss, bad Anne. — Jag vill så gärna ha reda litet på alla de kvinnor, som bott här i huset före mig.

— Ja, det har inte varit mer än tre stycken, Elizabeth Russel nu senast och fru Ned Russel och så skollärarens brud. Båda de förstnämnda voro snälla och hyggliga, men inte gingo de upp mot skollärarens brud.

Skolläraren hette John Selwyn. Han kom utresande från det gamla landet för att ta plats vid skolan i The Glen, när jag var en sexton års pojke. Han var just inte lik den vanliga sorten, som ansågs god nog åt oss den tiden. Det var för det mesta unga män, som nog sutto inne med en hel hop vetande, men som råkat på sned och skötte skolan under sina nyktra mellanstunder. Men John Selwyn var en präktig pojke, stilig på allt sätt och vis. Han var inackorderad i mitt föräldrahem, och han och jag blevo mycket såta vänner, fastän han var tio år äldre än jag. Vi läste och gjorde långa vandringar och resonerade med varandra om allting mellan himmel och jord. Han kände till snart sagt all den poesi, som fanns skriven, tror jag, och han brukade deklamera så vackert för mig under våra strandpromenader om aftnarna. Farsan tyckte, att så’nt där var bara att spilla tid, men han lät det ändå gå, för han trodde, att det skulle ta ur mig idén att gå till sjöss. Nå, det kunde ingenting göra för den delen — mor tillhörde en gammal släkt av sjöfarare, och den lusten hade jag fått i arv. Men det var det roligaste jag visste att höra John läsa och deklamera. Det är nu närmare sextio år sedan dess, men jag kan ännu i dag utantill en massa strofer se’n den tiden. Nära sextio år!

Kapten Jim satt tyst en stund och stirrade in i de falnande glöden, där minnena tecknade sina hireoglyfer i rött och grått. Så tog han med en suck åter upp sin historia:

— Jag minnes särskilt en vårafton, då jag mötte honom bland sandrevlarna. Han liksom lyste av en inre glädje — ungefär som ni själv, doktor Blythe, när ni nu i afton förde er unga fru hitin. Jag kom att tänka på honom, så fort jag såg er. Och då berättade han för mig, att han hade en hjärtevän där hemma, och nu skulle hon komma hitut till honom. Jag blev just inte så glad, fast det var ju rena rama själviskheten — jag tänkte på, att nu skulle hon komma emellan honom och mig. Men så pass hygglig var jag ändå, att jag lät ingenting förmärka. Han började nu berätta för mig allt möjligt om henne. Hon hette Persis Leigh, och hade det inte varit för en gammal farbrors skull, så hade hon följt ut med honom genast. Farbrodern var sjuklig och klen, men han hade varit snäll mot henne, när hennes föräldrar dog, och hon ville inte fara ifrån honom. Men nu var han död, och nu kom hon ut för att gifta sig med John Selwyn. Det var ingen lätt resa för ett ensamt fruntimmer på den tiden. Man ska komma ihåg, att några ångbåtar fanns ju inte.

»När väntar du henne?» sa’ jag.

»Hon går ombord på Royal William den 20 juni», sa’ han, »och då bör hon vara här i mitten av juli. Jag får lov att be byggmästar Johnson timra ihop en stuga åt mig. Hennes brev kom i dag. Jag visste redan innan jag hunnit öppna det, att där stod goda nyheter. Jag såg henne för några kvällar sedan.»

Jag förstod inte, vad han menade, och då började han förklara — men lika klok var jag. Han sa’, att han hade en gåva — eller en förbannelse. Det var hans egna ord, fru Blythe, en gåva eller en förbannelse. Han visste inte, vilketdera det var. Samma gåva hade hans farmors mor, och hon blev bränd som häxa på bål för den orsakens skull. Han sa’, att det då och då kom över honom liksom underliga drömtillstånd — transer, tror jag han kallade det. Finns det någonting sådant, doktor Blythe?

— Det finns helt visst människor, som falla i trans, svarade Gilbert. — Men saken tillhör mera den psykiska forskningen än medicinens område. Och den är långt ifrån utredd. Nå, hur voro de där transtillstånden för övrigt beskaffade?

— Det var drömmar rätt och slätt, sade den gamle doktorn skeptiskt.

— Han sade att han kunde se kommande ting i dem, återtog kapten Jim långsamt. — Jag säger bara, vad han sade mig — ting, som ännu tillhöra framtiden. Han sa’, att ibland var det honom till stor glädje, ibland till skräck. Fyra kvällar förut hade han fallit i en sådan där trans — medan han satt framför sin brasa och tittade in i den. Då såg han ett gammalt rum, som han kände mycket väl till hemma i England, och Persis Leigh var där, och hon räckte ut händerna mot honom och såg så glad och lycklig ut. Då förstod han, att han skulle få goda underrättelser från henne.

— Tja — en vacker dröm, sade den gamle doktorn gäckande. — Han sitter där framför brasan, tänker på fästmön och lurar till.

— Det är nog möjligt, medgav kapten Jim. — Det sa’ jag honom också genast. Det var betydligt mycket lugnare att tänka som så. Jag tyckte det var riktigt kusligt, att han skulle ha sådana där spöksyner av det, som eljest är fördolt för en mäniska.

»Nej», sa’ han, »drömt det har jag inte. Men vi ska inte tala mera om detta. Du kommer inte att bli min vän riktigt som förr, om du grubblar för mycket därpå.»

— Jag sa’ honom, att inte kunde någonting förstöra vår vänskap. Men han höll i sig, ruskade på huvudet och sade:

»Jag vet bättre, gosse lilla. Jag har förlorat vänner förut för den här sakens skull. Jag klandrar dem visst inte. Men ibland känner jag mig ganska bitter till mods. Den kraften, jag besitter, har i sig ett stycke av en gudom — om denna gudom är ond eller god är inte lätt att säga. Och alla vi dödliga rysa tillbaka för en alltför intim beröring, det må nu vara med Gud eller med mörksens furste.»

— Jaha, så föllo sig hans ord. Jag kommer så väl ihåg dem, som om han yttrat dem i går. Vad i all världen tror doktorn han kunde mena.

— Det hade han visst inte själv klart för sig, svarade doktor Dave snävt.

— Jag tror, att jag förstår, viskade Anne.

Hon lyssnade ivrigt i sin gamla ställning med halvöppna läppar och glänsande ögon. Kapten Jim hämtade uppmuntran ur hennes blick, innan han fortsatte med sin historia.

— Ja, det dröjde förstås inte länge, förrän alla människor i The Glen och Fyra vindar visste, att skollärarens fästmö väntades, och de gladde sig alla, därför att de tyckte så mycket om honom. Och alla intresserade sig för hans bygge — det var just det här huset, som fördes upp. Han valde själv ut läget, man skulle kunna se bukten med alla fiskebåtarna och höra vågsvallet. Han lade ut trädgården med gångar och blomsterrabatter och grönsaksland, och de lombardiska popplarna planterade han. Och den dubbla raden av rosenbuskar, som står kvar ännu i dag, fastän många av dem är risiga — den satte de små flickorna från The Glens skola för att glädja sin lärares brud. Han sa’, att de skära var för hennes kinder och de vita för hennes panna och de röda för hennes läppar … Ja, han var så laddad med poesi, så ibland kunde han knappt uttrycka sig som vanligt folk …

— Nästan varenda människa skickade honom någon liten present för att hjälpa honom att dra till boet. Han hade ju inte så värst mycket att komma med, måtro. Men kärlek — se det var huset rikt på. Fruntimmerna skickade honom virkade täcken och broderade borddukar och handdukar, och en gubbe snickrade en byrå och en annan ett bord och så vidare. Till och med den gamla blinda tant Margaret Boyd flätade en liten korg åt henne av den där sortens strandhavre, som luktar så kryddaktigt gott. Den använde skollärarens fru i många år för att förvara sina näsdukar uti.

— Jaha, tillsist var då allting klappat och klart — till och med vedkubbarna var inlagda på härden, så man behövde bara sätta tändstickan till dem och tutta på. Det var inte riktigt den här eldstaden, fastän den var belägen på samma plats. Fröken Elizabeth satte in den här, när huset reparerades för tio år sedan. Den gamla, det var en väldig, öppen spis, som sträckte sig djupt in i muren, man kunde ha stekt en hel oxe på den. Framför den har jag suttit många gånger och spunnit ut mina skepparhistorier — alldeles som jag nu gör …

Åter följde en tystnad, medan kapten Jim för sin inre syn manade fram kära gäster, som det icke var Anne och Gilbert förunnat att se — de vänner, som suttit tillsammans med honom kring denna samma härd under svunna år, med munterhet och levnadslust lysande ur ögon, som för länge sedan slutits under kyrkogårdens mull eller havets eviga böljegång. Här hade i forna tider barnens skratt genljudit. Här hade under vinterkvällarna vänner samlats. Man hade sjungit och dansat och skalkats. Här hade ynglingar och ungmör drömt. För kapten Jim var huset befolkat av så många varelser, vilka trängde sig fram och sökte göra sig påminta.

— Den första juli stod huset färdigt. Då började skolläraren räkna dagarna. Vi brukade se, hur han gick ned till stranden, och då sade vi alltid oss emellan: Tänk, snart kommer hon att gå bredvid honom!

— Hon väntades i mitten av juli, men hon kom inte då. Ingen oroade sig för det. Det hände ofta, att fartygen voro försenade i dagar och kanske veckor. Royal William dröjde en vecka över tiden — hon dröjde två och hon dröjde tre. Till sist började vi bli rädda, och värre och värre blev det. Den dag kom, då jag inte förmådde möta John Selwyns ögon. Vet ni vad, fru Blythe — här sänkte kapten Jim rösten — jag tyckte, att de sågo alldeles så ut, som den där gamla farmoderns måste ha gjort, när de brände henne på bålet. Han sa’ aldrig mycket, sin undervisning i skolan skötte han, men han gick som en sömngångare, själen var på annat håll, och så fort han var färdig med skolan, skyndade han ner till stranden. Där kunde han ibland gå och vanka ända från mörkrets inbrott till dess dagen grydde. Folk sa’, att han började bli grubblande. Varenda människa hade givit upp hoppet — Royal William var åtta veckor försenad. Man hade nu mitten av september, och skollärarens brud hade ännu inte kommit — skulle heller aldrig komma, trodde vi.

— Det blåste upp en väldig storm, som varade i tre dar, och kvällen efter det den bedarrat gick jag ned till stranden. Där stod skolläraren, med armarna lutade han sig mot ett klippblock, och han bara stirrade ut till havs.

— Jag tilltalade honom, men han svarade inte. Hans ögon tyckte häfta vid någonting, som inte jag kunde se. Ansiktet var så stelt på honom som på en död.

— »John, John», ropade jag till honom, och jag frös rakt in i märg och ben, så underlig såg han ut, »vakna – vakna!»

— Då svann det där sällsamma uttrycket bort ur hans ögon. Han vände på huvudet och såg på mig. Aldrig skall jag glömma hans ansikte — inte förrän jag skeppar in mig till min sista resa …

»Allt är väl, gosse», sa’ han. — »Jag har sett Royal William runda East Points udde. Hon löper in i dagningen. I morgon kväll ska jag sitta med min brud framför min egen härd.»

— Tror ni verkligen, att han såg det? frågade kapten Jim helt tvärt.

— Gud vet, svarade Gilbert med låg röst. — Stor kärlek och stor längtan kunna måhända i förening uträtta man vet icke vilka underverk …

— Jag är övertygad om, att han såg det, sade Anne allvarligt.

— Ja, det är tron, som gör det, sade doktor Dave, men hans tonfall var mindre spefullt än förut.

— För nu ska ni få höra, återtog kapten Jim högtidligt. — I dagningen den följande morgonen kom Royal William länsande in på redden för förlig bris och med alla klutar tillsatta, och mycket snart ankrade hon i hamnen. Varenda själ i The Glen och utmed hela bukten var nere och tog emot. Skolläraren hade suttit och väntat på stranden hela natten. Så vi hurrade, när fartyget stävade genom inloppet.

Kapten Jims ögon lyste. De skådade ut över Fyra vindars hamn den dagen för sextio år sedan, då ett skamfilat gammalt fartyg från England kom seglande i soluppgångens glans.

— Och Persis Leigh var med ombord? frågade Anne.

— Jo — var så säker — hon och kaptenens hustru. De hade haft en förskräcklig resa — storm efter storm — och till på köpet hade deras proviant tagit slut. Men nu voro de äntligen framme! När Persis Leigh steg i land på den gamla strandskoningen, tog John Selwyn henne i famn — och människorna hörde upp med att hurra och började gråta. Jag grät själv, fast förr skulle jag väl bitit tungan av mig än erkänt det. Är det inte löjligt, att pojkar ska vara så generade över att de en gång gråtit?

— Var Persis Leigh vacker? frågade Anne.

— Vacker skulle jag väl knappast tro — att man — kunde kalla henne, svarade kapten Jim i begrundande ton. — Man kom egentligen aldrig så långt, att man funderade på, huruvida hon såg bra ut eller ej. Det spelade alls ingen roll. Det var någonting så ljuvligt och intagande med henne, att man måste hålla av henne. Men hon var mycket behaglig att titta på — stora klara bruna ögon och rikt brunglänsande hår och engelsk hy av mjölk och bär. John och hon vigdes hemma i vårt hus samma kväll, just som ljusen tändes i skymningen, där kom folk från östan och västan för att se dem, och sedan följde vi dem alla hit ned. Den unga fru Selwyn tände själv brasan på härden, och vi gingo vår väg och lämnade dem sittande där, alldeles som John sett det i sin syn. Konstigt var det — verkligen mycket konstigt! Men jag har varit med om åtskilliga märkliga ting i mina dar.

Kapten Jim skakade på huvudet och såg mäkta vis ut.

— Det var en söt historia, sade Anne och kände sig omsvävad av romantikens för henne så härliga luft. — Hur länge fingo de sedan leva tillsamman?

— I femton år. Jag rymde till sjöss strax efter det de gift sig — jag var ju en oförbätterlig slyngel. Men så ofta jag kom tillbaka från någon resa, sprang jag hit och hälsade på, till och med innan jag visade mig därhemma, och då ville fru Selwyn alltid höra mig berätta om allt vad jag upplevat. Femton lyckliga år! Det låg på ett särskilt sätt för dem att vara lyckliga — har ni märkt, att det finns sådana människor? De kunde inte vara olyckliga länge, vad som än hände. Ett par gånger blevo de oense, för båda hade ju sitt lilla humör. Men en gång sa’ fru Selwyn till mig — och då så skrattade hon på sitt eget rara sätt: »Jag tyckte det var rysligt, när John och jag kommo ihop oss härom dagen, men trots allt kände jag mig så lycklig över att jag hade en sådan förtjusande man att bli oense med och sedan sluta fred och försoning med.» Sedan flyttade de till Charlottetown, och Ned Russell köpte huset och förde hit sin unga fru. Då blev det liv och rörelse, ska jag säga. Väggarna här i huset måste vara rent av impregnerade med skratt och skoj! Ni är den tredje bruden jag sett stiga över denna tröskel, fru Blythe, och det är inte tu tal om, att ni inte är den vackraste.

Åt denna braskande komplimang, som kunde liknas vid en prunkande solros, lyckades kapten Jim på något outgrundligt sätt bibringa den blyga violens doft, och Anne insöp den med välbehag. Hon såg också utmärkt bra ut denna kväll, med rosens färg på sina kinder och kärlekens skimmer i sina ögon. Till och med den buttre gamle doktor Dave gav henne en gillande blick och muttrade till sin hustru, när de åkte hem, att han trodde inte pojken gjort något så oävet val.

— Nu ska jag ge mig hem till min fyr, förkunnade kapten Jim. — Det här har varit en sällsport trevlig afton.

— Då kommer ni nog ofta och hälsar på oss, sade Anne.

— Jag undrar, om ni skulle våga framställa en sådan inbjudan, i fall ni visste, hur hågad jag är att ta er på orden, sade kapten Jim och gav henne en prövande blick.

— Ni tror kanske inte, att jag menar det? smålog Anne. — Men det gör jag — så sant, så sant och en gång till så sant, som vi brukade säga i skolan.

— Då kommer jag. Jag kommer att hemsöka er vid vilken tid på dagen som helst. I gengäld hoppas jag, att ni båda titta till mig någon gång. I regeln har jag ingen att tala med utom Förste styrman, kisse missen min, och han förstår utmärkt bra konsten att höra på, men när det gäller repliken, så blir han bet. Ni är ung, och jag är en gammal tvärvigg, men jag skulle ändå tro, att våra själar ä’ nära nog jämnåriga.

Månen hade just stigit upp på himlen, när Anne följde sina gäster till grinden. Fyra vindars havsbukt låg övergjuten av ett trolskt skimmer — den liknade en stilla hamn i ett sagoland, dit aldrig några stormar kunde nå. Popplarna, som kantade avtagsvägen, stodo där höga och dystra som överstepräster och buro spetsiga, av månglansen försilvrade hättor.

— Popplar har alltid varit mina träd, sade kapten Jim och viftade mot dem med en lång arm. — Det är ett träd, som passa för prinsessor att lustvandra under. Men de ä’ inte modärna nu för tiden. Folk skyller på, att de dö ut i topparna och se ruggiga ut. Det kan väl hända, men vågar man livhanken en gång om våren och klättra upp på en lätt stege för att putsa dem, så är det ingen fara med dem. Det gjorde jag alltid åt fröken Elizabeth, så hennes popplar kommo aldrig på förfall. Hon var särskilt förtjust i dem — hon sade, att de hade värdighet och aldrig blandade sig med mobben. Lönnar håller en sällskap, men har man popplar omkring sig — då rör man sig i den finaste societén.

— En sådan härlig afton, sade den gamla doktorinnan, när hon klev upp i doktorns schäs och bredde filten över sina knän.

— Ja, sade kapten Jim, när den breda mångatan ligger där och dallrar över bukten, så vet jag knappt, vad himlen har att bjuda på, som skulle vara vackrare. Se månen, det ä’ min vän, fru Blythe. Den har jag haft klockarkärlek till, så länge jag kan minnas. När jag var en liten parvel om fem år, så somnade jag en kväll ute i vår trädgård, och ingen märkte, att jag aldrig kommit in. Mitt i natten vaknade jag upp och blev nästan vettskrämd. Hu, sådana svarta skuggor och så mycket konstigt prassel! Jag vågade inte röra mig ur fläcken — låg där hopkrupen och darrande, fattig unge. Jag tyckte det var, som om det inte fanns någon levande själ mer än jag själv i världen, och världen var så fasligt stor, må veta … Men så med ens får jag se månen titta ned på mig mellan grenarna på ett knotigt äppelträd, precis som en gammal vän. Och den som blev glad, var jag. Jag fick mod i bröstet med samma och reste på mig och spatserade in i huset, oförfärad som ett lejon, och bara tittade på månen. Mången natt har jag vandrat av och an på mitt däck, på hav långt härifrån, och sett på den och nickat till den. Men varför säger ni inte till mig, gott folk, att jag för en gångs skull skall hålla mun och gå min väg?

Skratten och godnattagandet hade dött bort. Anne och Gilbert gingo hand i hand ett slag omkring i trädgården. Bäcken, som rann fram i dess ena hörn, gungade månskenet på sina krusiga ringlar, och det susade sakta i de vitstammiga björkarnas kronor. Vallmorna längs bäckens stränder stodo dunkelröda inne i skuggan. Blommor, kanske planterade av den unga bruden, som kommit seglande långväga ifrån, fyllde luften med sin milda doft. Minnen från det förgångna tycktes sväva omkring dem. Anne stannade inne i halvdunklet för att bryta en blombehängd kvist.

— Jag tycker om att lukta på blommor i mörkret, sade hon. — Då kommer man bättre åt deras själ. O, Gilbert, det här lilla huset är just som jag föreställt mig det. Och jag är så glad, att här också före oss bott ett ungt par, som älskat och äntligen funnit varann.