Drömslottet/Kapitel 08

←  Skollärarens brud

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Den första visiten

På Fyra vindars udde  →

VIII.
Den första visiten.

Det blev en september av guldskimrande solrök och i purpur förtonade aftondis vid Fyra vindars hamn — en månad av försenade högsommardagar och nätter, som badade i månsken eller blekt stjärnljus. Ingen storm drev upp vreda vågor på havsbukten, inga råa vindar sleto i förtid bladen från träden. Anne och Gilbert stökade med att få sitt lilla hem i ordning, gjorde långa strandpromenader, seglade ute på redden, åkte omkring till fiskläget och de små byarna i trakten eller framåt de ensliga, ormbunkskantade skogsvägarna — med ett ord, njöto sin tillvaro på ett sätt, som alla unga älskande i världen skulle ha avundats dem.

— Om livet skulle höra upp just nu, vad det ändå hade varit rikt, bara för att det skänkt oss de här senaste fyra veckorna, sade Anne. — Fyra sådana veckor till få vi nog aldrig, men nu ha vi haft dem. Allting — väder och vind, snälla människor, vår drömstuga — har bidragit till att göra vår första månad som gifta helt enkelt förtjusande. Det har inte ens varit en mulen eller regnig dag, sedan vi kommo hit.

— Inte heller inomhus, sade Gilbert. — Vi ha inte varit osams en enda gång.

— Det tycker jag också vi skjuta upp med i det längsta, sade Anne. — Och vet du vad — jag är så nöjd med att vi bestämde oss för att genast resa hit. Nu kommer alla våra glada minnen från vår första gifta tid att höra hit i stället för att vara skingrade på en massa främmande ställen.

Det låg i atmosfären kring deras nya hem en viss fläkt av äventyr och romantik, som Anne aldrig haft känning av i Avonlea. Där hade hon visserligen bott, så att hon på avstånd sett havet, men det hade aldrig gjort sitt inträde i hennes liv. Vid Fyra vindars hamn omgav det henne och kallade på henne ständigt. Från varje fönster i sitt nya hem hade hon en alltjämt skiftande utsikt däröver. Dess brusande eller sakta klunkande vågsvall fyllde dag och natt hennes öron. Fartyg kommo varje dag länsande in i hamnen för att ankra vid den gamla knakande stockbryggan, och så seglade de bort igen i solnedgången, på väg till hamnar, som kunde ligga halvvägs runt jordklotet. Fiskebåtar sköto med spända segel ut genom inloppet tidigt i gryningen och återvände lastade i kvällningen. Sjömän och fiskargubbar vandrade på de röda, slingrande vägarna mellan strandängar och sandrevlar, gladlynta och belåtna. Alltid hade man en känsla av att någonting skulle hända — äventyret vinkade, den, som redan prövat därpå, kom hem och hade mycket att visa och berätta… Fyra vindars vägar voro mindre utstakade och tilltrampade än Avonleas, friskare vindar blåste över dem och yrde igen de gamla hjulspåren, havet lockade och drog, och även de, som ej följde dess maning, kände dock en skälvning och en oro i blodet, som drog tanken till tusen hemlighetsfulla möjligheter.

— Nu förstår jag så väl, varför somliga män måste gå till sjöss, sade Anne. — Den där längtan, som kommer över oss alla ibland — att flyga över det stängande fjället, segla bortom solnedgången — den måste vara omöjlig att motstå, om den är medfödd och ständigt gör sig gällande. Jag undrar inte på, att kapten Jim rymde, därför att han inte förmådde motstå den. Aldrig ser jag ett fartyg glida ut genom inloppet eller en fiskmås sväva över dynerna utan att önska, att jag vore ombord på det fartyg eller hade vingar, inte som duvan att flyga till boet, utan som fiskmåsen, att svinga mig ut dit, där stormen rasar som vildast.

— Du stannar vackert hos mig, Annetösen, sade Gilbert, trygg och belåten som en pascha. — Jag vill inte du ska flyga från mig dit ut, där stormen rasar som vildast.

De sutto på sin röda sandstenstrappa sent en aftonstund. En stor fridfullhet hade sänkt sig ned över land och hav och himlarymd. Silvervita måsar sköto hit och dit över deras huvuden. Längs horisonten drog sig en ändlös strimma av luftiga, blekröda moln. I den stilla luften tonade blott melodiskt sus av döende vågsvall och slocknade vindfläktar. Bleka astrar blommade på de nu bruna och dimsvepta strandängarna mellan den vita stugan och havsbukten.

— Doktorer, som varit uppe hela natten för att passa på sjuka, känna sig nog inte så värst äventyrslystna, kan jag förstå, sade Anne medlidsamt. — Om du sovit lika skönt som jag, Gilbert, skulle du nog vara hågad för en utflykt på fantasiens vingar.

— Jag gjorde ett gott arbete förra natten, Anne, återtog Gilbert. — Jag räddade med Guds hjälp ett människoliv. Det är första gången, som jag verkligen vågar påstå det. I andra fall kan jag nog ha bidragit därtill, men Anne, om jag inte stannat kvar hos Allonbys och kämpat ansikte mot ansikte med döden, skulle kvinnan ha legat stel och kall fram emot morgonen. Jag försökte ett experiment, som helt visst aldrig prövats här på trakten. Jag tvivlar på, att det hittills prövats utanför något sjukhus. Det var någonting alldeles nytt på Kingsports lasarett förra vintern. Jag skulle aldrig ha vågat mig på försöket här, om jag inte vetat, att det inte fanns någon annan utväg. Jag tog risken — och lyckades. En god hustru och mor har nu, som jag hoppas, räddats till många års glad och nyttig tillvaro. När jag åkte hem i morse, och solen steg upp över det lugna och blanka havet, tackade jag Gud för att jag valt det yrke jag gjort. Jag hade kämpat en god kamp och utgått ur den som segrare mot den store Förintaren. Det var det jag drömde om för länge sedan, när vi ibland talade om, vad vi ville uträtta i livet. Den drömmen gick i uppfyllelse i morse.

— Är det den enda av dina drömmar, som gått i uppfyllelse? frågade Anne.

Hon visste mycket väl, hur hans svar skulle låta, men ville höra det igen.

— Du vet bäst, Anneflickan, sade Gilbert och såg leende in i hennes ögon. Och i den stunden sutto två fullt ut lyckliga unga människor på trappstenen upp till ett litet vitt hus nära stranden av Fyra vindars havsbukt.

Något senare sade Gilbert med förändrat tonfall:

— Ser jag i syne eller varsnar jag icke en fullriggad skuta på ingående i vår avtagsväg?

Anne tittade och rusade upp.

— Det måste vara antingen fröken Cornelia Bryant eller fru Moore, som kommer på besök, sade hon.

— Jag går in i mottagningsrummet, men är det fröken Cornelia, kommer jag att lägga örat till dörrspringan och lyssna, sade Gilbert. — Av allt vad jag hört rörande bemälda fröken drar jag den slutsatsen, att hennes konversation blir ganska uppiggande.

— Det kanske också är fru Moore?

— Jag tror inte fru Moore är fasonerad på det sättet. Jag såg henne häromdan arbeta i sin trädgård, och fastän jag var på för långt håll för att kunna urskilja henne tydligt, tyckte jag, att hon var ganska smärt och smal. Hon måtte inte vara vidare sällskapligt lagd, eftersom hon ännu aldrig brytt sig om att gå hit, fastän hon är vår närmaste granne.

— Hon liknar nog inte fru Lynde, ty då skulle nyfikenheten fört hit henne för länge sedan, sade Anne. — Det här är allt fröken Cornelia.

Fröken Cornelia var det också, men man må inte tro, att fröken Cornelia kommit för att göra någon liten kort och knapphändig formell visit. Nej bevars, hon hade sitt handarbete i en väldig, från armen nedhängande arbetspåse, och när Anne bad henne sitta ned, lade hon genast av sig sin bredskyggiga solhatt, som trots septembers vanvördiga väderilar hållits fast på hennes huvud medels ett stramt gummiband, som spänts om hennes hårt hopsnodda lilla ljusspräckliga hårknut. Fröken Cornelia använde aldrig hattnålar — tycker nå’n det! Gummiband hade dugt åt hennes mor, och de dugde åt henne. Hon hade ett friskt, runt och rödblommigt ansikte med pigga bruna ögon. Hon liknade inte det minsta den traditionella gamla mamsellen, och det var något i hennes ansiktsuttryck, som tog Anne med storm. Med sin medfödda snabba uppfattning av »besläktade själar» förstod hon, att hon skulle komma att tycka om fröken Cornelia, trots hennes egendomliga åsikter och trots vissa underligheter i den yttre företeelsen.

Ingen utom fröken Cornelia hade det fallit in att gå på besök iförd ett randigt blått och vitt förkläde och en löst hängande morgonrock i chokladbrunt med ett tryckt mönster av stora skära rosor strödda över den bruna bottnen. Och ingen utom fröken Cornelia skulle ha tagit sig ståtlig och vördnadsbjudande ut i ett sådant plagg. Om fröken Cornelia stigit in i ett kungligt slott för att göra visit hos kronprinsessan, skulle hon ha uppträtt med precis lika stor värdighet och varit i lika grad herre över situationen. Hon skulle ha släpat sin rosenströdda volang precis lika likgiltigt över marmorgolven och helt lugnt skridit till proceduren att ta prinsessan ur den villfarelsen, att ägandet av en man, han måtte nu vara bonde eller prins, skulle vara något att yvas över.

— Jag har tagit med mig mitt handarbete, kära lilla fru Blythe, sade hon och vecklade upp någonting mycket skirt och luftigt. — Jag har litet bråttom med att få det här färdigt, och det är sannerligen ingen tid att förlora.

Anne såg med någon överraskning på det vita tyget, som låg utbrett över fröken Cornelias breda knä. Det var en liten barnklänning, och den var ytterst nätt sydd, med fina veckningar och rynkgarneringar. Fröken Cornelia satte sina glasögon till rätta på näsan och började sömma kråkspark med utsökta styng.

— Det är åt fru Fred Proctor uppe vid The Glen, förklarade hon. — Hon väntar sitt åttonde barn vilken dag som helst, och ingenting har hon i ordning åt det. De andra sju ha slitit ut allt vad hon sydde åt det första, och nu varken hinner eller orkar hon göra någon ny utstyrsel. Den kvinnan är en martyr, fru Blythe, ni kan tro på mina ord. När hon gifte sig med Fred Proctor, visste jag nog, hur det skulle gå. Han var en av de där elaka, tjusiga karlarna. Sedan han gift sig, upphörde han att vara tjusig, men elakheten, den var tvättäkta, och den satt i. Han dricker och han försummar sin familj. Men så’na ä’ di. Jag begriper inte, hur fru Proctor kunde gå i land med att hålla sina arma ungar hela och rena, om inte grannarna då och då gåve henne en handräckning.

Enligt vad Anne sedermera erfor, var fröken Cornelia den enda grannen, som i nämnvärd grad brydde sig om ungherrskapet Proctors helhet och renhet.

— När jag hörde, att numro åtta var i antågande, så beslöt jag mig för att sy litet smått åt den, och det här är det sista, fortfor fröken Cornelia. — Därför vill jag också ha slut på klänningen i dag.

— Den är verkligen riktigt söt, sade Anne. — Jag ska gå efter mitt eget arbete, så ha vi en liten syförening på tu man hand. Vad ni är skicklig i handarbete, fröken Bryant.

— Åja, nog är jag den skickligaste här på trakten, medgav fröken Bryant utan någon falsk blygsamhet. — Och det borde jag väl också vara. Jag har sysslat mera med sådana här saker än om jag haft hundra egna barn, Och nog är det väl egentligen fånigt av mig att sätta mig och lägga ned broderi på en klänning till en åttonde barnunge! Men kära hjärtanes, det fattiga lilla krypet kan ju inte rå för, att det är den åttonde, och jag kunde unna det att få en enda riktigt söt klänning. Stackars lilla kräk, det är så allt annat än välkommet, så därför satte jag på några ränder kråkspark och en extra hålsöm, så att han eller hon, vilketdera det nu är, också skulle få bli lite fin.

— En sådan klänning bör väl vilken baby som helst vara stolt och glad åt, sade Anne och kände sig ännu starkare övertygad om, att hon skulle komma att fatta tycke för fröken Cornelia.

— Ni har väl undrat på, att jag aldrig kom hit och gjorde visit, återtog fröken Cornelia. — Men se det har varit sådan brådska med att få in säden, och jag har fått stå i värre — och fullt med extrahjälp har jag måst skaffa mig, och de ha ätit vida mer än de ha arbetat — på karlars sätt. Jag hade ämnat komma i går, men så gick jag i stället på fru MacAllisters begravning. Jag hade så’n huvudvärk, så jag var rädd jag inte skulle få något nöje, om jag gick. Men människan var hundra år gammal, och jag hade alltid tänkt mig, att på hennes begravning skulle jag då gå.

— Var det en lyckad tillställning? frågade Anne, som märkt, att dörren till mottagningsrummet öppnats på glänt.

— Jo det vill jag lova — riktigt storslagen … Hon hade ju fasligt mycket bekanta. Det var över hundratjugo vagnar i liktåget. Och det var ett par löjliga episoder. Jag trodde jag skulle förgås, när jag såg gamle Joe Bradshaw, som är fritänkare och aldrig går i Guds hus, spärra upp sitt gap och sjunga »Trygg i Jesu dyra sköte» så det riktigt rungade under kyrkvalven. Men se han är så stolt över sin granna röst — det är därför han alltid går på begravningar. Den arma hustrun — hon sjöng så mycket mindre, överansträngd och utpinad som hon är. Ibland far gubben till stan för att köpa henne en present, säger han, och så kommer han tillbaka med en dynggrepe eller någon ny sorts separator. Sådana är karlarna. Men, som sagt, vad kan man begära av en person, som aldrig går i kyrkan, inte ens i metodisternas? Det riktigt värmde mig i själen att se er och er unge doktor i presbyterianernas kyrka den första söndagen. Ingen doktor, som inte bekänner sig till den rätta läran, skulle då någonsin få slå mig åder eller titta mig i halsen.

— Vi voro i metodistkyrkan nyligen en aftonsång, sade Anne menlöst.

— Jag kan väl tänka mig, att doktor Blythe får lov att gå dit ibland, annars ginge han miste om alla patienter bland metodisterna. Men om ni vill ta mitt råd — undvik att ha med den sortens folk att skaffa!

— Tror ni då inte, att metodisterna komma till himlen lika väl som presbyterianerna? frågade Anne.

— Det tillkommer inte oss att bestämma. Den saken vilar i högre händer än våra, sade fröken Cornelia högtidligt. — Men jag ämnar inte umgås med dem på jorden, om jag också blir så illa tvungen till det i himlen. Den här metodistpastorn är inte gift. Den förre var det, och Gud ett sådant litet enfaldigt våp han skaffat sig att dras med! Jag sa’ till honom en gång, att han borde väntat, tills hon vuxit upp, innan han gifte sig med henne. Och vad tror ni han svarar mig? Att han själv ville fostra upp henne. Men så’na ä’ di.

— Det kan ju falla sig ganska svårt att avgöra, när just en människa är vuxen, tyckte Anne och småskrattade.

— Där sa’ ni ett sant ord, min söta vän. Somliga äro vuxna, när de födas till världen, och andra äro det inte, när de fyllt sina åttio år — tro ni mig! Dit hörde den där fru MacAllister, som vi följde till graven i går. Hon var lika fjollig, när hon var hundra år, som när hon var tio.

— Det var kanske därför hon levde så länge.

— Kanske det. Men jag lever hellre femtio kloka år än hundra småfnoskiga.

— Men tänk så rysligt tråkig världen skulle vara, om alla människor vore så där gränslöst förståndiga? försökte Anne med ett bedjande tonfall.

Fröken Cornelia låtsade ej det minsta om inkastet utan fortfor:

— Men se hennes släkt har alltid varit full av griller och fixa idéer. Hennes egen systerson, Ebenezer Milgrave, trodde ju, att han var död och brukade ovettas på sin stackars hustru, därför att hon inte ville begrava honom. Jag skulle minsann ha gjort det.

Fröken Cornelia fick på sig en så resolut min, att Anne nästan tyckte sig se henne med spaden i handen.

— Känner ni då alls inte några snälla äkta män, fröken Bryant?

— Jo bevars — en hel hop — där borta! sade fröken Cornelia liberalt och pekade genom det öppna fönstret mot den lilla kyrkogården på andra sidan bukten.

— Men jag menar livslevande? framhöll Anne.

— Åjo, ett par stycken — bara som bevis på, att för Gud är ingenting omöjligt, erkände fröken Cornelia motvilligt. — Jag vill inte förneka, att någon enstaka mansperson, som blivit omhändertagen vid unga år och uppfostrats i tukt och Herrens förmaning, kan bli skaplig nog. Er man, till exempel, tycks efter allt vad jag hört utgöra ett undantag. Jag förmodar — fröken Cornelia tittade skarpt på Anne över sina glasögon — att ni inbillar er, att hans make inte finnes i denna världen?

— Det gör det inte heller, svarade Anne ögonblickligen.

— Ack, det hörde jag också en annan ung nygift fru säga, suckade fröken Cornelia. — När Jennie Dean gifte sig, trodde hon förstås, att maken till den mannen fanns inte. Och hon visste inte, hur rätt hon hade … Karlsloken gjorde henne olycklig och kurtiserade som bäst sin andra fru, när Jennie låg på sitt yttersta. Jag kan bara hoppas, att ert eget förtroende är bättre grundat, min söta vän. Det tycks gå riktigt bra för den unge doktorn. I början var jag rädd för, att det skulle bli si och så med hans praktik, för folket här omkring har alltid varit vant att anse, att ingen i världen dugde mer än gamla doktor Dave. Inte för det att doktor Dave hade så värst mycken takt — han talade alltid om rep i hängd mans hus. Men man glömde sina sårade känslor, när man hade knip i magen. Hade han varit pastor i stället för doktor, hade man aldrig förlåtit honom. Men efter vi nu tala om präster och sitta så här förtroligt för oss själva — utan några metodister i vår närhet — vill ni uppriktigt säga mig er tanke om vår präst?

— Ja se — den frågan … började Anne tveksamt.

Fröken Cornelia nickade.

— Just precis. Jag är av alldeles samma uppfattning, kära ni. Vi begingo ett stort misstag, när vi kallade honom. Å Herre Gud, aldrig glömmer jag den första predikan, han höll här i församlingen. Den handlade om, att envar borde ägna sig åt det, som bäst lämpade sig för honom — ett mycket bra ämne, således, men du milde tid, så han sedan utvecklade det! Han sa’: Om ni hade en ko och ett äppelträd, och om ni bunde äppelträdet i er ladugård och satte ut kon i er köksträdgård, med klövarna i vädret, hur mycket mjölk skulle ni få av äppelträdet och hur många äpplen från kon? Har ni i ert liv hört en sådan rappakalja? Jag var så tacksam åt, att inga metodister voro där — de skulle naturligtvis aldrig låta bli att pika oss för en tocken predikan. För resten kan jag inte med hans sätt att hålla med alla människor, vad helst man säger. Om man sade till honom: Ni är en riktig skojare! — så nog skulle han jama med och säga med sitt vanliga sirapsleende: Jaha, det har sin fulla riktighet. — En präst får lov att ha mera skinn på näsan. Så’nt här säger jag nu bara till er i största förtroende — när det finns metodister i närheten, så höjer jag honom till skyarna. Somliga tycka, att hans hustru klär sig för pråligt, men jag säger som så, att är hon dömd att leva ihop med en sådan där döddansarfysionomi, behöver hon sannerligen skaffa sig lite roligt vid sidan. Aldrig ska ni få höra mig fördöma en kvinna, därför att hon ä’ förtjust i granna kläder. Jag blir bara så glad, när jag märker, att mannen inte är en smulgråt utan unnar henne en smula rolighet. Inte för att jag själv bryr mig ett dugg om kläder! Fruntimren klä sig för att vara en ögonfägnad för männen, men se så djupt har jag aldrig sjunkit. Jag har haft ett lugnt och behagligt liv, min söta vän, och det är därför, att jag inte frågat för två ruttna lingon efter de där gyckarna, som kalla sig skapelsens herrar.

— Varför är fröken Bryant så ond på allt vad manfolk heter?

— Kors, inte är jag ond på dem! Det ä’ de visst inte värda. Jag bara skänker dem min ringaktning. Men er man tror jag, att jag ska kunna lära mig att tycka om, ifall han fortsätter som han börjat. Annars finns det för mig bara två män i världen, och det är gamle doktorn och kapten Jim.

— Ja, kapten Jim är då en riktig kärnkarl, sade Anne.

— Kapten Jim är mycket bra, men han har ett fel. Man kan aldrig få honom ond. Jag har nu hållit på och retats med honom i tjugo år, men ännu har jag aldrig sett honom resa borst. Och det kan ju ändå förtreta en människa. Den kvinna, som han skulle ha gift sig med, fick väl en man, som råkade i ilska sju gånger om dan.

— Vem var det?

— Inte vet jag, kära ni. Jag kan ännu aldrig minnas, att kapten Jim slagit sig ut för någon. Och nu är han sjuttiosex år. Jag har aldrig hört något skäl till, att han förblivit ungkarl, men det finns det naturligtvis. Han har seglat i hela sitt liv tills för fem år sedan, och det finns väl inte någon vrå av världen, dit han inte stuckit sin näsa. Han och Elizabeth Russell voro alltid mycket kontanta, men någon kärlek var nog aldrig med i spelet. Elizabeth gifte sig aldrig, fastän hon hade många anbud. Hon var en stor skönhet den tiden hon var ung. Det året prinsen av Wales kom till vår ö, vistades hon hos farbror i Charlottetown, och han var statstjänsteman, så att hon blev bjuden på den stora balen. Hon var den sötaste flickan i salen, och prinsen dansa’ med henne, och alla de andra damerna, som han inte dansa’ med, blev pin avundsjuka, för deras pappor och bröder stodo en samhällspinne över henne, och nu hade hon blivit utmärkt på ett alldeles onödigt sätt. Elizabeth var alltid mycket stolt över den balen. Elaka människor sa’, att varför hon aldrig gifte sig, det var för att hon inte kunde komma till rätta med en vanlig karl, sedan hon dansat med en prins. Men det var visst inte så. En gång förtrodde hon mig skälet — det var för att hon hade ett så svårt lynne, som hon var rädd, att hon inte skulle kunna leva i ett fredligt äktenskap. Och hon hade ett gräsligt humör — ibland fick hon lov att gå upp på sin kammare och gnaga med tänderna på sitt byråhörn för att ge det något utlopp … Men jag sa’ henne, att det var väl inget skäl för att avstå från giftermål. Varför skola karlarna ensamma få bryta ut och visa dåligt humör, kan hon säga mig det, min lilla fru doktorinna?

— Jag kan nog själv vara ganska kort om huvet ibland, sade Anne.

— Nå, inget ont i det. Då låter ni heller inte trampa på er … Men titta då, så vacker er trädgård står! Ja, den var stackars Elizabeths stora lust och glädje.

— Jag är så förtjust i den. De där gammaldags blommorna äro just i min smak. På tal om trädgårdsskötsel — vi behövde någon, som kunde gräva upp sträckan bakom furudungen och sätta ut jordgubbsplantor åt oss. Gilbert är så upptagen, att han lär nog inte hinna med det nu i höst. Känner ni någon, som vi skulle kunna anlita?

— Henry Hammond uppe vid The Glen utför så’nt där tillfälligt arbete. Han duger nog. Han är visserligen betydligt mera intresserad av sin avlöning än av sitt arbete — men så är ju karlars sätt. Klen uppfattning har han också — hans farsa kastade en gång ett vedträ i huvet på honom, när han var liten, och så’nt där hänger efter. Ett litet nätt och trevligt tillhygge, inte sant? Men vad annat kan man begära av en karl! Han är i alla fall den ende, jag kan rekommendera. Han målade mitt hus åt mig i våras. Och det tar sig ju riktigt propert och bra ut — tycker ni inte det?

Anne räddades från att behöva svara därigenom att klockan slog fem.

— Vad i all världen — har klockan blivit så mycket? utbrast fröken Cornelia. — Så fort tiden går, när man har roligt! Nej, nu får jag minsann skynda mig hem.

— Visst inte! Ni stannar kvar och dricker te med oss, sade Anne hjärtligt.

— Ber ni mig, därför att ni tycker, att det ska så vara eller därför att ni verkligen vill ha mig kvar? frågade fröken Cornelia.

— Därför att jag verkligen vill ha er kvar. Jag känner på mig, att vi ska bli goda vänner, sade Anne med sitt mest vinnande leende.

— Vi äro det redan, min söta lilla fru. Gud ske lov, sina vänner kan man välja. Släktingarna får man ta obesedda och vara tacksam, om det inte finns några särskilda rötägg bland dem. Inte för att jag har så särdeles många — inga närmare än sysslingar. Jag står ganska ensam i världen, ska jag säga er, fru Blythe.

Det ljöd ett vemodigt tonfall ur fröken Cornelias röst.

— Kan ni inte säga Anne till mig? utbrast Anne impulsivt. Det skulle kännas bra mycket mera hemtrevligt. Varenda människa här på orten utom min man kallar mig fru Blythe eller doktorinnan, och jag känner mig alldeles som en främling. Vet ni, att ert eget namn är så när som på en enda bokstav just det, som jag längtade så mycket efter, när jag var barn. Jag avskydde »Anne», och i tankarna gav jag mig alltid namnet Cordelia.

— Jag tycker om Anne. Så hette min mor. Gammaldags namn förbli ändå de bästa. Ska ni nu gå för att göra i ordning tebrickan, så kan ni gärna skicka ut er unge doktor att språka en stund med mig. Han har legat och dragit sig på sin soffa inne i mottagningsrummet ända sedan jag kom och skrattat så gott åt en del av vad jag sagt.

— Men hur i all världen vet ni det? utbrast Anne, alltför förfärad över fröken Cornelias nästan kusliga allvetenhet för att komma sig för med ett lamt förnekande av faktum.

— Jag såg honom ju sitta bredvid er, när jag kom upp för avtagsvägen, och tror ni inte jag känner krutet? svarade fröken Cornelia. — Så där ja, nu har jag slutat klänningen, och nu får den åttonde ungen komma, när han behagar.