Drabanten/Del 2/Kapitel 20
| ← Forsters bröllop. |
|
Armfelt. → |
TJUGONDE KAPITLET.
Svärmeri och verklighet.
Då hertigen lemnade fröken Rudensköld, blickade båda syskonen med förskräckelse på hvarandra. Först nu började de inse den fara, som hotade dem. Bengt, som ej inkommit förr än mot slutet af samtalet, trodde att hertigens vrede härflöt från en försmådd kärlek, men bad sin syster om en närmare förklaring.
Fröken Rudensköld ansåg det vara skäl att bibehålla honom i hans tro. I sjelfva verket, var förhållandet äfven sådant, endast med den skilnad, att hertigen i hennes med Armfelt förda, nu upptäckta korrespondens egde ett farligt hämdvapen i sin hand. Ehuru sjelf orolig, sökte hon lugna Bengt och lyckades slutligen. Hon insåg nödvändigheten att skyndsamt verkställa försäljningen af de redan utsedda smyckena. Också öfvertalade hon Bengt att genast sätta denna affär i gång, och sedan hon nedlagt de dyrbara prydnaderna i ett litet skrin, aflägsnade han sig med detsamma under armen och med kappan svept omkring sig.
Med en lång blick följde hon sin bror. När och under hvad vilkor skulle de återse hvarandra?
Tanken, att han bar en räddande hjelp till hennes ömma mor, gled som en lifvande stråle fram genom hennes betryckta sinne.
Så länge händelserna raskt fortgå, upptages qvinnan gemenligen så af dem, att hon ofta nog ej vet, hvarför hon handlar på det sättet, och icke på ett annat. Karaktären utvecklar sig helt och hållet omedelbart. Känslan leder henne mera än omdömet. Qvinnan liknar det svaga röret; hon brytes visserligen icke så lätt, men hon böjer sig oemotståndligt efter vågens och vindens gång. Först efteråt, sedan handlingen tagit hennes krafter i anspråk och uttömt dem, kommer reflektionen i känslans spår och uppsöker motiven och resultaten. Stundom hittar den en god frukt, någon gång blott en maskstungen nöt; men alltid skall reflektionen nödgas erkänna, att huru qvinnan än handlat, så bär hvarje handling af henne hufvudsakligast alltid prägeln blott af hennes hjerta, liksom vore det en bit deraf. Huru vigtig är icke derför för qvinnan hennes hjertas uppfostran!
Fröken Rudensköld hade handlat endast som hennes hjerta bjudit henne. Hvad hon yttrat utgjorde blott förståndets försök att försvara hjertats handlingssätt.
Nu kom reflektionen. Men reflektionen var en flickas, d. v. s. den vingade och lätta fantasiens, och den flög, i stället för att gå, och log, i stället för att med rynkad panna och fingret på sin lilla nässpets begrunda hvad som skett.
— Jag har handlat rätt, tyckte hon.
— Alla hafva likväl öfvergifvit mig, alla lemnat mig, alla blifvit förtörnade på mig; ack, att männen blott skola följa sina egennyttiga och sinliga begär! Huru mycket bättre skulle icke vi vara, om de vore bättre!
— I hvilken afgrund har man emellertid ej velat störta mig; jag tycker mig ännu strida med en demon vid dess rand — strida och segra — och likväl öppnar sig åter en ny afgrund framför min blick. Skall jag också strida och segra vid den?
— Vid dess rand har jag att bekämpa hertigens hat; men huru mycket hellre brottas jag icke med det än med hans kärlek. Hans hat lifvar mig, hans kärlek qväfver mig.
— Han skall anlita alla medel, för att skada mig; jag alla medel, för att undgå honom. Striden skall blifva rätt underhållande, blifva ett schackspel emellan en karl och ett fruntimmer. Jag hör honom redan ropa: garde la reine! Det skall ej dröja, förrän jag svarar med ett: schack och matt!
— Han förklarade, att han ämnade fängsla mig, och att palatset redan var bevakadt. Om palatset är bevakadt, så är jag redan fängslad. I sanning, jag tror likväl, att hans ord mera voro en hotelse än någonting verkligt. Det gläder mig att min styrka icke öfvergaf mig.
— Mitt hjerta klappar emellertid oroligt. Skulle det väl kunna vara tänkbart, att han låter fängsla mig? Hvarför icke? Hans vrede kan gå långt. Lugnt skall jag likväl möta faran, om hon kommer. Äfven i fängelset kan jag vara lycklig. Jag skall lefva der med min kärlek, och han skall icke kunna beröfva mig mina tankar. Min kärlek skall förvandla det trånga fängelserummet till ett palats, och mina tankar skola pryda det med de skönaste utsigter. Fantasien skall anlägga blomsterträdgårdar, gungande i luften. Mina drömmar skola upplysa natten med de klaraste himlar och med den skönaste sol. Hvad äro alla Hesperiens härligheter mot inbillningens. Verkligheten är fattig mot menniskosjälen. Äfven i fängelset, hertig, skall jag bo i ett palats, ty jag älskar och vet att jag älskas; men äfven i palatset skall du vara så fattig, hertig, som om du bodde i ett fängelse, emedan du älskar utan att älskas.
— Underbara kärlek, ifrån dig strömmar allt skönt och härligt, allt vackert och ljuft. Betraktar jag himmelen, så ser jag i dess oändliga klarhet och i dess praktfulla stjernor endast guds kärlek. Betraktar jag jorden, så blomstrar samma kärlek upp i yppiga och doftande färger, eller bryter der fram ur djupet i glänsande lågor, i snöhvita eller purpurröda flammor. Hvad gör lifvet så skönt, och hvad gör döden så lätt? Kärleken. Hvad gör mannen så stolt och modig, och hvad gör qvinnan så skön och mild? Kärleken. Hvad är det, som gör hans blick så klar och hennes läppar så friska? Kärleken. Paradiset var ett fängelse, intill dess kärleken kom; först med den blef fängelset ett paradis. Ack, hertig, hvad jag likväl är lycklig och rik i jemförelse med dig!
— Du vill fängsla mig, derför att jag fängslat dig. Med all din magt förmår du likväl ej inspärra mig i ett sådant fängelse, som det, hvari jag inspärrat dig. Jag förlåter din vrede, den är vanmägtig.
— Att vara fängslad, är egentligen att vara ensam. Det är ingenting annat jag önskat. I ensamheten lefva mina fantasier kärlekens högsta lif. När var jag lycklig, om icke då jag var ensam? Visste du, hertig, att du gör mig lycklig, då du fängslar mig, så gjorde du det säkert icke.
— Hvad kan jag önska mig bättre än ett fängelse? Derigenom befrias jag ifrån min bekymmersamma ställning mellan partierna och får lugnt afvakta den tid, då Armfelt återkommer och löser mig derur. Intill dess får jag i frid drömma derom. Måtte man snart föra mig i fängelset!
— Bör jag likväl icke underrätta Ehrenström, Franc och de öfriga, om hvad hertigen sagt mig? Men hvarför? Hvad hafva de i det hela att frukta?
— Hertigen talar om en sammansvärjning. Arme furste! Han är ej lyckligare i sina politiska förklaringar än i sina kärleksförklaringar. Jag vet ej af någon annan sammansvärjning än den, att få bort Reuterholm och få hem Armfelt, och hvem skulle väl kunna anse det landsfarligt och riksförrädiskt?
— Må Ehrenström, Franc och Aminoff, så väl som alla de andra, derför sofva godt. Det vore synd att väcka dem med en barnskramla.
— Då de sjelfva talade om möjligheten att blifva upptäckta, visade de rädsla. Saken är likväl mindre farlig än ledsam, mindre ledsam än enfaldig.
— En gång hotade Reuterholm mig. Jag mins, att jag log deråt i mitt hjerta. Hade han hotat dessa herrar, skulle de säkert darra. I sjelfva verket äro karlarne räddare än fruntimren; det kommer sig deraf, att förståndet är fegare än hjertat, emedan förståndet ser faran, då hjertat endast lifvas af pligtkänslan.
— Jag kunde likväl sända dem ett bref — ett bud — och säga dem hvad jag vet; och de kunde begagna tiden att fly, om de ville. Fly, ah, man kan vara rädd, utan att vilja fly. Försigtigheten visar sig stundom i samma gestalt som rädslan, men är ej annat än klokhet. Jag är säker på att ingen af dem skulle fly, äfven om de sjelfva hört hertigens ord. Att fly, vore att erkänna en brottslighet, och vi hafva ej gjort något, som kan få namn deraf.
— Klockan är mycket, tyst!
Tornuret i Jakobs kyrka slog i detsamma, och hon räknade slagen.
— Redan elfva? Hvad tiden gått! Hvarje budsändning är nu för sen, den skulle endast ådraga oss misstankar, och hvem vet om ens hertigen känner mina så kallade med-konspiratörer? Portarne äro för öfrigt redan stängda öfverallt — i morgon således — i morgon.
Hon ringde på sin kammarjungfru. Någon tid före bröllopet med Forster hade Marie lemnat sin tjenst hos fröken Rudensköld, som nu åter tagit till godo sin förra kammarjungfru, ehuru visserligen denna gifvit skäl till åtskilliga anmärkningar, framför allt till den, att ej vara rigtigt pålitlig och trogen. Anna hade likväl bekänt sina fel och gifvit prof på mycken ånger. Fröken Rudensköld trodde hennes försäkringar och behandlade henne åter med samma välvilja som förut.
Fröken Rudensköld hade tagit plats framför sin toilette, och Anna visste af gammal vana sina små tjensteåligganden.
Hon upplöste håret, och lockarne nedföllo som ett svall af ljust silke kring axlarne.
En nätt och snöhvit nattdrägt efterträdde dagens mera ordnade klädsel; men denna så enkla, hvita drägt klädde henne nästan ändå mer.
Af ett ännu fortfarande tyst misstroende till Anna brukade fröken Rudensköld nu mera ej tala vid henne så mycket som förr. Anna gissade till orsaken och det smärtade henne.
Så snart toiletten var gjord, gaf fröken Rudensköld Anna en vink att aflägsna sig, och hon lemnade henne.
Det är icke blott i den yttre naturen, som dagen dör bort i ett rosenskimmer; äfven när hvilans stund är inne för den trötta kroppen, och den lifvande dagen liksom sjunker ned öfver våra tankar, och det blir afton derinne, sprider sig också liksom ett rosenskimmer öfver vår inre verld.
I dess fantastiska glans mötas våra minnen; men de mötas der nu mera klädda i en drägt af fladdrande ljus. De äro icke mera endast nakna verkligheter, kala fakta, de hafva sjelfva liksom kastat utaf sig sin för dagens bestyr vanliga arbetsdrägt och påklädt sig hvilans, fridens, bönens och hoppets. Liksom lätta ljusalfer dansa en midsommarnatt öfver jorden, dansa de ljufva minnena nu genom vår själ. Tysta och sälla sväfva de fram med glimmande vingar. I dessa ljufva gestalter gå våra handlingar igen: de andas icke, så tysta komma de, men de äro också ljusa och luftiga gestalter, till sina väsenden blott foster af inom oss sjelfva arbetande föreställningar.
I dessa stunder, då man vill sjunka i sömnens armar, och man äfven oupphörligt sjunker uti dem, utan att likväl ännu rigtigt tillhöra dem; då osynliga händer liksom magnetisera oss, och vi bortföras, vi veta icke hvart; då vi vilja glömma allt, men minnet ännu med en döende engels sista ansträngningar liksom bestrider oss vår rätt dertill; i dessa stunder är jorden intet annat än ett moln under våra fötter, och vi sjelfva endast andar, som gunga på molnet.
Fröken Rudensköld lade sig, då Anna aflägsnade sig. Hon behöfde hvila, och hon slöt ögonlocken tillhopa för att söka den.
Hvilken stund af besynnerligt lif inom henne.
Föremålen framträdde icke mera hårda och kantiga för henne, som hon så ofta eljest trott sig se dem. De smälte tillhopa i mjuka färger och i genomskinliga former.
I början tyckte hon sig se dem liksom i en svartröd dimma, men färgen blef allt ljusare och ljusare, skimrande emellan hvitt och rödt.
Det var en hel verld af minnen, som hon såg i denna sin själs rosenskimmer.
Det föreföll henne, som om bilderna varit tecknade på ett fladdrande ljusrödt flor.
Men bland alla dessa bilder framstod en enda lifligast för hennes själ; det var en skön figur, den växte, den närmade sig, alldeles såsom en skugga i en laterna magica. Först syntes den endast som en punkt, men ur den mörka punkten formade sig nu en ädel gestalt, som snart bortskymde alla de öfriga och öfverglänste dem i ljus.
Kring den klara och öppna pannan hvälfde sig liksom färgskimrande och luftiga hägringar; ansigtets uttryck var så fullt af poesi, i ögat lyste så mycket snille och läpparne glödde af kärlek.
Fantasibilden genomglänste hennes hela väsende; den var också produkten af hennes själs skönaste tanke, af hennes hjertas varmaste känsla, af hennes lefnads ljufvaste dröm.
Illusionen var fullkomlig.
— Jag är i fara, tyckte hon slutligen att gestalten talade till henne.
— Hvad vill du jag skall göra? Befall!
Detta samtal fördes ej med ord. Det vexlades inom henne på ett språk och med ord, som hon hörde, nästan såg, så liflig var hennes inre förnimmelse.
— Följ mig!
Och hon tyckte att hon fattades af en lätt hand, och att hon reste sig upp ur sängen och leddes fram till sin byrå.
— Tag chiffern, trodde hon sig åter höra rösten hviska till sig, och förstör den!
Och det föreföll henne, som om hon verkligen tog klaven till chiffern och derefter sväfvade tillbaka till bädden.
Ännu i denna stund log bilden emot henne; men hon utsträckte sina armar emot den, och han drog sig tillbaka ifrån henne; och då en suck i detsamma höjde hennes bröst, försvann han sjelf såsom en suck ur hennes åsyn.
— Armfelt! tyckte hon att hennes hjerta ropade. Öfvergif mig ej!
Sjelf hörande, huru hon uttalade de sista orden, vaknade hon till fullkomligt medvetande.
Var det en vision eller en liflig dröm, som hon haft, eller gifves det väl ögonblick, då vår magnetiska natur omedelbart sjelf utvecklar sig?
Lika mycket! Då hon lyfte handen för att borttorka svetten, som lackade från hennes panna, kände hon att hon höll ett papper deri, och då hon vid nattlampan betraktade det, fann hon att det var chiffern.
Huru hade den kommit dit? Hade hon måhända gått i sömnen?
Den frågan qvarstod likväl ännu alltid obesvarad, huruvida hon ens verkligen sofvit eller ej.
Sjelf visste hon ej något mera, än att hon endast blundat.
Sömnen hade emellertid försvunnit, och hon beslöt att stiga upp. Med nattlampan i handen skred hon fram i det hvita linnet öfver golfvet.
Allt föreföll henne så besynnerligt.
Hon stannade vid fönstret. Natten var stjernklar; blott ett och annat snömoln flög fram öfver himlens klara hvalt. Gatorna och hustaken voro betäckta med en tunn, nyfallen snö, och de glimmade så hvita och rena.
— Huru vackert, tänkte hon, under det hon betraktade taflan, marken är så hvit, så ren, så liljehvit. Snödrägten glänser så mildt i oskuldens egen färg, som om ännu aldrig en syndig tanke fläckat dess mantel. I sanning, det är vackert — men kallt. Ack, jorden derunder är frusen, det finnes ingen kärlek i barmen. Oskuld — utan kärlek — är en bottenfrusen verld. Kärleken vill blomstra, hvar finnas blommorna här? Hu, jag fryser!
Dragbandet i hennes linne hade lossnat, och det hade skridit ned på högra sidan och blottat axelbladet. Då hon lemnade fönstret och höjde upp nattlampan för att lysa sig, skred linnet ned äfven på den andra sidan, utan att hon gaf akt derpå. I detsamma passerade hon förbi toilettspegeln, och då hon såg sin bild deri, närmade hon sig den.
Drömmande betraktade hon sig.
Ett svärmiskt vemod blekte ännu hennes ansigte; kindens eljest så friska rosor tycktes ha dragit sig tillbaka till hennes hjerta och lemnat liljorna ett obestridt herravälde öfver platsen.
Omedvetet höjde en suck hennes barm. Linnet darrade dervid, och hennes blick föll på axelbladen.
En hastig rodnad purprade vid deras anblick ånyo kinderna.
Men hon lemnade ej derför spegeln; snarare närmade hon sig den ändå mer. De mjuka formerna glänste också så hvita, liksom täflande med den nyfallna snön. Men inom dem klappade ett varmt hjerta.
En lock nedföll på hennes axelblad. Hon ringlade upp den och sökte fästa den bland de öfriga, men den nedföll åter, som om den älskat att få hvila sig på den sammetsfina bädden.
Liksom hade hon haft en liten kärleksgud att leka med, logo hennes läppar, under det hon tog locken i sin hand och kastade den upp och ned.
På toilettbordet, nu mindre rikt försedt med prydnader än förr, låg ett ensamt, enkelt halsband af vaxperlor.
Hon upptog det och slingrade det i flera hvarf omkring sin hals, allt emellanåt kastande en pröfvande blick i spegeln för att se, om perlorna klädde henne eller icke.
Under det hon var sysselsatt dermed, återfick hennes utseende allt mer sitt friska och glada uttryck. Hennes blickar blefvo eldigare och hennes rörelser barnsligare.
Vid sidan af toiletten stodo några utmärkta blomsterväxter, hvilka egentligen utgjorde hennes enda sällskap.
Med dessa blommor brukade hon tala. Hvad hon då var ledsen, att icke äfven de kunde svara henne.
Huru mycket skulle ej dessa blommor och hon haft att förtro hvarandra!
Nu bröt hon en af de vackra blommorna, ehuru det nästan gjorde henne ondt i hjertat; men det fick ej hjelpa — hon hade fått ett infall — hon ville infläta blomman i sina lockar.
Snart gungade den också i en af dem, men locken förmådde ej bära sin börda, äfven den nedföll på axelbladet.
Hon tyckte ej om det.
I stället bröt hon ett par blommor till och flätade dem till en liten krans.
Kransen klädde henne bättre, och hon log ånyo mot sin bild i spegeln.
Hon tycktes nästan leka med sig sjelf såsom ett godt barn. Men på en gång föll hennes blick på den mer än ovanligt enkla, knapt nämnvärda drägt, hvari hon för öfrigt befann sig, och hon stannade i sina små lekande försök att pryda sig.
— Jag är likväl en toka, tänkte hon — min gud, hvad jag är barnslig!
Och hon lösgjorde nu den lilla kransen från sitt hufvud.
— Den passade mig likväl icke så illa, tänkte hon dervid. Hädanefter skall jag oftare, än jag hitintills gjort, begagna mig af lefvande, naturliga blommor. De äro så täcka, verkligen täcka!
I detsamma slogo stadens tornur tre qvart till tolf.
— Min gud, ropade hon, redan så mycket! Huru narraktig jag är!
Och småskrattande åt sin egen barnslighet, hoppade hon lätt som en vind åter i sängen. Nattlampan flämtade också nu till, och knappast hann hon att draga sparlakanen tillhopa, förrän lågan slocknade.
Intrycket af dagens händelser hade emellertid nu flytt ifrån henne, och hon var åter en barnslig flicka, som väl egde mycket att glädja sig åt, men intet att frukta för. Snart insomnade hon också, och hon sof så lugnt och så godt, som om hon aldrig vetat utaf något ondt i verlden.
Men detta lugn varade icke länge.
Klockan hade nyss slagit tolf, då dörren till hennes rum häftigt uppstöttes och hon väcktes af flere inkommande personer, af vapenskrammel och sorl.
Förskräckt öppnade hon sparlakanet för att se, hvad som var å färde. Men huru häftigt klappade icke hennes hjerta, huru oroligt flögo ej dess pulsslag, och huru hastigt försvann ej hvarje bloddroppe från kinden, då hon såg öfversten vid lifregementets husarer, den barske och råe Aminoff, dristigt närma sig, åtföljd af justitiekansleren Lode, polismästaren Ullholm, major Bratt, en officer af vakten, samt flere polisbetjenter och en soldat, hvilken med dragen sabel befaldes att uppmärksamt posta tätt ofvanför hennes hufvudgärd.
Oförmögen att yttra ett ord, insåg hon, att hertigen satt sin hotelse i verket, och det icke allenast långt fortare, utan, som det ville synas, långt våldsammare, än hon någonsin anat.
Alla hennes svärmiska fantasier flydde också på en gång sin kos för den omutliga verkligheten, hvilken nu utvecklade hela sin yttre, strängt reglementerade och befallande kraft.
Hennes första rörelse var ett försök att draga tillhopa omkring sig det halföppnade sparlakanet; men det tilläts henne icke; tvärtom — uppfäste man det på alla sidor omkring sängen.
Sedan justitiekansleren Lode tillkännagifvit, att hon för delaktighet i en sammansvärjning mot den bestående ordningen var af hertigen-regenten förklarad för statsfånge, tog polismästaren Ullholm hennes på det lilla sybordet liggande nycklar och började undersöka alla hennes skåp och lådor.
Den noggrannhet, hvarmed undersökningen verkstäldes, bevisade huru stränga ordres man utfärdat; men fastän man ej underlät någonting, utan spanade i alla gömmor och vrår, fann man likväl ej några andra papper än biljetter, bland annat skrifna af hertigen sjelf, och hvilka man bemägtigade sig, naturligtvis i afsigt att sålunda undanrödja hvarje skriftligt bevis på det förhållande, hvari hertigen önskat komma till henne.
Undersökningen fortfor ända till kl. tre på morgonen, eller närmare trenne timmar.
Fröken Rudensköld hade aldrig öfverlefvat förfärligare stunder, men hon anade icke, att ännu bittrare kunde återstå henne.
Under fortgången af undersökningen erinrade hon sig klaven till chiffern, och att den borde finnas bredvid henne i sängen. Obemärkt uppsökte hon den med sin hand.
Hon tackade tyst gud för ingifvelsen att i drömmen hafva hemtat den ur byrån, men förebrådde sig derjemte att hon icke också förstört papperet. Hvar skulle hon nu göra af det?
Oförmärkt gjorde hon likväl ett litet hål på öfverdraget af madrassen och instoppade chiffern deri.
Klockan tre aflägsnade sig alla, utom major Bratt och officern af vakten samt soldaten, hvilka anbefaldes att qvarblifva och ej släppa henne ur ögonsigte.
Soldaten hade icke ett enda ögonblick lemnat sin post vid hennes hufvudgärd.
Den råa oförsynthet, hvarmed fröken Rudensköld redan blifvit behandlad, smärtade henne mycket; men hatet hade beredt henne ännu svårare lidanden.
Justitiekansleren jemte Aminoff och Ullholm hade knappast aflägsnat sig, förrän major Bratt framträdde till hennes säng.
— Huru lycklig är jag icke, yttrade han, under det han lade armarne i kors öfver bröstet, huru lycklig, som ändtligen får betrakta er så här på nära håll. Vid gud, ryktet har icke ljugit, ni är verkligen intagande.
Fröken Rudensköld vände sig med förakt ifrån honom. Hans fräcka ord särade henne djupare än justitiekanslerens och polismästarens isande köld.
— För tusan, ni blir stött, min nådiga fröken, och ändock är jag sjelfva artigheten. Var emellertid så god och vänd hit ert ansigte, jag ber er: det är framför allt edra ögon, som äro så ryktbara, man säger oemotståndliga. Bah, jag vill slå vad, att ni i alla fall ej förmår tända mitt hjerta i brand.
Uppskakad af dessa förolämpningar, tillrättavisade hon honom med harm, men det ökade endast ännu mer hans oförsynthet.
— Kom hit, kamrat! ropade han till vakthafvande officern, kom hit! Jag svär, att ni icke sett någon qvinna skönare i sin vrede.
Den tillropade officern hade likväl den ädelheten att afslå uppmaningen.
Leende och med korslagda armar betraktade Bratt emellertid sitt offer.
— Lemna mig, min herre, jag vill stiga upp.
— Det får ni göra i vår närvaro. Vi äro befalde att ej lemna er.
Förundrad fäste hon sina ögon på honom. Man kunde säga att de stannade af öfverraskning, stannade i en glänsande stråle.
— Fäll då ned gardinerna omkring mig; hör ni, major, fäll ned dem, eller befall er soldat att göra det.
— Ni misstager er, min fröken; gardinerna få ej nedfällas.
— Ni kan ej vägra mig att kläda mig — att stiga upp.
— Visserligen icke — var så god.
— Aflägsna er då eller nedfäll sparlakanen, ni förstår …
— Hvarken det ena eller det andra. Ni hörde sjelf, att vi ej få lemna er ur ögonsigte.
— Ah, major, ni är en dålig varelse.
— Min fröken …
— I stället för värja borde ni bära fångvaktarenyckeln och i stället för svensk officers-kokard polisbetjents-brickan. Ni är befald att bevaka mig, men icke att förolämpa mig; er pligt bjuder er att tillse, det jag ej undkommer er; er egen heder, såvida ni eger någon, bjuder er att respektera mitt kön.
Fröken Rudensköld talade med en värdighet, som jagade löjet från Bratts läppar, med ett lugn och ett allvar, som gjorde honom förlägen, och med en känsla af det rätta, som kom honom att blygas.
Han tvekade likväl, hvad han borde göra.
— Aflägsna er, herr major, jag befaller er.
Den säkerhet, hvarmed hon talade, förtröt likväl Bratt, och för att trotsa den svaga, hvilken endast i sitt köns namn egde rättighet att fordra ett ögonblicks ensamhet, beslöt han att stanna.
— Ni glömmer en sak, herr major.
— Må vara; men jag glömmer ej min pligt.
— Ni glömmer, att jag eger en bror.
— Än sedan?
Fröken Rudensköld var knappast mägtig sig sjelf. Hon kände att hjertat ville smälta i tårar, och likväl förblefvo hennes ögon torra. Känslan bjöd henne att bedja om barmhertighet, på samma gång den kränkta qvinligheten revolterade mot det förakt, man visade henne. Endast qvinnan kan känna hvad en sådan förolämpning vill säga, som fröken Rudensköld led, och likväl kan icke någon annan än en man rätt fullkomligt hämnas den. Hade hon kunnat draga värjan i denna stund, hade hon ej vädjat till sin bror. Hon egde emellertid ingen annan än honom, och hon kände hans mod.
— Han skall hämnas hvarje förolämpning ni begår emot mig.
Bratt slog till ett flatskratt.
— Jag har tuktat pojkar förr, min fröken; skall göra det nu med, om det behöfs. Kläd ni på er, jag blir qvar.
Fröken Rudenskölds mod var förbi. Hon drog täcket öfver hufvudet och ville gråta tyst ut sin smärta. Men hon egde ej ro att länge förblifva så. Sjelfva hennes qvinlighet bjöd henne att kläda sig och stiga upp. Hon önskade sig dertill en enda minut, blott en enda.
— Herr löjtnant, yttrade hon till den andre officern, då hon åter lyfte upp hufvudet öfver täcket, Jag förmodar, att ni är officer af vakten.
— Rigtigt, min fröken.
— Ni har hört, hvad som här passerat.
— Det har jag.
— Vill ni göra mig en tjenst?
— Med största nöje, om det står i min magt.
Den unge mannen hade med obehag åsett det råa sätt, hvarpå Bratt behandlat henne.
— Ni lofvar mig det. Nåväl, haf då den vänskapen och rapportera till hertigen, så snart ni kommit af vakten, hvad som här passerat. Ni skall ej lida något derför; jag är säker derpå.
Fröken Rudensköld visste väl ej, om hon bedömde hertigen rätt, men hon ansåg det icke troligt, att hans hat skulle kunna tillåta hvem som helst att skymfa henne.
Bratt studsade också vid det så lugnt framstälda uppdraget, och han belöt att gå en medelväg.
— Ni vill således nödvändigt stiga upp?
— Ja!
— Och fordrar, att vi skola aflägsna oss?
— Visserligen!
— Vi skola efterkomma er önskan, men soldaten måste stanna qvar här inne, der vid dörren.
Ehuru major Bratt och officern af vakten aflägsnat sig, och posten intagit sin nya plats, tvekade fröken Rudensköld, huruvida hon skulle stiga upp eller icke.
Soldaten betraktade henne med oafvänd uppmärksamhet.
— Du måste också lemna mig, anmärkte fröken Rudensköld.
— Jag vågar ej, fröken, och majoren skall ej samtycka dertill.
— Du måste.
— Kom i håg min pligt, fröken; jag måste lyda. Men …
— Men …
— Jag kan ändå göra något.
— Låt höra.
— Jag blundar.
— Du blundar?
— Det är synd om er; förlåt mig att jag säger det.
— Nåväl, du blundar.
— Det är sant, jag blundar.
— Svär mig det.
— Ni tror mig således icke, utan att jag svär?
— Jo, min vän, jag tror det. Således …
— Jag blundar redan, fröken; kläd ni er.
Och förlitande sig på gardistens löfte, påtog hon skyndsamt sina kläder.
Det är icke skäl att här uttrötta läsaren med att fullständigare beskrifva alla de gemena och usla försök, som antingen det magtegande hatet eller en tjenstfärdig, rå förföljelseanda begagnade, för att förbittra hennes belägenhet.
Vi anse oss endast i utdrag ur hennes egna, framför oss liggande memoirer böra meddela efterföljande:
Så snart hon var klädd, återkommo Bratt och vakthafvanda officern. Klockan sex på morgonen aflöstes den gamla vakten, och tvänne garnisonsofficerare jemte en annan soldat öfvertogo den. Äfven dessa behandlade henne med den största stränghet; men emellertid lyckade hon på eftermiddagen att kasta klaven till chiffern på eldbrasan.
Då hon såg den förvandlad till falaska, huru glad kände hon sig icke! Utan hennes eget medgifvande förmådde nu mera ingenting lösa den vigtigaste delen af korrespondensen.
Utan någon egentlig förändring fortfor arresten sålunda til den 4
Januari, då hertigen-regentens adjutant inträdde till henne med en
helsning, att, om hon ville upptäcka hemligheten af klaven samt
namngifva alla de personer, till hvilka Armfelts under hennes adress aflända bref
egentligen voro ämnade, så skulle hon genast blifva försaft på fri fot,
under förklaring att man af ett misstag arresterat hende; hvaremot
han, derest hon ej derpå ville ingå, nödgades att genast öfverlemna
henne åt lagens stränghet, i hvilket fall det skulle kosta hennes lif.
Hon bad adjutanten helsa hertigen och säga, att hon icke fruktade laglig undersökning samt var beredd att öfverlemna sitt lif i rättvisans händer; men att hon omöjligt kunde förråda vänners förtroende.
En timme derefter anlände polismästaren och förkunnade henne, att hon skulle förflyttas från sina enskilda rum i allmän arrest, hvarvid hon skulle åtföljas af en sqvadron husarer.
Af fruktan för den rädsla, som hon derigenom skulle kunna väcka hos sin gamla mor, riksrådinnan, som bodde på andra sidan strömmen, midt emot henne, i det så kallade Nissonska huset, tvänne trappor upp, anhöll hon såsom en särdeles nåd att slippa denna eskort, under försäkran, att hon ensam och till fots genast ville begifva sig till högvakten, förvissad om att man icke hade skäl att betvifla ett löfte, som hon gaf vid sin heder.
Man ingick också till en viss del på detta förslag.
Åtföljd blott af en enda officer, affördes hon nämligen klockan 11 på natten i en hyrvagn till arresten.
Anländ dit, mottogs hon af polismästaren med en vakt af trettio man. Arrestrummet var fyra steg i fyrkant; en träbänk och tvänne trästolar utgjorde rummets enda möblemang.
Någon säng fans icke. Man hade haft allt för brådtom för att tänka på behofvet af en sådan. Rummet var icke en gång uppeldadt.
Fröken Rudensköld led icke blott af inre smärtsamma qval, hon led äfven af yttre; hon var icke blott djupt förstämd, utan hon frös äfven och var trött. Den sönderslitande tanken att befinna sig i samma arrestrum, som inneslöt Ankarström efter begånget kungamord, medtog både hennes fysiska och psykiska krafter, och hon sjönk ned nästan vanmägtig på träbänken.
Men bördor, qvalfulla bördor för hjertat, under hvilka mången man skulle digna, bryta likväl icke alltid den svaga qvinnans krafter, utan böja dem blott ögonblickligt.
Lasset bäres, tror man, af vagnens jernaxlar. Undersöker man förhållandet noga, så bidraga fjädrarne ej blott att göra färden behaglig, utan att bära lasset lika mycket som någonsin axlarne; men bära det, utan att såsom de senare behöfva smörjas för att ej gnissla.
Qvinnan ger liksom fjädern efter för hvarje starkare påtryck, men återtager inom kort spänstigt sitt vanliga läge.
Mannen är den stadiga jernaxeln, som, om den en gång böjes eller brytes, förblir sådan för alltid, ty guds hand befattar sig ej med någon omsmidning.
Då hon återkom till medvetande af sin olycka, hade polismästaren redan aflägsnat sig; endast tvänne vakthafvande officerare, Helvig och Lagerhjelm, voro närvarande.
— Jag fryser, sade hon,
— Hvad vi beklaga er, fröken, yttrade Helvig; men ack, vi förmå ingenting.
— Jag är trött, mycket trött!
— Om vi ändå på något sätt kunde ordna en bädd åt er, anmärkte Lagerhjelm.
Fröken Rudensköld hade på länge ej hört några vänliga och välvilliga ord, och hon blickade upp.
— Tack, mina herrar, tack, tack!
Helvig och Lagerhjelm sågo på hvarandra.
— Ni tackar oss, fröken, men vi kunna ju ej göra er någon tjenst, så gerna vi än önskade det.
Hon svarade dem icke; men i hennes hjerta klingade det vänliga deltagandet såsom ett lifvande och mildt eko från andra tider.
— Kanske likväl, att vi skulle kunna visa er någon tjenst, inföll den ene af dem efter en stund.
Hon blickade upp, men förblef tyst.
— Ni sade att ni frös, yttrade Helvig, tillåt mig att få erbjuda er min kappa.
— Ni sade också att ni var trött, fröken, tillade Lagerhjelm, låt min kappa få tjena er till madrass.
— Vi bädda åt er på bänken.
— Nej, nej, mina herrar; ni behöfva edra kappor sjelfva. För all del behållen dem, här är kallt, mycket kallt.
— Vi taga saken på fältmanér; ni, deremot …
— Jag tackar er för ert ädelmod, men …
Allt hvad hon anmärkte gagnade till ingenting. Båda två aftogo sina kappor och lemnade henne dem. Hufvudkudde felades henne icke dess mindre.
Oaktadt sina bekymmer kunde hon likväl icke hindra sig ifrån att le, då hon betraktade sin bädd.
— Ni sade ju, Helvig, att ni ämnade taga saken på fältmanér, och i sjelfva verket finnes det väl ingen annan råd för mig heller.
— Nu talar ni lugnt och förståndigt, min fröken; låt ej modet falla, och allt skall nog ännu bli bra.
— Ack, ja, jag hoppas det.
— Men ni ville ju också ta' saken på fältmaner; hvad menade ni dermed, min fröken?
— Här felas ju en hufvudkudde.
— Det är sant.
— Nåväl, jag skall skaffa mig en sådan på fältmaner.
— Huru?
— Jag föreställer mig att jag bivuakerar här med er.
— Ni skämtar.
— Vi utgöra en fältvakt tillhopa.
— Förträffligt! Och vi skola visa oss som goda kamrater.
— Det tager jag för afgjordt. Ni ha redan lånat mig edra kappor.
— Men hufvudkudden.
— Ingen fara; jag har redan skaffat mig en sådan — se här.
Och hon grep efter ett vedträd vid kakelugnen.
— Ni är beslutsam.
— Ah, det är omöjligt — skulle ni ämna begagna det der?
— Hvarför icke? Vi bivuakera ju.
— Ah!
— Vid fältvakter för man inga ejderdunskuddar med sig.
— Vi måste beundra er.
— Att man lägger sig att sofva, då man är sömnig, är verkligen icke mycket beundransvärdt.
— Men ni är ej van att sofva på detta sätt.
— Ack, I veten icke …
— Hvad?
— Att jag ämnar drömma — drömma mig långt — långt härifrån. I drömmen är jag fri. Der kan ingen fängsla mig. God natt, mina herrar!
— Vi måste afundas er.
— Och jag — jag tackar er.
— God natt, fröken.
— God natt.
Och på sin träbänk, endast betäckt af en kappa och hvilande sitt hufvud blott på ett vedträd, sof hon snart lika godt och ljuft, som hade hon insomnat i den mjukaste paulun[1].
Tröttheten bäddar alltid den mjukaste bädd, äfven om bolstret blott är en sten.
Hon sade sant, hon drömde.
Hon tyckte, att hennes hela lif var förvandlat till en enda stor blomsterträdgård, och att hon promenerade emellan dess i sköna färger prunkande rabatter med Louise Posse.
Båda hade slingrat sina armar om hvarandras lif; och hon tyckte att de mera sväfvade än gingo fram.
De voro så lyckliga, de voro så glada. De slöto sig så tätt intill hvarandra och blickade in i hvarandras ögon. Men en tår rann nu, glimmande som en daggdroppe, utför Louises kind.
— Du gråter, hviskade Malla; hvarför gråter du?
— Jag vågar ej förtro dig min hemlighet.
— Ack jo, förtro mig den!
— Den rör dig sjelf.
— Mig? Berätta, berätta!
— Men du blir ledsen.
— Jag blir ledsen, om du ej är upprigtig, eljest icke. Är du missnöjd med mig, tycker du ej om denna blomsterpark, har du något att anmärka emot den, din tystnad oroar mig — tala — tala …
— Du vill det.
— Jag fordrar det.
— Under det vi sett oss omkring här, har jag upptäckt något, som jag ej tycker om.
— Låt höra.
Du böjde nyss knä för en blomma der borta; du var förtjust i den, du smekte dess blad, du kysste dess knoppar, du prisade dess färger, du beundrade dess doft och likväl …
— Ack, parkens präktigaste blomma, dess drottning, dess konung, du tycker ej om den, förklara dig.
— Vore jag i ditt ställe, skulle jag rycka upp den med rötterna och förstöra den.
— Förstöra den? Då skulle alla blommorna i parken förblöda; du vet ej, att det är ifrån den, som de öfriga låna sin färg, sin glans och sitt doft; vet ej, att den är min kärleks enda blomma.
— Jo, Malla, jag vet det, men du lefver i ett fullkomligt sjelfbedrägeri. Du tror dig beundra en ros — en dyrbar Rose d'amour — och du beundrar likväl blott en tistel — blott ett ogräs.
Malla tyckte, att hon knappast kunde afhålla sig ifrån att skratta, och ändock blef hon förstämd af vännens ord.
— Låtom oss vända tillbaka och se, hvilken som misstager sig af oss, kom, kom!
Och de stodo åter vid blomman.
— Ser du, utropade Malla, att det är en ros, så präktig, så skön, så rik …
— Hvilken förvillelse! Märker du ej, att det är en tistel? Betrakta den endast noga — se — se.
Louises fortsatta påstående ökade Mallas oro ända till qval; och hon tyckte att hon lutade sig ned och betraktade blomman allt mer och mer; och hvilken anblick, full af sorg, då hon nu såg det ena efter det andra af blommans blad nedfalla vissnadt till marken, och slutligen att hon verkligen endast hade en tistel framför sig.
Då det sista blombladet bortföll, trodde hon att den sista bloddroppen i hennes hjerta försvann.
— Är då min kärlek en tistel, ropade hon, ett ogräs? Himmel, haf förbarmande med mig!
Och med ansigtet gömdt i sina händer sjönk hon ned på sina knän, och hon bad en bön ur djupet af sitt inre, en bön ur sin själ.
Det gifves smärtor, hvilka endast en flägt af guds barmhertighet vågar nalkas.
En stund gick.
— Hvilket underverk! utropade slutligen Louise.
Malla hörde henne icke. Hon hade upphört att lefva, utom i sin bön och i sitt lidande.
— Se upp, goda Malla, se upp!
Men Malla bad ännu.
— Hvilken underbar förändring. Se! se!
Och då Malla slutligen lyfte ansigtet upp ur sina händer, hvilken förvandling såg hon icke framför sig!
Tisteln var borta, och der stod nu åter verkligen en ros.
— Hvilken förtrollning! jag förstår knappast mig sjelf; icke sant, Louise, du ser ju, äfven du, att det är en ros.
— Ack ja, nu är det en ros — nu — men nyss.
Malla tyckte att hon åter knäppte sina händer tillhopa och tackade gud.
— Malla!
— Jag hör.
— Vet du, hvad jag tror?
— Nej.
— Jag såg att blomman förändrade sig under det du bad och led.
— Du såg det?
— Lid och bed, Malla, och blomman blir allt skönare och skönare!
— Jag tackar dig, o, min gud!
En stund af tystnad gick förbi.
— Malla, började åter Louise.
— Hvad vill du säga”?
— Hvad är ditt lidande och din bön, annat än …
— Kärlek menar du.
— Jag menar trohet: var trogen, Malla! Och hvad som är en tistel i denna verlden, blifver en ros i den andra.
Och Malla tyckte att Louise försvann ifrån henne som ett blomsterdoft, som en ljus och lätt dimma, som en ljuf och skön syn.
— Halt! ropade posten utanför arresten.
Ropet dånade i upprepade ekon genom hvalfven.
— Werda! ljöd soldatens stämma ånyo.
Fröken Rudensköld for förskräckt upp ur sin dröm.
Klockan slog i detsamma tre, och polismästaren inträdde åter till henne.
— Ett bref från Neapel har nyss ankommit under er adress, min fröken, se här.
Brefvet var redan brutet och skrifvet med chiffer. Fröken Rudensköld såg, att brefvet borde framlemnas till den unge konungen.
— Ni måste förklara dess innehåll och säga mig, till hvem det är.
— Jag har sagt, att klaven till chiffern är förstörd, och att jag alltså ej kan säga någonting.
— Ni måste.
— Och ni hör, att jag ej kan det; ännu mera, herr polismästare, äfven om jag kunde det, vill jag det icke.
— Men vi ha medel att tvinga er.
— Gör hvad ni vill; men Gustaf III har gudskelof för alltid borttagit tortyren, och jag fruktar ej för något, endast ni ej beröfvar mig mitt förstånd.
— Ännu finnes dock någon — förstår ni — någon smula tortyr qvar, min fröken.
— Ni har rätt, så länge Reuterholm finnes qvar, finnes också alltid tortyr nog i Sverige.
— Ni är bitter, men ni misstager er. Jag menar att Gustaf III ändå lemnat litet tortyr qvar.
— Verkligen?
— Ja, min fröken, dessa.
Och han uppdrog handklofvarne ur sin ficka.
Vid deras åsyn flög en isande dödskyla genom hennes själ; men hon erinrade sig sin dröm och tyckte att Louise ännu tillhviskade henne att lida, bedja och förblifva trofast.
Denna tanke styrkte henne, och hon sjönk ned på sina knän och knäppte tillhopa händerna.
— O, min gud, förlåt mig allt ondt jag gjort och ingif mig den styrka, som jag behöfver[2].
— Nåväl, min fröken, vill ni icke ännu säga, till hvilken brefvet är, och hvad det innehåller?
Bönen hade styrkt henne.
— Jag eger ingen magt, herr polismästare, att motsätta mig er; handla alltså, som ni vill, men kom ihåg, att äfven ni en gång skall stå till ansvar för edra gerningar. Hvad ni än må göra, så var emellertid öfvertygad, att jag för det första utan alla tvångsåtgärder skall upprigtigt bekänna allt, som endast angår mig sjelf; men aldrig något, hvad medel ni än må begagna, som rör någon annan.
— Och ni håller er dervid?
— Ni hotar mig med handklofvarne och ser, att jag likväl är lugn. Jag vill säga er, huru det är. Om ni läst de bref, som ni fråntog mig, då ni först arresterade mig, så vet ni att jag kunnat undgå alla dessa förföljelser; om ni derjemte reflekterar det minsta öfver min ställning vid hofvet, så skall ni lätt inse, att jag, om jag ville lemna min tunga fria tyglar, snart skulle ha invecklat alla våra bekanta och vänner uti mer eller mindre obehaghga saker. Men jag har lika litet velat uppoffra något, hvaraf min heder beror, som jag ämnar blottställa deras. Visserligen börjar jag ana att jag blottställer mig för ganska stora faror, då jag ensam vill bära bördan af allas fel; men mitt hjerta skall gifva mig mod att lida för dem. Jag ber er endast om en sak, herr polismästare, verkställ er hotelse genast, men hota mig icke längre. Se här äro mina händer — om ni vill — skall jag sjelf föra dem in i det der instrumentet.
Ullholm var en femtiårs man; han blef rörd, och tårarne kommo i hans ögon.
— Jag har känt er far, min fröken, yttrade han, det var en ädel man. Var försäkrad om att jag ångrar min hotelse; men jag ville pröfva er, och jag skall berätta för edra vänner, hvad som passerat här, och ni ensam eger mera själsstyrka än de alla tillhopa, och lika mycken ädelhet i ert tänkesätt som er far. Jag vill slutligen gifva er ett råd, min fröken, det rådet, att alltid förblifva lugn och värdig som nu, och ni skall besegra edra fiender, äfven om ni ej förmår att förkrossa dem[3].
Klockan 9 på morgonen uppkallades hon till hofrätten och begaf sig dit, omringad af en kavalleriafdelning med dragna sablar.
Vi förbigå här allt det juridiska.
Då hon återkom, hade Helvig och Lagerhjelm blifvit aflösta, och tvänne andra vakthafvande officerare intogo deras plats. En sparlakanssäng hade under tiden blifvit inflyttad för hennes räkning.
Hvarje morgon, klockan 6, ombyttes reguliert de vakthafvande.
Elakheten tröttnade icke i sina förföljelser. Flere än en af dessa vakthafvande gjorde sig ett nöje och en ära af att spionera på henne, till och med under sömnen, samt att misstyda de ord, som kunde undfalla henne sofvande. Snart började hon likväl att af aktors besynnerliga frågor misstänka det låga och usla spioneriet och beslöt att söka förekomma det.
Hvarje afton stoppade hon hädanefter också en näsduk i sin mun, men hindrades derigenom äfven ifrån att sofva ända tills emot morgonen, då officerarne, sjelfva uttröttade, ej längre förmådde hålla ögonen uppe och hon vågade öfverlemna sig åt en ostörd hvila, den olyckligas enda njutning.
Före vaktombytet hvarje morgon ålåg det henne att vara klädd, hvarförinnan hennes kammarjungfru, Anna, som äfven var arresterad, men i ett annat rum, insläpptes, för att lägga de kläder, hvilka hon för dagen ville begagna, på en stol bredvid sängen, men med skyldighet att derefter genast åter aflägsna sig.
Fröken Rudensköld måste alltid kläda sig innanför sparlakanen, emedan officerarne aldrig aflägsnade sig.
Den största svårigheten dervid var utkammandet af hennes hår, som var tjockt och långt. Hon nödgades derför att afklippa det helt kort.
För öfrigt nekade man henne all sysselsättning. Man tog ifrån henne hennes arbete — ännu mera man beröfvade henne till och med hennes gunstling, en liten spansk hund, och slutligen äfven — alla hennes böcker.
Intet hat skjuter så bitter frukt, som det, hvilket frodas på en försmådd kärleks vilda jordmån.
Hertigens hat bar sådan frukt.
Ehrenström och Aminoff jemte flere misstänkta blefvo samtidigt med fröken Rudensköld arresterade.