Drabanten/Del 2/Kapitel 19
| ← Politik och kärlek. |
|
Svärmeri och verklighet. → |
NITTONDE KAPITLET.
Forsters bröllop.
Ingemarshof är en af Stockholms stads prydligaste och största Malmgårdar. Bergsrådet Sandels lät redan under förra århundradet uppföra det envånings-stenhus med sina flyglar, som ännu finnes qvar. Kammar-rådet Gust. von Stockenström, som sedan var egare deraf, sålde egendomen 1797 till kammarherren Gr. Nils Gyldenstolpe. Utom åbygnaden och en vacker trädgård, lyda derunder tvänne rikt bärande ängar och andra fruktbara egor, allt gränsande intill Roslagstullgata och tullhus. På senare tider har man genom odlingar mycket förbättrat dessa egor.
Ingemarshof egdes i äldsta tider af Ingemar Fredbom, som förmodligen också gifvit stället sitt namn. Denne man var gift med en Hising. Det berättas att han skänkt en liten del af egendomen, den delen deraf, som var belägen i hörnet af Roslagstullgatan och vägen till Ladugårdslandet, åt sin trotjenare Claes, hvilken der uppbygde och anlade ett värdshus, som efter honom kallades »Claes på hörnet», och ännu i dag bibehåller detta namn[1].
Värdshuset var under den tid, vi här beskrifva, särdeles på modet. Icke allenast la haute volée hade här ofta sina festliga tillställningar, utan äfven medelklassen begagnade stället vid högtidligare tillfällen. Det var nämligen då, hvad Blåporten sedermera blef, kanske till och med nästan mer än det.
Äfven Forster hade hyrt detta ställe för firandet af sitt bröllop, till hvilket han inbjudit så väl flere af stadens embetsmän, som äfven kunder och vänner.
Forster ville på ett ståtligt sätt fira sin lyckas skönaste stund. Det var redan mörkt. Kristallkronorna brunno i de vackra rummen och bjellror klingade på de snöbetäckta gatorna. Gästerna började anlända.
Orolig vandrade Forster fram och tillbaka i ett litet rum, enkom för hans räkning, medan han väntade på bruden. I tankarne öfverläste han brudvigseln, under det han mer än en gång kände efter i västfickan, om han ej tappat vigselringen.
— Hvad är klockan? frågade han en af de utsedda marskalkarne.
— Något öfver nio, svarade denne.
— Hvad tiden går långsamt. Jag kan ej säga, huru mycket jag plågas. Det är ej roligt, märker jag, att gifta sig.
— Före brölloppet, ja, skämtade marskalken.
— Allt är väl i ordning? Fattas något, så säg blott till. Jag önskar att gästerna skola bli nöjda på min hedersdag. Tänker aldrig fira om den mera. Ah, hvad Marie dröjer! Jag undrar, huru brudklädningen skall kläda henne. Du har ju sett henne i dag, du — var hon blek — rädd — hur såg hon ut — tror du att hon skall taga sig bra ut i krans och krona?
Marskalkens mångahanda göromål tillät honom ej att besvara frågorna, utan aflägsnade han sig skrattande.
— Bruden är nu här, tillkännagaf marskalken, då han slutligen återkom. Kom, min bror, kom!
— Hon är här, säger du, vänta litet.
Och den hederlige Forster gick ännu ett hvarf kring rummet, halfhögt mumlande brudvigseln, för att vara säker på att ej komma af sig i brudstolen.
— Det är förskräckligt så varmt, menade han.
— Intet prat nu, kom! Herrarne vänta derute, för att följa dig till bröllopssalen.
— »Jag tager dig» — mumlade åter Forster på brudvigseln.
— Kom!
— »Nu till min äkta hustru,» fortsatte Forster, under det han vandrade upp och ned.
— »Att älska dig i nöd och lust …»
— Så der, ja! Nu är du sadelfast i texten. Dröj för all del ej längre. Man blir otålig. Marie väntar dig. Kom!
— Och till ett vårdtecken gifver jag dig denna ring», fortsatte Forster.
— Jag öppnar dörren nu.
Forster kastade en blick i spegeln och lade kråset i ordning.
— Så, i guds namn!
Åtföljd af de bjudna gästerna, hvilka bildade ordentliga led bakom honom, anlände han framför dörren till den sal, der vigseln skulle förrättas.
Här måste han stanna ett ögonblick.
Då dörren öppnades, och han inträdde, såg han huru den midt emot honom belägna äfven öppnades, och att Marie inkom genom den.
Af häftig glädje klappade hans hjerta vid hennes åsyn.
Det var icke mer en bindmössa, sirad med guldpaljetter, som nu hvilade öfver de svarta lockarne, utan krona och krans; en prydnad, som ännu mer förhöjde den smärta flickans vackra gestalt.
En svart sidenklädning omslöt hennes former, smyckad med en enkel, vid denna årstid sällsynt blomsterbukett. Den hvita florslöjan nedföll på hennes axlar, som ett lätt och luftigt snöfall.
Redan stodo de framför kullerstolen, och vigselakten hade börjat. I denna stund, då de knäböjde på pallarne, och den blå, med guldfransar kantade pellen utspändes öfver deras hufvuden, inträdde Alm.
Alm hade varit för mycket sysselsatt, dels med sin klädsel, dels också med ombestyrandet af det uppdrag Reuterholm gifvit honom, för att kunna komma i rätt tid.
Hans ansigte förvreds af grämelse, när han fann att han ej mer kunde uppträda före vigseln.
— Ju längre på qvällen, desto vackrare folk, pratade han emellertid för sig sjelf. Kommer aldrig för sent, då man väntar på något godt. Den som spar, den har.
I all sin märkvärdiga elegans tog han sig med sin magra figur temligen löjlig ut. Klädd i kortbyxor med breda knäspännen af stål, visade sig hans smala ben, utstyrda i silkesstrumpor, i all sin originella smalhet. Den svarta fracken var gammal, urväxt och luggsliten, men medelst bläck på de urblekta ställena hade han på ett klokt sätt förstått att någorlunda upphjelpa dess färg, så att den åtminstone vid ljussken skäligen försvarade sin plats. Ett stort krås och en hvit, med broderier rikt försedd väst, som han köpt i ett klädstånd, fulländade hans drägt.
Men sitt ansigte hade han ej kunnat hjelpa upp, och det var icke blott något af en spindel i hans magra ben, hela hans väsende kunde sägas vara beslägtadt med detta de små insekternas märkvärdiga, tyst lurande rofdjur, och förnämligast visade sig denna hans karaktär i de under pannan nästan begrafda, ständigt spejande, aldrig rigtigt hvilande, små ögonen, ej mindre än i det till formen så tunna och bleka ansigtet. Mer än någonsin framstälde sig också i denna stund hans verkliga natur.
Afunden hade helt och hållet bemägtigat sig honom. Hans ständigt misslyckade försök att hinna en oberoende lycka hade förbittrat hans själ och förqväft allt godt der. Då han såg någonting, som han tyckte om, grämde det honom att det ej var hans. Man kunde säga, att han i sina tankar ständigt bestal sin nästa. Framför allt var hans gamle vän, Forster, ett föremål för den giriga afundsamhet, som oupphörligt tärde hans frid.
Han hade ej väntat sig ett på så lysande sätt anordnadt bröllop, som han nu fann att Forster i öfvermåttet af sin sällhet tillstält.
Det ökade hans afund.
Bland bröllopsgästerna fann han till och med personer af de högsta samhällsklasser.
Afunden fick derigenom ny anledning till grämelse.
Men icke nog dermed. Han hade ej heller kunnat föreställa sig, att Marie skulle vara så verkligt vacker, som hon nu syntes honom. Hennes anblick bländade honom.
Men då han betraktade Forster och såg, huru han nära nog glänste af lycka och sällhet, då förmådde han ej längre sluta sina tankar inom sig.
— Han har stulit sin lycka ifrån mig, mumlade han mellan tänderna.
Vigseln var slutad, och man började gratulera brudparet.
Detta ögonblick ansåg Alm lämpligast att verkställa sitt uppdrag, men han hade tillsagt polistjenstemännen, som åtföljde honom, att vänta på gatan, till dess han gaf dem ett tecken från fönstret att uppkomma; han måste alltså dröja.
Alm blef emellertid den siste, som framträdde till Forster och Marie för att lyckönska dem.
På gatan utanför fönstren hade en ofantlig folkmassa samlats för att se brudparet. Forster och Marie voro kända. Båda två hade, den ene såsom en omtyckt egare af operakällaren, den senare under den tid hon varit på Liljeholmen, förvärfvat sig många bekantskaper och vänner. Alla aktade i dem ett par, som förtjenade och som man unnade den tycka, de ömsesidigt gjorde.
— Bruden, bruden! ropade man också från gatan. Låt oss se bruden!
Dessa rop afbröto Alm just i det ögonblick han sökte att på det mest uttrycksfulla sätt lyckönska dem.
Men folkets högljudda fordringar tilltogo ännu mera, då man dröjde med att efterkomma den första uppmaningen.
Marskalkarne hade placerat tvänne stora armstakar i ett af fönstren, för att belysa bruden under den stund hon skulle visa sig der.
— Fram med bruden! Låt oss se bruden! Bruden till fönstret! väsnades man från gatan.
Forster ledde Marie till det bestämda fönstret. Alm följde dem.
Ett skallande lefve och hurrarop ljöd från folkmassan, då man fick se Marie.
Hon hade ej väntat denna bifallshelsning och kände sig rörd. Hon tryckte också hjertligt Forsters hand och fäste en öm blick på honom. Forster saknade ord för att uttrycka sin hänförelse och sällhet; men troligtvis hade han slutit henne i sin famn, om icke Alm i detta ögonblick kommit att trampa honom på foten, hvilket i stället framtvingade ett smärtsamt utrop öfver hans läppar.
— Om ursäkt, bäste Forster, om ursäkt, stammade han. Jag glömmer bort allting, bara för att beundra din lilla täcka — jag får ju säga — fru — icke sant — fru — eller får det bli Marie — gamla vänner emellan — fru Marie, kanske.
— Lika mycket, anmärkte Forster, du tänkte säga något annat, tyckte jag.
Forster kände sig rädd för Alms artighetsbetygelser, men han ville ej tillrättavisa hans påflugenhet; han hade ej hjerta dertill.
— Alldeles det, jag tänkte säga något, ja! så var det. Jag ville säga din lilla fru, att vi ej sett hvarandra allt sedan den der aftonen, då jag agerade kypare på Liljeholmen, och hon döpte mig till Calle; kommer ni i håg det? Åh, det var ett ganska roligt äfventyr, ehuru …
Det äfventyr, hvarom Alm erinrade, påminte Forster om det svek, hvarför han misstänkte honom.
— Ehuru? upprepade han likväl för att hafva något att säga.
— Ehuru det ej slutade, som jag hoppades.
— Icke?
— Jag trodde då så visst, att min lycka redan var gjord, men i stället skördade jag bara förtret.
— Du jagar efter lyckan för mycket, derför flyr hon dig.
— Det kan du säga, som är en lyckans guldgosse — jag återigen — det är annat med mig.
Alms ansigte förvreds, under det att en tung suck pressade sig fram ur hans bröst.
— Efter dina åsigter fikar ju hela verlden efter lyckan?
— Visserligen, visserligen! Hvem lefver väl för något annat?
— Kan så vara; men emellertid brydde jag mig ej om den och har i alla fall skördat dess välgerningar i ganska hög grad.
— Tala ej derom. Lyckan har kommit öfver dig, medan du sof.
— Det är i det närmaste sant; allt, hvad jag eger, har jag nästan bekommit, utan att bråka och krångla — till och med lilla Marie — ack, hon föll sjelfmant i mina armar — icke sant, Marie?
Marie var icke pratsam.
— Träffadt, svarade hon emellertid, under det hon nickade sitt bifall och smålog.
— Lyckan kom till dig, återtog Alm, medan du satt och rökte din pipa.
— Och tänkte, medan jag rökte, vill du väl också säga, och handlade tyst och stilla, sedan jag tänkt väl för mig, vill jag för egen del tillägga. Gud har likväl varit med allting, som jag tagit mig till, och det är alltid hufvudsaken.
— Men besinna likväl, om nu — om nu …
Alm började stamma. Han kände sig nästan rädd för hvad han ämnade säga.
— Hvad skall jag besinna, tala ur skägget.
Forster å sin sida fruktade Alms halfva talesätt: han erinrade sig allt för väl, att det var på sådant sätt, han lockat sig till underrättelsen om den hemliga postgången till Armfelt.
— Besinna, om du nu på en gång, det vill säga på ett enda ögonblick, blefve beröfvad allt hvad du eger, alltsammans?
Forster kunde icke dölja en viss häpnad öfver det framstälda hugskottet. Minnet af Francs och Ehrenströms samtal hos fröken Rudensköld flög som en dyster påminnelse genom hans tankar.
— Allt, hvad jag eger? upprepade Forster.
— Som jag säger; först och främst din egendom.
— Det vore en förfärlig olycka, men jag finge väl ta saken kallt och börja på nytt. Det värsta vore för Maries skull.
— Men föreställ dig, att du äfven förlorade henne.
— Förlorade Marie? Ah, prata inga dårskaper. Icke sant, Marie, det är ej blott din hand du gifvit mig, utan äfven ditt hjerta?
— Något, svarade hon.
— Hör du …
— Men tänk dig den möjligheten, att du förlorade din frihet.
Forster besvarade ej Alms yttrande, utan vände honom endast ryggen, emedan han kände sig förtretad öfver att en af gästerna under ett för hans hjerta så dyrbart ögonblick som det närvarande skulle framkomma med möjligheter af sådan egenskap. I sitt eljest fromma sinne hyste han dessutom misstankar emot Alm, och han trodde sig nu få ännu större skäl dertill. För öfrigt märkte Forster, att Marie lyssnade till Alms prat, och att det smärtade henne.
Alm deremot kände sig stött öfver det förakt Forster visade honom; men lemnade ej derför sin plats.
Han visste, att han hvilket ögonblick som helst kunde tillintetgöra Forster och den synbara glädje och sällhet, som nu omgaf honom. Känslan af denna magt smickrade och roade Alm.
All lifvets härlighet är ett korthus, började han igen; för flägten af en vind är allt förbi.
— Så-å! yttrade Marie.
Hon var nu som alltid ganska fåordig.
Alm önskade väcka hos Forster en lefvande tillit till sin lyckas bestånd, ville hos honom framkalla ett slags framtidsförtjusning och just i det ögonblick, då allt log emot honom som vänligast och förhoppningsfullast, störta honom. Han märkte icke förr än nu, att han gått origtigt tillväga för att nå detta sitt mål.
— Lycklige Forster! började han på nytt.
Forster vände sig åter om.
— Lyckliga Marie! tillade han och fäste på henne en blick af beundran.
— Jag medgifver, fortsatte han, att det nästan är grymt att tänka sig, att allting är förgängligt, i en stund då man är så lycklig, som ni nu äro; men det är förlåtligt att jag gör det, jag, som af verldens goda endast erfarit dess förgänglighet. Du är litet ond på mig, Forster. Man bör likväl icke allt för strängt bedöma vännen, om han pratar litet dumt ibland. Sant är, att din lycka står på säkrare fötter än andras. Du har i frid med ditt hjerta skapat den sjelf. Och nu — nu — nu återstår dig endast att njuta frukterna af din sällhet, ditt oberoende, din Maries kärlek. Forster, vi äro ju vänner, gamla vänner.
Alm yttrade sig med ett sådant sken af upprigtighet, att Forster åter började tro på honom.
— Jag tänker mig så väl ditt lif hädanefter, tillade Alm.
— Gör du det?
Forster älskade Marie så innerligt, och den tanke, som Alm framkastade, tilltalade honom lifligt.
— Jag tänker dig bland skummande kaskader af sherry och roussillon, af bourgogne och frontignac.
Forster smålog.
— Men jag vet något ännu bättre: jag ser dig sitta bredvid din lilla hustru; du slår din arm omkring hennes lif — det är afton förstås — ljusen äro tända, och hon har tagit plats vid sitt sybord — nåväl, du slår armen kring hennes lif och blickar in i hennes vackra ögon. Ni tala icke högt med hvarandra, ni hviska. Hvarom hviska ni? … Skalkar!
En täck rodnad spred sig öfver Maries ansigte; Forster log ännu en gång och tryckte ömt hennes hand.
— Du stryker en af de svarta lockarne ur Maries panna, och Marie nickar mildt och tacksamt emot dig.
— Tack, min vän, tack! yttrade Forster.
Forster hade glömt all vrede, all misstanke. Det syntes honom omöjligt, att Alm kunde vara en falsk vän; ack, han tecknade ju så väl en bild ur deras framtid. Alm såg, att han nu börjat ett samtal, som väckte sådana känslor han önskade.
— Ett par år ha gått, fortsatte han.
— Ett par år, upprepade Forster.
— Jag föreställer mig samma tafla, som nyss; men nu leker vid edra fötter …
— Tyst, herr Alm! bad Marie.
— Tala, tala! yrkade deremot Forster.
— Vid edra fötter leker, fortsatte Alm, en liten lockig, skalkaktig …
— Intet ord mera!
— Tusende och ändå tusende ord till, bad Forster. — En liten brunögd, frisk …
Ros efter ros slog ut på Maries kinder, på dessa blygsamhetens täcka blomster-rabatter; blixt efter blixt glänste fram i Forsters ögon, i dessa himlar, der hjertat så omedelbart urladdar sina sorger eller sina fröjder.
— Lycklige Forster!
— Ack, ja, du har rätt, hvem kan vara lyckligare än jag?
Alm hade nyss upptagit en hvit näsduk ur sin ficka. Då han såg verkan af sina ord, närmade han sig fönstret.
— Lyckliga Marie! tillade han.
Marie sänkte sina ögon mot golfvet.
Alm stod helt nära fönstret, och han lyfte upp duken, liksom för att torka sig i pannan.
— Och i sjelfva verket har jag ändå dig att tacka för min lycka, anmärkte Forster, ty det var du, jag förglömmer det ej, du, som gaf anledning till besöket på Liljeholmen den der aftonen, då jag …
Han ville säga, då han träffade Armfelt; men bröt tvärt af sin mening, emedan detta namn innebar för Forster ett helt politiskt parti, och han ville ej gifva anledning till något samtal i Alms närvaro, som angick det.
Icke dess mindre berörde Forsters ord just den tanke, som allra innerst herskade i Alms sinne, och nästan krampaktigt förde han den hvita duken mot fönstret samt gaf dervid det öfverenskomna tecknet.
— Hvad brudkronan klär dig väl, Marie, hviskade Forster.
— Tycker du det?
— Du har aldrig varit så vacker som i afton, du öfverträffar dig sjelf.
— Du smickrar.
— Ack, om vi vore ensamma, då skulle jag sluta dig till mitt bröst.
— Du är således nöjd med mig?
— Du gör mig till den lyckligaste varelse i verlden,
Alm gjorde ett nytt tecken utåt gatan.
— Också din kärlek, Forster, gör mig lycklig.
— Verkligen?
— Kan du betvifla det?
— Ack nej, jag läser det i dina ögon.
— Skälm!
— Jag ser det i rodnaden på din kind.
— Skalk!
Alm gaf det tredje tecknet.
— Jag vill bedja dig om något.
— Hvarom?
— Om en kyss.
— Ah, nej! icke här, icke nu.
Marie och Forster hade tagit plats vid sidan om fönstret.
— Hvarför icke?
— Det är så mycket folk närvarande.
— Än sedan?
— Jag skulle rodna.
— Det förskönar dig blott.
— Jag skulle skämmas.
— För hvem?
— För gästerna.
— Prat!
— Du är stygg.
— Du är elak.
— Jag?
— Gif mig en kyss.
— Nej.
— Icke?
— Vänta.
— Huru länge?
— Till — till …
Marie sprang i detsamma leende upp från hans sida och intog åter sin plats framför fönstret.
— Hvarför en sådan häftighet?
— Hörde du icke, folket ropade.
— Börjar du redan på att bli obeskedlig emot mig; jag förstår nog, hvarför du sprang din väg.
— Jag har ju sagt det, man ropade.
Marie hade verkligen rätt, emedan man hörde rop utanför, men de gälde en helt annan sak.
— Jag har lust att hämnas, anmärkte Forster, och i stället kyssa dig här inför hela folkmassan på gatan.
— Försök bara.
— Du tror icke.
— Jag tror icke, att du vill göra mig ledsen.
— Deri har du rätt, således, jag väntar till …
Forster hotade henne skälmaktigt med fingret.
I detta ögonblick blef en af marskalkarna utkallad i förstugan, och då han strax derpå återkom, syntes han blek och förskräckt.
De närvarande märkte ett derpå följande lifligt samtal emellan båda marskalkarna, och all den stund man tog för afgjordt, att något ledsamt inträffat, samlade man sig af nyfikenhet och deltagande kring dem. Ju flere som tillkommo, desto större blef också förvirringen. Snart syntes den ha intagit dem alla.
Bullret och sorlet på gatan tilltog nästan i jembredd med förskräckelsen bland gästerna.
Ännu stodo Forster och Marie och hviskade med hvarandra om sådana småsaker, som äro så ljufva för tvänne nygifta, men för alla andra af intet värde.
Den första stunden efter vigseln är äktenskapets skönaste morgondröm: hvad man då drömmer om lifvet är så intagande; det är ett litet paradis, som dyker upp med sin sällhet ur den darrande morgondimman. Sjelfva fattigdomen ser då något rosenrödt i sin framtid. Kärleken är en fe med trollspö, som till och med ur den naknaste borgsklippa manar fram något underbart och förtrolladt. Hvad skall denna stund icke vara för den rike, som redan förut eger allt, och nu äfven erhåller löftet om kärlekens glädje.
Alms blick hvilade orubbligt på dem. Han tycktes icke vilja förlora någon enda af de rörelser, som i deras ansigten så lifligt uttryckte, hvad de kände i sina hjertan.
Men oväsendet började slutligen formera sig i några bestämda ord, och Forster såväl som de öfriga hörde nu tydligt, huru man ropade:
— Bort med dem! Ned med dem! Hvad vilja de här? Bort, bort med dem!
Marie bleknade af rädsla, under det Forster närmade sig fönstret för att se, om han kunde upptäcka orsaken till folkets missnöje, och emot hvilka eller hvilken det kunde vara rigtadt; men då man på gatan märkte honom, helsades han med ett lifligt och vänligt hurrarop.
— Hör du, Marie, oväsendet gäller ej oss. Lugna dig, min vän!
En af marskalkarne nalkades likväl nu Forster och bad att få tala vid honom. Men knappast hade de vexlat ett par ord med hvarandra, förrän den mest synbara smärta och fasa visade sig hos Forster.
Blek som en skugga famlade han med handen eftet en stolskarm, emedan hans ben vacklade under honom.
Hans läppar darrade, liksom för att tala, men intet ord kom ifrån dem.
— Hvad beslutar du? sporde marskalken slutligen.
— Hvad kan jag göra? Naturligtvis måste jag följa; men Marie — jag har ej mod att underrätta henne.
— Du måste sansa dig för hennes skull.
— Ja, ja!
— Säg henne, att en angelägen affär tvingar dig att genast begiva dig till staden. Vi skola sedan småningom underrätta henne.
— Barmhertige gud!
— Mod emellertid! Saken torde snart vara utredd och …
Nödvändigheten gör ofta menniskan starkare än hon i sjelfva verket är. Nödvändigheten gjorde åtminstone Forster det i detta ögonblick.
Emellertid hann Forster icke att ens börja ett samtal med Marie, förrän dörren till salen uppstöttes och en mängd okända, grälande karlar störtade in, under det de oupphörligt knuffades om och mot hvarandra.
— Hvad vill det här säga?
— Ut med er!
— Ut! ropade bröllopsgästerna.
Med anledning af dessa ej tvetydiga befallningar, lugnade sig de grälande något, och man beredde sig att ingå i förklaringar.
Saken förhöll sig på följande sätt.
Folket hade först märkt, att några polistjenstemän funnos på stället, enär dessa, för att slippa igenom mängden, som trängt sig fram, nödgades upptaga sina polismärken. Knuffningar, ovett, gräl, knytnäfslag och oväsende blefvo deraf den omedelbara följden. Polisbetjeningen anser sig i allmänhet pligtskyldig att såsom tuktomästare inblanda sig i folkets till och med oskyldigaste nöjen. Folket deremot ser i polisbetjeningen ingenting annat än gatornas kitsliga småtyranner. Öfver allt, der folket och polisen sammanstöta, blir vanligtvis följden också oordningar och slagsmål. Hvem är den skyldige? Polisprotokollen säga: folket. Folket deremot säger ofta: polisen. Under krånglet på gatan hade någon af polisbetjeningen yttrat, i afsigt att derigenom ingifva respekt, att någon på stället skulle arresteras; och då det ena ordet gaf anledning till det andra, kände man också snart, hvem denne var.
Folkets allmänna omdöme ser gerna i hvarje polisbetjent en lefvande, legaliserad orättvisa. Polisen har sjelf i mångt och mycket framkallat denna ogynsamma opinion emot sig. Så snart polisen också vill arrestera någon, tränga massans sympatier gemenligen på den arresterades sida. Det skedde äfven nu.
Polisbetjenterna lyckades icke dess mindre inkomma i bröllopsgården, men åtföljda af de mest beslutsamma bland folket; och deribland utmärkte sig framför allt en grof och reslig karl, hvilken tycktes ega krafter för ett halft dussin andra.
Mannen var en ibland dem, som först upphöjt sin stämma till ett hurrarop för Marie och Forster, då de trädde till fönstret; han var också en ibland de förste, som börjat oväsendet, då han anade att någon fara var å färde; slutligen var han äfven en ibland dem, som, ifrån den stund folket fick sigte på polisbetjenterna, icke lemnade dem ett enda ögonblick, utan följde dem såsom deras skugga.
Bredaxlad och beslutsam, samt klädd i brunt förskinn och en luden vintermössa, med ett öppet och friskt utseende, tycktes han bland folket spela rollen af ett slags anförare.
Läsaren torde kanske knappast i denne man igenkänna en gammal bekant, nämligen Dörings trotjenare, den förr så beskedlige och enfaldige From. Mannen var emellertid ingen annan än han.
Då Döring lemnade Stockholm och From såg sig öfvergifven af honom, tänkte amiralen taga honom med sig till landet; men From ville på intet vilkor öfvergifva hufvudstaden, utan förblef qvar der, i hopp att återfinna unge Döring, som han så trofast fäst sig vid.
From fick aldrig i sitt hufvud att Döring öfvergifvit Sverige, Stockholm och honom; han trodde, att en olycka händt honom, och From beslöt att ej lemna platsen förr, än han fått rigtigt reda på, huru dermed sig förhöll.
Under det han fortsatte sina efterspaningar, blef han emellertid bryggardräng. Han skulle försörja sig med något.
Styrkan har respekt med sig. Alla, med hvilka From kom i färd, skänkte honom den också. Och på hans tid fans väl ingen bryggardräng, som hade det namnet om sig som han.
Efter ett halft år hade han lagt bort sin bonddialekt, efter ett år sina bondfasoner, och efter halftannat år kunde man ej ens skilja honom ifrån någon i Stockholm infödd bryggardräng. Endast bondärligheten ville aldrig lemna honom, och han aktades också derför af sina husbönder såsom en tillgifven och bra tjenare.
De framgångar, han hade, gjorde honom allt mer och mer dristig, och hans bekanta medgåfvo slutligen, att der han lade sin knytnäfve på folkopinionernas vexlande våg, der var saken en gång för alla afgjord.
From tog också sin förste, alltjemt saknade husbonde, Döring, till föresyn i sina knytnäfsdiskussioner.
— Så skulle han ha gjort, yttrade han, och ehuru ingen mera än From sjelf visste, hvem han menade med denne »han»; så var man van vid orden och drog sig gerna skyndsamt ur spelet för att undgå faran af det slag, hvarmed hans seniga arm hotade hvarje motståndare.
From kom som bryggardräng snart i beröring med operakällaren och dess innehafvare, Forster; och Forster, som hade sina politiska källarmästarplaner, trakterade om grobianen, för att i händelse af behof hafva honom på sina fem fingrar. Forsters fyndighet lyckades fullkomligt, lyckades till den grad, att From blef honom blindt tillgifven.
Då Forster skulle fira sitt bröllop, gaf sig också From hin på, att han skulle få ett vivatrop, sådant som det aldrig förr blifvit hördt i Stockholm. Han höll ord.
Det låg i Froms karaktär att vara trogen både i ljuft och ledt.
Han hade ropat: lefve Forster, så länge lyckan i Maries bild log under sin brudkrona emot honom i fönstret; och han ropade nu till storms, då polisbetjeningen ville fängsla honom. Det ena så väl som det andra var lika naturligt för From.
Sedan han uppkommit i förstugan till bröllopsrummen, uppstod också en liten förpostaffär mellan de olika partierna, hvarunder dörren till bröllopssalen uppslogs. Förstugan var redan full med folk, och annu flere syntes vilja tränga sig fram.
Utan att Forster kunde förekomma det, fick också Marie nu reda på att det var honom, de ville arrestera.
Hennes förskräckelse dervid kan icke beskrifvas. Blek, tyst och skälfvande slöt hon sig till Forsters sida.
Oväsendet fortfor eller snarare tilltog. Polisen ville bemägtiga sig Forster, och folket protesterade. En verklig hufvudbatalj syntes hvarje ögonblick färdig att utbryta.
From hade posterat sig vid dörren.
— Hvar hafven I edra arresteringsordres? frågade han polistjenstemännen.
— Vi behöfva inga ordres, svarade dessa. Våra brickor bevisa alldeles tillräckligt, att vi äro i rätta ärender stadde.
— I ljugen. Dessa brickor äro falska, ut med er, bort med er!
Allt tycktes gifva anledning till den förmodan, att polisen skulle få gifva vika.
Alm hade dragit sig tillbaka i en vrå såsom en tyst åhörare. För att ej personligen blottställa sig för något obehag, hade han tillstält så, att polisen skulle verkställa arresteringen, utan att han behöfde sjelf visa hvad del han deri kunde ega. Icke utan oro och bekymmer såg han derför det skaplynne företaget fick, allra helst som hans fruktan, att Forster möjligtvis skulle kunna undgå honom, tycktes med hvarje stund bli allt tydligare och afgjordare.
Det var ej allenast afundsjukan på Forsters lycka, som i sakens nuvarande läge förmådde honom att handla, utan äfven hans ställning till baron Reuterholm och dennes bestämda befallning, att arresteringen skulle verkställas på aftonen.
Polisbetjeningen tillbakaträngdes allt mer och mer, och i samma mån ökades äfven Alms förlägenhet.
From var ej den minst verksamme.
Den stränga, omutliga pligten bjöd Alm slutligen att uppträda, och det grämde honom desto mera, som det till och med i hans egna ögon nästan förnedrade honom.
Ej allenast Forster, utan äfven flere af gästerna uppbjödo hela sitt inflytande att lugna det uppretade folket, men förgäfves.
Man hade redan fört polisbetjeningen till trappan, i afsigt att kasta den utför.
From lyfte till och med en af dem högt upp i luften, för att ge honom en god skjutslega, såsom han sjelf uttryckte sig.
Man fasade för våldet, utan att ega magt att förekomma det.
Då framträdde Alm och anhöll om en stunds tystnad, under det han upptog ett väl ihopviket papper ur sin ficka. Härigenom drog han också allas uppmärksamhet ifrån polisbetjeningen till sig.
From, som märkte att något nytt var å färde, satte polisbetjenten varligt ifrån sig igen, för att ge akt på hvad som passerade.
— Tyst! ropade han också åt folket, då det ännu fortfor att väsnas, och det tystnade genast för hans befallande stämma.
I Alms själ rörde sig flere motsatta intryck. Han förnekade icke för sig det bedrägliga i sitt handlingssätt; men — men …
Reuterholm hade befalt honom, det var den sten, de feges sten, bakom hvilken hans känsla räddade sig undan samvetets förebråelser, — och Reuterholm skulle belöna honom, det var den simgördel, som uppbar hans mod i bränningen af de närvarandes förtrytelse.
Det papper, han upptagit, var en arresteringsordres, utfärdad af polismästaren.
Då han uppläste befallningen, tillkännagåfvo alla närvarande det otvetydigaste förakt och den högljudaste ovilja.
— Skock tunnor tusan! mumlade From som en åska på afstånd.
Maries hufvud sjönk ned mot Forsters axel. Det var icke en falk, som hvilade på hans skuldra, det var en vingskjuten turturdufva, som blickade rädd, nästan döende, omkring sig. Forster sjelf tycktes mindre bry sig om arresteringsordern än om Marie.
Alms uppträdande ingaf polisbetjeningen åter mod.
— Ni måste följa oss, en vagn väntar der nere.
From knöt sina båda händer, och hans ansigte blef mörkgult af vrede.
Någon röst höjde sig emellertid ej mer emot Forsters arresterande, tvärtom trädde många öfver på rättsbetjeningens sida, och Forster, som sjelf aldrig ett enda ögonblick sökt motsätta sig den, förde nu Marie till en soffa, för att nedsätta henne der och öfverlemna henne i sina vänners vård.
Froms blick var deremot orubbligt fäst på Alm.
Uppträdet var eljest smärtsamt, nästan sönderslitande.
Marie tycktes icke rigtigt veta, hvad man gjorde med henne. Nästan vanmägtig, som hon var, fick man behandla henne huru man ville.
Till och med Alm kände sig rörd.
Endast From förblef hård, liksom förvandlad till sten.
— Min lycka måste gå till sitt mål öfver deras hufvuden, tröstade sig Alm. Ödet vill det. Ingen kan hjelpa det.
En stunds tystnad hade uppstått i rummet. Klädd i sin bruddrägt, satt Marie i soffan, mer liknande en död än en lefvande. Bruddrägten var en förfärlig kontrast till den smärta, som uttryckte sig i hennes ansigte.
Olyckan går med en lidande guds tysta fjät fram ibland oss.
Marie var skön, der hon satt lika tyst som blek och tillintetgjord. Deltagandet för henne var enhälligt. Så skulle en konstnär måla sorgen, klädd såsom lidandets brud.
Forster ville begagna sig af denna Maries nästan medvetslösa belägenhet att aflägsna sig. Alla förstodo hans afsigt och öppnade väg för honom, äfven Alm förstod den och beslöt att följa honom, emedan han önskade att sjelf så skyndsamt som möjligt få underrätta Reuterholm om arresteringen och mottaga sin lön — sin belöning — och han log af glädje vid denna tanke, emedan han trodde sig ändtligen nu hafva fått ett rigtigt tag i lyckans rockskört och beslöt att ej släppa det, kosta hvad det ville.
Han följde också hvarje Forsters rörelse med en nästan rofgirig blick, liksom fruktade han för möjligheten att ändock på något sätt kunna förlora honom.
Så kom han ända till dörren, då Froms blick föll på honom. Forster hade nyss förut lemnat rummet.
Alm upptäckte ett så kallt och omutligt hat i Froms blick, att han hoppade till af förskräckelse och sökte smyga sig fram. Knappast hann han likväl till dörren, förrän Froms muskelstarka arm lade sig på hans skuldra så tungt, att benen böjde sig under honom, och ett anskri ovilkorligen lopp öfver hans bleknade läppar.
Detta anskri blef signalen till nytt tumult. Men denna gång följde det Forster och Alm utför trappan och ut på gatan.
— Släpp mig, ropade Alm.
Alms fasa tilltog allt mer och mer, då han betraktade den bredaxlade, tysta menniskan, med sin hotande uppsyn, och hvars hand orubbligt förblef hvilande på hans axel.
— Jag är i baron Reuterholms tjenst, anmärkte Alm ånyo, släpp mig!
— Säg i satans, mumlade From.
Ångestsvetten sipprade ned från Alms panna. Förmådde han ej lösgöra sig ur sin förfärlige grannes jernhand, anade han att hans sista stund var kommen. Af ångest blektes hans kinder och af ångest skälfde hans hjerta. Tanken att dö hade aldrig fallit honom in, och tanken att bli söndersliten af den fram och åter oroligt böljande folkmassan plågade honom redan med en smärtsam döds alla qval.
Forster hade med ett par polisbetjenter stigit upp i en vagn, hvilken också genast satte sig i rörelse.
Folket tycktes ej rigtigt veta, hvad det ville. På Forsters begäran skilde man sig väl åt, allt som vagnen skred fram, men man fortfor att skrika och hota.
From nedkom i detta ögonblick med Alm på gårdstrappan.
— Släpper du mig icke, skall hin onde taga dig, hotade Alm.
— Reuterholm, menar du.
Folket utbrast i ett stormande bifallssorl. From stannade på trappan med Alm.
— Se dig omkring, yttrade han.
— Hvad skall jag se på?
— På din domare.
— Hvilken?
— Folket.
— Släpp mig!
Alla Alms försök att lösslita sig voro fåfänga. Han kastade rädda blickar omkring sig, men öfver allt mötte honom hån och förakt. Ära och mod kunna lida, men deras lidanden äro tvenne gudars i jemförelse med svekets och feghetens lidanden.
— 5e hit! ropade nu From till folket.
Folket såg upp till honom.
— Ser ni, så rädd den här stackarn ser ut?
— Ja, ja!
— Hans hy är blekgrå som jäst.
Under lifliga skrattsalfvor sorlade man sitt bifall åt talaren.
— Han darrar. Ser ni, huru han darrar? Vet ni, hvarför han gör det? Samvetet är som en ölvagnskärra på en stengata. Det sätter ölet i jäsning.
Oväsendet tilltog.
— Han var som vän bjuden af herr Forster att bevista hans bröllop. Han kom, men för att förråda sin vän.
— En hygglig karl, icke sant?
— Då värden bjöd honom på vin och punsch, framtog han en ordres att arrestera värden.
— Då han med ena handen drack hans skål, höll han ordern i den andra.
— Tagen honom, god vänner, tagen honom och dömen honom!
From upplyfte dervid Alm ifrån trappan och visade honom för folket.
— Sen hit, god' vänner, så ser en förrädare ut!
Och derpå kastade han honom ifrån sig och ut på gården. From behandlade Alm alldeles som en vante.
Alm mottogs af hundrade armar, och det var detta mångtal, som räddade honom, emedan alla ville hafva tag uti honom, och den ene knuffades om honom med den andre.
Nedkommen från sin luftfärd, kilade Alm emellan folket som en orm.
Forster hade nyss passerat ut genom porten i vagnen.
Alms önskan var att hinna upp den och sedan rädda sig på kuskbocken. Gården var väl ganska rikt upplyst, men icke dess mindre var mörkret här och der gynsamt för hans flykt. Lyckan tycktes också ännu en gång le emot honom, emedan han redan hunnit fram till vagnen, och hyrkusken höll på att räcka honom en hjelpsam hand, för att lyfta honom upp. Men lyckans skenfagra löften voro nu, såsom allt hitintills, för honom blott ett oblidt ödes falska lockmat, ty i samma stund knuffades han till af det förföljande folket, och det med sådan fart, att han kunde sägas kastas framåt, hvarefter han ohjelpligt störtade till marken. Missödet ville att han föll ned under hästarne, som, uppskrämda af rörelsen, ryckte till och gåfvo vagnen en hastigare fart. Man hörde ett anskri.
— Han är död! ropade man.
— Han lefver! hojtade somliga.
— Slå ordentligt ihjäl honom! skreko andra.
— Stilla! befalde Froms stämma.
Froms kraftiga röst egde en förvånande magt öfver folket.
— Mina ben, mina arma ben! klagade Alm.
Hjulen hade gått öfver dem och krossat benpiporna, desamma, på hvilka han under hela sitt lif med en girigs åtrå rastlöst sprungit efter lyckan.
— Slå ihjäl honom, döda honom!
— En skurk må dödas, talade From, men en sårad må hjelpas. Ser ni icke att han är sårad, hjelp honom!
— Hjelp honom — hjelp — väsnades man nu.
— Till lasarettet med honom, återtog From.
Och folket bar honom nu försigtigt till en vagn, som genast afförde honom till ett sjukhus.
I den stund Forster lemnade bröllopssalen, och oväsendet åter
tilltog, uppvaknade Marie ur sin smärtsamma förvirring och sprang upp
från sin plats med irrande blickar.
— Hvar är han? ropade hon, hvar är han?
Alla drogo sig tysta tillbaka för den arma qvinnan, hvars lidande man så väl förstod, utan att man förmådde trösta eller lindra hennes sorg.
— Tyst, hviskade hon, tyst!
Hon lyssnade och hörde rasslet af vagnen.
— Man för bort honom! Hvart för man honom?
Förvirrad stirrade hon omkring sig.
— Man har bedragit mig. Ah, jag förstår — han är borta — borta.
Hon hastade till ett fönster, och innan någon hann att hindra det, öppnade hon detsamma.
Nästan vansinnig, blickade hon ut i natten. I detsamma rullade vagnen fram om hörnet.
— Rädda honom, skrek hon, rädda honom!
Den vimlande folkmassans sorl genomträngdes af ett smärtsamt, uthållande anskri. Det kom från Alm, öfver hvars ben vagnen gick i denna stund; men hon trodde, att det kom ifrån Forster.
— Man dödar honom, ropade hon, o, min gud!
Och hon sjönk vanmägtig i sina vänners armar.
Då hon återkom till sans, befann hon sig i ett litet nätt och täckt rum, samt liggande i en rymlig säng, omgifven af snöhvita, i lätta och luftiga draperier uppfästa sparlakan.
Hon andades så godt. Det var så friskt i det vackra rummet.
Hennes ögon föllo först på brudkronan och brudkransen, som lågo bredvid henne på en hvit kudde, kantad med fina spetsar.
Från lampan i taket spred sig ett matt sken öfver föremålen. Drömde hon eller var hon vaken? Hon visste det icke sjelf. Rummet var så trefligt, så nätt, så behagligt, och hon mådde så väl der; men hon kände ej igen det, hon hade aldrig förr varit der.
Nu märkte hon vid andra sidan af sängen en af Forsters slägtingar, som på det sista året blifvit hennes intima och upprigtiga väninna.
— Hvar är jag, o, säg mig, hvar är jag?
— Hemma.
— Hemma? återtog hon, hemma?
— I din egen sängkammare.
Hon erinrade sig nu hela den scen, som nyss förut så häftigt uppskakat henne.
— Och Forster? ropade hon. Hvar är han?
— Han arresterades säkerligen af ett misstag; men i morgon skola vi besöka honom och taga reda på, huru det förhåller sig, endast du nu hvilar dig, så att du har krafter dertill.
— Han i fängelse och jag här, klagade hon, här, ensam i hans rum, o, min gud!
Natten gick, men sömnen sammantryckte icke Maries ögon. Smärtan satt vid sin nattlampa med en tår i sitt öga, och vakade vid den bild, som hennes tillgifvenhet för den redlige och gode Forster intryckt i hennes hjerta.
- ↑ n. b. när detta skrefs.