En försvunnen värld/Kapitel 06

←  Oavgjort

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Jag var ett Herrens gissel

I morgon försvinna vi i det okända  →

SJÄTTE KAPITLET.
»JAG VAR ETT HERRENS GISSEL.»

LORD JOHN ROXTON och jag vände tillsammans av åt Vigo Street och trädde in under det beryktade aristokratiska kråknästets dunkla portal. Vid slutet av en lång, halvmörk korridor sköt min nye bekant upp en dörr och vred på en elektrisk skruv. En mängd lampor, som lyste genom kulörta slöjor, badade hela det stora rummet framför oss i en färgrik strålglans. Då jag stod där i dörröppningen och såg mig omkring, fick jag ett intryck av utomordentlig komfort och elegans i förening med manlighet och kraft. Överallt var det en blandning av rikemannens lyx och smak med ungkarlens vårdslöshet och brist på ordning. Dyrbara hudar och mångfärgade mattor från någon orientalisk basar lågo spridda på golvet. Målningar och kopparstick, vilkas stora värde och sällsynthet till och med mina oövade ögon kunde upptäcka, hängde tätt på väggarna, Skisser av boxare, balettflickor och rashästar växlade om med en sensuell Fragonard, en martialisk Girardet och en drömlik Turner. Men bland dessa prydnader av varjehanda slag förekommo troféer, som kraftigt påminde om att lord Roxton var en av sin tids mera framstående och mångsidiga sporlsmän och atleter. En mörkblå åra, korsad av en ljusröd, talade om den gamle oxoniern och leandern, under det att klingorna och boxhandskarna under dem voro verktyg för mästaren i tvenne andra idrotter. Likt en bård kring väggarna gick en rad präktiga djurhuvud — de bästa i sitt slag från alla världsdelarna, och Lado Enclaves sällsynta vita noshörning sköt försmädligt ut sin läpp över dem alla.

Mitt på den stora röda mattan stod ett Louis Quinzebord i svart och guld, en förtjusande antikvitet, nu vanhelgat med märken efter glas och fläckar efter cigarrstumpar. På bordet stod en silverbricka med rökattiralj och ett förgyllt karaffställ med spirituosa, ur vilket och en sifon därbredvid min tyste värd fyllde två höga glas. Efter att ha anvisat mig en stol och ställt det ena glaset i min närhet räckte han mig en lång, fin havanna. Därefter slog han sig ned mitt emot mig och såg länge och stadigt på mig med sina underliga, blinkande, hänsynslösa ögon — ögon av en kall, ljusblå färg, samma färg som glaciärernas laguner.

Genom den lätta rök min cigarr utsände observerade jag detaljerna av ett ansikte, som redan var mig bekant, tack vare en mängd fotografier — den starkt böjda näsan, de ihåliga, fårade kinderna, det mörka, i rött stötande håret, något tunt över hjässan, de buktade, manliga mustascherna och det lilla pipskägget på den utskjutande hakan. Där fanns något av Napoleon III, något av Don Quixote och dock därjämte något typiskt för den engelske herremannen på landet, den livlige, raske friluftsmannen, älskaren av hundar och hästar. Hans hud var av sol och vind färgad i ljust tegel. Hans ögonbryn voro buskiga och gåvo åt de av naturen kalla ögonen ett nästan vilt uttryck — en effekt som ökades av hans fasta, fårade panna. Figuren var mager men mycket starkt byggd — han hade några gånger visat, att det icke var många män i England som kunde uthärda så ihållande ansträngningar. Han var något över sex fot lång men föreföll kortare på grund av en viss rundning över skuldrorna. Sådan var den ryktbare lord John Roxton där han satt mitt emot mig, hårt bitande i sin cigarr och noga skärskådande mig under en lång och förbryllande tystnad.

»Jaha», sade han till sist, »nu ha vi gjort det, min unge vän.» Han talade med stark skotsk brytning. »Ni och jag ha gjort hoppet. Jag antar, att när ni steg in i salen hade ni inte en tanke ditåt — eller hur?»

»Inte en tanke ditåt.»

»Så var det med mig också. Inte en tanke ditåt. Och nu äro vi upp över öronen nere i soppan. Det är bara tre veckor sedan jag kom hem från Uganda och jag har hyrt ett ställe i Skottland, undertecknat kontraktet och allt. Jo, det är just skönt, tycker ni inte det? Hur ställer det sig för er?»

»Det är ju alldeles i min väg. Jag är tidningsman — anställd vid Daily Gazette.»

»Ja visst — det sade ni, när ni anmälde er. Apropå, så har jag litet arbete åt er, om ni vill hjälpa mig?»

»Med största nöje.»

»Ni har ingenting emot att utsätta er för en risk, eller hur?»

»Vad slags risk?»

»Det är fråga om Ballinger — det är han som är risken. Ni har hört talas om honom?»

»Nej.»

»Unge man, var har ni då hållit hus? Sir John Ballinger är den bästa gentleman-jockejen i norra landet. Jag kan på sin höjd mäta mig med honom på slätten, men gäller det att taga hinder, är han min mästare. Det är en känd hemlighet, att när han inte tränar sig, dricker han skarpt — tar sin skada igen, som han säger. I tisdags fick han delirium och har sedan dess rasat som en avgrundsande. Hans rum är över det här. Doktorerna säga, att det är slut med den hederspaschan om han inte får litet mat i sig, men som han ligger till sängs med en revolver på täcket och svär att han sätter sex kulor i den som vågar komma honom nära, ha uppassarna visat sig benägna att strejka. Han är svår att tagas med, Jack, och skjuter förträffligt, men inte kan man väl låta vinnaren av Grand National ligga och dö så där?»

»Vad ämnar ni då göra?» frågade jag.

»Jo, jag hade tänkt, att ni och jag skulle kasta oss över honom. Det händer, att han slumrar till och i värsta fall vingklipper han bara den ene av oss — den andre kunde då ta hand om honom. Om vi kunna sno täcket om armarna på honom och sedan telefonera efter en magpump, torde vi få i den gamle vännen den mat varpå hans liv beror.»

Detta var nu en något obehaglig och oväntad tillökning till mitt veckoarbete. Själv anser jag mig inte för synnerligt modig. Jag har en irländsk inbillningskraft, som gör det okända och oprövade mera förfärligt än det är. Å andra sidan har jag genom uppfostran fått avsky för feghet och fasa för att bli brännmärkt som feg. Jag tror säkert, att jag kunde kasta mig utför en lodrät brant — likt hunnern i den historiska läroboken — om mitt mod att göra det blev ifrågasatt. Stolthet och fasa, snarare än mod, vore det i så fall som påverkade mig. — Ehuru nu varenda nerv i min kropp ryggade tillbaka för den av wisky besatte mannen, som jag föreställde mig i rummet uppöver oss, svarade jag likväl med den mest sorglösa röst jag kunde prestera, att jag var färdig att följa med. Då lord Roxton åter betonade faran, blev jag retad.

»Det blir inte bättre för att man pratar om det», sade jag. »Låt oss gå.»

Jag reste mig upp och det gjorde han också. Med ett litet förtroligt småskratt klappade han mig ett par tre gånger på bröstet och sköt till sist åter ned mig i stolen.

»Det är bra, min gosse», sade han. »Ni duger.»

Jag såg på honom helt överraskad,

»Jack Ballinger skötte jag om själv i morse», sade han. »Han sköt hål i kjolen på min kimono — Gud signe hans gamla darrande hand — men vi fingo tvångströjan på honom och om en vecka är han bra igen. Ni måtte väl inte bli stött, unge man. Oss emellan vill jag säga er, att jag betraktar den här sydamerikanska affären som någonting mycket allvarsamt och skall jag ha en kamrat med mig, bör det vara en som jag kan lita på. Jag tog därför mått på er och ni visade er hålla provet. Ser ni, allt hänger på er och mig, ty gubben Summerlee få vi sköta som ett barn från början. Apropå, inte är väl ni den Malone, som man väntar skall få sin Rugby-mössa för Irland?»

»Möjligen som suppleant.»

»Jag tyckte väl jag kände igen er. Ser ni, jag var ju där, då ni prövade er mot Richmond — en bättre tävling såg jag inte under hela säsongen. Jag försummar aldrig en Rugbytävling, så vitt jag kan undgå det, ty det fotbollspelet är det manligaste spel vi ha kvar. Men det var inte för att tala om sport jag bad er komma hit. Vi få lov att göra upp om resan. Se här ha vi turerna på första sidan av Times. En Booth-ångare avgår till Para om onsdag åtta dagar till och om professorn och vi kunna komma överens om saken, tror jag vi taga den — eller hur? — Jaså, ja då skall jag tala med honom. Hur blir det med er utstyrsel?»

»Min tidning drar försorg om den.»

»Kan ni skjuta?»

»Ungefär så bra som studenter i allmänhet.»

»Du Store, står det så illa till? Att skjuta är det sista ni unga karlar tänka på att lära er. Ni äro som bin utan gaddar, när det gäller att skydda kupor. Ni bli nog litet flata endera dagen, när någon kommer och stjäl ifrån er honungen. I Sydamerika får ni lov att sikta rätt, ty så vida vår vän professorn inte är galen eller ljuger, få vi nog se underliga saker, innan vi komma tillbaka. Vad slags bössa har ni?»

Han gick bort till ett ekskåp och då han slog upp dörren skymtade jag glänsande rader av parallella gevärspipor, som förde tanken på en orgel.

»Jag skall väl se efter vad jag kan avstå åt er från mitt eget batteri», sade han.

Och så tog han fram den ena vackra bössan efter den andra, öppnade och tryckte ned hanarna med en knäpp och ett klingande ljud och klappade dem, då han ställde dem tillbaka, med ömheten hos en mor, som smeker sina barn.

»Det här är en Blands 577 axite express», sade han. »Jag fällde den där grobianen med den.» Han såg på den vita noshörningen. »Tio alnar till och han hade införlivat mig med sina samlingar.

På den koniska kulan hänger hans chance,
Den svages rättmätiga fördel.

Jag hoppas ni känner er Gordon, ty han är hästens och bössans skald, själv mannen att handskas med båda. Se här är ett nyttigt verktyg: 470, teleskopisk sikt, dubbel ejektor, når i vågrät riktning tre och femtio. Den bössan begagnade jag mot de peruanska slavdrivarna för tre år sedan. Jag var ett Herrens gissel i de landsändarna, det skall jag säga er, fastän det inte står att läsa i någon Blå bok. Det gives tilllällen, unge man, då var och en måste resa sig och försvara människorätt och rättvisa, såvida man någonsin mer skall känna sig ren. Det var därför jag ställde till ett litet krig på egen hand. Förklarade det själv, förde det själv, avslutade det själv. Var och en av de där skårorna betecknar en slavmördare — det är ju en hel mängd, inte sant? Den där djupa belecknar Pedro Lopez, allas deras kung, som jag dödade i ett bakvatten på Putomayofloden. — Men se här har jag någonting för er.» Han tog fram en vacker bössa i brunt och silver. »Väl belagd kolv, skarpt siktad, fem patroner i taget. Åt den kan ni anförtro ert liv.» Han räckte mig den och stängde dörren till ekskåpet. »Apropå», fortfor han och gick tillbaka till sin stol, »vad vet ni om denne professor Challenger?»

»Jag har aldrig sett honom förrän i dag.»

»Det har inte jag heller. Det är ganska lustigt, att vi båda segla under förseglade order, utfärdade av en man som vi icke känna. Han tycktes vara en något högdragen gammal kurre. Hans bröder i vetenskapen föreföllo inte vidare förtjusta i honom. Hur kom ni att intressera er för den här saken?»

Jag delgav honom i korthet förmiddagens erfarenheter och han lyssnade med spänt intresse. Sedan tog han fram en karta över Sydamerika och lade den på bordet.

»Jag tror, att vart ord han sade er var sant», förklarade han allvarligt, »och ni skall veta, att jag har någonting att gå efter då jag säger detta. Sydamerika är en världsdel som jag älskar och jag tror, att, taget i genomsnitt från Darien till Fuego, är det det mest storartade, rika och underbara stycke jord på denna planet. Folk känner inte till det än och har inte klart för sig, vad det kan bliva. Jag har genomrest det från den ena änden till den andra, jag har tillbragt två torra årstider just i de där trakterna, som jag sade er, då jag talade om mitt krig med slavhandlarna. Då jag var däruppe hörde jag verkligen några historier av samma slag — indiantraditioner och dylikt, men som tvivelsutan ägde någon grund. Ju mer ni visste om det landet, unge man, desto bättre skulle ni förstå, att där är vad som helst möjligt — vad som helst. Där finnas några vattendrag, som folk färdas fram på, men för övrigt är allt idel mörker. Här nere i Matto Grande» — han förde cigarren över en del av kartan — »eller däruppe i hörnet, där tre länder mötas, finns det ingenting som skulle förvåna mig. Som han sade, den där göken i kväll, det finns där en vattenväg på femtiotusen mil, som går genom en skog nära på så stor som Europa. Ni och jag kunde vara lika långt från varandra som Skottland från Konstantinopel och ändå befinna oss i samma stora brasilianska skog. Människan har lämnat ett spår här, ett märke där i denna labyrint. Floden stiger och faller nära fyrtio fot och halva landet är ett oöverstigligt kärr. Varför skulle icke någonting nytt och underbart kunna finnas i ett sådant land? Och varför skulle icke vi vara de som funne det? Dessutom», tillade han och hans egendomliga, magra ansikte lyste av förtjusning, »varje mil där medför möjlighet till sport. Jag är som en gammal golfboll — all den vita färgen har för länge sedan nötts av mig. Livet kan numera slunga mig hit och dit utan att det lämnar något märke. Men sportrisker, unge man, se där tillvarons krydda. Är man utsatt för dylika, kan det åter vara värt att leva. Vi börja alla bli mycket för veka och tröga och bekväma av oss. Giv mig de stora öde landen och de vida rymderna och så en bössa i näven och någonting att söka, som det kan vara värt att finna. Jag har försökt mig på krig och steeple-chase och aeroplaner, men denna jakt på djur som liknar drömmen efter en hummersupé är en splitter ny sensation.» Han skrattade så han hoppade vid tanken därpå.

Kanhända har jag uppehållit mig alldeles för länge vid denna nya bekantskap, men han skall ju bli min kamrat mången god dag och därför har jag sökt beskriva honom sådan han var då jag först träffade honom, sökt skildra hans egendomliga personlighet och hans lustiga sätt att tala och tänka. Det var endast nödvändigheten att få in en redogörelse för mötet som till sist tvingade mig att lämna honom. Då jag gick, satt han i det i rosenrött skimrande rummet och oljade låset på sin älsklingsbössa under det han alltjämt småskrattade vid tanken på de äventyr som väntade oss. Jag hade fullkomligt klart för mig, att om faror väntade oss, hade jag inte i hela England kunnat finna ett kallare huvud och en modigare själ att dela dem med.

Ehuru trött efter dagens underbara händelser, satt jag den natten länge uppe tillsammans med Mc Ardle, nyhetsredaktören, och förklarade för honom hela situationen, vilken han ansåg vara viktig nog att följande morgon underställa chefen, sir George Beaumont. Det blev överenskommet, att jag skulle hemsända utförliga redogörelser för mina äventyr i form av en rad brev till Mc Ardle och att dessa brev antingen successivt skulle införas i Daily Gazette eller gömmas och längre fram publiceras, beroende på Professor Challengers önskan, ty vi visste ju inte än vilka villkor han komme att bifoga de föreskrifter, som skulle leda oss till det okända landet, Till svar på en förfrågan per telefon fingo vi ingenting annat än ett ursinnigt anfall på pressen, som slutade med att om vi underrättade honom om vilken ångare vi komme att avgå med, skulle han strax före avresan ge oss de anvisningar han fann lämpliga. En andra fråga vi framställde besvarades icke alls. Hans hustru lät dock höra sin jämrande röst i telefonen och sade, att hennes man redan var vid mycket dåligt lynne, varför hon bad oss icke ytterligare reta upp honom. Ett tredje försök senare på dagen framkallade ett förskräckligt starkt krasande ljud och ett därpå följande meddelande från centralen upplyste oss om att professor Challengers hörtelefon gått sönder. Vi avstodo då från alla vidare försök att komma i beröring med honom.

Och nu, tålige läsare, kan jag icke längre direkt tala till dig. Hädanefter — förutsatt att någon berättelse om denna resa någonsin kommer under dina ögon — blir det genom den tidning jag representerar. Jag lämnar redogörelsen för vad som ledde till den märkvärdigaste av alla expeditioner i redaktörens händer, så att, i händelse jag aldrig kommer tillbaka till England, det må finnas några tillförlitliga uppgifter om hur hela saken kom å bane. Dessa sista rader skriver jag i Booth-ångaren Franciskas salong och lotsen tar dem med sig tillbaka för att lämna dem i mr Mc Ardles förvar. Låt mig innan jag slår ihop anteckningsboken uppdraga en sista tavla — en tavla som är mitt sista minne från det land jag nu lämnar. Det är en fuktig, dimmig morgon sent på våren. Ett fint, kallt regn faller. Tre i glänande regnkappor insvepta gestalter gå framåt kajen i riktning mot landgången till den stora paketångaren, från vilken avgångsflaggan fladdrar. Framför dem skjuter en bärare en rullbår på vilken koffertar, resfiltar och gevärslådor äro uppstaplade. Professor Summerlee, en lång, melankolisk figur, går med släpande steg och hängande huvud, som en den där redan finner sin ställning beklaglig. Lord Roxton tar raska steg och hans tunna, livliga ansikte strålar fram mellan jaktmössan och den varma halsduken. Vad mig beträffar är jag glad att ha de brådskande förberedelsernas och det smärtsamma avskedstagandets dagar bakom mig och säkert vittnar min hållning därom. Plötsligt, just som vi hunnit fram till fartyget, höres ett högt rop bakom oss. Det är professor Challenger, som lovat att komma och säga oss farväl. Han springer efter oss, pustande, röd i synen och förargad.

»Nej tack», säger han, »Jag ser helst, att jag slipper gå ombord. Jag har bara några ord att säga er och de kunna sägas där ni äro. Jag ber er inte inbilla er, att jag anser mig på något sätt eder förbunden för att ni företaga denna resa. Jag vill, att ni skola förstå, att mig är det fullkomligt likgiltigt och jag frånsäger mig varje tillstymmelse till personlig obligation. Sanning är sanning och vad ni än kunna komma att inrapportera inverkar på intet sätt därpå, ehuru det torde framkalla förvåning och nyfikenhet hos en del betydelselöst folk. Mina upplysningar, avsedda för er undervisning och ledning, ligga i detta förseglade konvolut. Ni böra öppna det när ni komma till en vid Amasonfloden belägen stad som heter Manaos — dock icke före den på yttersidan utsatta dagen och timmen. Har jag uttryckt mig tydligt? Det noggranna iakttagandet av de villkor jag föreskrivit överlämnar jag åt er heder. Nej, mr Malone, jag förbjuder ingalunda er korrespondens, enär ventilerandet av vissa fakta är syftet med er resa, men jag fordrar, att ni icke går in i detalj angående bestämmelseorten och att ingenting publiceras förrän ni kommit tillbaka. Farväl, sir. Ni har i någon mån blidkat mina känslor i förhållande till det förhatliga yrke varåt ni olyckligtvis ägnat er. Farväl, lord Roxton. Efter vad jag tycker mig förstå är vetenskapen för er en förseglad bok, men ni kan lyckönska er till de jaktmarker som vänta er. Ni kommer säkerligen i tillfälle att i Field beskriva hur ni fällde den rakt i luften uppskjutande dimorfodonen, Farväl, professor Summerlee. Om ni ännu är i stånd av utveckling, vilket jag, uppriktigt sagt, betvivlar, så återvänder ni till London visare än ni nu lämnar denna stad.»

Och så svängde han om på klacken och en minut senare kunde jag från däcket se hans korta, undersätsiga gestalt armbåga sig fram på vägen till hans tåg. Och nu ha vi hunnit ett stycke nedåt Kanalen. Klockan ringer sista gången efter brev och det belyder farväl till lotsen. Hädanefter går färden genom skummande våg. Gud välsigne alla vi lämna bakom oss och måtte vi komma lyckligt tillbaka!