En försvunnen värld/Kapitel 05

←  Helt enkelt det största djur i världen

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Oavgjort

Jag var ett Herrens gissel  →

FEMTE KAPITLET.
»OAVGJORT.»

TACK VARE de kroppsliga chocker jag varit utsatt för under mitt första sammanträffande med professor Challenger och de andliga, som förbundo sig med det andra, var mitt övermod tämligen knäckt, då jag åter befann mig i Enmore Park. I mitt värkande huvud dunkade oavlåtligt den tanken att det låg sanning i denne mans historia, att den var av ofantlig betydenhet och att den kunde ge stoff till oändligt mycket skriveri i Daily Gazette, om jag en gång finge tillåtelse att använda den. En droskbil väntade vid slutet av vägen, jag hoppade i och åkte ner till kontoret. Mc Ardle var som vanligt på sin post.

»Nåå», ropade han förväntansfullt, »hur har det avlupit? Nu har ni väl varit i elden, unge man? Han gick väl inte handgripligt till väga?»

»Vi kommo ihop oss litet i början.»

»En sådan krabat! Hur bar ni er då åt?»

»Han blev snart mera resonabel och vi pratade en stund. Jag fick emellertid ingenting ur honom — ingenting att offentliggöra.»

»Det är jag inte säker på. Ni fick ett blått öga av honom och det bör offentliggöras. Vi kunna inte tåla ett sådant skräckvälde, mr Malone. Vi måste bringa mannen till insikt om det tillbörliga. I morgon skall jag rikta en liten ledare mot honom, som nog skall svida. Ge mig bara material, så skall jag brännmärka mannen för beständigt. Professor Münchhausen — hur skulle väl det vara som överskrift? Sir John Mandeville redivivus — Cagliostro — alla bedragare och översittare i historien. Jag skall minsann bevisa, att han är en veritabel humbug.»

»Det går jag inte in på, sir.»

»Varför inte?»

»För att han alls inte är någon humbug.»

»Vad för något?» röt Mc Ardle. »Inte vill ni väl säga, att ni tror på all den där smörjan om mammutdjur och mastodonter och stora havsormar?»

»Sådant har jag inte reda på och jag tror inte han sysselsätter sig med dylikt. Men jag tror han kommit med någonting nytt.»

»Så kasta er då för himlens skull över det!»

»Det skulle jag gärna vilja, men allt det jag vet har han sagt mig i förtroende och med villkor att jag icke offentliggör det.» I några få satser sammanfattade jag professorns berättelse. »Så står saken nu.»

Mc Ardle såg obeskrivligt tvivlande ut.

»Gott, mr Malone», sade han till sist, »men apropå det där vetenskapliga sammanträdet i kväll, så är det väl inte meningen att hemlighålla det? Jag tror ingen tidning bryr sig om att säga något om det, ty Waldron har redan ett dussin gånger blivit refererad och det är ingen som vet att Challenger kommer att tala. Där kunna vi få oss litet stoff, om lyckan är god. Ni går i alla fall dit och skaffar oss en någorlunda fullständig redogörelse. Jag skall hålla plats ledig till midnatt.»

Den dagen hade jag mycket att göra och intog en tidig middag på Savage-klubben tillsammans med Tarp Henry, för vilken jag delvis beskrev mitt äventyr. Han åhörde mig med ett skeptiskt leende på sitt insjunkna ansikte och kiknade av skratt då han fick veta, att professorn övertygat mig.

»Min bäste bror, så går det inte till i det verkliga livet. Folk råkar inte helt oförhappandes på stora upptäckter och förlorar sedan bevisen på upptäckternas sanning. Lämna sådant åt romanförfattarna. Karlen är lika full av skälmstycken som aphuset i Zoologiska trädgården. Alltihop är bara nonsens.»

»Men den amerikanska poeten?»

»Han har aldrig funnits till.»

»Jag såg hans skissbok.»

»Challengers skissbok.»

»Skulle då han ha ritat det djuret?»

»Visst har han det. Vem annars?»

»Nå, men fotografierna?»

»Det var väl ingenting bevänt med fotografierna. Ni sade ju själv att ni bara såg en fågel.»

»En pterodaktyl.»

»Det var han som sade det. Han satte pterodaktylen i huvudet på er.»

»Än benen då?»

»Det ena var taget ur en köttgryta, det andra uppfiffat för tillfället. Om man är händig och förstår sig på saken kan man fuska med ben lika bra som med fotografier.»

Jag började känna det obehagligt. Kanhända hade jag alltför lätt skänkt honom min tilltro. Men så fick jag ett lyckligt infall.

»Vill ni följa med mig på mötet?» frågade jag.

Tarp Henry såg betänksam ut.

»Han är inte vidare omtyckt, den hederlige Challenger», sade han. »Det är många, som ha en gås oplockad med honom. Jag skulle vilja säga, att han är den mest hatade man i London. Om de som studera medicin infinna sig, blir det ett fasligt bråk. Jag vill inte vara med om några uppträden.»

»Nog borde ni åtminstone vara så pass rättvis mot honom att ni lyssnade till vad han har att säga om sin egen ställning.»

»Det kunde nog vara det riktiga. Nåväl, Jag följer med er i afton.»

Då vi infunno oss i salen var tilloppet mycket större än jag väntat. En rad av elektriska kupéer utsläppte sitt innehåll av vitskäggiga professorer, under det att den mörka strömmen av anspråkslösare fotgängare, som trängdes i den välvda ingången, visade att auditoriet skulle bli folkligt så väl som vetenskapligt. Så fort vi intagit våra platser, upptäckte vi att en ungdomlig, att icke säga pojkaktig anda gjorde sig gällande på läktaren och i salens bortre del. När jag såg mig om, fick jag se hela rader av den välbekanta medicinska studenttypen. De stora sjukhusen hade synbarligen alla ditsänt sina kontingenter. För tillfället var auditoriets stämning godlynt men odygdig. Små kända visstumpar avsjöngos i kör med en hänförelse som var en kuriös inledning till en vetenskaplig föreläsning och redan märktes en tendens till vitsmakeri, som lovade en munter afton åt många, hur förbryllande den än kunde bli för dem som blevo skottavlor för dessa tvivelaktiga utmärkelser.

Då till exempel den gamle dr Meldrum i sin välkända stora hatt med de uppvikta brättena visade sig på estraden, frågades från så många håll: » Varifrån har ni fått den där skorstenen?» att han genast tog av sig den och helt förstulet gömde den under sin stol. Då den giktbrutne professor Wadley linkade fram till sin plats, hördes från alla delar av salen de allra ömmaste förfrågningar om hur det egentligen stod till med hans stackars tå och detta förtretade honom synbart. Livligast blevo dock demonstrationerna då min nya bekantskap, professor Challenger, gick fram för att intaga sin plats på yttersta stolen i estradens första rad. Vid första skymten av hans svarta skägg utbrast en sådan storm av hälsningsrop, att jag började misstänka, att hela denna skara ej endast kommit dit för föreläsningens skull utan emedan ryktet spritt sig att professorn skulle deltaga i förhandlingarna.

Några sympatiska skrattsalvor från de av välklädda åhörare upptagna främre bänkarna vittnade om att härvidlag ogillade de icke studenternas demonstrationer. Deras hälsning var i själva verket ej annat än ett utbrott av ljud, mullret från de köttätande djurens bur, då de höra stegen av väktaren, som kommer för att mata dem, Det låg nog en förolämpande ton däruti och dock föreföll det mig på det hela som ett stojande välkommen, ett bullersamt mottagande av en man som roat och intresserat dem mera än han retat dem och framkallat deras ovilja. Challenger log matt och visade ett tolerant förakt, alldeles som då en välvillig man mötes av några små gläfsande valpar. Långsamt satte han sig ned, drog ett djupt andedrag som vidgade bröstet, strök smeksamt sitt stora skägg och blickade under halvt sänkta ögonlock helt överlägset ut över den folkuppfyllda salen. Larmet som hans ankomst framkallat hade ännu icke fullt stillat sig, då ordföranden, professor Ronald Murray, och föreläsaren, mr Waldron, stego fram och förhandlingarna började.

Professor Murray torde ursäkta mig om jag säger, att han, i likhet med de flesta engelsmän, hade det felet att icke göra sig hörd. Hur i all världen det kommer sig, att personer som ha något att säga icke göra sig den lilla mödan att lära sig konsten att hörbart framföra det är en av nutidslivets sällsamma hemligheter. Deras tillvägagångssätt är ungefär detsamma som om man försökte att föra någon dyrbar vätska från källan till behållaren genom ett oledande rör, som med ringa möda kunde öppnas. Professor Murray riktade åtskilliga djupsinniga anmärkningar till sin vita halsduk och till vattenkaraffinen på bordet, under en och annan humoristisk blinkning åt silverstaken till höger om honom, Därefter satte han sig och mr Waldron, den mycket beryktade och populäre föreläsaren, reste sig under ett allmänt sorl av bifall. Han var en barsk, magerlagd man med sträv röst och morskt sätt, men han hade den förtjänsten att kunna tillägna sig andras idéer och meddela dem på ett sätt, som var begripligt och till och med fängslande för den olärda allmänheten, vartill kom, att han hade en lycklig gåva att säga roliga saker i det mest oväntade sammanhang, så att dagjämningspunkternas framryckande och ett ryggradsdjurs formation blevo mycket lustiga processer då de behandlades av honom.

Det var skapelsen i fågelperspektiv, tolkad av vetenskapen, som han i alltid klart, stundom målande språk utvecklade för oss. Han beskrev jordklotet — en väldig massa av flammande gas, som kretsade genom rymden. Sedan skildrade han bringandet till fast form, avkylningen, hopkrympningen, som bildade bergen, ångan, som övergick till vatten, och det långsamt fortgående beredandet av den scen, på vilken livets oförklarliga drama skulle utspelas. Med avseende på själva livets ursprung yttrade han sig svävande och försiktigt. Att dess grodd icke kunnat överleva det ursprungliga eldprovet ansåg han tämligen säkert. Därför hade det tillkommit senare. Hade det månne framgått ur globens kylande, oorganiska element? Högst sannolikt. Hade dess groddar tillkommit utifrån genom en meteor? Det var knappt tänkbart. Säkert är, sade han, att på den punkten gör man klokast i att icke fastslå några läror. Vi kunde icke — åtminstone hade vi hittills icke lyckats att på våra laboratorier framkalla organiskt liv ur oorganiska ämnen. Svalget mellan det döda och det levande var någonting varöver vår kemi ännu icke slagit någon brygga. Men naturen hade en högre och mera invecklad kemi, vilken, arbetande med väldiga krafter genom långa tidrymder väl skulle kunna alstra resultat, som vore omöjliga för oss. Därvid måste vi låta saken vila.

Detta förde talaren över till det animala livets stege, som började långt ned bland mollusker och svaga sjödjur och sedan bar uppåt, pinne för pinne, genom reptilier och fiskar, tills vi slutligen kommo till kängururåttan, ett djur som födde levande ungar, den direkta stamfadern till däggdjuren och följaktligen till var och en av åhörarna. — »Nej, nej», skrek en skeptisk student långt ner i salen. — Om den unge herrn i röda halsduken, som förmodligen anser sig ha blivit utkläckt ur ett ägg, ville invänta honom efter föreläsningens slut, skulle det roa honom att se en sådan kuriositet. — Skratt. — Det var underligt att tänka, att naturens genom tidsåldrarna fortgående utvecklingsprocess utmynnat i skapandet av den unge mannen i röda halsduken. Men hade månne processen avstannat? Skulle denne herre anses som den slutliga typen — utvecklingens ständigt bestående höjdpunkt? Han hoppades, att den unge mannen i röda halsduken icke skulle känna sig sårad, om han — föreläsaren — ansåg, att vilka dygder än denne herre månde äga i det privata livet, skulle dock universums stora processer icke kunna anses fullt befogade om de fullkomligt slutade med framställandet av honom. Evolutionen var icke en uttömd kraft utan en fortverkande, och till och med än större produkter vore att vänta.

Sedan föreläsaren under åhörarnes fnissande lekt en stund med den som avbrutit honom, vände han åter till sin skildring av det förgångna, havens uttorkande, sandbankarnas uppkomst, det tröga, klibbiga livet på dessas utkanter, de överfulla lagunerna, sjödjurens benägenhet att taga sin tillflykt till de gyttjiga stränderna, det överflöd på föda som där väntade dem och den till följd därav enorma tillväxten. »Därifrån, mina herrar och damer», tillade han, »härröra dessa avskyvärda ödlearter, som ännu skrämma våra ögon i Wealdons och Solenhofens skifferplattor, men som lyckligtvis voro utdöda långt innan den första människan visade sig på vår planet.»

»Oavgjort!» dundrade en röst från estraden.

Mr Waldron var stark i disciplinen och kunde gissla med sin humor — som bevisats av exemplet med herren i röda halsduken — och detta gjorde det farligt att avbryta honom. Detta utrop föreföll honom likväl så orimligt, att han inte rätt visste hur han skulle taga det. Så ter sig Shakespeare-dyrkaren gent emot en osmaklig Baconian eller astronomen, som angripes av en fanatisk jordkrypare. Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, varefter han höjde rösten och upprepade: »Som voro utdöda innan människan uppträdde.»

»Oavgjort!» dånade samma stämma än en gång.

Waldron blickade med förvåning utefter hela raden av professorer på estraden tills hans öga föll på Challenger, som satt tillbakalutad i sin stol med slutna ögon och ett roat uttryck, som hade han smålett i sömnen.

»Jag förstår!» sade Waldron och ryckte på axlarna. »Det var min vän professor Challenger», och under publikens skratt återgick han till föreläsningen, som om detta förklarat allt och något mera icke behövt sägas.

Men det var därför icke slut med saken. På vilken stig än föreläsaren slog in i det förflutnas vildmarker, förde den honom alltid till något uttalande angående det utdöda eller förhistoriska livet, som ögonblickligen framkallade samma bölande från professorn. Auditoriet började motse det och vråla av förtjusning när det kom. De med studenter fullpackade bänkarna instämde och var gång Challengers skägg öppnade sig, innan ännu något ljud hunnit fram från det hållet, skreko hundra röster »Oavgjort!» vilket besvarades av minst lika många med » Till ordningen!» »Fy då!» Waldron var visserligen en härdad föreläsare och stark karl, men han förlorade fattningen. Han började tveka, stamma, upprepa det redan sagda, han trasslade in sig i en lång mening och vände sig till sist alldeles ursinnig mot upphovet till dessa ledsamheter.

»Detta är verkligen outhärdligt!» skrek han och sände en vred blick över estraden. »Jag måste be er, professor Challenger, att upphöra med dessa okunniga och oartiga avbrott.»

Det blev tyst i salen och studenterna sutto stela i sin förtjusning över att bevittna ett gräl mellan Olympens höge gudar. Challenger lyfte långsamt sin väldiga lekamen från stolen.

»Jag måste i min ordning be er, mr Waldron», sade han, »att upphöra med att påstå saker som icke stå i strikt överensstämmelse med vetenskapliga fakta.»

Dessa ord släppte lös stormen. »Fy då! Fy då!» »Låt honom tala!» »Kör ut honom!» »Knuffa ned honom från estraden!» »Rent spel!» skreks det omvartannat under ett sorl av löje, blandat med starkt ogillande. Ordföranden hade sprungit upp, slog ut med båda händerna och försökte göra sig gällande.

»Professor Challenger — personliga — åsikter — efteråt», voro de fasta toppar som stucko upp över moln av ohörbart mummel. Den ursprungliga avbrytaren log, strök skägget och satte sig åter ned. Waldron, rödflammig och stridslysten, fortfor med sin föreläsning. Om han då och då kom fram med ett påstående, sände han en hätsk blick till sin motståndare. Denne tycktes nu sova gott med samma breda, lyckliga leende över sitt ansikte.

Äntligen slutade föreläsningen — troligen tidigare än ämnat var, ty sammanfattningen var brådskande och hängde inte ihop. Bevisföringens tråd hade blivit skoningslöst avsliten och auditoriet var oroligt och förväntningsfullt. Waldron satte sig och efter ett kort kvitter av ordföranden steg professor Challenger upp och gick fram till estradens rand. I min tidnings intresse, antecknade jag hans tal ordagrant.

»Mina damer och herrar», började han under ihållande avbrott från salens nedersta bänkar. »Jag ber om ursäkt, jag menade damer, herrar och barn. Oförlåtligt nog utelämnade jag ju en betydlig del av detta auditorium» — tumult, varunder professorn stod med ena handen höjd och nickade välvilligt på sitt ofantliga huvud, som om han givit massan sin välsignelse. — »Man har anmodat mig att föreslå ett tacksägelsevotum till mr Waldron för det mycket pittoreska och om stark inbillningskraft vittnande föredrag vi nyss åhört. Det finnes däruti vissa punkter, som jag icke kan instämma i, och det har varit min plikt att angiva dem då de framställdes, men icke dess mindre har mr Waldron väl utfört sin avsikt, som ju var att göra en enkel och intressant framställning av vad han anser vara vår planets historia. Populära föreläsningar äro lättast att åhöra, men mr Waldron» — här log han och blinkade åt föreläsaren — »mr Waldron torde ursäkta mig, om jag säger, att de med nödvändighet äro ytliga och missledande, emedan de måste anpassas till ett okunnigt auditoriums fattningsgåva.» — Ironiskt jubel. — »Populära föreläsare äro till sitt väsen parasitiska.» — En harmset protesterande åtbörd från mr Waldron. — »De eftersträva rykte eller slå mynt av det arbete som utförts av deras fattiga och okända bröder. Det allra minsta nya faktum, som förvärvats i laboratoriet, en enda sten lagd till vetenskapens tempelbyggnad, är långt mera värd än varje framställning i andra hand, som kan roa under en fristund men aldrig efterlämna något nyttigt resultat. Jag uttalar denna uppenbara sanning visst icke av någon önskan att särskilt nedsätta mr Waldron, utan på det att ni icke måtte förlora sinnet för proportionerna och taga kyrkstöten för översteprästen.» — Då professorn kommit så långt, viskade mr Waldron till ordföranden, som till hälften reste sig och sade någonting mycket strängt till sin vattenkaraffin. — »Men nu nog om detta!» — Ljudliga och ihållande bifallsrop. — »Låt mig övergå till något ämne av mera omfattande intresse. På vilken punkt är det som jag, forskaren i första hand, ifrågasatt riktigheten av vår föreläsares uttalanden? Jo, på den som angår fortvaron av vissa typer av animalt liv här på jorden. Jag talar icke som dilettant i detta ämne, icke heller, får jag tillägga, som en populär föreläsare, utan jag talar som en vars vetenskapliga samvete tvingar honom att strängt hålla sig till fakta, då jag säger att mr Waldron har mycket orätt i att tro, att för att han själv aldrig sett ett så kallat förhistoriskt djur, så existera dessa djur icke längre. De äro verkligen, som han sade, våra förfäder, men de äro, om jag så får uttrycka mig, våra samtida förfäder, som ännu kunna återfinnas med alla sina vederstyggliga och anskrämliga kännetecken, om man bara har kraft och oförskräckthet nog att söka upp dem i deras tillhåll. Varelser, som ansågos tillhöra Juraperioden, vidunder, som skulle kunna överväldiga och uppsluka våra största och grymmaste däggdjur, existera än.» — Nu hördes rop: »Smörja!» »Bevisa det» »Hur vet ni det?» »Oavgjort!» — »Hur vet jag det, frågar man. Jag vet det därför, att jag besökt deras hemliga tillhåll. Jag vet det, för att jag har sett några av dem.» — Handklappningar, oväsen. En röst ropar: »Lögnare!» — »Är jag en lögnare?» — Allmänt och bullrande jubel. »Hörde jag rätt, då jag tyckte att någon sade, att jag var en lögnare? Vill den som kallade mig lögnare vara så god och resa sig upp, så att jag lär mig att känna igen honom?» — En röst: »Här är han, sir!» och en oförarglig liten figur i glasögon, som sparkade och stretade emot lyftes upp av en grupp studenter. — »Vågade ni kalla mig lögnare?» — »Nej, sir, nej!» skrek den anklagade och försvann som när en guttaperkagubbe kryper ner i asken. »Om någon här i salen vågar betvivla min sanningsenlighet, skall det bli mig ett nöje att tala några ord med honom efter föreläsningens slut.» — »Lögnare!» — »Vem var det som sade det?» — Åter blev den lille oförarglige, trots sina häftiga sparkningar, lyft högt upp i luften. — »Om jag kommer ner bland er —» Nu uppstämdes i korus »Kom, älskade, ack kom!» vilket avbröt talet för några ögonblick, under vilka ordföranden stod och slog med båda armarna, som om han anfört sången. Professorn, röd i ansiktet, med utspärrade näsborrar och skägg som stod på ända, var nu i verklig bärsärkastämning — »Varje stor upptäckare har mötts med liknande misstro — det säkra kännetecknet på ett släkte av dårar. När stora fakta bli er förelagda, ha ni icke den intuition, den inbillningskraft, som kunde hjälpa er att fatta dem. Ni kunna endast smutskasta de män, som vågat sina liv för att öppna nya fält för vetenskapen. I förföljen profeterna — Galilei, Darwin och mig —» Ihållande jubel och totalt avbrott.

Allt detta är avskrivet ur mina vid tillfället gjorda hastiga anteckningar, som ge föga begrepp om det absoluta kaos, som nu rådde i salen. Så förskräckligt var tumultet, att åtskilliga damer redan slagit till reträtt. Allvarliga och högt aktade seniorer tycktes ha blivit smittade av den rådande andan, likaväl som recentiorerna, och jag såg vitskäggiga män resa sig upp och skaka den knutna handen åt professorn. I hela det stora auditoriet sjöd och puttrade det som i en kokande gryta. Professorn tog ett steg framåt och lyfte upp båda händerna. Det var någonting så stort och påfallande och manligt hos denne man, att larmet och skriket så småningom upphörde inför hans befallande åtbörd och behärskande blick. Han tycktes ha någonting särskilt, som han ville säga. Alla tystnade för att få höra det.

»Jag vill inte uppehålla er», sade han. »Det tjänar ingenting till. Sanning är sanning, och det buller som åstadkommes av några dåraktiga unga män — och, jag fruktar det, av åtskilliga lika dåraktiga seniorer — kan icke inverka på saken.» — Åtskilliga utrop — »Och nu vill jag ställa er på prov. Vilja ni uppdraga åt en eller flera ibland er att begiva sig ut som era representanter och själva pröva halten av min framställning?»

Mr Summerlee, den beprövade gamle professorn i komparativ anatomi, en lång, mager, kärv man, reste sig bland åhörarskaran. Han såg ut som en torr teolog. — Hans mening, så sade han, var att fråga professor Challenger, om de resultat denne omnämnt i sitt tal ernåtts under den resa till Amasonflodens källor som professorn företagit för två år sedan.

Professor Challenger svarade, att det hade de.

Mr Summerlee önskade få höra, hur det kom till att professor Challenger påstod sig i dessa trakter ha gjort upptäckter, som förbisetts av Wallace, Bates och andra forskningsresande med stort vetenkapligt anseende.

Professor Challenger svarade, att mr Summerlee tycktes förblanda Amasonfloden med Themsen, men att den förra verkligen var en något större flod. Det torde, sade han, intressera mr Summerlee att höra, att jämte Orinoco, som förband sig med den, flöt detta vattendrag genom ett landområde på femtiotusen eng. mil och inom en så stor jordsträcka var det icke omöjligt, att en person kunde finna vad en annan gått miste om.

Med ett bittert leende förklarade mr Summerlee, att han till fullo uppfattat skillnaden mellan Themsen och Amasonfloden, vilken låg i det faktum, att varje påstående angående den förstnämnda floden kunde kontrolleras, då det däremot icke kunde det med avseende på den sistnämnda. Han skulle vara professor Challenger förbunden, om denne ville angiva latituden och longituden på det land, där de förhistoriska djuren voro till finnandes.

Professor Challenger svarade, att han hade sina goda skäl att tills vidare hålla inne med dylika upplysningar, men han var likväl villig att efter vidtagna försiktighetsmått meddela dem åt en av auditoriet utsedd kommitté. Ville mr Summerlee ingå i en sådan kommitté och personligen pröva halten av hans historia?

Mr Summerlee: »Ja, det vill jag.» — Stort bifall. —

Professor Challenger: »I så fall lovar jag att till ert förfogande ställa sådant material, som skall sätta er i stånd att hitta vägen. Efter mr Summerlee ämnar kontrollera min framställning, är det dock inte mer än rätt och billigt att jag får skicka en eller flera med honom att kontrollera hans. Jag vill inte fördölja, att svårigheter och faror vänta. Mr Summerlee behövde ha med sig en yngre kollega. Finns här några volontärer?»

På så sätt kasta sig stundom de stora kriserna i en mans liv över honom. Hade jag väl, då jag steg in i denna sal, kunnat ana, att jag skulle förplikta mig till att deltaga i ett vildare äventyr än jag någonsin drömt om? Men Gladys — var icke detta just ett sådant tillfälle, som hon talat om? Gladys skulle ha uppmanat mig att följa med. Jag hade sprungit upp. Jag talade, och ändå hade jag inte tänkt ut vad jag skulle säga. Tarp Henry, som satt bredvid mig, ryckte mig i rockskörtet och jag hörde honom viska: »Sätt dig, Malone. Gör dig inte till ett åtlöje!» På samma gång fick jag se, att en lång, mager man med mörkt, gråsprängt hår, några bänkar framför mig, också stigit upp. Han glodde på mig med hårda, harmsna ögon, men jag vägrade att ge tappt.

»Herr ordförande, jag vill följa med», upprepade jag gång på gång.

»Namnet! Namnet!» skrek man runt omkring mig.

»Mitt namn är Edward Duna Malone. Jag är som referent anställd vid Daily Gazette och gör anspråk på att vara ett fullkomligt fördomsfritt vittne.»

»Vad är ert namn, sir?» frågade ordföranden min långa rival.

»Jag är lord John Roxton. Jag har redan färdats uppför Amasonfloden, jag känner till landet och är speciellt kvalificerad för denna forskningsresa.»

»Lord John Roxtons rykte som sportsman och resenär har ju gått över världen», sade ordföranden, »men på samma gång vore det nog bra att ha en medlem av pressen med på en sådan expedition.»

»I så fall föreslår jag», sade professor Challenger, »att båda dessa herrar utses att som mötets representanter åtfölja professor Summerlee på hans resa för att undersöka och avge rapport om sanningen av mina uppgifter.»

Och så blev under hurrarop och jubel vårt öde avgjort och av människoströmmen, som brusade mot dörren, fann jag mig bortförd, med sinnet halvt bedövat av det storartade nya förslag, som så hastigt uppstått för det. Då jag kom ut från salen fick jag några ögonblick en förnimmelse av en skara skrattande studenter där nedanför på trottoaren och av ett ofantligt paraply, som höjde och sänkte sig ibland dem. Under en blandning av pustningar och hurrarop gled strax därefter professor Challengers elektriska kupé nedåt gatan och jag gick där i Regent Streets silverskimrande belysning, full av tankar på Gladys och undran med avseende på min framtid.

Plötsligt kände jag, att någon rörde vid min armbåge. Jag vände mig om och blickade in i ett par skalkaktiga, befallande ögon. De tillhörde den högväxte, magre mannen, som erbjudit sig att bli min ledsagare på den underliga forskningsfärden.

»Mr Malone, om jag inte bedrar mig», sade han. »Vi bli ju reskamrater, inte sant? Mina rum ligga på andra sidan gatan, i Albany.^[1] Kanske vill ni vara god och skänka mig en halvtimme, ty det är ett och annat som jag bra gärna ville säga er.»

1. Byggt i mindre våningar för ungkarlar och uppkallat efter hertigen av York och Albany, som fordom ägt huset.