En försvunnen värld/Kapitel 07
| ← Jag var ett Herrens gissel |
|
Förposterna till en ny värld → |
SJUNDE KAPITLET.
»I MORGON FÖRSVINNA VI I DET OKÄNDA.»
JAG VILL inte trötta dem, som möjligen komma att läsa denna berättelse, med någon redogörelse för vår luxuösa resa på Booth-ångaren, ej heller vill jag tala om den vecka vi uppehöllo oss i Para. Jag skulle dock vilja ge ett erkännande åt den stora välvilja som visades oss av Pereira da Pinta-kompaniet, när det gällde att få ihop vår ekipering. Jag vill i största korthet antyda vår flodresa uppför ett brett, trögt, lerigt vattendrag på en ångare, föga mindre än den som fört oss över Atlanten. Till sist hade vi passerat Obidossunden och hunnit fram till staden Manaos. Här räddades vi undan stadens föga lockande värdshus av mr Shortman, representanten för det brittiska och brasilianska handelsbolaget. I hans gästfria hacienda tillbringade vi vår tid till det datum, då vi voro berättigade att öppna det brev med instruktioner, som lämnats oss av professor Challenger. Innan jag övergår till den dagens överraskande händelser skulle jag vilja något tydligare teckna mina kamrater i vågspelet och de deltagare i färden, som vi redan samlat i Sydamerika. Jag talar fritt och öppet och användandet av milt material överlämnar jag åt ert godtycke, mr Mc Ardle, ity att det är genom era händer denna rapport måste passera innan den når världen.
Professor Summerlees vetenskapliga förtjänster äro så väl kända, att jag ej behöver upprepa dem. Han är bättre rustad för en ansträngande expedition av detta slag än man vid första anblicken skulle tro. Hans långa, magra, senfulla gestalt är okänslig för trötthet och hans torra, halvt sarkastiska, ofta ganka osympatiska sätt är oberört av alla förändringar hos hans omgivning. Ehuru i sitt sextiosjätte år, har jag aldrig hört honom yttra något missnöje över de vedermödor, som vi emellanåt måst utstå. Jag hade ansett det som en olägenhet för expeditionen, att han följde med, men faktiskt är jag nu övertygad om att hans motståndskraft är jämngod med min egen. Till lynnet är han av naturen kärv och skeptisk. Han har från början aldrig dolt sin övertygelse, att professor Challenger är en fullkomlig humbug, att vi alla givit oss ut på jakt efter något oupphinneligt och att vi efter all sannolikhet ej ha att skörda annat än missräkningar och faror i Sydamerika jämte motsvarande åtlöje i England. Dessa åsikter tröttnade han aldrig att under förvridning av de magra anletsdragen och skakningar på det tunna bockskägget förkunna oss under hela resan från Southampton till Manaos. Sedan han lämnat ångaren och stigit i land, har han hämtat någon tröst av det vackra och omväxlande insekt- och fågellivet omkring honom, ty han går helt och ärligt upp i sin hängivenhet för vetenskapen. Sin dag tillbringar han irrande genom skogarna med fågelbössan och insektsnätet och om aftnarna stoppar han upp många av de exemplar han anskaffat. Till hans mindre egenheter hör att han är vårdslös i sin klädsel, snaskig till sin person och begiven på att röka en kort snugga av törne, som sällan lämnar hans mun. I sin ungdom har han deltagit i åtskilliga vetenskapliga expeditioner — han var med Robertson i Papua — och läger- och kanotlivet har intet nytt för honom.
Lord John Roxton har åtskilligt gemensamt med professor Summerlee, men i åtskilligt äro de båda männen varandras motsatser. Han är tjugu år yngre men har något av samma magra, skrangliga figur. Vad hans utseende beträffar, tror jag visst att jag skildrade det i den berättelse jag lämnade kvar i London. Han är ofantligt putsad och fin i sina vanor, klär sig alltid med mycken omsorg i vita linnekläder och höga bruna moskitkängor samt rakar sig minst en gång om dagen. I likhet med de flesta handlingens män är han lakonisk i sitt tal och försjunker lätt i tankar men är alltid snabb att svara på en fråga eller taga del i ett samtal och uttrycker sig då på ett egendomligt, abrupt, halvt humoristiskt sätt. Hans kännedom om vår värld, synnerligast Sydamerika, är alldeles förvånande och han hyser en oförställd tro på vår resas möjligheter, som icke låter avspisa sig av professor Summerlees hånleende. Hans röst är mild och hans sätt stillsamt, men bakom hans tindrande blå ögon döljer sig en förmåga av ursinnig vrede och orubblig beslutsamhet, så mycket farligare som de hållas i tygel. Han talade föga om sina egna bedrifter i Brasilien och Peru, men jag fick ett begrepp om dem, då jag bevittnade den förtjusning, varmed han mottogs av flodområdenas invånare, som i honom hälsade sin förkämpe och beskyddare. Den Röde hövdingens — så kallade de honom — bedrifter hade blivit till sagor bland dem, men de verkliga fakta, så vitt jag kunde få reda på dem, voro underbara nog.
Dessa voro att lord John för några år sedan befunnit sig i det Ingen-mans-land, som bildas av de ovisst uppdragna gränserna mellan Peru, Brasilien och Colombia. I detta stora distrikt florerar det vilda kautschukträdet och har, liksom i Kongo, blivit en förbannelse för infödingarna, en förbannelse som endast kan jämföras med deras tvångsarbete under spanjorerna i Dariens gamla silvergruvor. En handfull gemena »halvblod» behärskade landet, väpnade de indianer, som ville hålla med dem, och förvandlade de övriga till slavar och satte skräck i dem genom den mest omänskliga tortyr för att förmå dem att insamla kautschuken, som sedan flottades utför floden till Para. Lord John Roxton lade sig ut för de olyckliga offren, men fick ej annat än hoteler och förolämpningar för sitt besvär. Då förklarade han formligt krig mot Pedro Lopez, slavägarnas ledare, värvade ett band av förrymda slavar, beväpnade dem och företog ett fälttåg, som slutade med att han egenhändigt dödade det beryktade »halvblodet» och överändakastade det system denne representerade.
Ej under då om den rödhårige mannen med sin silkeslena röst och sitt fina, obesvärade väsen betraktades med största intresse längs stränderna av den stora Sydamerikanska floden, ehuru de känslor han ingav naturligtvis voro blandade, enär infödingarnas tacksamhet motsvarades av lika stor ovilja å deras sida, som ville slå mynt av deras kroppskrafter. Ett gagneligt resultat av hans föregående erfarenheter var att han flytande kunde tala lingoa geral — den egendomliga blandning av en tredjedel portugisiska och två tredjedelar indianska, som är gångbar över hela Brasilien.
Jag har redan sagt, att lord John Roxton var ett slags sydamerikansk monoman. Han kunde icke utan hänförelse tala om det stora landet, och denna hänförelse var smittsam, ty trots min okunnighet kom han mig att uppmärksamt lyssna och gjorde mig nyfiken. Hur önskar jag icke, att jag kunde återge det bedårande i hans sätt att tala, den egendomliga blandningen av sakkunskap och stark fantasi, som gav orden deras tjuskraft, tills själve professorns cyniska och skeptiska leende så småningom försvann från dennes ansikte under det att han lyssnade. Han förtäljde historien om denna mäktiga flod, så tidigt befaren — ty några av Perus första erövrare genomreste hela den sydamerikanska kontinenten på dess vatten — och dock så okänd med avseende på allt som låg bakom dess ständigt växlande stränder.
»Vad är det där?» ropade han och pekade norrut. »Skog och kärr och ogenomträngd djungel. Vem vet vad det kan dölja? Säg vad? Och där i söder? En vildmark av sumpiga skogar, där aldrig någon vit man varit. Det okända reser sig emot oss på alla håll. Om man undantar flodernas smala fåror, vad känner man väl till? Vem kan säga vad som är möjligt i ett sådant land? Varför skulle inte gubben Challenger kunna ha rätt?» Vid dessa utmanande ord återvände det spefulla leendet till professor Summerlees ansikte och han började tyst och ogillande skaka på sitt tvivelsjuka huvud bakom det moln, som den lilla törnträpipan utsände.
Och nu kan det tills vidare vara nog sagt om mina båda vita följeslagare, vilkas karaktärer och lyten — i likhet med mina egna — nog komma i dagen under berättelsens fortgång. Men vi ha redan städslat åtskilliga tjänare, som möjligen skola spela en icke så liten roll i kommande tilldragelser. Den första är en jättelik neger vid namn Zambo, en svart Herkules, foglig som en häst och ungefär lika intelligent som en sådan. Honom städslade vi i Para på rekommendation av det ångfartygsbolag, på vars fartyg han lärt sig tala en smula engelska.
Det var också i Para som vi engagerade Gomez och Manuel, två halvblod uppifrån floden, som nyss kommit ned med en last rödved.[1] De voro mörklagda karlar, skäggiga och barska, viga och spänstiga som pantrar. Båda hade de tillbringat livet i Amasonflodens övre vatten, som vi just ämnade genomforska, och det var detta företräde som kommit lord John att antaga dem. Den ene, Gomez, hade det ytterligare företrädet att han kunde tala en förträfflig engelska. Dessa män voro villiga att bli våra livtjänare, laga mat, ro och göra skäl för sig på varjehanda sätt mot en betalning av femton dollars i månaden. Dessutom hade vi i vår tjänst tagit tre Mojo-indianer från Bolivia. Av alla flodstammar anses denna som den skickligaste i fiske och båtarbete. Den förnämsta av dessa tre kallade vi Mojo efter hans stam och de andra gå under namn av José och Fernando. Tre vita män, två halvblod, en neger och tre indianer utgjorde således personalen i den lilla expedition, som låg och väntade på sina instruktioner i Manaos innan den gav sig ut på sin underliga färd.
Efter en tråkig vecka kommo äntligen den utsatta dagen och timmen. Jag ber er tänka er det skuggade vardagsrummet på Hacienda St. Ignatio, två mil från staden Manaos inåt landet. Utanför syntes solljusets gula mässingsglöd, mot vilken palmträdens skuggor föllo svarta och starka, som om de själva varit träd. Luften var stilla, fylld av insekternas eviga surr — en tropisk kör omfattande många oktaver, från biets djupa brumbas till moskitens fina pip. På andra sidan verandan var en liten röjd trädgård, omgiven av kaktushäckar och prydd med blommande buskväxter, kring vilka de stora blå fjärilarna och de små honungsfåglarna fladdrade och kretsade i cirklar av gnistrande ljus. Vi sutto därinne kring rörbordet, på vilket låg ett förseglat konvolut.
Skrivna därpå med professor Challengers taggiga handstil, stodo orden:
»Instruktioner för lord John Roxton med sällskap. Öppnas i Manaos den femtonde juli på slaget tolv.»
Lord Roxton hade lagt sin klocka på bordet bredvid sig.
»Ännu måste vi vänta i sju minuter», sade han. »Den gamla hederspaschan är mycket noggrann.»
Professor Summerlee log spotskt då han med sin magra hand fattade konvolutet.
»Vad i all världen skulle det göra, om vi öppna det nu eller om sju minuter?» sade han, »Alltsammans är i stycke med det charlataneri och nonsens, som, ledsamt nog, den som skrivit det gjort sig känd för.»
»Åh, för all del, vi måste hålla oss till spelets regler», sade lord Roxton. »Det är gubben Challenger som står för stöpet, vi äro här med hans begivande och det vore rasande futtigt gjort att inte följa hans föreskrifter efter bokstaven.»
»Det är just en skön historia!» utbrast professorn harmset. »Jag fann den orimlig i Kensington, men uppriktigt sagt förlorar den ytterligare på närmare bekantskap. Jag vet ju inte vad som ligger i det här konvolutet, men så vida det inte är någonting mycket övertygande, har jag stor lust att följa med nästa båt som går utför floden och vända om från Para med Bolivia. Jag har i alla fall viktigare saker att göra här i världen än att ränna omkring och vederlägga en galnings påståenden. Nu, Roxton, måste väl tiden vara inne.»
»Så är det», sade lord John. »Nu gäller det.» Han tog upp sin pennkniv och öppnade kuvertet. Ur detta drog han fram ett hopviket pappersark. Detta vek han upp och bredde ut det på bordet. Det var alldeles oskrivet. Han vände det. Även på andra sidan var det tomt. Vi sågo på varandra under tyst förvirring. Tystnaden bröts av professor Summerlee, som brast i gapskratt.
»Det är ju en öppen bekännelse», skrek han. »Vad kan man mer begära? Karlen erkänner, att han är en humbug. Nu ha vi ingenting annat att göra än att vända om hem och blotta honom som en fräck bedragare.»
»Osynligt bläck?» inföll jag.
»Det tror jag inte», sade lord Roxton och höll papperet mot dagen. »Nej, min unge vän, det tjänar ingenting till att söka bedraga er. Jag går i god för att aldrig något skrivits på det här papperet.»
»Får jag komma in?» hördes en dundrande röst från verandan.
Skuggan av en undersätsig gestalt hade smugit sig över ljusfläcken. Denna röst! Denna oerhörda axelbredd! Flämtande av häpnad sprungo vi upp från våra stolar då Challenger i rund, gossaktig halmhatt med kulört band, Challenger med händerna i rockfickorna och med smärtingskor på de utåtvända fötterna visade sig i dörröppningen. Han kastade tillbaka huvudet och där stod han i det gyllene solskenet med sitt yppiga, gammalassyriska skägg och med det karakteristiska övermodet, som blickade fram under de halvt sänkta ögonlocken.
»Jag fruktar», sade han och såg på sitt ur, »att jag kommer några minuter för sent. Då jag lämnade er detta konvolut erkänner jag, att det alls icke var min avsikt, att ni skulle komma att öppna det, ty det hade varit mitt fasta uppsåt att före den utsatta timmen vara hos er, Det ledsamma uppskovet beror dels på en osäker lots, dels på en framskjutande sandbank. Jag är rädd att det givit min kollega, professor Summerlee, anledning att häda.»
»Jag tillstår, sir», sade lord John i allvarlig ton, »att det kändes som en betydlig lättnad att få se er, ty vår mission tycktes ha kommit till ett snöpligt slut. Än i denna stund begriper jag inte, varför ni gått till väga på ett så underligt sätt.»
I stället för att svara steg professor Challenger in, skakade hand med mig och lord Roxton, bugade sig med märkbar ringaktning för professor Summerlee och sjönk så ned i en korgstol, som knakade och knarrade under hans tyngd.
»Är allting i ordning för vår resa?» frågade han.
»Vi kunna resa i morgon.»
»I så fall skola vi det också. Ni behöva inga skrivna anvisningar, då ni får den ovärderliga fördelen av min ledning. Från början hade jag beslutat att själv presidera över era forskningar. De mest utarbetade kartor skulle, som ni nog inse, vara en klen ersättning för min intelligens och mina råd. Vad beträffar min lilla list med konvolutet, är det ju klart, att om jag delgivit er alla mina avsikter, hade jag nödgats motstå era ovälkomna försök att övertala mig att resa ut tillsammans med er.»
»Av mig hade ni ingenting befarat i den vägen», utbrast professor Summerlee, »då det fanns någon annan möjlighet att komma över Atlanten.»
Challenger slog åt honom med sin stora, håriga hand:
»Jag är säker på att sunda förnuftet säger er, att jag gjorde rätt, att det var bäst att jag skötte mig själv och inte visade mig förrän just i den stund då jag behövdes. Den stunden är nu kommen. Hädanefter för jag befälet över expeditionen och jag måste bedja er i afton komplettera era förberedelser, så att vi kunna begiva oss av tidigt i morgon, Min tid är av värde och detsamma, torde, ehuru i mindre grad, kunna sägas om er tid. Jag föreslår därför att vi färdas så hastigt som möjligt, till dess jag visat er det som ni kommit hit för att se.»
Lord John Roxton hade förhyrt en stor ångbåt kallad Esmeralda, som skulle föra oss uppåt floden. Vad klimatet beträffar, var det likgiltigt, vilken årstid vi valde för vår expedition, emedan temperaturen varierar mellan sjuttiofem och nittio grader[2] både sommar och vinter, utan nämnvärd skillnad i värme. Med nederbörden är det däremot annorlunda. Från december till maj är regntiden och under denna period stiger floden sakta tills den når en höjd av nära fyrtio fot över lågvattensmärket. Den översvämmar stränderna, breder ut sig i stora laguner över ofantliga landvidder och bildar ett väldigt distrikt, av infödingarna kallat Gapo, som till större delen är för kärrigt för fotvandring och för grunt att befaras med båtar. Omkring juni månad börjar vattnet sjunka och står lägst i oktober och november. Vår expedition sammanföll således med den torra årstiden, då den stora floden och dess bifloder voro i ett relativt taget normalt tillstånd.
Strömdraget är ganska obetydligt, enär fallet endast utgör åtta tum per mil. Intet vattendrag kan vara mera lämpligt för navigering, enär den rådande vinden är sydost och segelfartyg kunna gå ända till peruanska gränsen och sedan glida tillbaka med strömmen. Vad vår färd angick, kunde Esmeraldas förträffliga maskiner ignorera vattnets tröga flöde och vi gingo lika fort framåt som om vi farit över en stillastående insjö. I tre dygn ångade vi i nordvästlig riktning uppför floden, som till och med här, tusen mil från sin mynning, var så bred, att från dess mitt de båda stränderna tedde sig som skuggor vid synranden. På fjärde dagen efter vår avresa från Manaos gingo vi in i en biflod, som vid sin mynning var föga mindre än huvudfloden. Den smalnade dock hastigt av och efter ytterligare två dagars färd kommo vi till en indianby, där professorn nödvändigt ville att vi skulle gå i land och Esmeralda skickas tillbaka till Manaos. Vi skulle, så sade han, snart komma till starka strömdrag, som gjorde det omöjligt för ångbåten att gå fram. Han tillade viskande, att vi nu närmade oss dörrten till det okända landet och att ju färre vi invigde i vårt förtroende, desto bättre var det. I detta syfte avfordrade han oss också vårt hedersord på att vi varken skulle publicera eller säga någonting, som kunde ge andra direkt upplysning om till vilka punkter på kartan våra resor fört oss och betjäningen fick också avlägga högtidlig ed på samma sak. Det är av detta skäl jag nödgas vara litet svävande i mina uppgifter och jag vill på förhand säga mina läsare, att på de kartor eller teckningar jag möjligen kommer att giva, blir nog den ena punktens läge i förhållande till den andra korrekt, men kompassens punkter äro avsiktligt förblandade, så att de ingalunda kunna tjäna som vägvisning till själva landet. Antingen professor Challengers skäl till hemlighållande voro riktiga eller ej, hade vi ej annat val än att godkänna dem, ty han hade hellre avstått från hela expeditionen än han modifierat de villkor han uppställt för att visa oss vägen.
Det var den andra augusti vi kapade sista linan som förband oss med den övriga världen genom att säga farväl till Esmeralda. Fyra dagar ha förgått sedan dess och under dem ha vi hyrt två stora kanoter av indianerna, gjorda av så lätt material — hudar över en stomme av bamburör — att vi kunna förflytta dem över varje hinder. Dessa ha vi lastat med alla våra effekter och dessutom lejt två indianer till att hjälpa oss med navigeringen. Man har sagt mig, att de äro desamma — Ataca och Ipetu — som varit professor Challenger följaktiga på hans föregående resa. De blevo alldeles förskräckta vid tanken på att förnya den, men hövdingen har här patriarkalisk myndighet och om affären är god i hans ögon, har den underordnade intet val.
I morgon försvinna vi således i det okända. Denna redogörelse avsänder jag medelst kanot utför floden och den torde vara vårt sista ord till dem som intressera sig för vårt öde. Enligt överenskommelse har jag adresserat den till er, min bästa Mc Ardle, och jag lämnar åt edert förgottfinnande att makulera, förändra eller göra vad som helst med den. Att döma av säkerheten i professor Challengers sätt — trots professor Summerlees ihållande skepticism — är jag fullt övertygad om att vår anförare kommer att bevisa sanningen av vad han sagt och att vi verkligen stå vid randen av några högst märkliga erfarenheter.