En gammal stockholmares minnen/Del 1/På gymnasium
PÅ GYMNASIUM.
Att »komma upp» på gymnasium ansågs på den tiden som ett viktigt steg på lärdomsbanan, ehuru det icke motsvarade något högre än att flyttas upp i nedre sjätte i de nuvarande läroverken. Då var det nästan lika stort afstånd mellan skolan och gymnasium som mellan detta och universitetet.
Det var också med klappande hjärta som jag gaf mig i väg för att undergå inträdesexamen och allra först aflägga det latinska skrifprofvet. Vägen förde öfver Riddarholmsbron, den gamla vackra, icke den nya »ämbetsmannabanan», förbi Geijerska huset med Hörbergska boktryckeriet och krogen »Silfverskåpet» — allt nu för länge sedan försvunnet. Man sneddade om hörnet förbi kyrkans södra sida samt trädde in i den hvälfda förstugan, där gymnasiets särskilda »Bakelse-Jeana» sålde sexstyfversäpplen samt dylika läckerheter och lutade sina korgar mot den gamla, med latinsk inskrift prunkande, stenen från forna kyrkoherdehusets tid.
Latinskrifningen och den öfriga examen affärdades lyckligt, men därmed voro pröfningarna icke fullbordade, de som utfördes icke af lärarne utan af de äldre kamraterna i de tre öfre afdelningarna.
Stockholms gymnasium var icke äldre än från hösten 1821, men hade från den gamla »Storskolan» medfört åtskilliga föråldrade seder och bruk. Det hade endast två hufvudafdelningar, Öfre och Nedre Ringen, och hvardera af dessa hade två underafdelningar: superiorer och inferiorer. Denna indelning fortfor till höstterminen 1841, då en tredje »Ring» tillkom.
Då jag, hösten 1840, intogs på gymnasium, var pennalismen ännu i fullt flor, fastän den kanske icke var alldeles så sträng som under den föregående tiden.
Lärorummen voro då endast två, och i hvartdera af dem sutto både superiorer och inferiorer. I Nedre Ringen utgjordes skillnaden mellan afdelningarna af »tiljan», den ödesdigra planka som gick på tvären från katedern till kakelugnen, under det öfriga golfplankor voro lagda efter rummets längd.
Det var en sträng gränslinie. Skulle någon inferior vara nog fräck att sätta sin fot på »tiljan», underkastades han kroppslig aga. Det kunde hända, att inferiorerne för bristande aktningsbetygelser mot superiorerne anbefalldes att falla på knä och kyssa tiljan, ett förödmjukande straff, som en gång framkallade myteri. Vanligtvis underkastade sig dock de yngre dessa gamla plägseder och hoppades få taga skadan igen året därpå, då man själf skulle vara superior och äga rätt att tukta inferiorer. Det hoppet förverkligades dock icke för den afdelning i hvilken jag befann mig.
I skolan hade jag varit van att njuta af en pulpets bekvämlighet. På gymnasium fanns på den tiden icke några pulpeter, lika litet som några stolar med ryggstöd. Vi sutto på obekväma bänkar, som gjorde oss hopkrumpna och krokiga, och nödgades hålla våra öfversättningsböcker i händerna.
Ännu värre var, att vi sällan hade några öfversättningsböcker, ty dessa måste vi lämna till superiorerne, hvilka ansågo sig icke behöfva belasta sig med dylik börda, då de promenerade till läroverket. Där sutto inferiorerna tomhändta på bänkarna och nödgades mottaga lärarnas förebråelser för att de, såsom det hette, glömt att taga böcker med sig.
Höflighet var det första en inferior fick lära sig. Så snart han mötte en superior, måste han taga mössan af sig, och han tilläts naturligtvis aldrig att träda in i »Ringen», utan att först ha blottat hufvudet. Ansågs han för liten att stå på golfvet och buga sig, nödgades han stiga upp på en bänk för att därifrån göra sina vördnadsbetygelser för de öfverordnade. En liten inferior lyftades i det ändamålet till och med upp på ett högt skåp i nedra förstugan och lämnades kvar där sedan lästimmen börjat. Den på det sättet upphöjde måste stanna där till dess en lärare händelsevis upptäckte honom och anskaffade en stege.
Ett favoritnöje för superiorerne på lediga stunder var att stoppa en eller ett par inferiorer ned i en uti förstugan befintlig vedlår, stänga till locket och sedan sätta sig själfva ofvanpå, med klackarne trummande på vedlårens yttersida. Belägenheten i låren var nog icke den angenämaste.
Man kunde förmoda, att sådant skulle föda ovilja och agg samt måhända urarta till hämndkänsla mot de kittslige superiorerne. Så var dock icke fallet. Så snart pröfvoåret var förbi, glömdes också pröfningarna, äfven de svåraste, och de fastaste vänskapsband knötos ofta mellan dem som misshandlat och dem som misshandlats.
⁎
En gymnasist var icke skolgosse, utan »studerande yngling». Så lydde den officiella benämningen. Hösttermin 1840 funnos sjuttionio sådana ynglingar på Stockholms gymnasium, och af dem voro tjuguåtta nykomna och utgjorde Nedra Ringens inferiorer. De äldste bland dem voro födda 1824, de yngste 1827. De äldste på hela gymnasium voro födde 1821 och tillhörde Öfre Ringens superiorer, hvilket kan anföras som bevis på hvilken ålder uppnåddes, innan studentexamen i allmänhet aflades. Den var vanligtvis något lägre än i vår tid. Af dem från 1821 afled i april 1904 hofjägmästaren Israel Ludvig af Ström.
Bland de under 1840—1841 »studerande ynglingarne» befunno sig många som blefvo betydande män i samhället, såsom Gustaf Klemming, öfverbibliotekarien, nyss nämnde Israel Ström, polismästaren Astley Ekström(er), justitierådet C. G. Strandberg, departementschefen Nils Lagerheim, arkivarien i svea hofrätt, fil. d:r Carl Lagerheim, kommendörkaptenen C. T. G. Keyser, landssekreteraren, kungl. teaterdirektören H. Westin, regementsläkaren A. Stål, v. häradshöfdingen A. W. Dufva, kammarrättsrådet A. J. Printzensköld, expeditionschefen F. Ekström, disponenten, riksdagsmannen, stadsfullmäktigen m. m. G. H. Stråle, skriftställaren, fil. d:r P. O. Eneroth, lektorn, fil. d:r J. A. Drysén, med. d:r C. L. Fineman, justitierådet J. O. Wedberg, protokollsekreteraren H. Ph. Zethelius, fortifikationskaptenen A. L. Strandberg, kanslirådet S. R. Ädelgren, fil. och med. d:r J. W. Broberg, auditören A. L. Kruse, tonsättaren I. Hallström, med. doktorerna N. E. Ekström, C. A. Rosborg och J. O. Bensow, teaterförfattaren, hofkamreraren C. O. Wijkander, arkitekten, brandförsäkringsmannen F. Heilborn, komministern, fil. d:r C. R. Lagerström.
Af alla de sjuttionio, till hvilka kommo två vårterminen 1841, lefde vid början af 1900-talet, så vidt jag vet, endast åtta.
Då gymnasium vid hösttermins början 1841, fick en ny afdelning, »Mellan-Ringen», fördelades det på tre rum, och de senast uppkomna sattes i ett särskildt rum, till stort missnöje för dem som året näst förut utgjort sista klassen och varit underkastade pennalism, men genom den nya anordningen beröfvades det förnämsta tillfället att på yngre kamrater taga skadan igen.
⁎
Under höstterminen 1840 utgjordes lärarne af lektorerne Lars Magnus Enberg, magistern Jonas Lundstedt, magistern, kungl. hofpredikanten Axel Eurén och magistern Petter Dahlstedt samt adjunkterne, magistrarna Jonas Asping och Jonas Frykstedt, af hvilka Dahlstedt dock hade längre tjänstledighet, och Asping för tillfället befann sig på utländsk resa. Dahlstedt såg jag aldrig.
Enberg hade titel af professor och var ledamot af Svenska akademien, hvars stora pris han vunnit tre särskilda gånger för äreminnen öfver Johan Banér och Magnus Stenbock samt för en estetisk afhandling. Han undervisade i filosofi, svenska, engelska och hebreiska språken och hade åtminstone i yngre år ansetts som en ganska framstående bildningsfrämjare samt var allt jämt en välvillig ungdomsledare, mild och vänlig i hela sitt väsende. Han var dock icke omtyckt af gymnasisterna, hvilka sins emellan aldrig kallade honom annat än Cajus, visserligen icke något skymford, men dock användt i förlöjligande afsikt, helst som det vanligtvis ofta åtföljdes af ett mindre höfviskt tillnamn, hvilket till och med inristades på portdörren till gymnasiihuset.
Professor Enbergs berättigande att vara en af de aderton kände vi icke, men antogo det vara ganska löst, och det gaf oss ytterligare anledning att göra narr af Cajus. Hela akademien gaf oss dess utom, tyckte vi, anledning att skämta, och var den tidens ungdom i det afseendet icke olik en senare tids. Af de åtta tiotal, hvilka vid vårtermin 1841 utgjorde gymnasii lärjungar blef det ej heller mer än en enda som fick plats i Svenska akademien. Det var justitierådet C. G. Strandberg, hvilken ock redan tidigt visade poetiska anlag.
Som nyss nämndes, låg något mildt och vänligt i Enbergs väsende. Han kunde dock blifva retad, synnerligen om han märkte, att någon lärjunge misstrodde hans undervisningsförmåga. Otvifvelaktigt hade han för många läroämnen och var kanske ej heller nog säker i dem alla. Under lektionerna i hebreiska hände det, att en gymnasist, hvilken genom börd och uppfostran haft tillfälle att inhämta god kunskap i detta språk, tolkade Davids psalmer något annorlunda än läraren, hvaröfver denne mycket förgrymmades och lät sitt milda lynne öfverväldigas af plötslig vrede.
Det gick så långt, att Enberg en gång röt fram ett påstående, att i fråga varande lärjunge icke ens hade rättighet att njuta undervisning på gymnasium, något hvaruti professorn hade fullkomligt orätt och som så lifligt upprörde vår rättskänsla, att vi gjorde fullt uppror, reste oss från våra platser, skreko och stampade.
Jag kan ej riktigt erinra mig, huru saken sedan aflopp inför rektor, som mottog anmälan om uppträdet, men jag vill minnas, att den, på Enbergs egen önskan, nedlades. Emellertid bevistade den lärjunge, som frågan gällde, aldrig sedan någon lektion i hebreiska. Han fick dock uti studentexamen högt betyg i ämnet. Hans namn var Oscar Bensow, känd medicine doktor och undet många år distriktsläkare i Klara.
Vid ett annat tillfälle, då Enberg dock otvifvelaktigt hade skäl att vredgas, vände han sig till en lärjunge som flere gånger genom några långt drifna ungdomliga upptåg ådragit sig lärarens missnöje och utropade med kraftig röst det ciceronianska, mot Catilina utslungade Quousque tandem abutere patientia nostra ... Pettersson, tillade han, ty upptågsmakaren hette Agnar Pettersson, son till pastor primarius.
För öfrigt förflöto lektionerna för Enberg i fred och lugn, med ett och annat pojkaktigt afbrott från bänkarna, såsom då en på en främre bänk sittande med ett gällt anskri plötsligt hoppade högt upp från sin plats, därtill föranledd af någon knappnålsudd eller annat stickande instrument som handterats af en på bänken bakom sittande kamrat, ett föga kvickt, men ganska kännbart och ofta begagnadt skämt.
Sådana upptåg förekommo sällan under lektor Lundstedts timmar. Han ägde stor lärdom, men förhäfde sig icke öfver sina kunskaper, var glad och vänlig, om ock med något stereotypt i sina framställningar. Han var matheseos lektor och hade varit det ända från gymnasiets upprättande, så att talesätt och skick voro kända från det ena släktet lärjungar till det andra. Nog kunde man lära sig matematik af honom, om man själf hade lust för ämnet, och de som verkligen ådagalade sådan lust vunno hans stora intresse. I sitt yttre var Lundstedt enkel och anspråkslös och frossade nog icke på annat än lakrits, hvarom både läppar och fingrar buro vittne. Tilltalsordet till lärjungarne var alltid »han», under det Enberg sade »du», hvilket stundom användes äfven af Asping, då öfrige lärare nyttjade endast namnet. Aktad och omtyckt var Lundstedt hos många släkten gymnasister. Så väl han, som Eurén och Asping, hade bostad i gymnasiihuset.
En lärare som bemöttes med stor aktning af lärjungarne var ock lektor Eurén, i hvardagslag af oss benämnd endast »prästen». Läsåret 1840—41 var han rektor, hvilket ämbete ombytte innehafvare hvarje år. Hans ämnen voro teologi och grekiska, och i dem skötte han undervisningen med stor kraft. Han var framför allt rättvis, men också kvick, ofta sarkastisk, stundom bitande skarp och gäspade aldrig på andra tider än under eftermiddagslektionen klockan 3—4, strax efter middagsmåltiden. Under den timmen hade så väl lärare som lärjungar svårt att hålla sig vakna, och det var endast då någon Mälarångare tätt under Nedra Ringens fönster med två eller fyra kanonskott gaf sin ankomst till känna, som Eurén fick ny anledning att finna behag i Odyssevs’ irrfärder, helst som gymnasisterne sällan underläto att låta ljudet af skotten åtföljas af åtskilliga, med armbågarne framkallade genljud från Ringens väggpanelningar, hvarvid både öfriga lärjungar och läraren själf hastigt erinrades om nödvändigheten att ej somna från den grekiska poesien.
För Eurén läste vi Xenofons Anabasis, Homeros’ Odyssé och »Novum», d. v. s. Nya Testamentet på grekiska. Vi öfversatte den grekiska texten, men icke till svenska, utan till latin. De fleste lärjungarne använde dock mycken liten möda på den öfversättningen, enär de hade förskaffat sig en upplaga af Nya testamentet som innehöll både grekisk och latinsk text. Först läste de upp den sidan, där den grekiska texten fanns och så öfvergingo de till motstående sida med den latinska tolkningen. Det gick alldeles oförhindradt. Icke var det gärna tänkbart, att läraren, i synnerhet med Euréns intelligens, ej skulle märka detta fusk, men han sade ingenting, rättade ej heller öfversättningen, utan tycktes finna den fullt tillfredsställande, ehuru den kanske här och där erinrade något om »kökslatinet».
»Prästens» andra eller kanske egentligen första hufvudämne var teologi, hvaruti vi under första året följde Anders Bruhns, göteborgsbiskopens, Compendium theologiæ dogmaticæ, som vi lärde oss utantill och hvaruti frågades och svarades på latin, hvarför också jag ännu i dag kan utantill läsa upp en och annan af denna teologiska läroboks latinska stycken, som jag lärde mig för ett par och sextio år sedan. Men så kom den nya tiden, och redan under mitt andra gymnasii-år läste vi ej längre teologi på latin, utan öfvergingo till A. E. Norbecks, Vexiölektorns, då nya lärobok på svenska.
I kyrkohistorien lästes först Bruhns och därpå L. A. Anjou’s, statsrådets och sedan biskopens i Visby, lärobok i ämnet.
Eurén blef sedan kyrkoherde i Folkerna i Dalarne och därpå i Söderbärke, också i Västerås’ stift. Vid Uppsala universitets fyrahundraårsfest, 1877, hade jag nöjet att sammanträffa med honom. Han anled 1879.
Undervisningen i latin var under höstterminen 1840, i lektor Dahlstedts frånvaro, anförtrodd åt akademi-adjunkten vid Uppsala universitet Johan Spongberg, den kände »greken», men som den tiden skötte »eloquentiæ»lektionen. Hans egenheter voro för oss en outtömlig källa till skämt och glada upptåg. Icke minst förvånade han med det för oss då ännu obekanta nyitalienska uttalet af latinet.
Han satt nästan aldrig i katedern, utan vandrade omkring i lärorummet med afmätta steg och stolt hållning, i tur och ordning utpekande dem som skulle öfversätta ur Livius, Cicero, Horatius eller Virgilius. Våra namn kom han sällan i håg, och uppstod därigenom månget lustigt misstag. Ehuru han icke visste hvad de hette, iakttog han dock de lärjungar hvilka gjorde sig skyldiga till oordningar. En dag stannade han framför en af de värsta upptågsmakarne.
— Hvad heter han, som oupphörligt stör lek-si-o-nen? utbrast han på sitt vanliga löjeväckande tungomål.
— Wijkander! svarade den tillfrågade utan tvekan.
— Så-å! Det namnet måste jag annotera — förklarade Spongberg.
Han antecknade det, och det var bland de få namn han sedan kände. Personen kände han dock icke. Upptågsmakaren hette Carlqvist, men drog ej i betänkande att nämna namnet på sin mycket stillsamme och för godt uppförande alltid utmärkte sidokamrat, den sedan som skådespelsförfattare och teatertjänsteman bekante Oscar Wijkander, hvilken i öfverraskning öfver kamratens fräckhet icke kom sig för med någon gensaga.
Hvarje gång någon oordning sedan inträffade under Spongbergs lektioner, utropade läraren:
— Det är väl Wijkander som nu igen stör lek-si-o-nen!
Mot dessa orättvisa beskyllningar gjorde den oskyldigt lidande visserligen sina invändningar, men dem hörde Spongberg aldrig på. Oscar Wijkander var och förblef i Spongbergs ögon källan till alla oordningar. Till lycka för denne lärjunges goda namn och rykte på gymnasium räckte Spongbergs vikariat där icke längre än en termin.
⁎
Vårterminen 1841 sköttes undervisningen i latinet af gymnasiiadjunkten Jonas (Jöns) Ludvig Asping, också ett stort original, som under nämnda termin icke stod på synnerligt god fot med lärjungarne. Ett par gånger urartade det till obehagliga uppträden som gjordes till föremål för lärarekollegium. Asping vardt dock sedan en af de mest omtyckte lärarne och förtjänade det obestridligen för sitt verkligen älskvärda, om ock något pedantiska väsen. Han höll sig, från höstterminen 1841, till sitt hufvudämne, som var historia och geografi, och befordrades snart till lektor.
Under de sista åren af sin lefnad visade han sig mera lefnadsfrisk än någonsin förut och deltog gärna i glada vänners lag samt höll stundom ut på operakällaren långt in på natten. Han afled 1864. Enberg gick ur tiden 1865, och Lundstedt 1859.
Från och med hösten 1841 öfvertogs undervisningen i latinet af den då unge universitets-docenten Gustaf Reinhold Rabe, hvilken redan vid tjuguåtta års ålder visade sig lika utmärkt i sitt ämne som förträfflig ungdomsledare i allmänhet. Han vann också genast lärjungarnas aktning och tillgifvenhet samt sedan äfven deras tacksamhet. I nära tre årtionden verkade han som lektor i latinet och var därunder i många år äfven rektor. Han afled 1870.
Rabe var en allvarlig, mycket mörklagd man, men lika mörk var »lille Frykstedt», läraren i lefvande språk, icke så allvarlig, men kinkig och ansedd som föga rättvis. Han var aldrig vår vän. Huru vida detta var endast hans fel, vill jag lämna oafgjordt, men vi kunde aldrig lära oss att skänka någon aktning åt denne lille sprätt. Jonas Frykstedt — 1840-talets tredje Jonas bland gymnasiilärarne — blef sedan rektor i Maria skola, men förvärfvade ej heller där skolgossarnas medkänsla. Så tog han teologii kandidaten, blef präst och fick Säby pastorat i Linköpings stift, där han afled.
Då Enberg tog afsked, öfvertog magister G. Sandahl som extra lärare undervisningen i den först nämndas ämnen, med undantag af engelskan, som lämnades till Frykstedt.
I skolan hade jag icke fått någon undervisning i naturkunnighet. Det var likadant i alla andra skolor. Men på gymnasium skulle man taga skadan igen. Fort gick det dock icke. Lärare i ämnet var »gubben» Wikström, som vi kallade honom, ehuru han, hösten 1841, ej var äldre än femtioett år. Johan Emanuel Wikström var professor vid Vetenskapsakademien och botanisk intendent vid Riksmuseum samt lärare vid Bergianska trädgårdsskolan. Som intendent lär han ha inlagt mycken förtjänst, men som lärare på gymnasium uträttade han icke mycket. Beskedlig ända till flathet, förstod han icke att upprätthålla ordningen under sina få lektioner, och vi begagnade oss af hans alldeles öfverflödiga eftergifvenhet. De botaniska utflykterna voro lifligt efterlängtade af gymnasisterne, men på dem gjorde vi ungefär hvad som föll oss in, och läraren själf var icke fredad för våra pojkaktigheter.
Wikström efterträddes af den unge apotekaren Knut Fredrik Thedenius, hvilken redan hunnit göra sig bekant som en skicklig botanist, men ännu innehade apoteket Korpen vid Stortorget, hvilket han sålde i slutet af 1850-talet. Först extra och sedan ordinarie lärare vid gymnasium, utnämndes han ej förr än år 1859 till lektor därstädes. Han var en förträfflig lärare och omtyckt af lärjungarne samt, åtminstone i yngre år, duglig att upprätthålla ordningen. Han utgaf många afhandlingar och läroböcker samt skildringar i sin vetenskap. Efter att ha lämnat lektoratet, afled han 1894.
Sånglärare vid gymnasium var organisten i Klara Abraham Mankell, hvilken under en lång följd af år bestridda undervisningen vid flere skolor i Stockholm samt var känd som en nitisk lärare. Han var född i Nordslesvig och hade fått sin utbildning inom Brödraförsamlingen i Kristiansfeld samt där också lärt bleckslageri. Visst är, att denne musiklärare och organist här sysselsatte sig äfven med att förfärdiga eller åtminstone lackera tebrickor, hvilka han sålde i bekanta familjer, i synnerhet åt lärjungarnes föräldrar.
Abraham Mankell hade vid endast tjuguett års ålder kommit till Sverige. Fadern, musikdirektör i Kristiansfeld, var gift med en svenska, Johanna Maria Keijser, dotter till den här förut omnämnde stadsmajoren och lärftskramhandlaren i Stockholm Abraham Keijser, uppbyggaren och ägaren af det efter honom benämnda Keijserska huset vid Röda bodarne, hvilken afled 1811. Denne Keijsers eller Keysers äldsta dotter, Lovisa Dorothea, var gift med lärftskramhandlaren och kaptenen vid borgerskapets infanteri Johan Hazelius och farmor till Artur Hazelius. Den sist nämnde var således syssling med Abr. Mankells son, den bekante kaptenen Julius Mankell.
Släktförhållandena gjorde väl, att Abraham Mankell rönte ett godt mottagande i Stockholm samt genast erhöll anställning som sånglärare i Klara skola. Han var då endast tjuguett år, och året därefter kallades han till organist. Alla sina många befattningar innehade han till sin död, som inträffade 1868.
⁎
På gymnasium fanns på den tiden ingen teckningslärare, hvarför den som hade håg för att rita måste vända sig antingen till någon enskild ritlärare eller söka inträde i konstakademiens principskola. Denna ansågs dock föga passande för ynglingar med någon uppfostran. Den var också befolkad af i synnerhet lärpojkar, mest lärlingar hos handtverksmålare. För en gymnasist var det nästan nedsättande att taga plats bland denna pojkskara ur samhällets lägre klasser. Men undervisningen där var kostnadsfri, och min håg för teckning gaf mig ingen ro förr än jag kommit in i »principen». Där härskade just ingen god ordning, men nog kunde man lära något, blott man själf hade tillräckligt allvar. Kamraterne voro just ej heller synnerligt förledande, snarare afskräckande. Deras upptåg voro ej blott bullersamma, utan äfven råa och ofta i hög grad motbjudande. De voro också lika mycket fruktade som afskydda i hela trakten, ty när lektionen var slutad för aftonen — all undervisning meddelades på aftonen — spridde »akademiepojkarne» sig i grannskapet och förde ett förskräckligt oväsen samt tvekade ej att öfverfalla fredliga vandrare. Stundom utbröt slagsmål mellan dem själfva, och fullständiga bataljer utkämpades på Röda bodarnes torg eller på Klara kyrkogård.
Skollokalen var osnygg och på allt sätt otreflig och obekväm, belägen i en af de gamla flyglarne till akademiens hus, icke en af de flyglar som kvarstodo till den senaste ombyggningen, utan en af de föregående.
Undervisningen bestriddes af kungl. hofmålaren Swedman för »figur-principerne», agrén Aleander, kungl. hofmålaren Wallgren, historiemålaren Fägerplan samt kungl. hof- och landskapsmålaren v. Heideken, till hvilken sedan kom Julius Ringdahl, hvilken var yngst och kraftigast samt förstod att hålla de bullrande lärjungarne något så när i styr.
Bland den stora skaran af »akademipojkar» nådde icke många akademiens högre skolor. En bland dem och en af de få som jag erinrar mig utaf hela skaran var finnen Löfgren, hvilken jag många år efter »principtiden» återfann i de högre skolorna och sedan bland konstidkande landsmän i Düsseldorf och Paris. Winge och Malmström hade ej ännu börjat sin konstakademiska kurs, och bekantskapen med dem knöts först i »antiken».
För dem som ej hade lust eller tillfälle att söka undervisning hos akademien stod v. Heideken till tjänst genom att mot billigt pris uthyra taflor från en samling oljefärgsmålningar som han förvärfvat sig under resa i utlandet, samt svårare och enklare »etyder, laveringar, crayonteckningar m. m. som kunde kopieras».
Etyder för landskapsteckningar såldes också af C. J. Billmark i litografierade häften efter 32 sk. banko häftet. Färgade kritor höllos till salu af pastellmålaren P. Lindberg, liksom under många år i Hasselgrens »ritfärgsmagasin», först vid Stora Nygatan, sedan vid Malmskillnadsgatan.
⁎
En gymnasist i Stockholm spelade visserligen icke så stor roll som småstadsgymnasiernas lärjungar i sina samhällen, men ville dock gärna vara herre. Han hade icke några yttre utmärkelsetecken, men nödgades ej heller gå i den gamla slitna och ej sällan alldeles söndertrasade djäknekappan, hvilken utgjorde småstadsgymnasisternas, i synnerhet Strengnäsgymnasisternas uniform. En »studerande» vid Stockholms gymnasium gick klädd som andra unge män så långt hans föräldrars medel tilläto det, och många af dem voro riktiga sprättar. På vägen till lärorummet rökte de gärna en rätt stark cigarr. Flertalet snusade och hade ganska prydliga dosor. Förtärandet af starka drycker var icke alldeles ovanligt, men jag tror icke, att det ledde till något egentligt öfverdåd, skulle man också kunna tycka, att själfva bruket af sådana drycker vid så unga år måste anses som missbruk.
Då min flyttning hunnit till öfversta afdelningen fanns däruti en och annan som helt öppet besökte offentliga förlustelseställen och äfven knöt förbindelser af mindre god beskaffenhet, men det stora flertalet af den tidens gymnasister var visst icke hemfallet till några utsväfningar. När detta flertal ville rumla, kunde det hända, att det kostade på sig ett glas punsch på ett litet schweizeri vid Myntgatan, som vi, oegentligt nog, kallade »Café du Gymnase».
Vanligtvis inskränkte rumlet sig där dock till en kopp chokolad, hvilken också någon gång intogs i Watzaus schweizeri vid Storkyrkobrinken, eller en kopp kaffe jämte ett parti bräde som spelades efter sista eftermiddagslektionen.
Under frukostlofvet skyndade många af oss till Winters schweizeri vid Riddarhustorget (sedan Bäärs) och togo en kopp kaffe med smör och ett kungsbröd, hvilket ansågs som en stor läckerhet. Men då voro vi redan superiorer i Öfre Ringen. Ända dittills hade vi nöjt oss med Bakelse-Jeanas läckerheter i nedre förstugan, ej sällan köpta på kredit.
⁎
Icke endast läroböckerna utgjorde vår läsning. På lediga stunder och äfven på stunder som borde ha ägnats åt de föresatta kunskapernas inhämtande öfverlämnade många sig åt läsande af »roliga» böcker, hvilka kanske ej alltid voro så roliga, men dock gällde så i jämförelse med skolböckerna. Min i synnerhet genom Lördagsmagasinet redan tidigt väckta läslust extra scholam fann under gymnasiitiden ökad näring. Den första roman som verkade min läshungers tillfälliga tillfredsställande var Emilie Carléns (då ännu fru Flygare) också första roman, Valdemar Klein, som kom ut 1838 och hvilken jag, året därpå, lånade i Per Götreks lånbibliotek vid Nya Kungsholmsbrogatan. Jag var då tretton år, och icke ännu gymnasist, men sedan följde slukandet af roman på roman i hisklig fart.
För öfrigt nöjde jag mig icke att låna, utan köpte äfven de »roliga» böckerna, så ofta det lät sig göra för besparade medel, och i synnerhet sedan jag själf, genom att i skolämnena handleda ännu yngre kunskapssökande, förskaffade mig en liten inkomst. Hos mamsell Kihlberg vid Södermalmstorg var jag en flitig kund, och där blef jag för en ringa penning, den lycklige ägaren till en hel mängd häften af Hiertas Läsebibliotek.
Som gymnasist slukade jag ej blott svenska, utan äfven utländska litteraturalster, t. ex. största delen af det i några och sjuttio band af Emanuel Bruzelius i Uppsala uti icke lagberättigad och mycket ful upplaga utgifna Bibliothek der Deutschen Classiker, ett förskräckligt digert arbete. Det var Goethe och La Motte Fouquet, Wieland, Schiller och alla de andra som lästes huller om buller. Jag läste och läste och höll på t. ex. med Fouquets »Zauberring» så att hufvudet värkte. Men det kan väl hända, att jag genom flitigt umgänge med dessa »Classiker» åtminstone förkofrade mig i tyska språket.
⁎
Då de danska studenterna anlände till Stockholm, 1843, på det första skandinaviska studenttåget, voro gymnasisterna lifligt intresserade och beklagade endast, att de själfva icke kunde få vara med, enär de ännu icke tagit studentexamen. Men till nästföljande år hoppades de kunna deltaga i Uppsalastudenternas färd till Köbenhavn. Den färden blef likväl icke af, emedan, såsom det föregafs, de svenska universiteten då hade sorg efter Karl XIV Johan, som aflidit den 8 mars 1844, en sorgeanledning som de unga icke kunde fatta.
Två månader efter dödsdagen, således den 8 maj, hölls allmän »klagodag» öfver hela riket, och den fridagen begagnade lektor Lundstedt för att anställa tentamen i matematik för utgångsexamen med en af mina kamrater (sedan justitierådet Wedberg) och mig, hvilka fingo högre afgångsbetyg. Hela denna klagodag offrades till tentamen. Vi träffades af dagens tunga, men klagade icke öfver utgången.