En gammal stockholmares minnen/Del 1/I Uppsala
| ← På gymnasium |
|
Marsdagarne i Stockholm 1848 → |
Ur Uppsalalifvet på 1840-talet.
I UPPSALA.
Fruktan och hopp följde oss, då vi på den gamla ångbåten Uppland begåfvo oss till universitetet för att undergå studentexamen. En vid läroverket med heder genomgången mogenhetsexamen är en viktig länk i den nutida studerande ungdomens lif, men ingalunda af samma betydelse som den gamla tidens vid universitetet aflagda studentexamen.
Det var onekligen något lockande i resan till universitetsstaden, men oroande var tanken på att kunskaperna skulle pröfvas af för den pröfvade okända lärare, och med bäfvan motsåg man bekantskapen med Kuggis som kommit så mången på fall. Ungdomsmodet behärskade dock alla mindre behagliga känslor, och vår var det i hjärtat, liksom i naturen. Det var alltid i slutet af vårterminen som Stockholms gymnasium »dimitterade» sina lärjungar, således på årets skönaste tid.
Ångbåten behöfde på den tiden sex timmar mellan Stockholm och Uppsala, och vi hade godt tillfälle att beundra Mälarens sköna fjärdar och sund. Då fartyget slutligen paddlade upp för Fyris, midt bland Kungsängens liljor, och lade till vid Islandet, var all oro försvunnen och vi motsågo med oblandad ungdomsglädje den fröjderika studenttiden som skulle skänka frihet och »akademiskt medborgarskap», hvaröfver man kunde känna sig ganska stolt.
Någon »skrifning» förekom icke på den tiden till studentexamen. Man anmälde sig hos kurator, fick dag till examen utsatt och begaf sig så i flock upp till Kuggis och stod sin pröfning. Det gick bra för de allra fleste bland oss.
Stockholms nations kurator var år 1844 Olof Simon Rydberg, den sedan som arkivarie och tituleradt kansliråd bekante historieforskaren, hvilken genom sitt verk om »Sveriges traktater med främmande makter» sedan förskaffade sig ett aktadt namn. Som kurator var han en ung man på ett par och tjugu år, känd för goda kunskaper och äfven för ett godt bibliotek.
Allt gick i vanlig ordning. Vi aflade ed på universitetets konstitution, som vi alls icke kände till, löste våra studentbetyg hos akademiens sekreterare och begåfvo oss på uppvaktning till universitetets rektor, som byttes om hvarje år, och det året var Erik Gustaf Geijer, hvilken då stod på höjden af sitt stora anseende, men föreföll oss föga älskvärd och ganska knapphändigt tog emot oss i sin bostad vid hörnet af öfre Slottsgatan och Karolinabacken, snedt emot posthuset.
Universitetskansler var, år efter år, »Hans kungl. höghet kronprinsen», likgiltigt om denne hette Oscar eller Carl. Prokansler var ärkebiskopen, då C. F. af Wingård. Hvarje landskapsförening, på den tiden alltid benämnd »nation», hade sin inspektor, som för Stockholms var professor Bergfalk, hvilken dock på 1840-talet befann sig än på långresa, än upptagen af kommittéarbeten, riksdagsgöromål, m. m. Under hans frånvaro sköttes inspektoratet af pro-inspektor J. H. Schröder, den mycket, men ofta kankse oförskyldt begabbade »Lille Schröder», så kallad till skillnad från »filosofen» E. A. Schröder, ägare till det snäfva och urblekta klädesplagg som af Fahlcrantz benämndes »den färglösa materiens aposterioriska otillräcklighet».
Lille Schröder, äfven benämnd »Ingalunda», hade ett stort antal befattningar bredvid sin lärostol i litteraturhistorien och sin tjänst som universitetsbibliotekarie samt visade äfven varmt intresse för det då började uppförandet af Stockholms nations hus. Dittills hade våra nationssammankomster hållits i oeconomicum vid Dombron, och nationssexorna hade intagits på källarmästaren Österbergs öfre sal vid Västra Ågatan (nu Fyristorget). Flertalet bland nationerna hade då ännu icke egna hus.
⁎
Nationsmedlemmarne voro i allmänhet indelade i seniorer, juniorer och recentiorer, men stockholmarne hade äfven novitier. Dessutom fanns examinandi, som upptagits i nation, men ännu icke aflagt studentexamen, och præliminarister som kommo från enskilda läroverk och befunno sig på en ännu mera underordnad plats.
Vid slutet af vårterminen 1844 utgjordes Stockholms nation af sjuttionio studenter och nio præliminarister. Den talrikaste nationen var då Västmanlands och Dala med etthundratio studenter och ett par examinandi. Östgöta nation hade nittioåtta studenter och två examinandi.
Samma termin bestod Skånska nationen af en inspektor, en kurator och en nationsmedlem som ej ägde särskild befattning. Men under vårterminen 1845 hade nationsmedlemmarnes antal stigit till fyra, bland hvilka grefve Robert De la Gardie, sedermera landshöfding i Östergötland och talman i Andra kammaren. Till denna nation hörde också grefve Gustaf Malcolm Hamilton, som ännu lefver på sin egendom Hedensberg i Västmanland.
»Skånska nationssalen» kallades på skämt den stora stenen i gatläggningen midt på Uppsala torg.
En ganska liten nation, fastän större än den skånska, utgjordes af kalmariterna, ty de räckte blott till dussinet. Gottlands höll sig omkring tjoget, och den nationen var ganska populär. Medlemmarne voro goda sångare samt i allmänhet ganska musikaliska. Deras kurator var under många år magister Arvid Sundberg, hvilken, ehuru född stockholmare och son till konditor Sundberg d. ä. vid Järntorget, talade den kraftigaste gottlandsdialekt. Han var uppfostrad på ön.
På 1840-talet ägde Uppsala mera än en universitetslärare som ägde ett inom vetenskapen berömdt namn. En Israel Hwasser, en Geijer, en Atterbom, en Fries, en Boström, en Carlsson skänkte glans åt akademien.
Mest besökta voro vid medlet af årtiondet Geijers och Atterboms föreläsningar, och i katedern var den förre helt annorlunda än då han tog emot nybakade studenter som kommo på officiell uppvaktning. Som föreläsare var han ej blott den lärde professorn, utan äfven den älskvärde ungdomsledaren, och med andaktsfull uppmärksamhet följde vi hans framställning. Då Geijer i hänförelse öfver sitt ämne grät och slog näfven i katedern, funno vi detta utbrott ingalunda öfverdrifvet eller på något sätt löjligt, utan delade lärarens hänryckning, och hans rörelse väckte vår medkänsla.
Det var ungefär samma förhållande med Atterboms föreläsningar, hvilka då voro i hög grad populära och bevistades af ej blott studenter, utan ock af andra intelligenta Uppsalabor och bland dem ej få fruntimmer, något på den tiden högst ovanligt, att ej säga alldeles obrukligt.
En god del af studenterna hade icke mycken medkänsla för fosforisten Atterbom, och något lifligare deltagande för »Nya skolan» i allmänhet fanns på den tiden icke mera i Uppsala, men högaktning måste vi skänka åt den gamle partichefens framställning af forne motståndare. Det låg oväld i den framställningen, och därför tyckte vi om den lille mannen — han var blott några och femtio år — då han med små fjät trippade upp i katedern i »stora ecclesiasticum» eller då vi mötte honom på Kungsängsgatan, där han bodde i Lindrothska gården, och vi beundrade det stora hufvudet, hvars fromma barnaögon blickade så vänligt under det blonda, något rödaktiga håret som låg i fria lockar öfver den mäktiga pannan.
Den som hade lyckan höra Geijers föreläsningar om vår tids inre samhällsförhållanden och om den ny-europeiska odlingens hufvudskiften samt Atterboms lifliga skildringar af den svenska vitterhetens häfder — sedan utgifna under det gemensamma namnet »Svenska siare och skalder» — bibehåller intrycket ännu i lifvets höst. Det tryckta ordet som sedan bevarat dessa skildringar äger sin uppgift, men kan aldrig fördunkla minnet af det muntliga föredraget.
Till Geijers och Atterboms föreläsningar gick man med fri håg och verkligt nöje, äfven om de ej voro obligatoriska för den examen man förberedde. Annorlunda var det med juristernas inställelse vid professor Lindblads föreläsningar inom juridiska fakulteten, hvilka visserligen röjde mycken juridisk sakkännedom, kanske verklig lärdom, men skämdes bort af omisskännlig orättvisa. Lindblad var också bittert hatad inom studentkåren.
Inom samma fakultet var ej heller Delldén mycket omtyckt, alla kameralisters skräck, men honom hatade man ej. Man dref blott gäck med hans underligheter, och man förstorade dem naturligtvis.
⁎
Till tentamina förberedde man sig ej allenast genom afhörandet af offentliga, kostnadsfria föreläsningar, utan äfven genom att taga betalda kollegier hos docenter och äldre studenter. En bland de mest anlitade s. k. »kollegiehingstarne» var magister J. J. Svartengren, senior i Värmlands nation och som hade äfven en enskild skola, Realgymnasium, samt en alldeles särskild »studentfabrik». Han var en hurtig gammal student och glad umgängesman, men känd för mycken stränghet mot sina enskilda lärjungar. Hans kollegier voro värderade, och så väl på kollegiitimmarna som inom studentvärlden för öfrigt rådde alltid godt förhållande mellan Svartengren och studenterna.
En annan »kollegiehingst» och företrädesvis känd under den benämningen var norrländingen Jakob Carling, född redan på 1700-talet, men ännu 1845 och långt senare, tror jag, i verksamhet. Andra hvad tyskarne skulle kalla »bemooste Häupter» voro Carlings landsman Erik Omberg samt kalmariterne Olof Wennberg och J. D. Elfström.
Först under höstterminen 1846 började katalogen meddela studenternas födelseår och då de tagit studentexamen. En och annan tyckte icke om att hans ålder gjordes bekant, och det sades, att Jonas Bjurzon försäkrat, att han endast af misstag vore född 1810. Nämnde student var en af de mest kända originalerna i den tidens Uppsala, junior i Värmlands nation.
Några riktigt åldriga studenter hade vi icke i Stockholms nation. De äldsta voro medicine kandidat J. L. Engström (Ludvig Normans morbror), född 1812, magister C. F. Wiberg (sedan lektor i Gefle), prästmannen, magister A. Lindberg och docenten C. A. Torén. Alla de tre sist nämnde voro födde 1813. Vid Stockholms nations jubelfest den 30 april 1899 uppvaktades f. d. domprosten, prof. Torén af nationens dåvarande och senare, men i Uppsala vid tillfället närvarande medlemmar, och på oss gamla studenter gjorde det ett högtidligt intryck att år 1899 återse vår gamle bibliotekarie och kurator och finna honom likadan som femtio år förut. Jag kan icke erinra mig, att C. A. Torén någonsin sett annorlunda ut.
⁎
En afton i oktober 1844 höllo stockholmarne sin första nationssexa för den terminen, och då voro nationsmedlemmarne samlade i Österbergs stora sal. Det var en högtidlig afton för oss novitier, synnerligen då vi fingo äran att dricka brorskål kanske äfven med seniorer. Sexmästartjänsten hade då lämnats af Svante Hedin och öfvertagits af Johan Jolin, och minnet af dessa två »stockholmare» lefde sedan i lång tid hos nationen.
Vid bålen dracks den aftonen en af kurator hjärtligt föreslagen skål för en af de unge novitierne, Agnar Pettersson, hvilken på middagen samma dag med egen lifsfara räddat en gosse från att omkomma i forsen nedanför Islandsbron, och räknade vi andra novitier oss detta till heders.
Nationssexorna slutade på den tiden med att källarmästarn Österberg infann sig och höll tal för »sina fina emaljerade bröder», hvilka voro »så gentilt etablerade i sin nation».
Talet var idel vanvett från början till slut, men därpå hade källarmästaren privilegium en gång för alla. Slutligen tog dock Österbergs alkoholism så öfverhand, att han icke kunde ens hålla tal.
Men det var icke blott nationssexor som höllos på Österbergs öfre sal. Äfven för »nationsspex» var den salen ofta använd. Jolin var teaterdirektör, regissör och äfven sufflör.
»Man roade sig på den tiden mycket mera än nu» har jag hört sägas ofta nog under senare tider.
Huru därmed förhåller sig vill jag lämna oafgjordt. Att man äfven då läste, och det ofta nog ganska ihärdigt, torde ej kunna nekas. Men det är ju möjligt, att man för femtio och sextio år sedan tog saken något lättare. Förnämsta skillnaden är dock kanske, att man numera idkar »forcerad» examensläsning i högre grad än förr, och huruvida det är så fördelaktigt torde väl ej vara afgjordt.
⁎
Bland de nya förhållanden som på 1840-talet uppstodo var det i synnerhet skandinavismen och frågan om en studentförening som gjorde sig mest gällande. Men dessa två »frågor» ingrepo på det kraftigaste i studentväsendet och omskapade det till en god del. I stället för att man förut hade sysselsatt sig med mest småsaker och funnit nöje i småstadslifvets tarfliga förhållanden, föga bekymrande sig om de högre och ideellare intressena, erfor Uppsalastudenten på 1840-talet deltagande för helt andra uppgifter och särskildt för höga fosterländska spörsmål.
Af stort inflytande var det första egentliga studenttåget i norden, då Köbenhavns och Lunds studenter kommo på gästbesök till Uppsala. Redan efter skaldemötet i Lund 1829, då Tegnér lagerkrönte Oehlenschläger, hade de nämnda universitetens lärjungar besökt hvarandra, men det gällde blott grannarne vid Sundet. Uppsala studenter hade icke varit med, lika litet som den svenska hufvudstadens folk. Flertalet svenskar hade icke fattats af den hänförelse, med hvilken Själlands och Sydsveriges invånare räckte hvarandra handen. Det gamla nationalhatet mot danskarne hade icke fullständigt utplånats ur uppsvearnes hjärtan. Detta utsläcktes icke förrän vid Uppsalamötet 1843, men de nya vänskapsförhållandena bekräftades i Köbenhavn 1845.
En sådan verkan af några hundra ynglingars svärmeri har man visserligen sedan sökt förringa, och det har påståtts, att hvad som besvors i Odinslund och på Gamla Uppsala högar i juni 1843 icke skulle ha haft något riktigt allvar med sig eller åtminstone icke kunde blifva af någon varaktighet för framtiden. Men hvem kan dock på fullt allvar påstå, att ett väckelserop från ungdomen icke har något att betyda? Hvad de unga tänkte, sjöngo och siade på 1840-talet har icke spårlöst försvunnit, äfven om det icke gjort sig gällande i de former som då sväfvade för de ungas ögon. Mörkt har det kunnat se ut, åtminstone mellan två af Skandinaviens folk, och allra mörkast under senare tider, men utan den varma brödrakärlek som för sex årtionden sedan kännetecknade Nordens bildade ungdom skulle mörkret nu kanske varit ännu omedgörligare. Så tänka åtminstone de gamla som ännu i lifvets höst tro på återupplifvandet af hvad som var deras ungdoms käraste förhoppning och icke misströsta om skandinavismens uppblomstrande ytterligare en gång och då för alltid.
⁎
Många voro de studenter som sökte verka för skandinavismen och studentföreningen. En af de mest bemärkta bland dem var medlemmen af Södermanlands och Nerikes nation August Sohlman, en man som i hela sitt lif blef sin ungdoms ideal trogen och tidigt var varmt intresserad för alla frisinnade och fosterländska rörelser. Han uppträdde vid alla lämpliga tillfällen och talade för dessa stora frågor och han gaf ut en tidning, Studentbladet, som gjordes till deras banérförare. Tidningen började i december 1845 och fortsattes med ett nummer i veckan till slutet af 1846, ständigt vaksam för uppnående af det mål redaktören satt sig före.
Oberoende af dagens politiska spörsmål, sysselsatte sig tidningen med de frågor, som en då icke aflägsen framtid ansågs komma att besvara och som skulle beröra de nationella lifsyttringarna hos oss och andra folk. Den innehöll väl skrifna uppsatser om danska och finska förhållanden, kastade en blick på prästbildningen, undersökte skandinavismens förhållande till tidningspressen och sysselsatte sig, som sagdt, i synnerhet med den föreslagna studentföreningen, hvilken skulle göra studentkåren mera enhetlig och visserligen icke afskaffa nationerna, men bättre än förr sörja för tillfredsställande af ungdomens andliga behof.
För en teater i Uppsala sökte studentbladet äfven verka. På den tiden tillätos icke några teaterföreställningar under terminerna.
Studentbladet var obestridligt en vacker och varm yttring af de åsikter som under 1840-talet bröto sig väg i Uppsala, för de allvarskraf som då uppstodo utan att därför göra intrång på den friskhet och det glada lif som tillhöra det ungdomliga sinnet. Bladet följde också uppmärksamt med den nyare litteraturen, i synnerhet den inhemska, och meddelade ganska många bokanmälningar af intresse.
Under vårterminen 1846 höllos offentliga möten på Gillet och i Gustavianum, där frågan om studentföreningen lifligt och sakrikt dryftades. Bland dem som då uppträdde afhördes med stort intresse docenten Rundgren, nu sedan några och trettio år biskop i Karlstad. I maj nyss nämnda år invigdes Studentföreningen genom en lyckad fest i Linnés gamla trädgård, då Östgöta nations, vid Svartbäcksgatan.
Men huru lefde studenterna för öfrigt, utan afseende på deras mera eller mindre trägna studier och deras offentliga förhållanden?
De lefde tämligen tarfligt, i synnerhet hvad bostaden beträffade. Sällan bestods flera än ett rum. Dubletter ansågos som bevis på öfverflödigt lefnadssätt, och den som ståtade med sådan bostad kallades ofta »Zierbengel», en föraktlig benämning och mera nedsättande än nutidens »Snobb».
Ej sällan förekom dock, att två studenter slogo sig tillsammans om en dublett eller att tre hyrde en tremanslägenhet. Så var förhållandet med mig och två kamrater, som bodde i en sådan lägenhet i Sebells gård vid S:t Persgatan, nedanför Dragarbrunn och nära det illaluktande stadsdiket, där den prydliga Kungsgatan nu går fram.
Huset, af trä naturligtvis, hade till granne i gården det akademiska tryckeriet, som innehades af den inom litteraturen verksamme med. doktor Sven Peter Leffler och hans måg Frans Victor Sebell.
Tre studenter, certim tre, voro vi, men en af oss syntes sällan till. Han låg inne och läste, tog slutligen »graden», som den filosofiska företrädesvis kallades, lät prästviga sig samt afled slutligen som komminister i Jakobs och Johannis församlingar i Stockholm.
Vi två andra voro däremot oskiljaktiga. Kamraten var outtömlig på gamla visor, och af dem föredrog han hvarje afton en ansenling samling för att morgonen därpå låta höra ett nytt förråd. Han tog »hofrätten», vardt en skarp jurist och slutligen en högt värderad ledamot af Högsta domstolen, berömd numismatiker, stor bokälskare, Karl XIII:s riddare med mera sådant, men ännu kan han bjuda på lustiga visor, då han kommer i glada vänners lag.
Sebells gamla gård är för länge sedan nedbrunnen, men ännu lefver kanske en och annan som erinrar sig sitt glada ungdomslif där. Det lifvet fortsatte jag för öfrigt på andra ställen, dels vid Klostergatan, i hörnet af Dragarbrunnsgatan, dels i »Karamanien» (Karmans gård) vid S:t Persgatan, än här, än där.
Hyran för ett enkelt studentrum var vanligtvis ej högre än 20 eller 25 rdr i termin, men väl lägre. Då följde likväl icke någon soffa med de öfriga, ganska sparsamma och tarfliga möblerna, och soffa måste man naturligtvis ha när man »ligger» i Uppsala. Man hyrde därför en soffa hos sadelmakaren Säfström vid Vaksalagatan. Han hade visst hundratals soffor till uthyrning, och hyrespriset var, vill jag minnas, 2 rdr banko i termin för en mycket enkel, att ej säga skral möbel, och därpå förtjänade sadelmakaren så mycket, att hans son, August Säfström, lustspelsförfattaren, sannolikt hade kunnat föra en bekymmerfri tillvaro, äfven om han icke skrifvit och öfversatt så stort antal teaterstycken.
Mathållningen var i allmänhet lika tarflig som bostäderna. Dyrast, utan att därför vara bäst, var nog förtäringen på källare och värdshus, där en biffstek af den gamla, flottiga och tunna sorten, kostade minst 8 sk. banko. Sundare var otvifvelaktigt den mat man erhöll i enskilda familjer, men ofta ytterst dålig i »mathålen» som höllos af gamla änkefruar, som slagit sig ned i Uppsala för att »lefva på studenter». Det var nog en mager kost för de stackars damerna, men otvifvelaktigt ännu magrare för unga matfriska middagsspisare. För 10 rdr rgs i månaden kunde man få middagsinackordering i enskildt hus, men fet blef man icke af den matordningen.
Vid fullständig inackordering med både mat och husrum åt man naturligtvis äfven aftonmålet hemma, åtminstone ofta nog, fastän det kunde hända, att man äfven då fann trefligare att i gladt kamratsällskap »sexa» på någon källare och därefter förnöta en eller annan timme, många timmar äfven, vid punschglaset. Stor och allmän var nykterheten just icke, men kanske ej heller motsatsen.
Tre voro de förnämsta källrarne, väl flere, ej färre. Först och främst hade vi Scylla vid Drottninggatan, ett farligt skär, svårt att komma förbi, i synnerhet på aftonkvisten, då glada lockelser lågo i luften. Källaren hade fått sitt namn efter värden där, källarmästaren Schylander.
Snedt emot, i ett annat hörn af Drottninggatan och Trädgårdsgatan, låg Sundbergs källare, som naturligtvis, till följd af grannskapet med Scylla, benämndes Charybdis. Där är nu Gästis, Svanfeldts förträffliga gästhus. På den tid hvarom nu är fråga, låg gästgifvaregården på Drottninggatans andra sida, i hörnet af Nedre Slottsgatan och ofvanför Scylla, hvilken senare nu för länge sedan alldeles försvunnit.
Under en god del af 1840-talet utgjordes Scyllas förnämsta dragningskraft af Ulla, alltid kallad »Schylanders Ulla», hvilken förde spiran i källarens öfre våning, ganska vacker och mycket populär bland studenterna.
Men förutom de nu anförda källrarna, fanns det förnäma Gillet, hvilket dock icke betraktades som vanlig källare, utan mera som sällskapslokal och finare klubb, mest besökt af professorer, samt det allt annat än fint och förnämt utrustade Lamby’s, en länge känd nattkrog, och Äpplet, Österbergs här förut omnämnda källare, liksom Löfvens, d. v. s. källarmästar Löfs värdshuslägenhet vid torget, som hade ett godt namn om sig och, om man af nyss anförda skäl undantager Gillet, måste räknas till de tre förnämsta källrarna.
Kaféerna eller schweizerierna, som dessa punschkrogar, såväl i Stockholm som i Uppsala, då kallades, voro ej synnerligt många, men de som funnos voro ganska besökta. De förnämsta voro Åkerstens vid torget, i hörnet af Svartbäcksgatan, och Norbergs, f. d. Schucani’s, vid Drottninggatan, vägg i vägg med Scylla. Samma Norberg hade ett annat schweizeri vid ån nedanför Islandsbron och det kallades Fördärfvet, men tog sedan namn dels af Strömparterren, dels af Flustret, under det att »Fördärfvet» blef benämningen på ett värdshus med kägelbana som uppstod längre ned, på motsatta sidan af ån.
Midt emot Norbergs schweizeri vid Drottninggatan låg ett litet krypin som också tillhandahöll åtskilliga förfriskningar på hvilka där var liflig omsättning, men hade sin förnämsta märkvärdighet genom den besynnerliga varelse som utgjorde värden på stället och hvilken ensam bestridde uppassningen. Hans namn var Aron Fors, men hans utseende, klädsel och sätt att vara kunde i lika hög grad göra skäl för ett fruntimmersnamn. Han var alltid klädd i en tämligen lång, svart sammetsblus, som sammanhölls omkring lifvet af ett skärp med förgylldt spänne och föll i rika veck öfver ett par hvita mamelucker med hvita bomullsstrumpor och blankläderskor, men kring halsen var urringad och till en del dold under en sidenduk, som pryddes af en stor guld- eller mässingsbrosch. Håret var upplagdt i väl friserade lockar. Rösten var hög och pipig samt liknade mycket ett gammalt fruntimmers.
Det var, som sagdt, en underlig företeelse, föga behaglig att skåda, men som ansågs höra till Uppsala märkvärdigheter och togs i betraktande af alla främlingar som besökte staden.
⁎
Men så kom våren och därmed studentlifvets gladaste tid, år efter år. Då blef det lif och rörelse i det fria, och middagspromenaderna på Ågatorna visade Uppsala »beau monde» i hela dess glans. Då svärmade ungdomen och då togo sig äfven de gamla någon ledighet. På promenaden såg man ej blott lille Schröder, hvilken aldrig var någon sällsynt företeelse, utan äfven Fahlcrantz och den åldrige Thorsander, domprosten, till och med Boström, ej för vacker att se på, samt den fine Böttiger i prydlig slängkappa och docenten Ribbing, vermländingarnes kurator, i ridstöflar och klatschande med ridspöet.
Den där långe, unge mannen i den ljusgrå, fotsida öfverrocken och med gråa hatten är Gunnar Wennerberg. Han bor där uppe i frontespisen vid Östra Ågatan och skall promoveras till filosofie magister nu i termin (våren 1845), anses som enstöring, men de, som närmare känna honom, påstå honom vara en glad karl i slutet sällskap, mycket musikalisk, till och med tonsättare, samt lyckad skald.
Det var just på den tiden, vill jag minnas, som man först hörde talas om juvenalerna, ehuruväl det fria sällskapet med det namnet nog hade funnits sedan några år förut. I själfva verket hade juvenalernas ystra fröjder icke något större inflytande på studentlifvet i allmänhet. De roade sig sins emellan och brydde sig föga om den yttre världen, knappt om skandinavismen och studentföreningen. I deras slutna krets funnos kanske rikare ungdomsfröjder än vanligtvis i motsvarande sällskap, men kretsen blef blott en mycket liten del af den stora studentskaran. Wennerberg själf uppgaf den ha utgjorts af fyrtio, när sammankomsterna voro som talrikast besökta, men att det antalet sedan sjönk till femton. Utan Wennerbergs snillrika personlighet och Gluntarnes genialiska uppfattning af studentlifvet hade juvenalerna sannolikt icke länge blifvit hågkomna.
I medlet af 1840-talet kände man ej ännu till Gluntarne, men de kommo till världen under åren 1847—50, och det var först efter den tiden som de blefvo allmännare kända. Allmänna sången var dock klart klingande långt förut, och det namn, som, ännu på fyrtiotalet, kom Haeffner, den försvenskade tysken, så oförbehållsamt till del såsom den hvilken kallade till lif studentsången i Uppsala var otvifvelaktigt väl förtjänt och förringar ingalunda den ära som måste tillkomma äfven hans lärjunge Nordblom, som efter honom var director musices i ungdomsstaden och hvars dotter, Hanna Nordblom, sedan gift med tonsättaren Ölander, var en utmärkt sångerska.
Bland sånganförarne har Uppsala haft lyckan att finna utmärkta musikaliska förmågor och med särskildt för studentsångens ledning förträffliga egenskaper, och detta redan från den tid, då orientalisten O. F. Tullberg, på 1820-talet, anförde sången samt i synnerhet ifrån 1830-talet, då C. O. J. Laurin var anförare, den unge gottländingen, som satte musiken till Nicanders »Mitt lif är en våg» och andra intagande sånger. Oscar Meijerberg, Gunnar Wennerberg, Oscar Arpi och Ivar Hedenblad ha ytterligare höjt Uppsalasången.
Det var i synnerhet på 1840-talet samt kanske synnerligen från 1845, som studentkonserterna började väcka förtjusning, vare sig att de gåfvos i Uppsala eller i Stockholm. Af ej ringa betydelse var också Uppsalasången på studentmötet i Köbenhavn 1845, och jag erinrar mig hvilken hänförelse väcktes af repetitionerna som gåfvos på Gustavianum.
Det var också under det årtiondet som Carolina Rediviva, den då nye biblioteksbyggnaden, upplät sin ofullbordade högtidssal i öfre våningen till de musikfester som ännu mera höjde Uppsalasångens stora anseende, och det var i den stora monumentala trappan som förde ned från salen som denna sång väckte intryck af högre värde än hvad väl någon annan körsång mäktat åstadkomma. Den trappan finns icke mera, enär hela byggnaden måste slutligen användas till sitt egentliga ändamål, bokskatternas förvarande, men den som någon gång hörde studentsången klinga i Redivivas stora trappa, och det är ej så ofantligt länge sedan, glömmer det aldrig.
⁎
Redan tidigt på våren började man tänka på pingstkonserterna, och innan de kunde sprida ytterligare glädje i vårsolens glans hade man åtskilligt annat att stöka med, icke blott tentamina och examina, utan äfven den stora särskilda vårfesten som sedan långliga tider firats på valborgsmässaftonen, men började få en farlig medtäflare i dagen därefter.
En och annan utklädnad hade visserligen förekommit på 1 maj, åtminstone 1842 samt ännu mera 1843, men någon allmän majkarneval kände man ej till förr än 1845, hvars majfest bildade epok, kan man säga, i uppsalastudenternas fester. Redan under flera veckor förut arbetades på förberedelserna, och den sista april foro två vördnadsbjudande förnämiteter ut från Upplands nationshus. De åkte i en stor gammalmodig kaross, som drogs af fyra, blomstersirade hvita hästar, hvilkas främsta par styrdes af en spannridare. På vagnens sidor höllo sig fyra betjänter i granna livréer. En likadant utstyrd betjänt stod bakpå och framför spannet red en ståtlig förridare.
De förnäme herrarna inne i vagnen voro insvepta i tjocka vargskinnspälsar och höllo i händerna stora notifikationskort med röda kanter. Dessa kort aflämnades vid alla nationssalar, liksom hos universitetets rektor, landshöfdingen, borgmästaren m. fl.
På dessa kort tillkännagafs, att »Naturens högst betrodde man, landshöfdingen öfver snöregionen, en af de fyra i Svenska årstidernas samfund, kommendören af Gyllene vargskinnspälsen, riddaren och kommendören af Svarta botforen med stora skaftet, o. s. v., o. s. v., herr Förre Kalle Vinter, stilla borttynade efter en tärande vårsol den sista april 1845 i en ålder af fem månader och tjugunio dagar. S. B. U. Fredmans Epistel n:o 39.»
Författaren eller åtminstone den förnämsta medarbetaren i detta kort var studenten af Upplands nation Daniel Hwasser, brorson till professor Israel. Han var känd som utmärkt tenorsångare och kvick skämtare. Tusentals anekdoter om honom voro kända bland studenterna, isynnerhet om hans icke alltid så vördnadsfulla, men städse roliga förhållande till farbrodern och dennes svaghet för den lustige spektakelmakaren. Daniel Hwasser blef sedan kungl. teaterns sekreterare med titel af hofkamrer. Han afled 1871.
Den 1 maj infann sig, och nationerna drogo i brokigt karnevalsvimmel utåt Eklundshof, det lilla värdshuset vid den stora slätten som gemenligen benämndes Polacksbacken, där Lifregementets dragoner och Upplands regemente i lång tid haft sina vapenöfningar och där studenterna, i synnerhet från och med nu i fråga varande majdag, firat så många glada fester. Eklundshof kallades äfven helt enkelt Hofvet. Dess förste värd var hoflakejen Eklund från Stockholm.
Hvarje nation sökte att i sina karnevalsupptåg inlägga något karaktäristiskt och egendomligt för hemortens seder och bruk. Stockholmarne hade en mycket brokig karneval, som i en stor samling hufvudstadstyper syftade på fädernestadens egna förhållanden, men läto också fantasien få fritt spelrum, äfven däruti äkta stockholmskt. Och matrosen och kanoniären med hvar sin nätta stockholmsjungfru i den då brukliga koketta schaletten på hufvudet, vaktmästaren och handtlangaren m. fl. voro äkta stockholmstyper och bidrogo till en hel kulturskildring, såsom alla herrar och damer, hvilka infunnit sig från Gustaf III:s hof, visserligen fantasifigurer, men också fullt stockholmska, erinrande om den tid som var ej längre aflägsen från 1845 än hvad adertonhundratalets slut var från nämnda år.
Största uppseendet bland stockholmarne och kanske i hela karnevalen väckte doktor Dulcamara som framställdes af Johan Jolin, den från vår nationssal värderade klubbmästaren, diktaren, vissångaren och förste skådespelaren, hvilken 1844 hade för sitt första större skaldestycke »Borgruinen», erhållit Bergfalkska priset samt året därpå fick Svenska akademiens andra pris för kvädet »Fjällbruden». Vårterminen 1845 skulle han taga kameralexamen, då majfesten kom emellan och skapade en afgörande punkt i hans lif, som sedan blef teaterförfattarens och romanskrifvarens samt skådespelarens.
Öfver allt på slätten var uppsluppet lif, långt drifven ysterhet, men med älskvärd sinnesstämning. Slutligen samlades flertalet i den stora, festligt upplysta rotundan. Gas hade vi icke, ännu mindre elektriskt ljus, endast färgade oljelampor, men ljust var det i de ungas sinne. Och magister Arvid Sundberg, ordförande kurator, stod upp och talade varma och manliga ord samt fäste sig i synnerhet vid det glädjande förhållande, att studenterna mangrannare än förr, förenat sig till gemensamt firande af vårens förhoppningsfulla högtid. Han manade att ytterligare arbeta på studentkårens enhet. Med all aktning, sade talaren, för nationsinrättningarnas moraliskt betydelsefulla kraft, kunde de likväl ej bestå profvet som vetenskapliga anstalter. Fackföreningar skulle bringa lärare och lärjungar i närmare beröring med hvarandra och i den studerande ungdomens sinnen ingjuta friskt och sannt vetenskapligt lif och intresse.
Detta yttrades, märkligt nog, redan 1845, och det bekräftades vid samma tillfälle af docenten (poeseos romanæ) P. J. Peterson, en bland de mest omtyckte universitetslärarne, hvilken föreslog en skål för studentkåren och i klingande vers manade till enig anda.
Det var således i mera än ett afseende som första maj 1845 var en märklig festdag, och om dess betydelse icke då stod klar för alla deltagarne, så är den nu, då man kanske blickar tillbaka på den aflägsna tiden, ingalunda otydlig.
⁎
Så kom magisterpromotionen och firades med lust och gamman. Mångfaldiga gånger hade försports, att den ceremonien vore ej blott öfverflödig och löjlig, utan äfven rent af skadlig samt därför borde afskaffas, men vid hvarje treårsskede upprepades den dock, och både de promoverade och alla studenterna samt för öfrigt hela allmänheten, så väl i Uppsala som den hvilken anlände från Stockholm, hade utomordentligt roligt i Botaniska trädgården och på Gillebalen eller i den till danssal anordnade öfre Carolina-salen, hvarefter de smäktande serenadtonerna här och där i staden tolkade ungdomslustens och ungdomssvärmeriets städse lifaktiga tillvaro i studenternas led.
Promotionen 1845 var till och med gladare och innehållsrikare än flertalet af sina föregångare. Strax därpå följde färden till Köbenhavn, hvilken visst icke heller blef utan inflytande på det uppsvenska studentlifvet. Hösten därefter syntes kronprinsen Karl och prins Gustaf bland den studerande ungdomen, bevistade föreläsningarna, i synnerhet Geijers och Atterboms, deltogo i sångarfesterna och njöto af studentnöjena. Deras närvaro blef dock icke af någon särskild inverkan, om ej att bjudningarna till »slottet», d. v. s. till landshöfdingens sällskapskrets, utvidgades något.
På det stora hela hade dessa bjudningar dock aldrig och ej ens under prinsarnes närvaro i Uppsala haft något egentligt märkbart inflytande på studentlifvet, ehuru de kanske voro ej så litet eftersträfvade. Af vida större inverkan på hela Uppsalalifvet var landshöfding Robert von Kraemers med framgång krönta sträfvanden för Uppsalas inre och yttre förkofran. Magisterns och Gluntens mot slutet af årtiondet uttryckta åsikt: »Kors hvad den Kraemer är bra för staden!» utgjorde redan många år förut den allmänna meningen. Detta lofordande af att »han bygger broar och planterar trän» var ett erkännande från hela allmänhetens sida för alla dessa alléer, broar, käer och anläggningar af mångfaldigt slag som för sin tillvaro hade att tacka denne höfding, så rik på vilja och förmåga.
Lika välvillig var också landshöfdingens älskvärda familj, men denna välvilja kunde af lätt begripliga skäl icke utöfva stort inflytande på studentlifvet i allmänhet. Detta hade, såsom här ofvan visats, till stor del frigjort sig från den forna råheten samt till och med åstadkommit ett bättre förhållande mellan studenter och arbetare eller gesäller, som det då hette. Den gamla fiendskapen mellan dessa samhällsklasser var dock icke ännu helt och hållet undanröjd, och på 1840-talet föreföllo nog slagsmål då och då, som kunde erinra om forna tiders plumpa seder. Förhållandena i allmänhet voro dock betydligt förbättrade, utan att detta kunde tillskrifvas inflytandet från de få familjer hvilka, med »slottet» i spetsen, upptagit studenter i sin sällskapskrets.
Vanligtvis voro studenterna öfverlämnade åt sig själfva, och på dem själfva berodde det om de skulle sluta sig till de nya, ideella rörelser hvilka, såsom här ofvan omnämnts, uppstått inom universitetslifvet eller om de skulle kanske återgå till de gamla förströelserna och inlåta sig i slagsmål med smeden Hjorts gesäller vid Dragarbrunnsgatan, måhända, i bästa fall, tillbringa sina aftnar med att vid punschglaset hos Åkerstens höra på Johan Nyboms tal på vers och prosa mot våra arffiender ryssarne. En skald var Nybom. Det är obestridligt, men ej var hans sällskap just det bästa man kunde välja.
Spel förekom i vissa studentkretsar, men högst sällan i någon större utsträckning eller af vådligare beskaffenhet. Någon gång hörde man talas om en »slagning», då olika föremål spelades bort, till och med en liten häst. De som deltogo i sådana slagningar räknades dock aldrig till de stadigare studenterna.
⁎
Emellertid gick man hvarje vår, äfven då första maj firats så grundligt som 1845 och då man höll på med förberedelserna till Köbenhavnsfärden, också i hvardagslag ut till »Hofvet», såvida man ej stannade på ångbåten vid Islandsbron och sexade hos fru Roos, kaptenens fru, hvilken var högt aktad af studenterna, något som nog också var fallet med kaptenen själf.
Kägelslagning, i synnerhet på Fördärfvet och Hofvet, var nästan den enda idrott som på den tiden idkades. Ett par kägelresande ynglingar, till det yttre närmast liknande stockholmska »hamnbusar», voro städse till hands. De benämndes Gasslander och Slinken samt tillhörde egentligen den stora skaran af borstis som passade upp på studenterna och besörjde tidigt på morgnarne väckandet af de flitige, hvilka visste, att morgonstund har guld i mun. Väckningsbestyret sköttes för öfrigt af stadens brandvakter, hvilka i sin egentliga tjänsteutöfning ofta voro utsatta för ganska närgångna studentputs, men sällan vågade beifra sådant, ej ens då de själfva knepos i saxen.
⁎
En särskildt glad tid under studentåren, var beväringsexercisen, hvilken då ännu ägde rum i Botaniska trädgården, ej den gamla Linnéska vid Svartbäcksgatan, då Östgöta nations, utan den nya bakom slottet. Vi lågo icke i läger, utan bodde i våra vanliga kvarter i staden, och vi exercerade i våra vanliga kläder. Till parad begagnades svart frack med svart bantler och patronkök samt hvita benkläder, hvilket icke tog sig illa ut i trupp. Den hvita mössan, som kommit i bruk vid studenttåget till Köbenhavn 1845, hade ej ännu 1846 antagits af studentbeväringen, utan nyttjade vi i parad vanlig svart cylinderhatt med svenska kokarden. Korporalernas utmärkelsetecken utgjordes af hvita epåletter, och sådana buros också af den till pastor utsedde exercitanten, men med svart kors på den hvita grunden samt af klockaren, men med en broderad lyra.
Klockan sex hvarje morgon var uppställning i Odinslund, då kårens klockare, som 1846 var F. Wretman (sedan fil. dr. och myntproberare), tog upp psalmen och pastorn, grefve Axel Oxenstjerna, (sedan kabinettskammarherre) läste bön, hvarefter marschen anträddes till trädgården.
Befälet utgjordes af kapten C. G. Nyberg (sedan postmästare i Strömstad), löjtnanterna V. Almqvist och frih. H. V. K. von Düben. Almqvist blef landshöfding i Västerbotten. Men den populäraste af befälet var fanjunkaren Kjelldal, en gemytlig hedersman, som under rasterna gärna följde med till marketentarståndet. För öfrigt rådde i allt det bästa förhållande mellan befäl och trupp.
⁎
Exercistiden var i smått en bild af studentlifvet i stort, en visserligen icke fläckfri tafla — dryckeslagen hvarje natt mellan kroppsöfningarna hvarje dag utgjorde otvifvelaktigt icke något tillfredsställande prof på en bildad ungdoms sedliga halt — men exercitanterna gåfvo i hela sitt uppträdande en föreställning om hvad som då och väl äfven senare utmärkt en sann student, med ungdomens brist på stadgad eftertanke, men ock med dess svällande lifslust, dess ohäjdade glädje och dess ljusa blick på lifvet. Den tiden blef för de allra flesta bland oss ett oförgätligt minne, och om vi också icke tänkte mycket öfver hvad som dock låg på botten af exercisen, fosterlandets försvar, kan man likväl vara öfvertygad, att de unga studentbeväringarna visst icke skulle ha ryggat tillbaka, om de kallats att deltaga i skyddandet af fädernejorden.