En gammal stockholmares minnen/Del 1/Tidningar och sällskapslif
TIDNINGAR OCH SÄLLSKAPSLIF.
För femtio år sedan brunno ännu endast få gaslågor i Stockholm — före slutet af 1853 inga enda — och man hämtade ännu sitt dricksvatten ur stadens många förgiftningsbrunnar. Man nöjde sig med dålig stenläggning på de smutsiga vägar som hade namn af gator. Blott få af dessa hade trottoarer, den då senaste tidens uppfinningar. Något dugligt eldsläckningsredskap kände man ej till. Samfärdsmedlen voro få och dåliga.
Men hvad man hade det var tidningar, boklådor och teatrar, förevisningar af många slag, nöjen af ännu flera, ett gladt och rörligt hufvudstadslif, med sällskap af olika beskaffenhet, offentliga och enskilda, många värdshus och förfriskningsställen.
Tidningarna vore ej så många som nu, ej heller så betydande, men nog gjorde de väsen af sig, och grälet dem emellan var vida högljuddare än nu, mycket gröfre också, mera obehagligt. De stora tidningarna voro jämförelsevis anständiga, men de som ej kommo ut mer än en eller två gånger i veckan gjorde sig ej blott skyldiga till ett plumpt och ohyfsadt språk, utan tvekade ej heller att taga heder och ära af personer som ansågos vara deras fiender eller blott gjort sig på något sätt misshagliga eller — som dessa om medlen aldrig nogräknade legohjon smutskastade, emedan de blifvit hyrda därtill. I skandalbladens tjänst visade sig flere enskilda personer mycket verksamma.
Det var i synnerhet två Stockholmstidningar som gingo långt i skamligt uppträdande, och de voro Söndagsbladet och Folkets röst, det förra redigeradt af f. d. handelsbokhållaren Edvard Sjöberg, det senare af hofrättsnotarien Frans Sjöberg, icke i släkt med hvarandra.
Folkets rösts redaktör var en intelligent och talangfull man, under det Söndagsbladets var inskränkt och talanglös, men bägge stodo på samma trappsteg i skandalös oförskämdhet. Frans Sjöberg umgicks, åtminstone i början af sin offentliga bana, i bildade och hederliga kretsar, under det Edvard Sjöberg aldrig sågs tillsammans med hyggligt folk. Så var Frans Sjöberg länge en omtyckt, aldrig svikande deltagare i de vid slutet af 1840-talet verkligen fina och af aktningsvärda, om ock nöjeslystna personer eftersökta balerna på Djurgårdsbrunn, där Edvard Sjöberg aldrig skulle ha fått tillträde, ifall han sökt det.
Det kom dock en tid, då hyggligt folk ej längre ville sällskapa med Frans Sjöberg heller, hvilket sannolikt gjorde denne hätskare och hvässte hans penna mot samhället.
De två tidningarna lågo i ständig fejd med hvarandra och öfveröste hvarandra med de skändligaste okvädingsord. Det var endast mot Lars Hierta och mot Aftonbladet i allmänhet som de voro vänner och bundsförvanter. Deras skymford sins emellan kunde öfverträffas endast af deras lika gemena som ihärdiga angrepp på Hiertas person, familjeförhållanden och enskilda företag. Den af honom grundade stearinljusfabriken hånades oförsynt.
Det var i synnerhet efter den »Almqvistska katastrofen» som de två bladen öfverföllo Hierta med hänsynslös och omotiverad förbittring. Åt de teckningar som illustrerade angreppen måste man dock draga på munnen, ty de voro, åtminstone delvis, om ock grofva, ganska lustiga, och bland andra erinrar jag mig en teckning, af, som jag vill minnas, den ganska kvicke, men föga hänsynsfulle trägravören Gustaf Wahlbom, hvilken framställer hin håle dragande af med Almqvist, under det Hierta skyndar efter utropande: »Söta bror fan, låt mig få igen min präst!»
Den misstanke som väl icke utan skäl hos nästan hela allmänheten uppstått mot Almqvists förhållande till v. Scheven och som den misstänkte genom sin flykt gifvit ytterligare näring, var ock ganska obehaglig för Hierta, enär Almqvist stått i så nära förhållande till Aftonbladet, utan att Hierta därför kunde på något sätt kännas skyldig att svara för Almqvists uppförande.
Emellertid var Hierta mycket obehagligt berörd af »katastrofen», och jag erinrar mig, huru jag på besök hos en af mina bekanta, hvilken bodde på Barnängen, där Hierta då också hade både fabrik och bostad och hvilken plats därför af skandalpressen kallades Svältängen, hörde Hierta, som infann sig hos min värd, yttra sig ganska bekymmersamt om de rykten som voro i omlopp och till hvilka Hierta icke ville sätta någon tillit. Äfven med fast öfvertygelse, att Almqvist med skäl kunde misstänkas i denna sak, och det har ännu aldrig motbevisats, måste hvarje opartisk person erfara medkänsla för Hierta, hvilken för att Almqvist varit (likväl föga verksam) medarbetare i Aftonbladet gjordes till föremål för de hätskaste anfall.
Under dagarne efter Almqvists flykt talade man icke om annat i hela Stockholm, och det var först tre veckor därefter som luftseglaren Tardini kunde inom allmänhetens uppmärksamhet täfla med den olyckligt ryktbare författaren. Nämnde Tardini gick, efter ett misslyckadt försök, upp med sin ballong först från Djurgårds-Tivoli och sedan från Humlegården. Hvad som i synnerhet gjorde hans luftfärd intressant var att han hade till passagerare på resan grefve Per Ambjörn Sparre, känd mekaniker och uppfinnare. Det var i början af juli 1851, och grefve Sparre följde med två gånger.
Denne Per Ambjörn Sparre gjorde sig bekant för flere sinnrika uppfinningar, men i synnerhet för tillverkning af bankosedlar, hvilket han gjorde så utomordentligt skickligt, att de af honom utförda sedlarna omöjligt kunde skiljas från verkliga. Grefve Sparre lät mig en gång, 1851 eller 1852, se en bunt sedlar på två riksdaler banko af den då vanliga blå sorten, och bunten bestod af såväl äkta som eftergjorda. Dolde man med handen sedlarnas ena kortsida, där Sparre på sina sedlar anbragt sitt namn, märktes ej ringaste skillnad.
Såsom ett slags belöning eller hvad man må kalla det sattes Sparre till förvaltare, efter professor Jonas Bagge, af riksbankens pappersbruk vid Tumba, men den tjugufyra år gamle mekanikern stannade ej länge på den platsen, hvilken öfverlämnades till docenten J. L. Samzelius.
Grefve Sparre begaf sig till utlandet och slog sig ned i Paris, där han visst ännu lefver, nu några och sjuttio år. Tardini föll med sin ballong ned i Öresund och drunknade. De som visserligen kunde taga sig vatten öfver hufvudet, men icke så lätt drunknade, voro de ofvan nämnda skandaltidningarna, hvilka ville anses som mycket frisinnade, under det en annan tidning blef ansedd som skandaltidning just för att den var frisinnad. Det var Demokraten, som jag i en annan bok, Tidsbilder ur Stockholmslifvet (1895) närmare skildrat.
⁎
Hiertas försäljning af Aftonbladet, hvilket blef en länge väntad verklighet under senare delen af 1851, tillhör den svenska pressens historia och ingår föga i de då ungas minnen. Magister C. F. Bergstedt, hvilken med början af 1852 öfvertog tidningens ledning, var föga omtyckt af ungdomen. Hans mycket omtalade uppsats i Tidskrift för litteratur 1851 Om den usla litteraturen ansågs åtminstone öfverdrifven, och man förvånades öfver att författaren ansett sig kunna skrifva ned påståenden som följande:
»Det finnes blad i våra allmänt lästa romaner, t. ex. Familjen Falkensvärd af professor Palmblad och Ett rykte af fru Emilie Carlén, som höra till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.»
Fru Carlén tog sig, så vidt jag minnes rätt, icke synnerligt nära af anklagelsen, men den som blef i hög grad öfverraskad var professor Palmblad, hvilken då sysslade som bäst med att i sin konservativa politiska tidning Tiden skydda samhället mot hvad han ansåg vara fräcka försök att komma det på fall.
Hvarken Bergstedt eller Palmblad hade ungdomens förtroende, och i något större mått skänktes det väl ej heller åt då varande öfverstelöjtnanten J. A. Hazelius, hvilken på detta samma år 1851, då så mycket märkligt tilldrog sig i himmel och på jord — t. ex. en total solförmörkelse — öfvertog ledningen af den nya, fastän på Dagligt Allehandas grund uppväxta Svenska tidningen, som skulle blifva ett »bestående organ för det förmedlande tänkesättet».
Af dem som ville företrädesvis anses frisinnade betraktades Hazelius som allt för grå, men var dock i själfva verket själfständig och orädd, aldrig tvekande att oförskräckt uttala sin mening och försvara sina åsikter, äfven om han skulle vara ensam om dem.
Lustigt var onekligen att höra, huru man från ett annat håll betraktade den höge militärens ingripande i dagsprässen.
— Hazelius fördärfvar ju sin framtid! — utropade man, beklagande hans »ungdomliga öfverilning».
Det är dock att märka, det mannen då var några och femtio år samt redan länge öfverstlöjtnant. Han blef ock, ej långt därefter, öfverste och chef för topografiska kåren samt, ett årtionde efter att han kastade sig in på tidningsområdet, generalmajor. Dessutom hade han långt förut skrifvit i tidningarna, synnerligen i Post- och inrikes.
Till den tidens betydande publicister, bland hvilka första rummet måste tillerkännas L. J. Hierta, hörde också Wilhelm Fredrik Dalman, riddarhuskanslist och enskild sakförare, men förnämligast redaktör af Dagligt Allehanda och den därmed förenade, på J. A. Walldéns förlag utgifna Aftonposten, som dock upphörde redan 1850, då äfven Dagligt Allehanda försåldes. Nämnda tidning hade redan några år förut öfvergått i andra händer och utgafs af Elof Lindman till i februari 1849, då Lindman öfvergaf Sverige, och Dalman fann sig nödsakad att återtaga redaktionen. Men 1850 lämnade han oåterkalleligt Dagligt Allehanda, som då försåldes till ägarne af tidningen Bore, hvilken dock efter ett par år upphörde.
⁎
Någon synnerligt stor skillnad mellan sällskapslifvet på 1830- och 1850-talet fanns väl icke. Man roade sig rätt tappert under dessa årtionden, liksom under det mellanliggande 1840-talet. Vanligtvis invigdes året med den stora bal, som Stockholms borgerskap gaf på börsen. År 1850 var den balen särdeles lysande och den kungliga familjen hade ej underlåtit att infinna sig. Det sades, att deltagarnes antal skall ha uppgått till nära 800. Toaletterna voro både dyrbara och smakfulla, ej minst de som utmärkte »Skeppsbroadelns» damer. Men man förvånade sig öfver, att icke de som hade rätt därtill infunno sig i riddarordnarnes kommendörsdräkter, hvarpå man förut lär ha sett exempel.
Balen öppnades af kronprinsen, hertig Carl, som förde fru Arfvedson, född Ashhurst från Philadelphia. Prins Gustaf dansade med sidenfabrikören Casparssons fru, född Scharp; prins Oscar med handlanden Anders Bergs fru. De damerna blefvo naturligtvis mycket på modet och mycket afundade. Prinsessan Eugenie lät sig föras af grosshandlaren John Moll.
På den lysande börsbalen, där, som det hette, Stockholms borgerskap mottog besök af de kungliga, följde den ena präktiga tillställningen efter den andra, och i flertalet af dem deltogo äfven många bland småborgarne, men allra mest kanske de då blomstrande ordenssamfunden.
Publika baler voro ej heller sällsynta. Dansören vid kungl. teatern och simläraren hos »Norstedts» F. A. Gjörcke samt f. d. viktualihandlanden C. G. A. Wallman voro outtröttlige tillställare af offentliga nöjen, den förre i synnerhet genom maskerad-redouter och danssoaréer i Kirsteinska huset och i De la Croix’ hus vid Brunkeberg, den senare genom baler och andra förlustelser på Mosebacke samt en kosmorama med lyckans stjärna i d’Unckerska huset, 43 och 45 Mäster Samuels gränd, och dessutom folknöjen genom utflykter sommartiden till Norsborg vid Mälaren, där dans anställdes, och till folkmarknaderna i Vesterås. Gjörcke ställde också till »årsbaler» med sexa för de fyra stånden à 1 rdr 32 sk. banko person.
Fyrverkerierna i Humlegården voro mycket besökta äfven under den oblidare årstiden, och fyrverkaren Amici från Rom afbrände sådana i mars. Den enda regelbundna ingången till Humlegården var då genom järngrindarne åt Stora Humlegårdsgatan, midt emot makarna Carléns bostad och Herman Bjurstens balkong. Afgiften var 2 sk. bko person. Men genom »plankbiljett», ett från den tiden gängse uttryck, kunde man bereda sig tillträde alldeles kostnadsfritt från Gröna gatan, officiellt benämnd Norra Humlegårdsgatan, nu Karlavägen, och det inträdet till fyrverkerierna och andra folkförlustelser i Humlegården anlitades flitigt af stadens gatpojkar samt äfven af fullväxta personer på det gamla Ladugårdslandet. Sedan den tiden har ett halft århundrade förflutit, men skillnaden i lokalen och sedvanorna är så stor, att man skulle vilja föreställa sig ett par hundra år.
⁎
Större öfverensstämmelse mellan förr och nu ägde rum i nöjen af högre art och i synnerhet på det musikaliska området. Konserterna på Riddarhuset och i De la Croix’ salong voro ofta af utmärkt beskaffenhet. De kvartett-soaréer som gåfvos af Randel, d’Aubert, Meyer och Sack voro lifligt eftersökta. Men den sistnämnda af dessa fyra, Theodor Sack, bröt sin arm och kunde ej mera traktera sin violoncell, blef vinagent, förtjänade pengar och var förlorad för konsten. Han var, liksom Meyer, hamburgare, men kom vid några och tjugu år till Stockholm och anställdes i hofkapellet samt gifte sig med Hedda Berwald, hofkapellmästarens dotter och syster till Julie, friherrinnan Åkerhielm. Under sina senaste år hade Sack sin bostad i Wien, där han afled 1897.
D’Aubert lär egentligen ha hetat Daubert och var från Braunschweig. Randel var äkta svensk, från Ramdala i Blekinge. Han kom in i hofkapellet redan 1828.
Musiken var för öfrigt mycket idkad äfven i enskilda kretsar, och många familjer voro företrädesvis kända som musikaliska. Ibland dem var kungl. sekreter Dalmans hem, dit framstående musikidkare alltid inbjödos, äfven hit ankomna främlingar, i synnerhet de som kommo med redan världsbekanta namn, men också de som ännu icke hade något namn, fastän de befunnos vara sanna konstnärer. I det Dalmanska huset funno de ej sällan den uppmuntran som grundade deras framtida betydenhet. Den som redan från sin tidigaste ungdom fann stöd där var vår utmärkta sångerska mamsell Louise Michal, sedan fru Michaeli, hvilken hos Wilhelm Dalman och hans hustru, född Sjöborg, rönte lifligt erkännande och varmt intresse.
I musikaliska hem intog sången ännu främsta rummet, ehuru pianot sökte göra sig allt mera förhärskande. Soli och duetter af människoröster stämdes ännu gärna upp, men på det vokala området började kvartetten dock allt mera taga öfverhand, och på sommarställena i hufvudstadens grannskap, mest kanske på det friluftsglada Gröndal, där mycken ungdom fanns, aflöste den ena kvartetten den andra till långt på natten, och äfven på vintersamkvämen i staden sjöngos allt flere sådana.
Under det att den gamla bordvisan, hvilken hörde till de »sittande» gästabudsborden, blef allt sällsyntare, på samma gång som de »sittande» fingo vika för »gående» bord, utbildade sig allt mera de nämnda kvartetterna. Det var endast en och annan i de borgerliga kretsarne som ihärdigt fasthöll visan, och bland dem gjorde i synnerhet den inom sällskapsvärlden bekante grosshandlaren A. W. Schalin, den siste stadsmajorn, samt en gammal målarmästare vid namn Söderberg sig kända som outröttliga vissångare. Denne Söderberg, som bodde vid Norrlandsgatan, må ej förväxlas med glasmästaren Söderberg, hvilken bodde i Sperlingens backe (nu Riddaregatan) och flitigt deltog i de sällskapsspektakel som då voro mycket på modet och hade sin förnämsta tillvaro i teatersamfundet Thalia i Kirsteinska huset.
I samma lokal, fastän på andra tider, hade Konstnärsgillet också sina teateraftnar samt för öfrigt sina sammankomster med sång och föredrag på olika områden. Af särskildt intresse voro de sångkvartetter som uppträdde på middagar och i aftonsamkväm, i synnerhet den som samlat sig kring Daniel Hvasser och Tore Billing och bestod af Olle Strandberg, Otto Beronius (Glunten), Emmeric Wildner, Oscar Moberg, Lars Nordström samt någon mera, hvilken jag nu glömt.
Denna utmärkta samling af sångare blef senare Karl XV:s kvartett, i hvilken äfven prins August tidtals deltog och som sjöng hvarje vecka hos konungen. Repetitionerna höllos alltid hos Billings.
Sådana utmärkta kvartetter bidrogo nog också till den gamla bordvisans undergång.
En sångerska som aldrig tillhörde teatern, men i sin tidigaste ungdom lofvade mycket var Beata Juringius, dotter till assessor Juringius, trampkorsets uppfinnare. Hon hade tagit undervisning af Siboni, framstående italiensk sånglärare i Köbenhavn på 1830-talet. I medlet af 1840-talet hade hon återvändt till Stockholm samt låtit höra sig på några konserter och befunnits äga en vacker röst och godt behandlingssätt, men familjens och vännernas beundran var sannolikt öfverdrifven, och sångerskan drog sig tidigt tillbaka. Snart var hon glömd under en lång lefnad. För icke länge sedan afled hon.
⁎
Bland de borgarfamiljer som för femtio år sedan förde ett gästvänligt hus var också den som ägde och bebodde ett af trähusen vid Storgatan, det med numret 17. Familjefadern var viktualihandlanden Johan Wedberg, stadsmajor och innehafvare af många hedrande uppdrag i det allmänna, en högt aktad Stockholmsborgare.
Vid hågkomsten af nämnde stadsmajor erinrar jag mig också, att i en Stockholmstidning för ett årtionde sedan påstods, att Blanche i berättelsen Sju glas uti den där förekommande rike och myndige direktör Stenberg »mästerligt porträtterat en af 1840-talets verklige stadsmajorer» ... »stadsmajoren Johan Wedberg».
Detta är icke öfverensstämmande med sanningen, som också kan ses af Blanches berättelse i Illustrerad tidning 1863, n:o 34. För mig står Johan Wedbergs person och förhållanden i lifligt minne. Han var visserligen, som sagdt, stadsmajor, en af borgerskapets femtio äldste, ledamot af Drätselkommissionen, innehafvare af serafimermedaljen, vasariddare och bataljonschef vid borgerskapets infanteri, men kallades aldrig, som den i fråga varande stockholmstidningen år 1894 uppgaf, »ekonomie-direktör», bodde ej vid Luntmakaregatan, ej heller i stenhus, hade ej kontor, nyttjade icke pulpet, ej heller ögonskärm, var ej i någon mån rödbrusig, bjöd icke på sådana middagar som den af Blanche skildrade Stenberg, var icke på minsta sätt narraktig, men en af Blanche värderad vän. Han afled i februari 1854.
Under hans lifstid var så väl hemmet vid Storgatan som familjens landtliga sommarbostad, Lidingsberg på Lidingön, en kär samlingsplats för familjens vänner bland hufvudstadens bildade allmänhet, och på Lidingsberg följde, sommar efter sommar, det ena sällskapsspektaklet på det andra samt många andra glada förlustelser af värdefullt innehåll, och att få vara med om det glada lifvet där var en eftersträfvansvärd förmån.
För att på den tiden begifva sig till Lidingsberg måste man taga vägen öfver Ladugårdsgärdet, — någon ångbåtsförbindelse gafs icke — samt på den gamla bron som utgick från värdshuset sträfva öfver till Lidingölandet, så vida man ej föredrog att vid Tegeludden låta afhämta sig med båt från Lidingsberg. Men var sådant icke på förhand öfverenskommet, måste man ställa sig vid Tegeludden och söka göra sig bemärkt från det på andra sidan Wärtan belägna landet, och det kunde dröja ganska länge innan det lyckades. Det kan vara ett prof på den tidens samfärdsel.
Den ofullkomliga förbindelsen med hufvudstaden afhöll likväl icke Stockholmsfamiljer att tillbringa sina sommarmånader på Lidingön, där sommarställenas antal dock länge var ganska begränsadt. I en af byggningarna på Lidingsberg bodde Posttidningens dåvarande redaktör, kungl. sekreteren J. C. Hellberg, åtminstone en sommar, och i flere somrar vistades där statsrådet Wallensteen med familj.
Makarna Wedberg hade en dotter, förträfflig pianist, som blef gift med handlanden Ludvig Bergström, samt sonen Johan Otto Wedberg, numera pensioneradt justitieråd. Handlanden Ludvig Bergströms söner, nu lefvande, äro den glade sångaren, L. Bergström, kontrollör i packhusinspektionen i Stockholm, samt den bekante genealogen, kaptenen vid Upplands regemente O. Bergström.
Det gamla, för denna aktningsvärda och intelligenta borgarfamilj och dess många vänner kära trähuset n:o 17 Storgatan nedbrann i slutet af 1863, hvarefter på samma plats snart reste sig det stora stenhus som nu tillhör de nyss nämnda bröderna Bergström.
⁎
Lifvet utomhus hade visserligen sin egendomliga prägel, tämligen olik mot hvad som utmärker våra dagars stockholmslif, men bibehöll mycket af de två närmast föregående årtiondenas.
Under tiden närmast efter 1848 års omhvälfningar anlände till Stockholm åtskilliga politiska flyktingar eller som åtminstone utgåfvo sig vara sådana. Några af dem voro ganska intressanta personer, andra föreföllo tämligen obetydliga. De sammanträffade mest på De la Croix’ kafé i basaren på Norrbro, som då ännu var ett fint kafé med godt anseende, samt i Camarchs och Rofflers, de två graubündnernas, kafé vid Brunkebergs torg, också ett godt ställe.
En som under någon tid uppehöll sig här och hade skaffat sig många vänner, var fransmannen Delmary, hvilken visserligen icke var politisk flykting, men hade uppträdt med det franska teatersällskap som under Voizels ledning åren 1848 och 1849 spelade dels på Mindre teatern, dels i De la Croix’ salong vid Brunkebergs torg. »Delmary» lär ha varit ett för teatern antaget namn, och mycket betviflades, att den som bar det hade förut uppträdt på någon scen. Han var emellertid en hvad man kallar »gentil karl» och stannade långt efter truppen kvar i vår hufvudstad samt umgicks med »unga Stockholm». Jag tog undervisning i franska af honom. Besökte man Delmary, bjöds man alltid på ett litet glas — brännvin, som han funnit vara en utmärkt likör.
I italienska togo Edvard Bergh och jag tillsammans undervisning af en ganska intressant italiensk »fosterlandsvän», grefve Novini Novaji, kanske icke så fullt grefve eller så oförfalskad landsflyktig fosterlandsvän, som han ville att man skulle tro, måhända också verklig italiensk ädling, men i hvad fall som helst en bildad och behaglig person. Han umgicks i bästa kretsar, men det sades, att han äfven idkade högt spel. Slutligen blef han sinnesrubbad, intogs på Konradsberg och afled där. Ännu lefva väl några stockholmare som erinra sig den »italienske grefven» och alla de rykten som gjorde honom till en sannolikt långt märkvärdigare person än han i själfva verket var.
På den tiden svärmade Stockholm för allt utländskt. Vi hade ännu icke några järnvägar och endast mycket tröga förbindelser med det öfriga Europa. Hvar och en som gjort ett besök, om ock aldrig så kort, i utlandet, var redan därför märkvärdig, och en person som icke bara besökte utlandet, utan verkligen vore född där väckte ett utomordentligt uppseende. Så gjorde man också mycket väsen af några polska grefvar som 1852 bodde i Brunkebergs hotell. »Grefve» var det minsta som sådana främlingar, äfven de mest demokratiska, kunde vara, och vanligtvis lefde de på den tiden af att gå och gälla för »politiska flyktingar».
⁎
Den tidens ungkarlar i Stockholm intogo sina måltider på ganska olika ställen. Somliga åto på Suède, som hölls, i Falkenbergska huset vid Drottninggatan, af L. C. Berggren och ansågs som det förnämsta matstället ända till dess Phoenix reste sig ur den gamla Barnhuskällarens aska och gaf Wilhelm Davidson tillfälle att visa hvad han kunde uträtta inom det då moderna värdshusområdet.
Unga extra ordinarier som behöfde se på styfvern läto bespisa sig hos Lamberts vid Regeringsgatan eller hos Marscholls vid Hornsgatan, två tarfliga, men mycket besökta spiskvarter, som i intet afseende kunde jämföras med Phoenix, hvilket värdshus dock icke i präktig utrustning gick upp emot den som i våra dagar gör våra stora restauranter så bländande.
Ett »matställe» som kunde sägas i flere afseenden representera de bättre värdshusen i Stockholm var det i yttre afseende anspråkslösa, men mycket ansedda Rijswijks vid Nya Kungsholmsbrogatan, i n:o 28, nedra botten. Lokalen bestod af tre små rum till vänster i förstugan. I det första rummet, till hvilket man kom omedelbart från förstugan, stod det lilla, med mycket få, kalla smårätter fint dukade smörgåsbordet.
Rijswijks lär ha varit det första värdshus i Stockholm som bestod rent duktyg hvarje dag, hvilket väckte ej så litet uppseende. Uppassningen var uteslutande kvinnlig, och drickspengar vankades ej alla dagar. Priset på rätterna var ganska blygsamt. För en riksdaler rgs kunde man få en riktigt god och fullt tillräcklig middag.
Gästerna utgjordes till stor del af garnisonsofficerare, blandade med några »kungl. sekterer» och andra civila tjänstemän.
Familjen Rijswijk härstammade från Holland, där en bekant »lökodlare» Jan van Rijswijk (född 1765 och död 1837) bodde i Bemmel i landskapet Gelderland. Hans son, Johannes Engelbertus van Rijswijk, föddes 1794 och flyttade till Sverige 1819 som hofmästare eller »ekonom» hos dåvarande ryske ministern i Stockholm van Suchtelen samt gifte sig 1820 med änkan efter häradshöfding Östberg, Kristina Hallström, och fick med henne sonen Gustaf Wilhelm van Rijswijk, född 1821.
Sedan Engelbertus v. R. lämnat befattningen hos ryska ministern, öfvertog han chefskapet för Adelsklubbens i Stockholm hushållning, men öppnade efter någon tid Hôtel du Nord uti det af honom 1830 inköpta huset i hörnet af Klara Södra Kyrkogata och Nya Kungsholmsbrogatan, och dref där, om icke hôtel dock världshusrörelse till 1845 eller 1846, då den rörelsen öfvertogs af styfdottern Sofi Östberg som, några år därefter, lämnade affären till öfverkyparen Westin, hvilken, då v. Rijswijk sålde huset, flyttade Hôtel du Nord till Lilla Trädgårdsgatan (nu Kungsträdgårdsgatan), där det som utmärkt restaurant ännu befinner sig.
Uppgifterna om Engelbertus van Rijswijks upphörande med värdshusrörelsen äro hvarandra något motsägande, men mina egna hågkomster intyga, att »Rijswijks», som stället allmänt kallades, låg kvar vid Nya Kungsholmsbrogatan ett stycke in på 1850-talet och fortfarande var lika mycket besökt samt stod i lika högt anseende.
Engelbertus v. R. flyttade till Södertelge, där han förde ett stillsamt och tillbakadraget lif och visade sig i synnerhet vara en god katolik, men fantiserade på att Rijswijkska familjens svenska gren skulle återvinna något af släktens forna anseende i Holland och Belgien, där bland annat en brorson till Engelbertus lär ha varit öfverborgmästare, under det andra uppgifter intyga, att åtskilligt talar om släktens anseende ända från medeltiden.
Engelbertus’ son, Gustaf Wilhelm, egnade sig först åt handel, men öfvergick snart till jordbruket och köpte 1846 Bädarö, i Ekolsundstrakten. I början af 1849 gifte han sig med Betty Glosemeijer, dotter till grosshandlaren J. H. Glosemeijer. I detta äktenskap föddes i slutet af 1849 den numera som skicklig dekoratör mycket ansedde H. van Rijswijk. Wilhelm v. R. afled redan 1858, men gamle Engelbertus lefde ända till 1866.
⁎
Om Stockholm vid början af 1850-talet hade få sådana ställen som Rijswijks, ägde det däremot ett stort antal källare med sämre vanor, men för det mesta med rätt god förtäring, såsom Freden, Stjärnan och Riga vid Österlånggatan, Skomakarkällaren vid Slottsbacken, Hoppet vid Funkens gränd och Västerlånggatan, Norges vapen vid Stora Nygatan, de redan nämnda Dufvan vid Västerlånggatan, Tyska Lejonet vid Skomakaregatan, Kastenhof vid Gustaf Adolfs torg, Vinfatet och Tre Remmare vid Regeringsgatan, Hamburger Börs vid Jakobsgränd, Västmanlands vapen vid Drottninggatan, Äpplet på Ladugårdslandet, Piperska Muren och Mäster Anders på Kungsholmen samt många flere i olika trakter af hufvudstaden.
För stora tillställningar anlitades Hôtel Turc (Norra Slaktarhuskällaren) på Blasieholmen, Franska värdshuset och Blå Porten på Djurgården samt Lilla Sällskapets festvåning i Petersenska huset vid Munkbron, där den inom matlagningslitteraturen namnkunniga Gustava Björklund länge förde spiran till dess hon flyttade till Göteborg och öfvertog börsvåningen där samt i Stockholm efterträddes af Charlotte Hellström, som sedan höll på Phœnix.
⁎
Ännu för femtio år sedan såg Stockholm föga annorlunda ut än ett par årtionden förut och var således ej mycket annat än en småstad, men med de första åren af 1850-talet hade nya förhållanden inträdt med förut icke anade materiella fördelar, bland hvilka gaslysningen och vattenledningen i främsta rummet, samt icke obetydande intellektuella framsteg, kraftigt inverkande på befolkningens seder och bruk. Ett nytt tidehvarf hade börjat, och det kan därför vara i sin ordning att här afsluta skildringen af det nya tidehvarfvets närmaste föregångare.