En gammal stockholmares minnen/Del 1/I den litterära världen
| ← Den sociala frågan |
|
Tidningar och sällskapslif → |
I DEN LITTERÄRA VÄRLDEN.
Bland Stockholms vitterhetsidkare och skriftställare på den tiden stod i främsta rummet C. W. Strandberg, mest känd under författarnamnet Talis Qualis. Han bodde då vid Garfvargatan på Kungsholmen, men gick gärna till Piperska Muren för att träffa gamla vänner. Af dessa tillhörde »Långa Ned» och J. M. Rosén de närmaste. Den först nämnde hette egentligen A. F. Lidfors och var medicinare med anlag för bröstsjukdom, hvarför han, som han själf sade, lade sina lungor i sprit. Han lefde likväl icke länge.
Att »Långe Ned» dock ej alltid träffades på Piperska Muren finner man af ett skämtsamt poem som Talis Qualis ägnade honom vid afskedet å Blags källare i Stockholm den 23 mars 1850, hvilket omnämnes af E—d i dennes litteraturhistoriska studie öfver C. W. A. Strandberg. Blags källare låg vid Södermalmstorg. En annan källare som ofta besöktes af Talis Qualis var, men kanske mest i början af 1860-talet, Hörnan vid Jakobs torg, hvilken utgjorde ett dagligen anlitadt gästhus för Stockholms Dagblads redaktion, som då hade sin arbetslokal i Walldénska huset, n:o 7 Stora Trädgårdsgatan, och hvilken redaktion Talis då tillhörde. Operakällaren besöktes visserligen också, men kanske mest under ett senare skede.
Den vid skildringen af bondeståndets kansli under 1853 års riksdag omnämnde skalden A. J. Afzelius, kallad Afze, förde kanslikamraterna ofta till Piperska Muren, där han sammanträffade med sin gamle vän Talis Qualis, och det var ett icke ringa nöje att vara vittne till de två diktarnas ordkastningar, då det blixtrade som mellan skarpa svärdshugg. Afze var kvick, ej sällan bitande skarp och sårade ofta, om ej Talis, dock flere af oss andra. Vid närmare bekantskap fann man likväl, att han också var mäktig en verkligt varm känsla.
Han var obestridligt martyr för sitt eget lynne och kanske äfven för otillfredsställd ärelystnad, och likväl borde denna, åtminstone till någon del, ha känt sig belåten med den framgång han vunnit dels såsom skald, dels på krigets bana.
Afze hade som frivillig gått ut i dansk-tyska kriget 1848 och tjänade i början som menig, men gjorde sig snart bemärkt och befordrades till officer samt slutligen till premierlöjtnant och riddare af Dannebrogen, en befordran som icke kom många af de främmande frivilliga till del.
År 1849 hade Afze gift sig med en dansk dansös Augusta Nielsen, vid kungl. teatern i Köbenhavn, men äktenskapet blef icke lyckligt, hvilket ytterligare fördystrade sinnet, och detta kunde icke hjälpas upp genom ett senare gifte, som ingicks i Simrishamn 1858. Afze kände sig djupt olycklig, utom då han, liksom i Stockholm 1853, fick tillbringa några stunder i vänners glada lag.
Per varios casus hade han slutligen fått anställning vid svenska tullverket och befordrats till tullinspektor i Simrishamn, men hans dystra lynne tog allt mera öfverhand, förvärradt af såväl kroppslig sjuklighet som ekonomiska bekymmer. En kula, sänd af hans egen hand, gjorde, i januari 1865, slut på hans lidanden.
På A. J. Afzelius kan med skäl tillämpas hvad Puschkin skref om Onegin:
... »lätt man vandes vid hans gift och galla,
hans hvassa ton och kvicka skämt,
satiriskt och sarkastiskt jämt.»
⁎
De som under de två föregående årtiondena utgjort unga Sverige voro vid femtiotalets början till större delen bortgångne. Visserligen gick Almqvist omkring bland det dåtida släktet, oförstådd af flertalet, men ej utan inverkan på en del. Han hade dock aldrig räknats bland de unga. Med början af 1851 nalkades han sin sista tid i Sverige, men ingen kunde då förutse den hemska katastrof som, några månader därefter, skulle göra slut på all hans verksamhet i fäderneslandet.
C. F. Dahlgren, komministern i Storkyrkan, »fosforisternas humorist», hade aflidit 1844. B. E. Malmström bodde kvar i Uppsala och hördes ej mycket af sedan han, 1845 och 1847, gifvit ut sina samlade dikter. Vi unga läste ännu med förtjusning hans Angelika och fröjdade oss åt hans och C. J. Bergmans kalender Linnea Borealis, men något omedelbart inflytande på det unga släktet hade ingen af dem. Nybom hade vi glömt kvar i Uppsala eller på de diktarfärder han företog i landsorten.
Braun såg man till någon gång, men ej synnerligt ofta. Han bodde på Lidingön, och när han kom till staden, var det i synnerhet för att festa tillsammans med bokhandlaren och bokauktionsföreståndaren Brudin, i hvars bokhandel, Isbergs gamla i hörnet af Storkyrkobrinken och Stadssmedjegatan, vännerna då samlades innan scenen förlades till någon källare i grannskapet. Brauns skaldskap skänkte oss mången glad stund, ehuru vi visst icke satte dess estetiska värde synnerligen högt. Mest roades de unga af hans skämt med Böttiger, ehuru vi för öfrigt brydde oss föga om denne.
Skaldens egen person funno vi gammal, då vi sågo honom vid Brudins arm. Han var dock 1851 icke mera än trettioåtta år.
Kjellman-Göranson visade sig endast då och då i Stockholm, men var under de åren först komminister och sedan kyrkoherde i Åkers och Dalby församlingar i Uppsalatrakten, och därifrån skickade han sina Svenska lynnen och småäfventyr m. m.
Ännu vid 1850—51 årens riksdag syntes G. H. Mellin, som då var kanslist i prästeståndet. År 1848 hade han som regementspastor följt svenska expeditionen till Fyen, och det märkvärdigaste därvid tycktes vara, att han kom hem med mustascher, hvilket betraktades som föga prästerligt. Han rakade också snart af dem och återvände, hette det, till ett »värdigare och mera prästerligt utseende». År 1852 befordrades han till kyrkoherde i Norra Wram och Bjur i Skåne, hvarefter han ej skref mycket och tycktes vara nästan glömd i Stockholm. Han lefde dock ända till 1876.
Onkel Adam syntes sällan i Stockholm. Något oftare infann sig Ridderstad, men Orvar Odd hade alldeles försvunnit från vår hufvudstad och sedan 1844 slagit sig ned i Helsingborg och Köbenhavn. Crusenstolpe hade redan på 1840-talet fullbordat sina stora s. k. historiska eller historiskt romantiska berättelser och ägnade sig i början och fortgången af det årtionde jag här omnämner synnerligen åt tidningsskrifning och flygskriften Ställningar och förhållanden samt verkade, såsom här redan anförts, i egenskap af skrifkunnig vän till riksdagsmännen i bondeståndet.
⁎
På källare, kaféer och i allmänhet där mycket folk kom tillstädes syntes en högväxt ung man, mycket mörklagd och af ett utseende som måste väcka uppmärksamhet. Det var Herman Bjursten, romanförfattaren och skalden, som 1851 gifvit ut Ödets lek och under tre följande år offentliggjorde en roman om året, en mångskrifvande man, som strödde ut böcker och uppsatser i mångfaldiga riktningar och likväl hann med en ganska omfattande lärarverksamhet samt alltid syntes i glada lag, ägde en stor krets af vänner eller åtminstone bekanta, än beundrad, än klandrad, ofta föremål för skämt och begabberi, men alltid mottagen med öppna armar.
Han bodde då vid Stora Humlegårdsgatan, där makarna Carlén också hade sitt hem, i huset med balkongen (numera ombygdt), midt emot Humlegårdsgrindarne. Den balkongen var en behaglig samlingspunkt under ljusa våraftnar, och Herman Bjursten var en angenäm värd — ända till dess någon af sällskapet retade honom, som ofta hände, med en anmärkning öfver något han nyligen skrifvit. Herman Bjursten utropade ofta: »jag är en fantasiens martyr», men var liksom den här förut omnämnde Afze, mera en martyr för sitt retliga lynne och sin författarfåfänga. Efter en stund var lynnet åter kufvadt — ända till dess ny anledning infann sig. Äfven Bjursten afhände sig själf lifvet, men det var icke förr än i slutet af 1866, då han i många år varit en af ungdomen omtyckt lektor på Stockholms gymnasium. Så mycket man än hade skämtat öfver hans egenkärlek, kände man sig upprörd öfver hans sorgliga slut.
⁎
Redan före 1850-talets ingång var Blanche en af allmänheten högt uppburen författare, men han visade icke därför någon förnämhet mot det yngre släktet. Oaktadt de fyrtio åren, var han också själf ung, en älskvärd person, glad, tillmötesgående och öppenhjärtig. Aldrig ville han på fullt allvar nedsätta sina politiska eller litterära motståndares personliga värde, men nog kunde det hända, att han i sitt skämt behandlade dem något omildt. Egentligen var det dock endast Almqvist, som han hatade eller, kanske rättare, afskydde, och Blanche hade otvifvelaktigt rätt. Därvid uppehåller jag mig för öfrigt icke, ty »dådet» är förut så många gånger omtaladt. Det inträffade också åtta år före början af det tidskifte som här skildras.
Blanche hade uppträdt som författare redan vid ett par och tjugu års ålder, men gjort sig mera bekant först vid öfvertagandet af veckotidningen Freja, då han var tjugusju år. Nämnda tidning hade förut innehafts af K. A. Kullberg, ett par år yngre än Blanche, men redan väl känd som romanförfattare. Kända Frejadeltagare voro också Johan Johansson, på skämt kallad »politiska hvalfisken», f. d. redaktör af Argus, samt Kjellman-Göranson. Johan Johansson var dock ingen mästerlig tidningsman. Grundliga kunskaper hade han, men långrandig och tung var han i sin framställning. Odrägligt egenkär syntes han för öfrigt och illa omtyckt var han af ungdomen.
Freja tillhörde just icke Blanches bästa tid, ty bladet låg i beständig ordväxling med andra tidningar, mest med Aftonbladet samt särskildt med L. J. Hierta personligen, något som obestridligt var motbjudande för Blanche. Men tidningsgräl var på den tiden ganska brukligt och öfvergick lätt till personlig fejd. Emellertid tröttnade Blanche på sådant skriftställeri och öfvergick snart helt och hållet till den verkliga litteraturen, till en början synnerligen till den dramatiska, och vid 1850-talets ingång hade han ock fullbordat flera romaner.
Till bokhandlaren L. G. Rylander sålde han, 1846, sin stora roman Vålnaden. Jag fick tillfälle att se förlagskontraktet och kommer i håg, att priset var 1,400 riksdaler banko, hvaraf tredjedelen skulle utbetalas i förskott innan ännu en enda rad af manuskriptet vore öfverlämnad till förläggaren. Affären ansågs synnerligt fördelaktig för författaren, men boken upptager, åtminstone i den på Albert Bonniers förlag år 1891 utkomna fjärde upplagan, ej mindre än nära 600 sidor och efter den sidberäkningen samt ark på 16 sidor skulle arfvodet ej ha varit högre än femtiosex riksdaler riksgäld eller kronor per ark. Detta var nog icke så högt ens för den tiden, då man vet, att Fredrika Bremer och Emilie Carlén uppburo mycket högre arfvoden.
Då L. G. Rylander, som innehade den ena af basarens å Norrbro två boklådor, år 1851 öfverlämnade den till P. A. Huldberg, följde förlagsartiklarne äfven med.
L. G. Rylander hade sedan musik- och konsthandel i n:o 8 Malmtorgsgatan, där firman Abr. Lundqvist fortfarande har sin försäljning, men Rylander blef också tapetfabrikör samt öfvertog, tillsammans med A. W. Sundstedt, Beckmans bayerska bryggeri vid Stora Badstugatan på Norr.
Då Blanche på hösten 1850 reste till Paris första gången, hade han afslutat alla sina romaner, med undantag af Sonen af Söder och Nord, som han skref i världsstaden och skickade hem kapitel efter kapitel. Hans svåger, kontorsskrifvaren i Rikets ständers bank, v. häradshöfdingen C. J. Carlstedt, var författarens ombud och mottog manuskriptet samt lämnade det till tryckeriet, hvarvid kamraterna i bankens sedelkontor, där Carlstedt då tjänstgjorde, voro ytterst förtjusta, i fall de fingo tillåtelse att kasta en blick på Blanches fina och prydliga handstil. Stilen var i alla afseenden god, men korrekturet på de ark författaren efter sin återkomst själf läste var förskräckligt att skåda med en mängd ändringar, nedskrifna härs och tvärs, öfver och under, än på marginalen, än midt i meningarna.
Med början af 1851 var Sonen af Söder och Nord färdig. Förordet var dagtecknadt Paris den 20 januari nämnda år. På sommaren for Blanche till England, men återvände till Paris och skref därifrån det märkliga bref som infördes i Aftonbladet och ruskade upp landsmännen ur den domning, som orsakat det futtigaste deltagande i den stora världsutställningen i Sydenham, Englands första världsutställning.
Samma år återkom Blanche till Stockholm, men for ånyo till Paris, då i sällskap med sin far kyrkoherden Bergwall, hvilken var sjuk och i Paris afled, hvarpå Blanche definitivt återvände till Stockholm och tills vidare tog sin bostad i det vid hörnet af Ladugårdslandstorg och Storgatan då belägna Ladugårdslands kyrkoherdehus, men snart öfverflyttade till Malmgården. Där hade han bott långt förut, ehuru icke som ägare. Denne var Bergwall, hvilken till den icke legitime sonen lämnade egendomen till begagnande, hvarför Blanche bodde där redan 1842 och flere näst följande år, med undantag af nyssnämnda tid i kyrkoherdehuset. Genom af Bergwall upprättadt testamente blef Blanche ägare till Malmgården, adress n:o 9 i hörnet af Tull- och Kvarngatorna, och bodde där sedan ända till sin död.
Man har mycket talat om det »gladt brusande» lifvet på Malmgården, och det är ju möjligt, att det under den senare hälften af 1850-talet samt den förra af därpå följande årtionde »brusat» mera än vid halfseklets början och under de två eller tre sista åren af Blanches lifstid, men på dessa tider var lifvet på Malmgården visserligen gladt och behagligt, men tämligen stillsamt.
Malmgårdens ägare var en angenäm, gästvänlig värd, men något storartadt fanns där icke. Där var allt, så väl byggnad som bohag och undfägnad, af ganska, så att säga försynt beskaffenhet, undvikande allt som kunde stöta på storhetsprägel, ännu mera på prål. Af den rike mannen såg man ingenting i Blanches omgifning. Det var endast hans egen person som var rik — på vänlighet, glädje och sann bildning, på människokärlek, ädla idéer och varm känsla för de små i samhället, liksom för de förtryckta bland nationerna.
Blanche trifdes nog godt i sin Malmgård, men det var dock sällan han där tillbragte ett helt dygn. Hans aftnar voro till större delen upptagna på annat håll. Mycket var han bortbjuden, men mycket träffades han också på Operakällaren, den operakällare som fanns i Stockholm för femtio år sedan, »en», såsom Blanche själf uttryckte sig, »lokal verkligen egen i sitt slag och icke ens i något jämförlig med andra.»
Där förtärdes mycket punsch, och Blanche var icke någon kostföraktare i det afseendet, men man hade ock tillgång på värdefull kvickhet, kostbara idéer, oskattbar glädtighet och andra kryddor på sällskapligheten. Det kunde nog hända, att större delen af natten hade förflutit innan man bröt upp, och då åkte Blanche vanligen hem, icke i eget ekipage, ty sådant ägde han aldrig, men i åkaredroska eller släde. Oaktadt det ofta något häftiga pokulerandet, såg man Blanche aldrig öfverlastad, icke ens i någon mån »rörd». Han var alltid lika klar, lika kvick och roande, lika älskvärd.
De sällskapskretsar i hvilka man för öfrigt träffade den folkkäre författaren tillhörde i synnerhet medelklassen. Syntes han hos någon president, var det väl hos presidenten Westerstrand, hvilken själf icke försmådde att deltaga i det borgerliga sällskapslifvet. Med sin släkt umgicks Blanche gärna, och ofta träffades han på de middagar och aftonsamkväm som ägde rum hos häradshöfding Carlstedt och dennes hustru, en af Blanches halfsystrar, samt var alltid den glade och intagande sällskapsmannen.
Jag erinrar mig flere aftnar hos nämnda makar, då Blanche var till och med mera än vanligt uppsluppen, höll tal som roade och förtjuste sällskapet samt sjöng visor, egna och andras, själf ackompagnerande sig vid pianot.
Det var strax efter sedan hans syster och svåger flyttat in i en ny bostad uti ett trähus nära ändan af Grefgatan och »Nunnornas gård», nu för länge sedan försvunnet. I sällskapet befunno sig en afton »flickorna Granberg», ansedda författarinnor, glada och älskvärda damer, af hvilka den ännu lefvande är, när detta, hösten 1903, nedskrifves, nittioett år.
Hon var således för femtio år sedan icke just i sin första ungdom, men lifligt ungdomlig, och bägge »fickorna» utgjorde prydnader i den tidens litterära sällskapslif i Stockholm. Den yngre, Jeanette Granberg, blef, vid tjugunio års ålder fru Stjernström, men afled tre år därefter. Den äldre, Lovisa Granberg, gifte sig år 1861 med sin aflidne systers efterlämnade man, samme Edvard Stjernström, hvars änka hon blef 1877, och lefver, som sagdt, ännu samt är i full litterär verksamhet, fortfarande erinrande om den populära firman »Carl Blink och Georges Malmén».
Men i sällskapskretsen väckte också ett annat litterärt fruntimmer stort intresse. Det var fru Emilie Carlén, hvilken då redan i ett helt årtionde varit gift med sin »Carlo». Då var han ännu endast den flitige juristen och utgifvaren af några handböcker samt sina Stycken på vers och hade börjat med Svenska Familjeboken. Under riksdagarne tjänstgjorde han i expeditionsutskottet, var mycket arbetsam och förde en exemplarisk vandel. Det var först senare han blef den »röde» och öfverspände bråkmakaren.
Under det Carlén lifligt deltog i dryftandet af åtskilliga litterära spörsmål, tycktes hans fru mest intressera sig för hushållsfrågor och öfvergaf sällskapet för att följa fru Carlstedt, hvilken på den talangfulla författarinnans särskilda uppmaning förde henne i kök och visthus samt redogjorde för familjens hushållsförhållanden. Detta funno flere af gästerna vara ganska besynnerligt, men den som kände närmare till Emilie Carléns vanor öfverraskades icke. Hos denna författarinna fanns just icke mycket romantik, men så mycket större intresse för det husliga lifvet.
Några andra författarinnor träffades icke ofta i den tidens sällskapslif. Fredrika Bremer, den förnämsta af dem, var då stadd på långresor. Vilhelmina Stålberg satt nog träget vid sitt skrifbord, men syntes ej mycket i den yttre världen. Maria Sofia Schwartz och öfriga skrifvande damer kände man då ännu föga till.
⁎
Däremot fanns det icke få författande ungherrar, och de sågo i allmänhet med stort ringaktande ned på de stackars »blåstrumporna», ehuru de själfva icke voro några utmärkta ljus. Det fanns dock en och annan som ägde ganska aktningsvärd förmåga. Bland dessa förtjänar Ferdinand Holmström att hågkommas. Han var bokhandelsbiträde, hade en tid haft anställning hos Per Götrek, då denne hade sin bod vid Nya Kungsholmsbrogatan, och var sedan föreståndare för Wiborgska bokhandeln och lånbiblioteket, n:o 9 Storkyrkobrinken, som då innehades af magister A. L. von Baumgarten (firma Lundeqvist & Baumgarten). Denna bokhandel, som hade grundats af magister Wiborg 1811 och var förenad med det största och bästa lånbiblioteket i hela landet, sköttes samvetsgrant af Ferdinand Holmström, under det magister Baumgarten föga deltog i affären, och likväl var den förre en poetisk svärmare som man knappt kunde tilltro någon praktisk verksamhetslust.
Genom Ferdinand Holmström blef jag bekant med icke få af den tidens unge bokhandlare och bokhandelsbiträden. Staden mellan broarna var då ännu den stockholmska bokhandelns hufvudsäte. Den äldsta boklådan var den Holmbergska vid Stora Nygatan, grundad redan 1768, och som på 1850-talet innehades af A. J. Seelig.
Därnäst i ålder var den Deleenska, hvilken 1796 öppnats af boktryckaren och lexicografen Carl Deleen och uti nyssnämnda årtionde innehades af A. Holmberg, ej att förväxla med Holmbergska lådans innehafvare. Bägge lågo vid Stora Nygatan, den Holmbergska i n:o 6 och den Deleenska i n:o 4 ända till år 1884, då den flyttades till n:o 12 vid samma gata, där den ännu befinner sig, sedan 1896 i P. Påhlsons ägo.
På 1850-talet fanns en tredje bokhandel vid Stora Nygatan, i n:o 20, hvilken innehades af N. F. Kjerrström, och där var också Abr. Hirschs ansedda musikhandel, sedan i n:o 12, men det stora flertalet bokhandlare höll sig vid Storkyrkobrinken. Kort tid förut hade där funnits Isbergs, Norman & Engströms, Probsts och Adolf Bonniers, alla på Brinkens norra sida, under det man på södra sidan hade Fritzes & Bagges, Wiborgs, Utter & komp:s, Bergers samt Thomsons.
Af dessa hade W. Isbergs, i hörnet af Stadssmedjegatan, öfvergått till bokauktionskommissarien J. L. Brudin, som lämnade affären till C. H. Fahlstedt, hvilken slutligen upphörde med bokhandeln. Isberg lefde som bruksägare, men bodde i Stockholm i ett trähus vid Lilla Trädgårdsgatan med trädgård som sträckte sig ned åt Katthafvet och där det efter F. W. Scholanders ritning uppförda Barclayska, sedermera Wallenbergska, huset nu ligger.
Norman & Engströms boklåda hade grundats af Norman (far till Ludvig Norman) och hans svåger den äldre Engström, men öfvertogs efter den förres död af en yngre Engström, Georg, som var ekonomibokhållare vid kungl. hofförvaltningen och slutligen upphörde med bokhandeln.
Probsts, Bergers och Thomsons boklådor upphörde in på femtiotalet. Skåningen Thomson ägde genom sin bror, boktryckaren N. H. Thomson vid Ladugårdslandstorg, romanförfattaren och utgifvaren af Kabinettsbiblioteket och Nya svenska parnassen, många litterära bekantskaper, men var själf en ovanligt illitterär bokhandlare, för öfrigt en hedersman. I hans boklåda, där J. Norman, en äldre bror till tonsättaren, i några år var biträde, samlades nästan dagligen flere litterära personligheter, bland hvilka kungl. bibliotekarien A. I. Arvidsson vanligtvis förde ordet och hvarvid åtskilligt kvickt och roligt skämt anställdes med den beskedlige bokhandlaren. Arvidsson afled redan 1858, men då hade bokhandlaren Thomson i flera år bott på Gotland, fri från bokförsäljning och äfven från vännernas drift. Boktryckaren Thomson lefde ända till 1874 och hade då i lång tid varit bosatt i Malmö, sin födelsestad.
I n:o 9 Stadssmedjegatan idkade K. R. Looström bokhandel, men var äfven tjänsteman i Rikets ständers bank och lämnade boklådan till sitt biträde T. W. Söderlund, som vid mycket unga år blef egen bokhandlare, hvarmed han dock redan 1856 upphörde och fick anställning hos P. A. Norstedt & Söner.
Snedt emot Looström-Söderlundska lådan hade S. J. Laseron också bokhandel vid början af 1850-talet.
Vid Mynttorget hade J. C. Hedbom, där Skandias hus nu reser sig, öppnat bokhandel 1827, men hvilken upphörde 1852.
Till den då nya basarbyggnaden på Norrbro flyttade Adolf Bonnier 1839 sin vid Storkyrkobrinken 1833 öppnade boklåda. Denne Bonnier hade redan 1827 lämnat sin fädernestad Köbenhavn och slagit sig ned i Göteborg, men öfvergick 1833 till Stockholm, från 1835 med biträde af sin yngre bror Albert, under det en tredje, David Felix, slog sig ned i Göteborg.
Från 1839 till sin död 1867 innehade Adolf Bonnier bokhandeln i basaren, men under det Albert biträdde sin äldre bror, dref han också egna förlagsaffärer, och detta i allt större skala. År 1856 inköpte han af då varande ägaren C. F. Björklund det år 1820 grundade »Hörbergska boktryckeriet», beläget i det nu för länge sedan nedrifna Geijerska huset på Riddarholmen. År 1865 flyttade Albert Bonnier detta tryckeri till 17 Ålandsgatan, numera Mästersamuelsgatan, där sedan en storartad verksamhet utvecklats.
Samtidigt med Adolf Bonnier öppnade också den här förut omnämnde L. G. Rylander bokhandel i basaren, men öfverlämnade den 1851 till P. A. Huldberg.
Den förste som slog upp sin boklåda på själfva Norrmalm var magister C. A. Bagge, såsom skollärare här förut omnämnd. År 1837 hade han tillsammans med den i Stockholm af tyska föräldrar födde C. E. Fritze öppnat bokhandel i öfre delen af Storkyrkobrinken, men efter några år skildes de, och Fritze stannade tills vidare kvar i brinken, under det Bagge flyttade till Dævelska huset, numera Inteckningsbolagets, vid Gustaf Adolfs torg. Snart lämnade han dock bokhandeln, som då öfvertogs af Fritze och ännu är den af herrar Kruhs och Söderberg innehafda »Fritzes kungl. hofbokhandel». Fritze flyttade till Tyskland och afled 1894 i Berlin.
Redan tidigt drog också J. J. Flodin till Norrmalm och öppnade 1842 bokhandel vid Malmtorgsgatan, i Frimurarbarnhusets då varande ägendom, nu Stora badhusets. Ännu längre uppåt Norr vågade sig E. T. Bergegren, hvilken varit anställd hos Brudin och 1849, vid tjugutre års ålder, öppnade bokhandel i Linderothska huset, 28 Drottninggatan.
Från 1856 fanns Samson & Wallins bokhandel också vid Drottninggatan, men hade 1851 öppnats vid Storkyrkobrinken, i n:o 12, där Bianchini hade haft sitt schweitzeri, som på hösten sist nämnda år flyttats till hörnet af Änkhusgränd och Lilla Trädgårdsgatan, där Bruzeliuska palatset nu intager platsen, men på 1850-talet och äfven långt senare var ett bland gamla Stockholms ruskigaste hörn. Både A. Samson och E. W. Wallin, två utmärkta bokhandlare, hade lärt hos Adolf Bonnier på basaren, men den sistnämnde hade också i några år arbetat i Lindska förlagsaffären i Örebro.
Under 1850-talet öppnades Stockholms boklådor klockan 8 hvarje söckendags morgon, men stängdes på middagen under ett par timmar för att sedan åter hållas öppna till klockan 7 på kvällen. Biträdena hade således sina kvällar lediga och använde dem vanligen till sällskapligt umgänge. Det var för öfrigt ej blott biträdena, utan ej sällan också de unga bland bokhandlarne själfva som deltogo i samkvämen och utflykterna. Deltagare voro äfven flere unga skriftställare, och några tillhörde så väl den ena som den andra klassen. Främst bland dem var Ferdinand Holmström, men dit hörde också den tyskfödde fastän som svensk författare verkande Philip Meyer, hvilken var anställd i Adolf Bonniers bokhandel. Han skref komedien Beylon eller tolf timmars hofluft samt den dramatiska tidsbilden En sammansvärjning under frihetstiden, bägge uppförda på Mindre teatern under våren 1852. Året därpå gifte han sig med mamsell Mathilda Rubenson. Han afled redan 1861, vid trettiofem års ålder, och efterlämnade flere barn, bland hvilka Ernst Meyer, som nu är docent och biblioteksamanuens i Uppsala.
⁎
År 1849 hade Ferdinand Holmström blifvit belönad med svenska akademiens andra pris, för dikten Amor och Psyche, men redan tre år förut hade några andra medlemmar af vår unga litterära värld hugnats med samma utmärkelse. Man talade då mycket om att studenten Olof Eneroth, den senare i synnerhet som promolog bekante magistern, fått andra priset för Hake Sjökonung, och det intresserade många, att den i vida kretsar värderade skalden Frode Bergström, då notarie i kammarkollegium, som här ofvan nämnts, belönats för Erotiska Distiker, liksom studenten J. H. Hörner för Drottning Kristinas första natt i Rom och studenten Wilhelm Roos för Runosångarens död samt Sven Hollander för Den första bönhörelsen.
Deras namn voro då på alla våra litteraturvänners läppar, och man tyckte, att Sverige åter hade en riktigt lysande vitterhetstid. Bland de unga studenter som vid ifrågavarande tillfälle mottogo akademiens belöning hade Wilhelm Roos året förut anländt från sitt fädernesland Finland och låtit inskrifva sig som student i Uppsala. Han blef slutligen generalpostdirektör och utmärkte sig lika mycket på den administrativa banan som på det litterära området samt skref, bland annat, Svenska postverkets historia.
Hvad som hade väckt mycket bifall på akademiens högtidsdag 1846 var att akademien då gaf sitt erkännande för »litterära förtjänster» åt en annan från Finland hit öfverflyttad författare och rättslärd, riksarkivarien, prof. J. J. Nordström.
Året näst före det då Holmström första gången fick akademiens pris hade han i »nationalkalendern» Skandia offentliggjort en dikt af »Ferdinand» i fyra sånger, Amanda, hvilken sedan trycktes särskildt, men i endast tolf exemplar och icke lämnades i bokhandeln. Först år 1856 fick Holmström ett nytt andra pris i svenska akademien och det var för Sång öfver Anna Maria Lenngren.
Mellan dessa två akademiska belöningar skref han Romantiserade tidsbilder ur fäderneslandets historia samt Vår och blommor m. m., men i synnerhet barnböcker, bland hvilka några, såsom Sotarmurres underbara äfventyr samt Nisse och Nasse, illustrerades af Theodor Öberg, ganska mycket känd under författarnamnet Axel Ivar Ståhl, flitig samlare och utgifvare af ett stort antal visor och sångstycken.
Theodor Öberg var litograf och boktryckare, en ung och lefnadsglad stockholmare, i hvars hem, i synnerhet då han bodde i bleckslagarålderman Klemmings hus vid Drottninggatan, många af Unga Sverige sammanträffade och där det gick något à la Bohème till väga, men där man onekligen hade ganska roligt och där Öbergs unga fru var en intagande, jag vill just icke säga värdinna, ty verkligt värdskap förekom egentligen icke i det sällskapet, men deltagerska i sällskapsglädjen. Bland de manliga deltagarne väckte Holmström onekligen det största intresset. Han var ett original alltigenom, men af ganska älskvärdt slag. Han hade en bror som var kanske ännu originellare, dock ingalunda så älskvärd. Denne var skollärare, och vi kallade honom »biskopen», emedan han, utan att vara prästvigd, gärna ville gifva sig utseende af en kyrkans man och därför alltid gick klädd så att man kunde taga honom för präst.
Bröderna bodde tillsammans, men hade hvar sitt umgänge och hvar sitt rum, och då Ferdinands vänner hälsade på hos honom, gick brodern in i sitt rum och slog dörren till. En afton hade vi icke sett till Ferdinands bror, men Ferdinand hade något meddelande att göra honom och beredde sig tillträde till hans rum samt träffade på honom, men »biskopen» hade hängt sig där inne, hvilket sänkte Ferdinand Holmström i djup och långvarig bedröfvelse.
En verklig präst, ehuru han gaf sig så litet utseende däraf som möjligt, var den i dessa litterära och bokskötande kretsar ofta deltagande Axel Emanuel Holmberg, den kände fornforskaren. När fråga väcktes om en utflykt, i synnerhet om att gå till Lilla Ingemarshof, nära Roslagstull, för att slå käglor, hvilket ej så sällan förekom, voro vi alltid ense om att Holmberg borde vara med. Den som då åtog sig att skaffa reda på honom var vanligtvis lille Ahlstrand, Johan August, extra amanuens i kungl. biblioteket, lättfotad, kvick och rask.
Han var alltid redo att fiska upp Holmberg, hvilken bodde vid Munkbron, men där sökte Ahlstrand honom icke, utan i Strömparterren eller på Berns schweizeri i Kastenhofshuset. Vanligtvis träffades han på ett af dessa ställen, och innan vi hunnit till hörnet af Regeringsgatan och Styckgjutarebrinken (nu Hamngatan) upphunnos vi af den store, outtröttlige fotgängaren Holmberg och den lille snabblöparen Ahlstrand. Aftonen blef alltid glad.
Det var på återvägen från en af dessa glada kägelslagningar som Holmberg på Stora Badstugatan satte skuldran under det långt öfver gatan utskjutande taket på en synnerligt liten koja, och var nära att lyfta af taket. Holmberg var en stor och stark man, och kojorna vid Stora Badstugatan på Norr voro på den tiden mycket små och bofälliga.
⁎
I Ferdinand Holmströms sällskap träffade man ofta Sven August Hollander, en af den tidens, af Svenska akademien uppmuntrade Unga Sverige, föga originell i sina vitterhetsförsök, men flitig samlare och outtröttlig älskare af festkantater, i synnerhet inom frimurarorden och konstnärsgillet. Han skref också, 1851, ett lofkväde öfver dåvarande kronprinsen Karl och erhöll därför ett guldur, hvarför han skämtvis kallades urskalden, hvilken benämning af några förvandlades till klockfodralet. Det första af dessa skämtnamn gafs också åt Herman Bjursten, och, såsom det sades, af ungefär samma orsak. Redan ett par år före priset i akademien för Den första bönhörelsen erhöll Hollander akademiens hedersomnämnande för dikten Agandecca, »episkt försök», som såldes för 12 sk. banko.
Det sades, att Hollander biträdde vid Svenska akademiens ordboksarbete, men biträdet torde ha inskränkt sig till renskrifvandet af Beskows excerpter. Hans Vitterhetsförsök utkommo första gången 1849 och en andra upplaga 1854. Personligen var han vänlig och stillsam, men ville gärna anses för kvick ordlekare, hvilket han dock ingalunda var. De som i hans sällskap intogo sina middagar på Dahlbergs källare vid Drottninggatan fingo ofta bevittna hans låtsade förblandning af sagohäfder och sagopudding, hvilket han själf fann utomordentligt roligt, men hvaråt ingen annan skrattade.
Hans syster var den bekanta författarinnan Sofia Lundeqvist som var gift med magister N. W. Lundeqvist, känd bokhandlare i Uppsala, jurist och skriftställare. Fru Lundeqvist var belönad af Svenska akademien för skaldestycket Gustaf Vasa. Sven Hollander, hvilken var åtskilliga år äldre än vi öfriga inom Holmströmska kretsen, lefde ganska länge, men under lång tid alldeles bortglömd. Holmström dog 1858, Öberg 1860, den förra trettioåtta år, den senare fyrtio. Hollander, hvilken efter vännernas bortgång lämnade Stockholm och drog sig undan till Strängnäs, afled där i mars 1896, sjuttionio år gammal.
Efter Holmströms död utgaf F. A. Broberg hans Skaldeförsök.
⁎
Under 1850 fästes litteraturvännernas uppmärksamhet på en om frisk och ädel fantasi vittnande samling berättelser, kallade Sjöjungfruns sagor, som utgåfvos på Albert Bonniers förlag. Hvem författaren var visste man i början icke, men han fortfor att sända ut den ena samlingen efter den andra, såsom Vildblommor, Grönt under snön, Historier i skymningen, m. m. Han satte dock aldrig ut sitt namn, utan angaf sig endast som författaren till »Sjöjungfruns sagor», och det var nog också den bästa anbefallningen. På ett enda af sina arbeten begagnade han namnet Wolf Biltogsson, hvilket lästes på de Blyertsteckningar i plånboken, som utkommo på Bergegrens förlag.
Länge dröjde det dock icke förrän det var tämligen allmänt bekant, att författaren hette Wilhelm Bäckman, vore uppsalastudent och förde litteratörens föga inkomstbringande lif i Stockholm. Den talangfulle skriftställaren lefde ytterst tarfligt och diktade sina älskvärda sagor i ett högst torftigt rum vid den föga behagliga Baggensgatan, en af det inre Stockholms otrefligaste gator. För att icke duka under för brist sökte han och fick anställning i det då i Sverige nya telegrafverket, men förflyttades först till Göteborg och sedan till Haparanda samt blef, 1860, kommissarie och stationsföreståndare i Neder-Kalix, där han, skulle jag tro, fortfarande vistas, men numera som pensionstagare.
Det har sagts, att Wilhelm Bäckmans sagor påminna om Andersens, och det kan ju vara sant samt lända endast till deras beröm, men själfständiga äro de och sitt eget språk tala de. Folkkär har denne sagoberättare blifvit, och förtjänade att vara det. Fattigdomen tryckte honom hårdt under hans stockholmstid, men bitter mot världen blef han aldrig. Vänsäll var han, och de som då ägde glädjen af hans umgänge satte värde på honom.
⁎
Sagoberättaren Wilhelm Bäckman hade en namne som också ville gälla för poet. Det var vaktmästaren i krigskollegium N. P. Bäckman, hvilken gaf ut Jullen på världshafvet eller ett intet, men litet grand i hoppet, pris 8 sk. banko, ett verk i det rent befängda. Vaktmästaren var för öfrigt en gammal hedersman med godt namn om sig i kollegiet. Han klädde sig gammalmodigt, men det hjälpte honom icke till anseende som poet, lika litet som att författaren till »Jullen» på titelbladet lämnade den upplysning, att dikten vore en prisskrift inlämnad till Svenska akademien. Man skrattade rätt godt åt gamle vaktmästaren.