En julsång på prosa (1884)/1. Marley's ande

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Startsida En julsång på prosa
av Charles Dickens
Översättare: Okänd
2. Den förste af de tre andarne  →



[ 2 ]

1. Marley’s ande.

Marley var död; dermed börja vi. Derom fans icke ringaste tvifvelsmål. Attesten öfver hans begrafning var utfärdad och undertecknad af presten, notarien, af begrafningsentreprenören och den förnämste af de sörjande. Scrooge hade undertecknat den; och Scrooge’s namn var fullvigtigt, hvar det än stod. Gamle Marley var död som en stock, det är säkert.

Död som en stock! Sannerligen jag för min del är i stånd att säga, hvari det egna slaget ”död” hos en stock kan bestå. För min del skulle jag tvärtom nästan vara frestad tycka ett likkistbräde ännu mer dödt, om det så ändtligen skall vara. Men det gamla ordspråket lyder: ”död som en stock”, och inte vill jag man skall säga på min bak, att jag vanhelgat något, som gått i arf från våra fäder. Hvem vet, om inte staten kunde komma i fara genom sådant? Det torde sålunda tillåtas mig till yttermera visso upprepa, att Marley var död som en stock.

Visste Scrooge, att han var död? Naturligtvis skulle han veta det. Annat var ju icke möjligt. Scrooge och Marley hade varit kompanjoner i många Herrans år, och Scrooge var hans ende testamentsexekutor, hans ende administrator, hans ende anhörig, ende arftagare, ende vän och den ende som sörjde honom. Likväl lät Scrooge den bedröfliga händelsen icke alltför starkt inverka på sig, utan sjelfva begrafningsdagen visade han sig vara en ypperlig affärskarl och firade denna dag med afslutandet af en vinstgifvande affär.

[ 3 ]Jag nämde Marley’s begrafning och ledes derigenom till den punkt, hvarifrån jag utgick. Det är alldeles afgjordt, att Marley var död. Detta måste man noga behålla i minnet, eljest finnes det platt ingenting underbart i den historia, jag ämnar berätta. Om vi ej vore fullkomligt öfvertygade, att Hamlets fader var död, innan skådespelet börjar, så skulle det visst icke ligga någonting underligt deri, att han om natten, under det ostlig vind blåser, företar sig en spatserfärd på vallarna kring sitt eget slott – deri skulle det, sade vi, ej ligga någonting mer underligt än i det, att hvilken annan medelålders man som helst tar sig en promenad i mörker och storm.

Scrooge utplånade icke gamle Marley’s namn, utan ännu stod der öfver dörren till kontoret det gamla: Scrooge & Marley. Firman benämdes så. Personer, som för första gången kommo i beröring med Scrooge, kallade honom ibland Scrooge, ibland Marley; men han lystrade till begge namnen; det gjorde honom alldeles det samma.

Men Scrooge var kall som jern och hård som en qvarnsten; en småaktig gnidare, en prejare, en penningskrapande, smulgråtig, girig, gnatig, gammal syndaträl; hård som en flinta, hvarur aldrig ett stål kunnat locka en gnista välgörande eld; dolsk och sluten inom sig sjelf, älskande ensamheten som en ostra. Den invärtes kölden förstelnade hans anletsdrag, gjorde hans spetsiga näsa ännu spetsigare, skrynklade hans kind, gjorde hela hans kropp styf och stel, hans ögon röda, hans tunna läppar blåa och uttalade sig i hans sträfva, skrofliga röst. En rimfrost låg öfver hans hufvud, hans ögonbryn och hans borstiga haka. Sin egen låga temperatur spred han omkring sig hvart han kom; under rötmånaden afkylde han sitt kontor till fryskyla, men gjorde det icke en grad varmare vid jultiden.

Yttre värme och köld hade obetydligt inflytande på Scrooge. Ingen värme förmådde göra honom varm, ingen vinterkyla kunde göra honom kall. Ingen vind, hur genomträngande den än blåste, var mer skarp än han; ingen snö mer flitig i sitt kall, intet hällregn mer omöjligt att blidka. Det fula vädret visste icke huru det skulle få bugt med honom. Regn och snö, hagel och storm kunde berömma sig af en fördel framför honom blott i ett enda hänseende. De foro ofta beskedligt fram; men det gjorde Scrooge aldrig.

Aldrig uppehöll honom någon på gatan för att med vänlig min säga: Hur står det till, bror Scrooge; när kommer du och helsar på mig? Aldrig begärde någon tiggare en slant af honom, aldrig frågade barnen honom, hur mycket klockan var; aldrig hade, under hela hans lifstid, man eller qvinna frågat Scrooge om vägen dit eller dit. Till och med de blindas hundar tycktes känna honom, och när de sågo honom komma, förde de sin egare in i portgångar eller ut på gårdar och viftade sedan med svansen, som om de ville säga: ”inga ögon äro bättre än onda ögon, blinde husbonde!”

Men hvad frågade Scrooge efter det? Just så ville han ha det. Att få obehindrad komma fram på lifvets af vandrare fullpackade stråt och hålla all sympati fjerran ifrån sig, det var just Scrooges högsta tillfredsställelse.

En dag, — det var en bland de skönaste på hela året, julaftonen, — satt Scrooge flitigt sysselsatt på sitt kontor. Det var kallt, bitande kallt, mörkt och töcknigt öfverallt; han kunde höra folket ute på gården springa flåsande af och an, slå armarna omkring lifvet, för att värma dem och stampa med fötterna mot stenläggningen. Tornuren hade nyss slagit tre; men det var redan kolmörkt; det hade knapt varit ljust på hela dagen, och ljuslågor skymtade fram ur fönstren till kontoren i grannskapet, liknande rödgula streck, dragna på mörkrets svarta grund. Dimman trängde sig in genom hvarje remna, hvarje nyckelhål, och var så tjock utanför, att, fastän gården var en af de allra minsta, sågo husen midtemot ut som blotta skuggbilder. När man såg det tjocka töckenmolnet falla ner och insvepa allt i mörker, kunde man vara frestad tro, att naturen hade sin verkstad i grannskapet och nu höll på att anställa julbrygd i ofantlig skala.

Dörren till kontoret stod öppen, så att Scrooge skulle kunna kasta ett öga på sin bokhållare, som kopierade bref i en eländig liten håla, ett slags cell utanför. Scrooge hade en mycket liten brasa på: men bokhållarens var ännu mindre, så mycket mindre, att den såg ut som ett enda kol. Men han kunde icke lägga på mera, ty Scrooge hade stenkolslåren inne i sitt eget rum, och säkert var, att när bokhållaren kom in med skyffeln, började principalen genast tala om nödvändigheten för honom att göra sig af med en skrifvare, som slösade så med det dyrbara stenkolet. Derför [ 4 ]satte bokhållaren på sig sin hvita yllehalsduk och försökte värma sig vid ljuset, hvari han dock misslyckades, emedan naturen icke utrustat honom med synnerligen stark inbillningskraft.

”Lycka till en glad jul, morbror! Gud vare med er!” utropade nu en vänlig röst. Det var Scrooge’s systerson, som skyndade in med sådan fart, att dessa ord voro de första tecknen till hans ankomst.

”Bah,” sade Scrooge, ”struntprat!”

Genom den hastiga vandringen i dimman och kölden hade Scrooge’s systerson blifvit så upphettad, att hans ansigte glödde; hans ögon gnistrade, och hans andedrägt stod ur munnen som ett rökmoln i det kalla rummet.

”Lycka till en glad jul! Är det struntprat, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det menar ni inte, det är jag säker på.”

”Visst menar jag det,” sade Scrooge. ”En glad jul! Hvad har du för rätt att vara glad? Hvad har du för skäl att vara glad? Du är fattig som en kyrkråtta, vet jag.”

”Ja, må så vara,” svarade systersonen muntert. ”Hvad rätt har ni att vara vid dåligt humör? Hvad skäl har ni att vara knarrig? Ni är ju rik som en Crœsus.”

Scrooge hade inte något bättre svar i beredskap, utan yttrade återigen sitt ”bah!” åtföljdt af ett nytt ”struntprat!”

”Var inte så vresig, morbror,” sade systersonen.

”Hur kan jag annat vara,” svarade morbrodern, ”när jag lefver i en verld full med galningar, sådan som den här? Lycka till en glad jul! Hvad angår mig en glad jul? Hvad är julen för dig annat än en tid, då du skall betala räkningar, men inte har några pengar; en tid, då du finner dig ha blifvit ett år äldre, men inte en timme rikare; en tid, då du skall afsluta dina böcker och får se, hur mycket det återstår dig att betala ut, och hur litet du fått in under året? Finge jag min vilja fram,” tillade han förtretad, ”så skulle hvarenda narr, som löper omkring till folk och önskar dem en glad och rolig jul, kokas tillsammans med sin egen julskinka och begrafvas med en jernekstör borrad genom hjertat; det skulle han!”

”Morbror!” sade systersonen bedjande.

”Systerson!” svarade morbrodern strängt, ”fira du jul efter ditt hufvud och låt mig fira den efter mitt.”

”Fira!” upprepade Scrooge’s systerson; ”men det är just det ni aldrig gör.”

”Nå, så tillät mig låta bli då!” sade Scrooge. ”Julen gör dig ju mycken nytta; det har den alltid gjort — inte sant?”

”Det fins mycket här i lifvet, som gjort mig nytta, utan att jag just haft hvad man vanligtvis kallar fördel deraf,” svarade systersonen, ”och deribland räknar jag äfven julen. När julen kommit, har jag alltid, — utan att tänka på den vördnad, som bör egnas julens heliga benämning och ursprung, om man nämligen kan låta bli att tänka derpå, — när julen kommit, har jag alltid ansett den för en god, en glad, en herrlig, menniskovänlig tid; den enda på hela det långa året, då män och qvinnor tyckas utan undantag och af fri vilja öppna sina hjertan och tänka på menniskor, som äro lägre än de, såsom vore dessa verkliga medvandrande till grafven, icke varelser af annat slag, som ha en helt annan bana framför sig. Och derför, morbror, — fastän julen aldrig stoppat något guld eller silfver i min ficka, — tror jag, att den gjort mig nytta och skall göra mig nytta, och derför säger jag: Gud välsigne denna tid!”

Bokhållaren utanför uttalade ofrivilligt sitt bifall till dessa åsigter: men som han genast insåg, att han burit sig opassande åt, stälde han sig och rörde i elden och släckte dervid den sista svaga gnistan för beständigt.

”Får jag höra ett knyst till af er derute,” sade Scrooge, ”så skall ni få fira jul med förlusten af er syssla. Du är ju en dugtig talare, du,” sade han derefter, vänd till sin systerson, ”det förundrar mig, att du inte ännu sitter i parlamentet.”

”Var inte ond, morbror! Kom och ät middag med oss i morgon!”

Scrooge sade, att han skulle komma, ja, det sade han verkligen. Men han lade till några ord, så att meningen blef, att han skulle komma först, när systersonen inte mer hade någonting att bjuda honom på.

”Men hvarför det då?” frågade Scrooge’s systerson. ”Hvarför det då?”

”Hvarför har du gått sta’ och gift dig?” sade Scrooge.

”Derför att jag blef kär.”

[ 5 ]”Derför att du blef kär!” hånskrattade Scrooge, som om detta vore det enda i verlden, som kunde vara ännu löjligare än en glad och rolig jul. ”Adjö med dig!”

”Men, morbror, ni har ju aldrig varit hos mig, innan jag blef gift; hur kan mitt giftermål då vara en orsak till er vägran att komma nu?”

”Adjö med dig!” upprepade Scrooge.

”Jag vill ingenting ha af er, jag begär ingenting af er; hvarför kunna vi ej vara vänner?”

”Adjö med dig!” sade Scrooge.

”Det gör mig sannerligen ondt att finna er så obeveklig. Vi ha aldrig haft något obytt oss emellan, hvartill jag gifvit anledning; men jag trodde mig nu som en gärd åt julen böra göra er ett vänskapligt förslag, och jag vill behålla mitt julhumör i det längsta. Derför: lycka till en glad jul, morbror!”

”Adjö med dig! Jag har inte tid längre!” sade Scrooge.

”Och ett godt nytt år!”

”Adjö!” sade Scrooge.

Hans systerson lemnade emellertid rummet, utan att yttra ett enda ovänligt ord. Han stannade vid yttre dörren, för att på öfligt sätt lyckönska bokhållaren, hvilken, så frusen han än var, likväl var varmare än Scrooge och hjertligt besvarade välönskningen.

”Jo, jo; det der är också en,” muttrade Scrooge, som hörde på; ”min bokhållare med femton shillings i veckan och hustru och barn talar om glad och rolig jul! Det är så godt jag ger mig till Bedlam.”

Den token, för att tala med Scrooge, hade, med det samma han släpte ut Scrooge’s systerson, släpt in två andra personer. De voro ståtliga herrar med trefligt utseende och stodo nu med hattarne i handen i Scrooge’s kontorsrum. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom.

”Scrooge och Marley, inte sant?” sade en af herrarne och kastade en blick på sin lista. ”Har jag äran att tala med mr Scrooge eller mr Marley?”

”Mr Marley har varit död i sju år,” svarade Scrooge; ”han dog nu i natt för sju år sedan.”

”Utan tvifvel är hans frikostighet värdigt representerad af hans efterlefvande kompanjon,” sade herrn och framräckte sina dokument.

Och han hade rätt, ty de voro två syskonsjälar. När Scrooge hörde det betydelsefulla ordet ”frikostighet”, rynkade han pannan, skakade på hufvudet och gjorde en afvisande rörelse med handen.

”Vid denna högtidliga tidpunkt af året, mr Scrooge,” fortfor herrn och tog en penna, ”är det ännu mer behöfligt än eljest att man kommer ihåg de fattiga och dem, som sakna huld och skyld, ty de äro utsatta för många lidanden vid denna årstid. Många tusen sakna lifvets nödvändigaste behof; hundra tusen måste umbära de vanligaste beqvämligheterna, sir.”

”Fins det inga fängelser?” frågade Scrooge.

”Fullt upp med fängelser,” sade den andre och lade ner pennan igen.

”Nå, än arbetshusen, äro de inte ännu i flor?” frågade Scrooge.

”Visserligen; dock skulle jag hellre önska, att de inte vore det.”

”Trampqvarnen och fattiglagen äro också i full verksamhet, eller hur?”

”Ja, bägge två, sir!”

”Det var väl; vid det ni först sade blef jag verkligen rädd, att någonting hade kommit i vägen, som afbrutit deras nyttiga verksamhet,” sade Scrooge. ”Jag är glad att det inte förhåller sig så.”

”I den öfvertygelsen att man genom de medel, ni nämnt, sörjer lika otillräckligt för den fattiges inre som för hans yttre menniska, ha några bland oss ämnat hopsamla en liten summa till att skaffa församlingens fattiga mat, dryck och vedbrand under helgen. Vi ha valt denna tid, emedan fattigdomen nu kännes mera bitter än eljest, och den rike är mer stämd för välgörenhet. Hur mycket får jag äran anteckna er för?”

”För ingenting!” svarade Scrooge.

”Ni önskar förbli okänd?”

”Jag önskar få vara i fred,” sade Scrooge. ”Efter ni fråga, hvad jag önskar, mina herrar, så är det verkligen min önskan. Jag ämnar inte söka några nöjen för mig sjelf under julen, och jag har inte råd att skaffa lättjefulla menniskor roligt. Jag bidrar till att upprätthålla de inrättningar, jag nämt; de kosta tillräckligt mycket, och de som äro illa deran, kunna vända sig till dem.”

[ 6 ]”Många kunna inte vända sig till dem, och många skulle hellre dö än göra det.”

”Ville de göra det,” sade Scrooge, ”så vore det inte så illa gjordt, och den öfverflödiga befolkningen blefve derigenom minskad. För öfrigt, ursäkta mig — men jag har ingen reda på så’nt der.”

”Det är inte svårt att derom erhålla närmare upplysningar,” anmärkte den främmande.

”Det är en sak, som inte angår mig,” svarade Scrooge. ”En menniska har nog att göra, om hon sköter sina egna angelägenheter och inte blandar sig i andras. Mina affärer ge mig tillräckligt att göra. God afton, mina herrar!”

När herrarne sågo, att goda ord här skulle spillas förgäfves, aflägsnade de sig. Scrooge satte sig sjelfbelåtet till sitt skrifbord och i ett vida muntrare lynne än vanligt.

Emellertid hade dimman och mörkret tilltagit så mycket, att personer gingo omkring på gatorna med facklor och erbjödo sig att gå framför vagnarna och lysa. Det gamla tornet på en kyrka, hvars gamla rossliga klocka lekte tittut med Scrooge ur ett götiskt fönster på muren, blef osynligt, och klockan slog nu timmar och qvarter inne i töckenmolnet med dallrande vibrationer efter hvart slag. som om tänderna skallrade inom hennes frusna läppar der uppe. Kölden knäpte till allt skarpare. Ute på gatan höllo några arbetare på att reparera gasrören och hade gjort upp en stor brasa i en kolpanna, kring hvilken samlade sig en hop trasiga karlar och pojkar, hvilka i förtjusning värmde sina händer öfver kolen. Pumpen stod öfvergifven, och vattnet, som runnit omkring honom, frös i en hast och förvandlades till misantropisk is. Ljusskenet från bodarna kastade en flyktig rodnad öfver de förbigåendes bleka ansigten. I kryddbodarne och hos fågelhandlarne började det pratas och skrattas af hjertans grund, som om pruta och sälja der blifvit obekanta saker. Lordmayorn i sitt väldiga Mansion House utdelade befallningar åt sina femtio kockar och källardrängar, att de skulle göra i ordning ett julbord, som kunde egna och anstå en lordmayor; till och med lappskräddaren, hvilken lordmayorn måndagen förut fält till fem shillings böter, för det han varit drucken och sökt gräl på gatorna, höll på att laga till morgondagens pudding i sin vindskammare, medan hans magra hustru med sitt barn på armen gick ut för att köpa kött.

[ 7 ]Det blef allt dimmigare och kallare; en genomträngande, bitande, skärande kyla! Egaren af en ung liten näsa, hvilken kölden gnagt slät och tunn, som hundar gnaga ben, lutade sig nu ner mot Scrooges nyckelhål för att traktera honom med en julsång, men vid första ljudet af:

”Välsigne er Gud, min herre så båld,
Allt ondt ifrån er Han vände!”

grep Scrooge till linealen med en så uttrycksfull gest, att sångaren förskrämd sprang sin väg och lemnade nyckelhålet åt dimman och kölden der ute, som ändock öfverträffades af den i Scrooge’s hjerta.

En julsång på prosa. (Sid. 11.)

Ändtligen kom timmen, då kontoret skulle stängas. Förargad steg Scrooge ner från sin stol och gaf härigenom en tyst tillsägelse åt bokhållaren der ute att sluta sitt arbete. Bokhållaren, som redan väntat derpå, släckte genast ut ljuset och satte på sig sin hatt.

”Ni vill ha hela dagen i morgon för egen räkning, gissar jag?” sade Scrooge.

”Om inte ni har någonting deremot, sir.”

”Jo, jag har mycket emot det,” sade Scrooge, ”och det är högeligen otillbörligt. Om jag skulle för den dagen räkna af ett par shillings på er vecklön, så skulle ni anse er fasligt illa behandlad, det vill jag slå vad om.”

Bokhållaren smålog i mjugg.

”Och ändå,” fortfor Scrooge, ”tycker ni inte att det sker mig någon orätt, då jag måste betala dagspenning för ingenting.”

Bokhållaren anmärkte, att sådant hände blott en gång om året.

”En klen ursäkt för att man plundrar en menniskas plånbok hvar tjugufemte december!” sade Scrooge och knäpte sin öfverrock ända upp under hakan. ”Men jag förmodar, att ni vill ha hela dagen fri. Kom hit så mycket tidigare i öfvermorgon i stället!”

Bokhållaren lofvade det, och Scrooge spatserade brummande ut. Kontoret var stängdt i ett ögonblick, och bokhållaren, med de långa ändarna af sin hvita yllehalsduk hängande nedanför midjan (han hade icke råd att bestå sig någon öfverrock) åkte, bakom en lång rad pojkar, utför en isbana på Cornhill, väl tjugu gånger efter hvarandra, allt [ 8 ]till julaftonens ära, och skyndade sig derefter hem till Camden-Town, så fort benen kunde röra sig under honom för att leka blindbock.

Scrooge intog sin melankoliska middag på sitt vanliga melankoliska matställe, läste alla tidningar, sysselsatte sig under det öfriga af qvällen med sin kassabok och gick sedan hem för att lägga sig. Han bodde i en våning, som fordom varit bebodd af hans aflidne kompanjon. De mörka, dystra rummen lågo inne på en gård i en gammal byggning, som tycktes så litet höra till den plats, der den stod, att man kunde bli frestad tro, det byggnaden, när den ännu var i sina yngre år, lekt kurragömma med andra hus och sedan icke hittat ut från sitt gömställe. Nu var huset gammalt och dystert, och ingen bodde der mer än mr Scrooge, ty alla de andra rummen voro uthyrda till bodar och kontor. På gården var det så mörkt, att till och med Scrooge, som kände hvarje sten der, måste trefva framför sig med händerna. Dimman och rimfrosten hängde omkring den gamla svarta porten så tungt, att det såg ut, som om det fula vädrets genius sutte på tröskeln försänkt i dystra tankar.

Nu bör det anmärkas, att hos portklappen fans ingenting ovanligt, om icke det, att den var tilltagen väl stor. Scrooge hade sett honom morgon och qväll under hela den tid han bott i huset, och af den varan, som kallas fantasi, egde Scrooge lika litet som någon annan i Londons City, inklusive till och med magistraten och rådmännen, hvilket vill säga mycket. Derjemte bör man också ihågkomma, att Scrooge icke det ringaste tänkt på Marley, sedan han på eftermiddagen berättat för de besökande herrarne, att denne hans kompanjon varit död i sju år. Och nu må hvem som kan förklara mig hur det kunde komma till, att Scrooge, när han trädde in nyckeln i nyckelhålet, i portklappen såg, utan att denna undergick någon förmedlande förvandlingsprocess, — att han deri såg icke en portklapp, utan Marley’s ansigte!

Marley’s ansigte! Och det befann sig icke i någon ogenomtränglig skugga, som de öfriga föremålen på gården, utan skimrade med ett hemskt sken, liksom ett stycke lysved i en mörk källare. Det hade intet drag af vrede eller missnöje, utan det såg på Scrooge som Marley brukade se på honom med spöklika glasögon uppskjutna i den spöklika pannan. Håret stod på ända och rörde sig liksom för en flägt eller ett luftdrag, och ehuru ögonen stodo vidöppna, saknade de all rörlighet. Detta och den blekblåa färgen gjorde det fasaväckande; men sjelfva detta fasaväckande tycktes icke så mycket ligga i sjelfva ansigtsuttrycket, utan snarare vara någonting främmande för det samma.

När Scrooge skarpt fixerade spökbilden, var den återigen en portklapp.

Det skulle vara osanning, om vi sade, att Scrooge icke blef rädd, eller att hans blod icke kom i en viss svallning, som varit honom okänd ända från hans barnaår. Men han lade sin hand på nyckeln, som han lemnat i låset, vred om, öppnade dörren, steg in och tände på sitt ljus.

Han stannade ett ögonblick obeslutsam, innan han stängde igen porten efter sig; han kastade först en försigtig blick bakom den samma, liksom väntade han sig till hälften att få se Marley’s stångpiska peka rakt inåt förstugan. Men på portens baksida fans ingenting annat än de skrufvar, som fasthöllo låset. ”Bara dumheter!” mumlade han derför och slog igen porten, så att det skrälde i hela huset.

Dånet deraf genljöd som en åska öfver hela gården. Hvartenda rum der uppe och hvartenda fat i vinhandlarens källare der nere tycktes ha ett eget eko för sig. Men Scrooge var icke den man, som lät skrämma sig af ett eko. Han låste dörren, gick tvärs öfver förstugan och uppför trapporna; men långsamt gick han och putsade ljuset under vägen.

Man skulle ha kunnat bära en likbår på tvären uppför dessa trappor, så breda voro de, och kanske var detta skälet, hvarför Scrooge tyckte sig se en rörlig likbår vandra upp framför honom i halfmörkret. Ett halft dussin gaslampor ute från gatan skulle icke ha kunnat tillräckligt lysa upp trappan, och deraf torde man finna, att det var skäligen mörkt, i trots af det ljus Scrooge bar i handen.

Men Scrooge gick uppför, utan att fråga efter slikt; mörker fås för godt köp, och det tyckte Scrooge om. Men förrän han stängde sin tunga dörr, gick han igenom sina rum, för att se, om allt var i sin ordning. Han kom ihåg spökansigtet så pass mycket, att han tyckte det kunde vara skäl i att göra en sådan undersökning.

Förmak, sängkammare, skräprum, allt var i sin ordning. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten eld brann i spiseln; sked och kopp funnos på bordet och en [ 9 ]liten panna med hafresoppa (Scrooge hade snufva) stod framför elden. Ingen var under sängen, ingen i garderoben, ingen under hans nattrock, som hängde på väggen i en tämligen misstänkt positur. I skräpkammaren såg allt ut som vanligt: en gammal eldskärm, några par skor, två korgar, en trebent tvättställning och en gammal eldgaffel.

Fullkomligt lugnad låste han sin dörr innanför och med dubbla slag, hvilket icke var hans vana. På detta sätt tryggad mot all öfverraskning, tog han af sig halsduken, drog på sin nattrock, tofflor och nattmössa samt satte sig ner framför elden för att förtära sin hafresoppa.

Men klen var den elden, ett intet i en så bistert kall natt. Scrooge måste flytta sig tätt intill den och luta sig deröfver, förrän han kände, att något, som kunde likna värme, strålade ut från den lilla lågan. Kaminen var en antiqvitet, uppsatt af någon gammal holländsk mynheer och öfverallt belagd med holländska målade kakel, på hvilka funnos bilder ur den heliga skrift. Der såg man Cain och Abel, Pharaos dotter, drottningen af rika Arabien, englar nedstigande på moln, hvilka sågo ut som dunbolster, Abraham, Belsazar, apostlar som gingo till sjös i såsskålar, och hundratals andra figurer, som väl kunnat sysselsätta hans tankar; men likväl kom ansigtet af Marley, af honom, som varit död i sju år, och uppslukade alla de andra. Hade hvartenda kakel varit blankt och haft förmåga att på sin yta antaga bilden af ett fragment ur hans tankar, så skulle snart en kopia af gamle Marley’s ansigte stått på hvartenda ett.

”Bara strunt, dumheter!” sade Scrooge och gick tvärs öfver golfvet.

Han gick några hvarf och satte sig åter ner i sin stol. Just som han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, föllo händelsevis hans blickar på en ringklocka, som hängde i rummet och för något nu förgätet ändamål stod i gemenskap med ett rum i husets öfversta våning. Med största förvåning och ovilkorlig fasa såg han denna klocka börja röra sig. I början rörde hon sig så sakta, att knapt det ringaste ljud hördes; men snart ringde hon hårdt och gällt, ackompagnerad af alla ringklockor i huset.

Detta varade ungefär en half minut, eller en hel kanske; men den föreföll lång som en timme. Klockorna slutade som de börjat, alla på en gång. Derefter följde, djupt inunder golfvet, ett skramlande, skrällande ljud, som om någon dragit en tung kedja öfver faten i vinhandlarens källare. Scrooge kom nu ihåg, att han hört berättas, det andar, som gingo igen, brukade släpa kedjor efter sig.

Källardörren flög upp med dunder och dån och strax derefter hörde han ett ännu mer skramlande ljud i de stenlagda förstugorna der nere; bullret kom uppför trapporna, raka vägen fram till hans dörr.

”Bara spektakel, bara dumheter!” sade Scrooge. ”Jag vill inte tro på’t.”

Likväl skiftade han färg, när det utan något uppehåll passerade genom den tunga, tillriglade dörren och inträdde i rummet midt för hans ögon. Just som det steg in, fladdrade den döende lågan i spiseln upp, som ville den ropa: ”Jag känner honom! Marley’s ande!” och sjönk genast tillbaka ner.

Samma ansigte, alldeles det samma. Det var Marley i sin piskperuk, i sin vanliga rock, de åtsittande benkläderna och höga stöflar; tofsarna på dessa senare rörde sig fram och tillbaka, liksom stångpiskan, rockskörten och håret på hans hufvud. Den kedja, han släpade efter sig, var hopknäpt omkring midjan på honom. Hon var lång och slingrade sig efter honom som en svans; hon var förfärdigad (Scrooge såg det mycket tydligt) af kassakistor, nycklar, hänglås, kontorsböcker, reverser och penningpåsar, allt arbetadt i stål. Hans kropp var genomskinlig, så att Scrooge kunde se tvärs igenom honom och urskilja de bägge knapparna i ryggen på rocken.

Scrooge hade ofta hört sägas, att Marley icke hade något hjerta i bröstet; men han hade aldrig trott det förr än nu.

Han trodde det icke heller nu. Ehuru han såg tvärs igenom fantomet, ehuru det stod der framför honom, och en iskyla strömmade mot honom ur dess dödskalla ögon; ehuru han kunde urskilja väfnaden i den duk, som var bunden omkring spökets haka och hufvud, hvilken duk han icke förr blifvit varse, var han ännu tvifvelaktig och kämpade mot sina egna sinnens vittnesbörd.

”Nå!” sade Scrooge, vresigt och kallt som vanligt. ”Hvad kan du vilja mig?”

”Mycket!” — Marley’s röst, det var otvifvelaktigt.

”Hvem är du?” [ 10 ]”Fråga mig snarare hvem jag var!”

”Hvem var du då?” frågade Scrooge med höjd stämma. ”Du är mycket noga, märker jag,” tillade han.

”I lifstiden var jag din kompanjon, Jakob Marley.”

”Kan du, – kan du sitta ner?” sade Scrooge och såg frågande på spöket.

”Jag kan det.”

”Sitt ner då!”

Scrooge gjorde denna fråga, emedan han ej visste, om en så genomskinlig ande skulle vara i stånd att ta plats på en stol, och han insåg derjämte, att, i fall sådant befunnes vara omöjligt, en obehaglig förklaring måste följa. Men anden satte sig på andra sidan om kaminen, som om han vore fullständigt van dervid.

”Du tror inte på mig?” anmärkte anden.

”Nej,” svarade Scrooge.

”Hvilket intyg öfver min verklighet begär du, utom det, som dina egna sinnen gifva?“

”Det har jag svårt att säga.”

”Hvarför tror du inte dina egna sinnen?”

”Emedan,” svarade Scrooge, ”den minsta småsak kan utöfva inflytande på dem. En obetydlig oordning i matsmältningen gör dem till bedragare. Du kan vara en osmält köttbit, en smula senap, en ostkant, ett fragment af en halfrå potates. Du hör kanske mera till magen än till grafven, när allt kommer omkring.”

Scrooge brukade vanligtvis icke slå omkring sig med skämt och nu kände han sig dessutom icke synnerligen lätt till mods. Förhållandet var det, att han försökte visa sig munter, för att afleda sin egen uppmärksamhet och öfvervinna sin skräck, ty spökets röst trängde ända in till märgen i hans ben.

Att för ett ögonblick sitta tyst och stirra på dessa glasaktiga, stillastående ögon, det kände Scrooge skulle vara att lemna hin onde sjelf makt med sig. Dessutom låg det någonting fasaväckande deri, att spöket sjelft var försedt med en egen helvetesatmosfer omkring sig. Scrooge kunde väl icke känna den; men en sådan fans verkligen, ty ehuru anden satt fullkomligt stilla, rörde sig likväl hans hår, rockskört och stöfveltofsar, som om den heta ångan från en brinnande ugn flägtade på dem.

”Du ser den här tandpetaren?” sade Scrooge och kastade sig af ofvannämda skäl i hast öfver ett annat ämne, ty han önskade bortvända andens förstenande blick från sig sjelf, vore det också endast för ett ögonblick.

”Jag ser den,” svarade anden.

”Men du har icke ögonen fästa på honom,” anmärkte Scrooge.

”Men jag ser honom ändå,” sade anden.

”Hm,” återtog Scrooge. ”Jag behöfver bara svälja den, för att i hela min lifstid anfäktas af en hel legion andar, alla af min egen fabrik. Dumheter, säger jag, bara dumheter!”

Här uppgaf anden ett förfärligt anskri och skakade sina kedjor med ett så fasaväckande, döfvande rassel, att Scrooge måste hålla sig fast vid stolen, för att icke falla i vanmakt. Men så mycket större blef hans ångest, när spöket tog af sig duken, som satt bunden kring dess ansigte, som om denna vore för varm, och dess underkäk nu föll ner mot bröstet.

Scrooge sjönk på sina knän och höll händerna för ögonen.

”Nåd!” ropade han. ”Nåd! Gräsliga fantom, hvarför förföljer du mig?”

”Menniska med mammon-sinnet!” svarade anden, ”tror du på mig eller icke?”

”Jag tror,” sade Scrooge; ”jag måste ju tro. Men hvarför vandra andar omkring på jorden, och hvarför komma de till mig?”

Spöket svarade: ”Det är hvarje menniska pålagdt, att anden inom henne skall vandra omkring bland sina medmenniskor och ströfva omkring vidt och bredt; gör anden detta icke under menniskans lifstid, så måste han göra det efter döden. Han blir då dömd att vandra omkring i verlden, – o, ve mig! – för att se det, hvari han icke kan ta någon del, men hvari han kunnat deltaga, när menniskan lefde, och som han kunnat förvandla till lycka.”

Spöket uppgaf på nytt ett högljudt anskri, skakade sin kedja och vred sina skugghänder.

”Du är fjättrad,” sade Scrooge darrande, ”hvarför?”

”Jag bär den kedja, jag smidt under min lifstid,” svarade anden. ”Sjelf har jag gjort henne, länk efter länk, [ 11 ]aln efter aln; af egen fri vilja har jag bundit henne omkring mig och burit henne. Är mönstret till henne främmande för dig?”

Scrooge darrade mer och mer.

”Eller skulle du,” fortfor anden, ”vilja lära känna tyngden af den grofva kedja, du sjelf bär? För sju jular sedan var hon lika lång och tung som min, och sedan dess har du arbetat flitigt på henne. Det är en tung, tung kedja.”

Scrooge kastade en skygg blick bakom sig, som om han väntade sig att der få se en kedja af femtio à sextio famnars längd; men han blef ingenting varse.

”Jakob,” sade han bedjande, ”gamle Jakob Marley, tala mera; gif mig tröst, Jakob!”

”Jag har ingen sådan att gifva,” svarade anden, ”den kommer från andra regioner, Ebenezer Scrooge, och tillföres menniskorna genom andra budskap. Jag kan icke heller säga dig det, som jag skulle vilja säga. Blott få minuter till äro mig förunnade. Jag har ingen rast eller ro, kan icke stanna någonstädes. Min ande lemnade aldrig vårt kontor, – märk väl! – så länge jag lefde, kunde min ande aldrig skilja sig från den trånga håla, der vi bedrefvo våra vexelaffärer, och – tunga dagar ligga nu framför mig.”

När Scrooge förföll i djupa tankar, hade han den vanan att sticka händerna i byxfickorna. Detta gjorde han nu, när han betänkte andens ord; men han lyfte icke upp sina ögon och reste sig icke ur sin knäböjande ställning.

”Du måste ha varit ganska långsam, Jakob!” anmärkte han i sin vanliga affärston, dock skyggt och ödmjukt.

”Långsam!” suckade anden.

”Död i sju år,” mumlade Scrooge, ”och ännu på färdväg?”

”Ännu, ännu,” svarade anden; ”ingen rast, ingen ro, alltid ångerns qval.”

”Och du reser fort?” frågade Scrooge.

”På vindens vingar,” svarade anden.

”Då bör du på sju år ha kunnat tillryggalägga en ansenlig sträcka,” anmärkte Scrooge.

När anden hörde detta, utstötte han på nytt ett verop och rasslade i nattens dödstystnad så hemskt med sin kedja, att polisen med skäl kunnat häkta honom som störare af grannarnes nattro.

”Ack, fången, fjättrad, belagd med dubbla bojor!” utropade anden, ”0, att icke veta, att odödliga varelsers oaflåtliga arbete i århundraden för jorden måste öfvergå till evigheten, innan allt det goda kan utvecklas, hvaraf hon är mäktig; icke veta, att hvarje kristen ande, som är menniskovänligt verksam inom sin lilla krets, likväl måste anse sin dödliga lefnad som för kort och måste bekänna, att han icke riktigt nyttjat månget tillfälle!”

”Men du var ändå alltid en god affärsman, Jakob!” stammade Scrooge, som nu började tillämpa andens ord på sig sjelf.

”Affärsman!” utropade anden och vred sina händer; ”menskligheten, det allmänna bästa, välgörenhet, menniskovänlighet, välvilja och öfverseende borde ha hört till mina affärer. Verksamheten i mitt yrke var blott en droppe i det omätliga hafvet af hvad som mig tillhört att göra.”

Anden lyfte upp sin kedja, så högt han kunde nå med sin arm, som om kedjan vore orsaken till hans fåfänga sorg, och släpte henne sedan tungt ner på golfvet.

”Vid denna tid af året,” fortfor han, ”lider jag mest. Hvarför vandrade jag bland vimlet af mina medmenniskor med nedslagna ögon, hvarför lyfte jag icke min blick till den heliga stjerna, som ledde de vise från österlandet till den fattiga hyddan? Fans det inga fattiga hyddor, till hvilka hennes ljus hade kunnat leda mig?”

Scrooge blef ängslig till mods, när han hörde spöket tala på detta sätt; han började darra häftigt.

”Hör mig!” ropade anden. ”Min tid är snart förliden.”

”Jag hör dig,” svarade Scrooge; ”men var inte hård emot mig och tala inte så mycket i bilder, Jakob.”

”Jag får inte säga, hur det kommer till, att jag framträder till dig i synbar skepnad; mången dag har jag suttit osynlig bredvid dig.”

Detta var alldeles ingen behaglig upptäckt. Scrooge ryste och torkade kallsvetten ur pannan.

”Det är icke den minst svåra delen af min botöfning,” fortfor anden. ”I natt kommer jag för att varna dig, så att du ännu måtte ha en förhoppning och en möjlighet att undgå mitt öde, en förhoppning och en möjlighet genom mig, Ebenezer.”

[ 12 ]”Du har alltid varit min vän,” sade Scrooge, ”jag tackar dig.”

”Du skall bli hemsökt af tre andar,” fortfor skuggan.

Den förskräckte Scrooge’s ansigte förlängdes nära nog lika mycket som spökets.

”Är detta den förhoppning och möjlighet, du omnämde, Jakob?” frågade han stammande.

”Ja!”

”Någonting annat väntade jag.”

”Om dessa andar icke besöka dig,” fortfor spöket, ”kan du icke hoppas att undgå den väg, på hvilken jag måste vandra. Vänta den första i morgon, när klockan slår ett.”

”Kunde de inte komma alla tre på en gång, så blefve jag dem snart qvitt, Jakob?” frågade Scrooge.

”Vänta den andra nästa natt vid samma timme och den tredje nästföljande natt, sedan tolfte timmen slutat slå. Vänta icke mig tillbaka; men kom, till ditt eget bästa, alltid ihåg det, som förefallit mellan oss!”

När anden sagt detta, tog han sin duk från bordet och band den på nytt omkring sitt hufvud. Scrooge hörde tydligt, huru tänderna slogo ihop mot hvarandra, när duken sammanknöts. Han vågade ännu en gång lyfta upp sina ögon och såg sin öfvernaturlige gäst stå framför sig med kedjan lagd öfver armen.

Spöket gick baklänges ifrån honom, och med hvarje steg, det tog, öppnades fönstret allt mer och mer, så att det var fullkomligt öppet, när anden hunnit fram till det. Han vinkade Scrooge att träda närmare, och Scrooge lydde. När de icke voro mer än två steg ifrån hvarandra, lyfte Marley’s ande sin hand och varnade honom för att gå längre. Scrooge stannade, icke så mycket af lydnad, som icke mer af öfverraskning och fruktan. Ty när anden lyfte sin hand, hörde Scrooge orediga ljud der ute i luften, jämmer och veklagan, outsägligt sorgliga toner, hjertslitande som en sjelfanklagelse. Anden lyssnade derpå en stund, sedan instämde han sjelf deri och försvann i den dystra natten.

Scrooge steg fram till fönstret; nyfikenheten hade förjagat all hans fruktan. Han såg ut i rymden.

Luften var uppfyld med spöken, som utan rast och ro sväfvade af och an, allt under upphäfvande af ångestfulla klagorop. Hvar och en af dessa skepnader bar en kedja, liksom Marley’s ande; några (de voro kanske brottsliga styresmän öfver folkslag) voro hopkedjade med hvarandra; ingen var fri. Mången hade varit Scrooge bekant under det han lefde; han kände t. ex. fullkomligt igen en gammal ande i hvit väst, som släpade efter sig en ofantligt tung penningkista och jämmerligen klagade, att han icke kunde hjelpa en gammal hustru med ett barn, som han såg nere på gatan vid tröskeln till en port. Allas qval bestodo ögonskenligen deri, att de sökte göra menniskorna godt, men för alltid förlorat förmågan dertill.

Om skepnaderna smälte bort i töcken, eller om töcknet omhöljde dem, det kunde Scrooge icke afgöra; men de och deras röster försvunno på en gång, och sedan såg det ut derutanför alldeles så, som när han gick hem på aftonen.

Scrooge slog igen fönstret och undersökte dörren, hvarigenom anden kom in. Denna var ännu igenlåst och riglad, så som han sjelf låst och riglat den. Han försökte säga ”dumheter”, men förmådde icke få ens första stafvelsen öfver sina läppar, och som han, antingen i följd af den ovanliga själsspänningen eller dagens ansträngningar, eller i följd af sin blick in i den osynliga verlden eller sitt samtal med anden, kanhända också emedan det var långt lidet på natten, kände sig i stort behof af hvila, kastade han sig genast på sängen, utan att kläda af sig, och insomnade ögonblickligen.