En julsång på prosa (1884)/2. Den förste af de tre andarne
2. Den förste af de tre andarne.
När Scrooge vaknade, var det så mörkt, att han knapt kunde urskilja det genomskinliga fönstret från väggarna i sitt rum. Han höll just på att anstränga sina ögon till ett försök att genomtränga mörkret, då han hörde uret i ett kyrktorn i grannskapet slå fyra slag. Han lyssnade. Till hans stora förvåning slog uret fem, sex, sju, åtta och så vidare ända till tolf; då upphörde det. Tolf! Och när han lade sig, var klockan likväl öfver tu. Uret gick orätt; säkert hade något hjul kommit i oordning. Tolf?
Han tog sitt fickur och lät det repetera. Det slog tolf slag tätt efter hvarandra och upphörde derefter.
”Det är ju inte möjligt!” utropade Scrooge. ”Inte har jag kunnat sofva en hel dag och så långt in på natten derefter! Med solen kan väl ingen förändring ha gått för sig, så att det nu är klockan tolf middagstiden.”
Den tanken var oroväckande; han kastade sig ur sängen och trefvade sig fram till fönstret. Med ärmen på sin nattrock måste han torka isblommorna från rutan, förrän det blef honom möjligt att se något, och äfven nu såg han blott litet. Allt hvad han kunde finna var, att det ännu var mycket töcknigt och kallt samt att inga menniskor voro i rörelse på gatorna, hvilket likväl ofelbart skulle ha varit händelsen, om natten trängt ut dagen och satt sig i besittning af verlden. Detta var en stor tröst för Scrooge, emedan ”tre dagar efter sigt betalas till herr Ebenezer Scrooge eller ordres etc.” skulle blifvit verkliga nordamerikanska statspapper [1], om inga dagar funnits att räkna efter.
Scrooge lade sig åter på sin säng och funderade hit och dit, utan att kunna komma till något resultat. Ju mera han funderade och tänkte, desto mer förvirrade blefvo hans tankar, och ju mer han föresatte sig att icke tänka derpå, desto mer grubblade han. Marley’s ande gjorde honom svårt bekymmer. Så ofta han efter mogen öfverläggning blifvit ense med sig sjelf derom, att alltsamman varit blott en dröm, återkommo hans tankar, liksom en stark fjäder efter tryckets upphörande går tillbaka till den förra punkten, så att han oupphörligt måste på nytt genomarbeta det svåra problemet: ”var det en dröm, eller var det icke någon dröm?”
I detta tillstånd låg Scrooge, till dess klockan åter slog tre qvart. Då föll det honom plötsligen in, att Marley’s ande förutsagt honom ett besök till klockan ett. Han föresatte sig sålunda att vara vaken, till dess klockan slagit fullt, och detta var måhända det klokaste han kunde göra, eftersom det skulle varit lika svårt för honom att somna som att försätta berg.
Fjerdedelstimmen varade så länge, att han flere gånger kände sig öfvertygad om, att han mot sin vilja slumrat in och icke hört klockan slå. Ändtligen slog det åter.
”Ding dong!”
”En qvart!” tänkte Scrooge och räknade uppmärksamt.
”Ding dong!”
”Half!” sade Scrooge.
”Ding dong!”
”Tre qvart!”
”Ding dong!”
”Timmen full!” tänkte Scrooge triumferande, ”och ingenting har händt.”
Det tänkte han, förrän stora klockan ännu slagit: men nu förkunnade hon med djup, dof, ihålig, melankolisk ton sitt ett. I samma ögonblick blixtrade ett ljussken genom rummet, och en hand drog undan förhängena kring Scrooge’s säng.
Sängomhänget drogs undan af en hand, icke omhänget vid hans fötter, icke bakom hans rygg, utan åt den sidan, der han låg med ansigtet. Sängomhänget drogs undan, och Scrooge, som nu satte sig upp till hälften, såg sig ansigte mot ansigte med den öfverjordiska gäst, som drog det, lika nära som jag nu är er, och i tankarna står jag tätt bredvid er.
Det var en sällsam skepnad, lik ett barn, eller snarare icke ett barn, utan en gammal man, som, betraktad genom något öfvernaturligt medium, tycktes liksom flyttad långt bort och knapt så stor som ett barn. Håret, som hängde kring hals och rygg, var hvitt som en gubbes; men i ansigtet fans icke en enda skrynkla, utan det hade en ungdomligt blomstrande färg. Armarna voro mycket långa och muskulösa och likaledes händerna, så att de tycktes ega ovanlig kraft. De väl formade benen och fötterna voro obetäckta, liksom armarna. Skepnaden bar en bländande hvit lifrock och en glänsande gördel kring lifvet. I handen höll han en frisk, grön qvist af jernek, och hans kläder voro, i sällsam kontrast mot denna sinnebild af vintern, prydda med sommarens blommor. Men det allra sällsammaste var en klar, glänsande ljusstråle, som utgick uppifrån skepnadens hufvud och upplyste allt rundtomkring. Sannolikt för att stundom kunna gömma undan detta ljus, bar skepnaden i stället för mössa en stor ljussläckare, som han nu höll under armen.
Men äfven detta var icke det allra sällsammaste, såsom Scrooge anmärkte, när han började betrakta skepnaden mer uppmärksamt, ty allt som gördeln gnistrade och glittrade än på ena stället än på det andra samt i ena ögonblicket var ljus, i det andra mörk, så framstod skepnaden sjelf ibland tydligare, ibland otydligare, ibland som en varelse med en arm, ibland med ett ben, stundom med tjugu ben, stundom i form af två ben utan hufvud, sedan återigen som hufvud utan kropp; af de försvinnande delarna syntes intet spår i det tjocka mörker, hvari de smälte bort. Och medan Scrooge som bäst förundrade sig häröfver, stod gestalten plötsligt åter tydlig och klar framför honom.
”Är du den ande, hvars ankomst blifvit mig förkunnad?” frågade Scrooge.
”Jag är det.”
Rösten var mild och ljuf; men ljudet hördes så sakta, som hade det kommit från ett aflägset fjärran.
”Hvem och hvad är du?” frågade Scrooge vidare.
”Jag är den förflutna julens ande.”
”Den för längesedan förflutna?” frågade Scrooge med en blick på andens dvärggestalt.
”Nej, den sist förflutna.”
Scrooge skulle måhända, om någon frågat honom, icke kunnat uppgifva något skäl, men han önskade se anden med mössan på hufvudet och bad honom derför betäcka sig.
”Huru,” sade anden, ”vill du med verldslig hand så snart släcka ut det ljus, jag medför åt dig? Är det icke nog, att du tillhör dem, hvilkas passioner bilda denna mössa och tvinga mig att åratal igenom bära henne djupt nedtryckt öfver min panna?”
Scrooge bedyrade att han på intet sätt haft för afsigt att säga någonting, som kunde förolämpa, lika litet som han med vett och vilja någonsin tvungit anden att bära mössan. Derefter tog han sig friheten fråga om orsaken till besöket.
”Din välfärd,” sade anden. Scrooge svarade, att han vore synnerligen tacksam derför; dock tänkte han inom sig sjelf, att ostörd nattro varit att föredraga framför denna visit. Anden hörde honom förmodligen tänka, ty han tillade genast:
”Din bättring, om du så vill: se dig väl före!”
Under det han så talade, utsträckte han sin starka hand och fattade honom sakta vid armen.
”Stig upp och följ mig!”
Förgäfves skulle Scrooge ha invändt, att väderleken och tiden icke voro passande valda till en spatserfärd, att sängen var varm, och att termometern stod långt under fryspunkten, att han icke hade på sig annat än en nattrock, tofflor och nattmössa, ja, för tillfället var behäftad med snufva; – den hand, som fattat honom, fastän mjuk som en fruntimmershand, kunde ingen stå emot. Han steg upp; men när han såg anden vända sina steg åt fönstret, fattade han honom bedjande i rockskörtet.
”Jag är en dödlig,” sade han, ”och underkastad tyngdlagarna.”
”Låt min hand blott en gång vidröra dig här,” sade anden och lade sin hand på hans hjerta, ”och du skall bli upprätthållen i mer än detta.”
Medan dessa ord talades, gledo de ut genom väggen och stodo nu på en landsväg, som slingrade sig fram mellan åkerfält. Staden var försvunnen, och intet spår syntes af den. Äfven mörkret och dimman voro försvunna, ty det var en klar, kall vinterdag, och på marken låg snö.
”Ack, min Gud!” sade Scrooge och slog ihop händerna, när han såg sig omkring. ”Här är jag född; här tillbragte jag mina barnaår!”
Anden betraktade honom mildt leende, och den gamle mannen tycktes ännu känna vidrörandet af hans hand, så lätt det än varit. Tusen dofter tycktes simma i luften, och tusen tankar, tusen längesedan bortglömda förhoppningar, fröjder och bekymmer förena sig med dem.
”Dina läppar darra,” sade anden. ”Och hvad har du der på din kind?”
Med ovanlig osäkerhet i sitt uttal frammumlade Scrooge till svar, att det var en liten blemma, och bad anden föra sig hvart han ville.
”Kommer du ihåg vägen?” frågade anden.
”Om jag kommer ihåg den!” svarade Scrooge hastigt; ”med förbundna ögon skulle jag kunna gå den.”
”Märkvärdigt att du inte glömt den under så många år!” anmärkte anden. ”Låt oss gå vidare!”
De gingo vägen framåt, och Scrooge kände igen hvarje grind, hvarje stolpe, hvarje träd, till dess på afstånd syntes en liten småstad med sin bro, sin kyrka och sin flod. Nu kommo några små lurfviga hästar trafvande, ridna af gossar, hvilka ropade an andra gossar, som åkte i vagnar och kärror. Alla voro glada i själ och hjerta och jublade hvarandra till mötes, så att de vida fälten gåfvo genljud af deras glädtiga skratt.
”Detta är blott skuggor af det, som varit,” sade anden. ”De veta ingenting af oss.”
De glada gossarne kommo nu närmare, och när de kommo, kände Scrooge dem alla och nämde dem vid namn hvarenda en. Hvarför gladde han sig så mycket åt att återse dem? Hvarför glänste hans gamla ögon och klappade hans hjerta, under det de skyndade förbi? Hvarför blef han uppfyld med glädje, när de önskade hvarandra ”rolig jul!” då de skildes åt för att begifva sig hvar och en hem till sitt?
Hvad hade Scrooge att göra med ”rolig jul”? Tvi öfver ”rolig jul”! Hvad godt hade han någonsin haft deraf?
”Skolan är icke alldeles tom,” sade anden. ”Ännu finnes der ett barn, som dess kamrater lemnat ensamt.”
Scrooge sade sig känna detta barn, och han snyftade.
De lemnade stora vägen på en väl ihågkommen liten biväg och kommo snart till ett hus, uppfördt af mörkrödt tegel, med ett litet torn på taket, i detta en klocka och en väderflöjel öfverst. Det var ett stort hus; men egaren tycktes vara afsigkommen, ty de stora rummen nyttjades föga, murarna voro fuktiga och mossbevuxna, fönstren sönderslagna och dörrarna förfallna. I stället spatserade skrockande höns, och i lider och bodar växte gräs. Äfven i det inre hade huset icke bibehållit sin forna glans, ty när de stego in i jordvåningens stora, dystra sal samt genom de öppnade dörrarna sågo inåt de öfriga rummen, funno de dessa blott torftigt möblerade, kalla och tomma. Sjelfva luften tycktes unken, och öfver det hela hvilade en iskyla som på ett eget sätt förband sig med föreställningen om träget vakande vid ljussken och alltför knapp föda.
Anden och Scrooge vandrade genom den stora salen till en dörr i bakgrunden. Denna öppnade sig för dem och lät dem kasta en blick inåt ett långt, dystert rum, hvilket långa rader af bänkar och pulpeter gjorde ännu ödsligare. Vid en af dessa pulpeter satt en ensam gosse och läste bredvid en klen brasa; Scrooge satte sig ner på en bänk och grät öfver sitt stackars förgätna jag, sådant det förr varit.
Allt, hvartenda sakta eko i huset, råttornas pip och prasslande bakom väggpanelningen, dropparnas fall från den halft upptinade pumpen på bakgården, vindens suck i qvistarna på den aflöfvade poppeln utanför, det gagnlösa slåendet af dörrarna till ett tomt magasin, ja, till och med eldens sprakande, allt verkade på gamle Scrooges’ hjerta, mjukade upp det och afpressade honom allt flere tårar.
Anden vidrörde hans arm och pekade på hans yngre jag, som läste flitigt. Plötsligt visade sig en man i främmande drägt, tydligt igenkänlig, utanför fönstret. Han bar en yxa vid gördeln och förde en med ved lastad åsna vid tygeln.
”Åh, Ali Baba!” utropade Scrooge förtjust, ”det är den gamle, gode, hederlige Ali Baba! Ja, ja, jag vet det. En jul, när det ensamma barnet var lemnadt har allena, kom han för första gången, just liksom nu. Stackars gosse! Och Valentin,” fortfor Scrooge, ”och hans vilde broder Orson, der gå de! Och hvad är det han heter, han som, under det han sof, i blotta underkläderna blef nedlagd vid portarna till Damascus, ser ni inte honom? Och sultanens stalldräng. som andarne vände upp och ner, der står han nu på hufvudet! Rätt åt honom! Hur kan en stallknekt passa till gemål åt en prinsessa!"
Högst förvånade skulle Scrooge’s affärsvänner i staden säkerligen blifvit, om de hört honom, trots hans vanliga allvar, tala om sådana saker så som han nu gjorde, i en ton midt emellan skratt och gråt och med ett anlete, på hvilket hela den hänryckning, som lifvade hans inre, målade sig.
”Nå, se der är papegojan!” utropade Scrooge; ”grön kropp och gul stjert, och på hufvudet en tofs, som ser ut som ett salladstånd; der är hon; stackars Robinson Crusoe! ropade hon åt honom, när han kom hem efter att ha kringseglat sin ö. Stackars Robinson! Han trodde sig drömma; men det gjorde han icke. Det var verkligen papegojan. Här kommer Fredag och springer med andan i halsgropen ner till den lilla viken. Halloh, ohoj,Fredag!”
Derpå yttrade han med en för sin vanliga karakter fullkomligt främmande, plötslig öfvergång, beklagande sitt förra jag: ”stackars gosse!” och han grät på nytt.
”Gerna ville jag,” mumlade Scrooge, i det han stack handen i fickan och tittade sig om, sedan han med rockärmen torkat tårarna ur ögonen, – ”gerna skulle jag vilja – men nu är det för sent.”
”Hvad för slag?” frågade anden.
”Åh, ingenting,” svarade Scrooge, ”ingenting! I går eftermiddag sjöng en gosse en julvisa utanför min dörr; jag önskade, att jag gifvit honom något; det är allt."
Anden log tankfullt och sade, vinkande med handen: ”Låt oss se en annan jul.”
Vid dessa ord blef Scrooge’s förra jag större, och rummet mörkare och otrefligare. Väggpanelningen gick sönder i fogningarna, rutorna spräcktes, från taket nedföllo gipsstycken, och man såg nu blotta bjelklaget. Hur allt detta gick till, visste Scrooge lika litet som jag vet det sjelf. Det enda han visste, var, att allt egde sin riktighet, att allt tillgått så, och att han åter befann sig ensam der, medan alla de andra gossarne begifvit sig hem att fira den glada helgen.
Nu läste han icke, utan spatserade förtviflad af och an i rummet. Scrooge kastade en blick på anden och vände sig sedan, under det han sorgset skakade på hufvudet, mot dörren till rummet.
Denna öppnades och in hoppade en liten flicka, som var ännu mycket yngre än gossen; hon skyndade till honom, slingrade sina armar kring hans hals, kysste honom och kallade honom: ”kära, goda bror.”
”Jag kommer, för att hemta dig hem, min kära bror,” sade flickan, småleende och klappande i händerna; ”jag skall hemta dig hem, Ebenezer!”
”Hem, Fanny lilla?” frågade gossen.
”Ja,” sade flickan muntert och gladt, ”hem, och hem för alltid. Pappa är beskedligare nu, än han någonsin varit, och hemma ser det nu ut som i paradiset. Han var så vänlig mot mig en qväll, när jag tog godnatt af honom, så att jag inte var det minsta rädd, utan frågade honom, om inte du också skulle få komma hem. Han svarade ja, du skulle få komma, och så skickade han mig hit med en vagn för att hemta dig. Nu skall du bli en stor karl,” fortsatte barnet och såg honom klart i ansigtet, ”och inte komma hit mer; men först skola vi vara tillsammans öfver jul och roa oss så mycket vi kunna.”
”Du har blifvit ett riktigt fruntimmer, Fanny lilla!” utropade gossen.
Hon klappade i händerna och skrattade och försökte nå upp till hans ansigte; men när hon såg sig vara för liten härtill, skrattade hon på nytt och reste sig på tå, för att kyssa honom. Derpå drog hon honom i sin barnsliga otålighet mot dörren och han följde henne villigt, ingalunda ledsen att få gå.
Nu ropade en förfärlig stämma ute i förstugan: ”Kom ner med unge herr Scrooge's koffert!" och strax derpå visade sig skolmästaren sjelf, som med ett vänligt grin stirrade på unge Scrooge och skrämde honom med sin handtryckning. Derpå ledsagade han gossen och dennes syster in i en riktig iskall källare till sal, der kartorna på väggen samt jord- och himmelsgloberna i fönstren voro immiga af köld. Här kom han fram med ett märkvärdigt lätt vin och en märkvärdigt tung tårta och bjöd barnen af dessa läckerheter, hvarjemte han på samma gång skickade en utmagrad piga med något slags dryck ner till kusken. Men denne sade rent ut, att han tackade ödmjukast, ifall det här vore samma ”smörja”, som blifvit utskickad till honom förra gången. Emellertid hade unge Scrooge’s koffert blifvit fastgjord ofvanpå vagnen, barnen togo hjertligt förnöjda afsked af skolmästaren och hoppade i vagnen, och nu bar det af så att snön yrde om hjulen.
”Alltid en ömtålig varelse, som en flägt var tillräcklig att knäcka.” sade anden. ”Men hon hade ett stort hjerta.”
”Det hade hon,” sade Scrooge. ”Du har rätt; jag motsäger dig inte, ande, Gud bevare mig för det!”
”Hon dog som hustru,” fortfor anden, ”och hade barn, tror jag.”
”Ett barn,” svarade Scrooge.
”Riktigt, din systerson,” sade anden.
Scrooge tycktes bli orolig och svarade ett kort: ”ja”.
Ehuru de just nyss lemnat skolan, befunno de sig likväl redan på de vimlande gatorna i en stad, der skuggmenniskor sprungo hit och dit, skuggvagnar rullade af och an och allt var oro och rörelse, liksom i en verklig stad. På de upputsade bodarna och magasinen märkte man lätt, att också här åter var jul; men det var afton, gatorna voro upplysta.
Anden stannade vid en viss boddörr och frågade Scrooge, om han kände igen den. ”Om jag känner igen den?” tillade Scrooge; ”här tillbragte jag ju mina läroår.” De gingo in. Vid åsynen af en gammal herre i peruk, som satt bakom en pulpet af en sådan höjd, att hans hufvud befann sig knappa två tum från taket, utropade Scrooge lifligt:
”Gamle Fezziwig! Gud signe honom! Gamle Fezziwig, som han gick och stod här i verlden!”
Gamle Fezziwig lade ifrån sig sin penna och såg på klockan, som visade på sju. Han gnuggade händerna, strök sin vida väst slät, skrattade med hvartenda drag i sitt ansigte och ropade med vänlig, glad, jovialisk röst:
”Hollah der, Ebenezer! Richard!”
Scrooge's forna jag, nu en ung man, kom skyndsamt in, åtföljd af kamraten i tjensten.
”Dick Wilkins, så sant jag lefver!” sade Scrooge till anden. ”Sannerligen är det inte han. Han höll mycket af mig, han, stackars Dick, mycket, mycket!”
”Se så, mina gossar!” sade Fezziwig, ”inte arbete mera i dag; det är julafton, Dick; julafton, Ebenezer! Nu luckorna igen!” ropade han och klappade i händerna, ”raskt och fort, innan jag hinner räkna till tolf, gossar!”
Och ingen kan tro, hur raskt det gick. Ut skyndade de på gatan med luckorna, – ett – tu – tre sutto de på sina ställen; fyra – fem – sex voro bommar och lås före; – sju – åtta – nio – och in kommo de, innan gubben hunnit räkna till tolf, andtrutna och svettiga som kapplöpningshästar.
”Rätt så, mina pojkar!” ropade gamle Fezziwig och hoppade ner från sin höga pulpet, lätt som en fjäder. ”Rent hus nu, gossar, gossar, så få vi svängrum här! Raska tag, Dick! Rör på spelet, Ebenezer!”
Rent hus nu! Der fans ingenting, som de icke velat röja undan, eller icke kunnat röja undan, när gamle Fezziwig sjelf såg på. På en minut var det gjordt. Allt som rörligt var packades ihop och bars undan, som om det aldrig skulle komma i dagen mer; golfvet sopades och fejades, lamporna putsades, stenkol lades på brasan, och bodkammaren var inom kort en balsal, så snygg och varm och torr, som någon kan önska.
In kom nu en spelman med sina noter och spatserade upp till den höga pulpeten, gjorde en orkester af denna och stämde och stämde, så att den arma violinen skrek ack och ve. Så kom mrs Fezziwig, en korpulent och småmysande gumma, och de tre misserna Fezziwig, friska och älskvärda. Med dem kommo de sex unga män, hvilkas hjertan klappade för dessa tre unga damer, och så alla ynglingar och flickor, som hade anställning hos gubben. Sedan kom huspigan med sin kusin, skomakaregesällen, och kokerskan med sin gosse, snickaren. In kom betjentgossen från huset midt emot, som sades icke få mat tillräckligt hos sitt husbondfolk; han sökte gömma sig bakom flickan från nästa hus, hvars örsnibbar ännu buro märken efter matmoderns fingrar. In kommo de alla efter hvarandra, några pjåkigt, andra lifligt, några med ledig gång, andra som tölpar, några skuffade, andra knuffade, in kommo de alla, den ena så, den andra så. Och dansen började, tjugo par på en gång, framåt rummet och tillbaka igen, nedåt dörren och upp igen; så svängde de omkring hvart par för sig, och så nystade de ihop sig allesamman till en massa, så att ingen kunde reda hvarken början eller slut. När man kommit så långt, klappade gamle Fezziwig i händerna, till tecken att dansen var slut, och ropade: Bra gjordt! Ypperligt! Och spelmannen dök med sitt rödbrusiga ansigte ner i en jättemugg porter, ditstäld enkom för det ändamålet. Men innan kort var han uppe med ansigtet igen och började föra sin stråke på ny kula, fastän ingen dansade nu, liksom hade den gamle spelmannen, uttröttad, blifvit hemburen, och han vore en nykommen karl, rask och munter, fast besluten att icke vika ett steg.
Och derpå dansades ännu mer, och så lektes pantlekar, och så dansade man ytterligare på saken, och så drack man vinkallskål och åt upp en stor rostbiff och en stor kall oxstek, och pastejer fans det gudsgåfvor af och öl mera än man orkade dricka. Men det bästa kom efter steken, när spelmannen, en dugtig karl, som förstod sig så bra på sitt yrke, att du och jag ej skulle kunnat lära honom någonting, spelade upp ”Sir Roger de Coverley” till sista beslutet. Då bjöd gamle mr Fezziwig upp sin äkta hälft, ett trefligt par, som kamperat månget år i fröjd och gamman med hvarandra; efter dem kommo tre till fyra och tjugu par, raska gossar och flickor, som alla ville dansa och icke begrepo, hur man kan låta bli.
Men hade de varit två, ja, fyra gånger så många, så höll gamle Fezziwig stången mot dem, och äfven hans hustru. Hon var i allo värdig att vara hans äkta hälft i hvad det vara månde. Är inte det beröm nog, så säg mig något bättre och jag skall använda det. Det såg ut som om det blixtrat om Fezziwigs vador; de glänste som halfmånar öfver allt i dansringen. Hvad som skulle bli af dem i nästa ögonblick, var svårt att förutsäga i detta; och när gamle Fezziwig och mrs Fezziwig gått igenom hela dansen med avance och chaine, bugning och nigning, ronde och ring, gjorde mr Fezziwig ett battement så högt, att han tycktes sväfva i luften, och kom ner på fötterna igen, utan att snafva.
När klockan slog elfva, tog balen slut. Mr och mrs Fezziwig stälde sig en på hvardera sidan om dörren, skakade hand med hvarenda en, allt som de passerade förbi, och önskade dem rolig jul. När alla gått sin väg, utom de bägge bodbetjenterna, gjorde de sammaledes med dem, och så togo de afsked, och gossarne gingo till sängs i sitt sofrum innanför bodkammaren.
Under hela denna scen hade Scrooge burit sig åt som en man, den der icke är riktigt vid sina sinnen. Med hjerta och själ var han med uppe i dansen och hos sitt förra jag. Han igenkände allt, påminde sig allt, njöt af allt och erfor den häftigaste själsrörelse. Först nu, när Dick’s och hans förra jags strålande ansigten vände sig bort från honom, först nu kom han ihåg anden och märkte, att denne betraktade honom oafvändt, under det ljuset på hans hufvud glimmade med klar låga.
”Det behöfs bra litet,” mumlade anden, ”för att göra sådant der smått folk nöjda och tacksamma.”
”Ja, bra litet,” upprepade Scrooge.
Anden gaf honom ett tecken att lyssna på de bägge gossarne, som nu utgöto sina hjertan i loford öfver Fezziwig; derefter sade han:
”Ja, ha de inte rätt? Han har gifvit ut några få pund af ert lumpna mynt, tre eller fyra, på sin höjd. Är det för sådant han förtjenar allt detta beröm?"
”Inte för det,” sade Scrooge, som väcktes ur sina drömmerier af denna anmärkning och omedvetet talade likt sitt forna, icke närvarande jag, ”inte är det för det, ande! Han är i stånd att göra oss lyckliga eller olyckliga, att göra vår tjenst lätt eller besvärlig, till ett nöje eller en börda. Om denna förmåga ligger i ord och blickar, i saker af så ringa, obetydligt värde att ingen kan addera och räkna dem, hvad betyder det? Den lycka, han sprider omkring sig, är fullt ut så stor, som om den kostade en hel förmögenhet.”
Han kände andens blick och tystnade tvärt.
”På hvad tänker du nu?” frågade anden.
”På just ingenting särskildt.”
”Någonting är det väl ändå.” fortfor anden.
”Nej,” sade Scrooge, "nej; men jag skulle gerna vilja säga ett ord till min bokhållare, just nu; det är alltihop.”
Hans forna jag släckte ut lamporna just som han yttrade denna önskan; och Scrooge stod åter bredvid anden ute i fria luften.
”Min tid är snart ute,” anmärkte anden. ”Fort!”
Dessa ord voro icke stälda till Scrooge eller till någon annan, som han kunde se; men de gjorde genast verkan. Scrooge såg sig ännu en gång sjelf. Han var nu äldre; en man i sin bästa ålder. Hans ansigte hade ännu icke de senare årens sträfva och stela drag; men deri skönjdes redan spår efter bekymmer och girighet. Han kastade omkring sig begärliga, oroliga blickar, hvilka vittnade om den passion, som slagit rot hos honom, och visade, hvart skuggan af det växande trädet skulle falla.
Han var icke ensam, utan satt bredvid ett vackert, ungt fruntimmer i sorgdrägt; i hennes ögon perlade tårar, som blixtrade i det från anden utstrålande ljuset.
”Det betyder icke mycket,” sade hon mildt; ”för dig betyder det icke mycket. En annan idol har utträngt mig, och kan den gifva dig glädje och tröst i en framtid, som jag skulle försökt att göra, så har jag ingen rättvis orsak att sörja.”
”Hvilken idol har trängt ut dig?” frågade han.
”Ett gyllene afgudabeläte.”
”Ja, så prata de alltid här i verlden,” sade han. ”Det fins ingenting, som man fruktar så mycket som fattigdomen, och ingenting man låtsar med sådan stränghet fördöma som sträfvandet att förvärfva rikedom.”
”Din rädsla för verlden är alltför stor,” sade hon vänligt. ”Alla dina öfriga förhoppningar ha blifvit uppslukade af hoppet om att kunna undgå förevitelser för att du är fattig. Jag har sett dina ädlare sträfvanden slappas, det ena efter det andra, och qväfvas af den allt beherskande passionen, vinningslystnaden. Är det icke så?”
”Jag förstår dig inte,” var hans undvikande svar. ”Men om jag blifvit förståndigare nu än förr, hvad ligger det för ondt deri? Jag är inte förändrad gentemot dig.”
Hon skakade på hufvudet.
”Är jag annorlunda mot dig än förr?”
”Vårt förbund är redan gammalt. Det ingicks, när vi begge voro fattiga och nöjda med att vara det, till dess vi i sinom tid skulle genom flit och arbete kunna förbättra vår ställning i verlden. Du är förändrad nu. Den tiden var du en annan.”
”Jag var ett barn,” sade han otåligt.
”Din egen känsla säger dig, att du icke var hvad du nu är,” svarade hon. ”Det, som lofvade oss sällhet, när vi voro ett hjerta och en själ, skulle göra vår olycka nu, då vi äro två. Jag vill inte säga, huru ofta och huru allvarsamt jag tänkt häröfver. Det är nog att jag tänkt deröfver och kan ge dig ditt ord tillbaka.”
”Har jag någonsin begärt det?”
”Aldrig med ord, nej!”
”Med hvad då?”
”Med en förändrad natur, andra sträfvanden, en annan lifsatmosfer och en annan förmodan som lifvets mål. Med allt, som i dina ögon gaf min kärlek något värde. Hade det aldrig varit mellan oss som det varit,” tillade flickan och såg på honom vänligt, men fast, ”skulle du då, säg mig det, vilja försöka vinna mitt hjerta nu? Ack nej!”
Han tycktes, ehuru mot sin egen vilja, medgifva sanningen af denna förmodan. Efter ett ögonblicks strid med sig sjelf sade han: ”Du kan inte mena hvad du säger.”
”Jag skulle med glädje tänka annorlunda, om jag kunde,” svarade hon, ”derpå tar jag himlen till vittne. Men när jag lärt känna en sanning sådan som denna, vet jag hur afgjord och oemotsäglig den är. Om du vore fri i dag eller i morgon, skulle du då välja en fattig flicka, när du i sjelfva dina förtroligaste stunder med henne beräknar allt efter den vinst du kan skörda deraf? Eller om du valde henne och för ett ögonblick afveke så långt från dina grundsatser, tror du inte jag vet, att ångern snart skulle följa derpå? Jag vet det och ger dig ditt löfte tillbaka. Jag ger det af hela mitt hjerta, för min kärleks skull till den, som du fordom var.”
Han ämnade svara; hon vände bort hufvudet och tillade:
”Kanske – minnet af det förflutna ger mig nästan en förhoppning derom – skall detta göra dig ondt. Men det räcker helt kort, mycket kort, och du skall med glädje visa ifrån dig minnet häraf som en svår dröm, ur hvilken du till din lycka snart vaknat. Måtte du bli lycklig på den lefnadsbana du valt dig!”
Hon lemnade honom, och de skildes åt.
”Ande!” ropade Scrooge, ”visa mig ingenting mera! För mig hem! Hvad njutning finner du i att plåga mig?”
”Blott ännu en skugga!” svarade anden.
”Nej, nej!” utropade Scrooge. ”Jag vill inte se henne. Visa mig ingen mer!”
Men den obeveklige anden omslöt honom med bägge armarna och tvang honom att åse hvad som nu följde.
De befunno sig på en annan skådeplats, i ett rum, icke synnerligen stort eller präktigt, men komfortabelt och hemtrefligt. Vid brasan satt en ung, vacker flicka, så lik den Scrooge nyss sett, att han trodde henne vara den samma, till dess han blef varse denna, nu en ståtlig matrona, sittande midt emot sin dotter. I rummet rådde stoj och oväsen, ty der funnos flere barn än Scrooge i sitt upprörda sinnestillstånd kunde räkna, och långt ifrån att vara ”stilla och sediga”, gjorde hvart och ett af dem väsen för tolf. Följden deraf var ett larm och buller utan like; men ingen tycktes bry sig derom; tvärtom skrattade mor och dotter af hjertans grund och fröjdade sig deråt; snart blandade sig den senare med i leken och lemnades ingalunda oantastad af de små skrikhalsarna. Hvad skulle jag icke velat gifva, om jag varit en bland dem! Dock hade jag aldrig kunnat vara så hårdhändt, nej, nej. För allt guld i verlden skulle jag icke velat rycka i detta släta yppiga hår eller rifva ner denna fläta; och den nätta lilla skon, den skulle jag icke velat slita af hennes fot, om jag än dermed kunnat rädda mitt lif. Och att ystert slå armen om hennes smärta lif, som de djerfva ungarne gjorde, det skulle jag icke kunnat; jag skulle då väntat mig, att min arm till straff blifvit krokig i all min tid och aldrig rätat ut sig mer. Och likväl erkänner jag, att jag gerna velat vidröra hennes läppar, gerna velat göra henne en fråga, så att hon öppnat dem: gerna skulle jag velat se det löst, detta böljande hår, hvaraf en enda tum var en ovärderlig skatt; – med ett ord, jag skulle velat åtnjuta den minsta af barnens friheter, men likväl vara man för att känna värdet deraf.
Men nu hördes en knackning på dörren, och derpå följde en sådan rusning ditåt, att hon med det leende ansigtet och den nedskrynklade klädningen fördes med midt i den larmande gruppen, tillreds att helsa familjefadern, som nu kom hem, åtföljd af en karl, belastad med julklappar och leksaker. Men nu skulle man ha sett, hvilken stormlöpning den försvarslöse bäraren utsattes för. Barnen klättrade upp på honom, nyttjade stolar i stället för stegar, döko ner i hans fickor, plundrade honom på alla hans paket, grepo fast i hans halsduk, hängde sig kring hans hals, trummade honom i ryggen och ryckte och sleto öfver allt i hans kläder. Ack, med hvilka utrop af förvåning och förtjusning helsades ej hvarje uppryckt omslag! Och hvilken ångest, när det spordes, att det yngsta barnet tagit en liten trähäst i munnen och var mer än misstänkt för att ha sväljt ner en dragantkalkon, fastlimmad på en träplatta! Och hur tröstande när allt detta befans vara falskt allarm! Glädjen, tacksamheten, hänryckningen, allt är lika omöjligt att beskrifva. Vare nog sagdt, att barnen och deras förtjusning efter hand makades ut ur förmaket och upp i öfra våningen, der de ändtligen fördes till sängs, hvarefter stormen afstannade.
Men nu betraktade Scrooge allt med uppmärksammare blickar än någonsin, när familjefadern, till hvars sida den sköna dottern med ömhet smög sig, satte sig ner med henne och hennes mor vid brasan; och när han betänkte, att en annan dylik varelse, lika skön och lika förhoppningsfull, kunnat kalla honom fader och kunnat bli en vårblomma i hans lefnads vinter, då fuktades hans ögon ofrivilligt.
”Min gumma!” sade husfadern och vände sig med ett småleende till sin hustru; ”jag har sett en gammal bekant till dig i dag.”
”Hvem då?”
”Gissa!”
”Kan inte! Åhjo, kanske ändå,” tillade hon äfven med ett leende, ”mr Scrooge!”
”Alldeles rätt! Jag gick förbi hans kontorsfönster, och som luckorna inte voro igen och han hade ljus tändt der inne, kunde jag knappast undvika att se honom. Hans kompanjon ligger för döden, har jag hört sägas; och der satt han nu ensam i hela verlden.”
”Ande!” sade Scrooge med bruten röst; ”för mig ifrån detta ställe!”
”Jag sade dig ju, att dessa äro skuggor af det, som varit,” sade anden. ”Tadla icke mig för att de äro just det de äro.”
”För mig bort härifrån!” utropade Scrooge. ”Jag står icke ut med detta!”
Han vände sig till anden, och när han såg, att denne betraktade honom med en blick, hvari låg en besynnerlig blandning af allt det, han låtit honom se, började han brottas med honom och upprepade:
”Lemna mig! För mig härifrån! Plåga mig icke längre.”
Under striden, i fall den kunde kallas en strid, ty anden förblef, utan något synbart motstånd, orörlig vid alla motståndarens ansträngningar, märkte Scrooge, att andens ljussken flammade högt och klart. Han hade en oredig föreställning om, att detta sammanhängde med andens inflytande öfver honom, grep derför efter ljussläckarmössan och tryckte med en häftig rörelse denna ner på andens hufvud.
Anden försvann derunder, så att släckaren betäckte honom helt och hållet; men fastän Scrooge tryckte ner denna med all sin kraft, kunde han icke släcka ut ljuset, som strömmade fram derunder och bredde ett klart skimmer öfver golfvet.
Scrooge kände sig uttröttad och nedtyngd af en omotståndlig sömnighet; det föreföll honom, som om han befunne sig i sin egen sängkammare. Han gaf mössan en sista tryckning, hvarvid hans hand somnade af, och knapt hade han hunnit stappla till sin säng, förrän han sjönk ner i djup sömn.
- ↑ Dylika hade vid den tiden föga kredit i handelsverlden.