En krona bland flickor/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Småsaker
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Ledsamheter
Adjö  →


[ 53 ]

FEMTE KAPITLET.
Ledsamheter.

Barn hava fallenhet att, sedan de en tid varit ofantligt snälla, på en gång vända om bladet och uppfriska sig med att göra odygd. Under loppet av en vecka efter Toms missöde levde ungherrskapet änglalikt tillsammans till den grad att farmor sade, hon var rädd att "någonting skulle hända dem". Den snälla gamla själen behövde inte vara ängslig, ty en så översvinnelig dygd räcker inte tillräckligt länge, för att leda till någon verklig omvändelse, undantagandes hos de små skälmarna i en och annan sagbok; Tom var icke väl på fötter igen, förrän hela sällskapet råkade i osämja, varav följde många ledsamheter.

Alltsammans började med "Pollys dumhet", som Fanny sedermera yttrade. En afton just som Polly sprang ned för att möta mr Shaw och hjälpte honom av med överrocken, ringde det på portklockan och en vacker bukett av orangeriblommor stacks i handen på Polly, som aldrig kunde vänja sig vid stadsbruket, utan själv öppnade porten.

»Å, vad ä' det? Min lilla Polly börjar i tid när allt kommer omkring», sade mr Shaw skrattande, då han såg henne le och rodna, i det hon luktade på den näpna buketten och betraktade en biljett, till hälften gömd i heliotrop.

Om nu Polly inte varit "dum", såsom Fanny sade, så skulle hon funnit sig och låtit det passera, men Polly var en liten upprik[ 54 ]tig själ, och det föll henne aldrig in att någon hemlighet kunde vara av nöden, och därför svarade hon på sitt rättframma sätt:

»Nej, den ä' inte till mig, sir, den ä' till Fanny och troligtvis från mr Frank. Vad hon skall bli glad!»

»Jaså, den spolingen skickar henne sådant där?» Och mr Shaw såg inte alls glad ut, när han plockade fram biljetten och helt kallt öppnade den.

Polly hade sina tvivel om Fannys bifall till "sådant där", men tordes inte säga ett ord, utan stod där och tänkte på, hur hon brukade visa sin far alla de muntra fastlagsbrev, gossarna skickade henne, och hur de skrattade däråt tillsammans. Men mr Shaw skrattade icke, då han läst de sentimentala verser, som åtföljde buketten, och Polly blev riktigt skrämd för den min, varmed han frågade henne i vredesmod: »Hur länge har den här dumheten pågått?»

»Det vet jag sannerligen inte, sir. Fanny menar ingenting ont. Jag önskar, att jag ingenting sagt», stammade Polly, då hon kom ihåg det löfte hon givit Fanny efter konserten den där dagen. Hon hade alldeles glömt det och blivit van att se de där "stora gossarna", som hon kallade mr Frank och hans vänner. tillsammans med flickorna vid alla möjliga tillfällen. Nu erinrade hon sig på en gång att mr Shaw inte tyckte om dessa nöjen och förbjudit Fanny att deltaga däri. »Bevara mig, vad hon skall bli ond! Ja, jag kan inte hjälpa det. Flickor borde aldrig ha några hemligheter för sina pappor, så skulle det heller aldrig bli någon förargelse», tänkte Polly, medan mr Shaw rullade ihop den rosenfärgade biljetten och stack den tillbaka i buketten, som han tog ifrån Polly, sägande helt kort: »Skicka ned Fanny till mig i biblioteket.»

»Jo, nu har du gjort det bra, din enfaldiga stackare!» utbrast Fanny, både ond och ledsen, när Polly framförde hälsningen.

[ 55 ]»Ja, vad kunde jag göra annat?» frågade Polly helt bekymrad.

»Låta honom tro att buketten var ämnad åt dig; då skulle det aldrig blivit någon ledsamhet av.»

»Men då hade jag narrats i handling, och det ä' nära på lika illa som att göra det i ord.»

»Du skall inte vara enfaldig. Nu har du emellertid skaffat mig förargelse och borde också hjälpa mig ifrån den.»

»Det vill jag, om jag kan, men jag vill inte ljuga för någon», utbrast Polly, som började bli het.

»Det är ingen som vill att du skall göra det. Tig du bara och låt mig sköta om saken själv.»

»Då ä det bäst att jag inte går ner», sade Polly, då i detsamma en sträng röst nedifrån ropade: »Nå, kommer du ned?»

»Ja, sir», svarade en ödmjuk stämma, och Fanny fattade tag i Polly och viskade: »Du måste gå med, jag blir skrämd från förståndet, när han talar så där. Hjälp mig, Polly så är du snäll.»

»Ja, ja», viskade hon, och de gingo ned med klappande hjärtan.

Mr Shaw stod vid skrivbordet. och såg helt förtörnad ut, buketten låg på bordet och bredvid den en biljett, adresserad till »Frank Moore Esq.», skriven med en mycket stadig stil och med en grym släng efter »Esq.». Pekande på denna imponerande skrivelse sade mr Shaw, i det han betraktade Fanny med rynkade ögonbryn: »Jag tänker göra slut på den här dumheten med ens, och om jag får se någonting mera av samma slag, skickar jag dig till en klosterskola i Kanada.»

Polly tappade andan vid denna förfärliga hotelse, men Fanny hade hört den förut, och som hon var ganska egensinnig, svarade hon näbbigt: »Jag har ju inte gjort någonting så fasligt [ 56 ]heller, vet jag. Inte kan jag hjälpa om gossarna skicka mig presenter på gyckel liksom till de andra flickorna.»

»Det var inte något gyckel i biljetten. Men nu ä' det inte frågan om det. Jag förbjöd dig att umgås med den där Frank Moore. Han är ingen gosse, utan en lättsinnig slyngel, och jag vill inte att någon av de mina skall ha något att skaffa med honom. Det visste du, men du lydde ändå inte.»

»Jag ser honom knappast någonsin.»

»Är det sant?» frågade mr Shaw och vände sig hastigt till Polly.

»Å, jag ber, sir, fråga inte mig. Jag lovade att jag inte — det vill säga — Fanny talar nog om det», utbrast Polly helt rörd av oro över sin belägenhet.

»Det är detsamma vad du lovat; berätta mig allt vad du vet om den här löjliga saken. Det gör Fanny mera gagn än skada.» Och mr Shaw satte sig ned med ett vänligare utseende, emedan Pollys ledsnad rörde honom.

»Får jag göra det?» viskade hon till Fanny.

»Som du vill», svarade Fanny, både ond och ledsen, där hon stod och med en sur min slog knutar på näsduken.

Polly omtalade således mycket motvilligt och under många förfrågningar allt vad hon visste om promenaderna, frukostarna, mötena och biljetterna. Det var inte mycket och synbarligen mindre än mr Shaw hade väntat, ty hans ögonbryn jämnade sig, medan han lyssnade, och flera gånger ryckte det i hans mungipor liksom om han velat skratta; när allt kom omkring, var det även tämligen löjligt att se huru de unga efterapade de äldre i denna lek, utan att veta det minsta om dess verkliga skönhet, makt och renhet.

»Ack, sir, var inte så ond på Fanny, Hon är verkligen inte hälften så oförståndig som Trix och de andra flickorna. Hon ville inte följa med ut och åka släde, fastän mr Frank bad [ 57 ]henne så enträget, och hon tyckte det skulle varit mycket, mycket roligt. Jag vet att hon är ledsen och inte mera skall glömma vad ni befaller henne, om ni förlåter henne för den här gången», sade Polly helt allvarligt, när den lilla löjliga historien var slut.

»Jag lär väl inte slippa med mindre, när du ber så vackert för henne. Kom hit, Fanny, och minns vad jag nu säger: lägg bort hela den där galenskapen och sköt dina böcker, eller också bär det utav, och Kanada är inte att leka med det, vintertiden, skall jag säga dig.»

I det han yttrade detta strök mr Shaw sin surmulna dotters kind, i hopp att få se ett tecken till ånger; men Fanny kände sig förödmjukad och ville inte visa att hon var ledsen, utan sade endast, stucken:

»Jag får väl ta mina blommor nu, när det är slut på det här oväsendet.»

»Blommorna gå direkt tillbaka till den som skickat dem, jämte en rad från mig, som skall avhålla den där lymmeln att skicka dig några flera.» Mr Shaw ringde, skickade bort den olycksaliga blomsterkvasten och vände sig därpå till Polly, åt vilken han yttrade vänligt, men allvarligt: »Visa det här oförståndiga barnet ett gott föredöme och gör vad du kan för henne, du vill ju det?»

»Jag! Vad kan jag göra, sir?» frågade Polly, mycket villig, men alldeles okunnig om hur hon skulle bära sig åt.

»Gör henne så lik dig själv som möjligt, min vän; jag skulle icke önska någonting bättre. Gå nu och låt oss aldrig höra något mer om den här galenskapen.»

De gingo utan att yttra ett ord, och mr Shaw hörde aldrig något vidare om affären; men den stackars Polly slapp icke undan därmed, ty Fanny bannade henne, till dess hon på allvar tänkte på att packa och resa hem dagen därpå. Jag har verk[ 58 ]ligen inte hjärta att omtala de förskräckliga läxor hon fick, de snubbor hon utstod eller den köld, varmed hon bemöttes av Fanny under flera dagar därefter. Polly led härutav, men teg och gömde sitt bekymmer, djupt sårad av sin väns otacksamhet och orättvisa.

Tom fann emellertid vad som var på färde och ställde sig på Pollys sida, vilket ledde till en ny ledsamhet.

»Var ä' Fanny?» frågade unga herrn och slank in i systerns rum, där Polly låg på soffan och sökte skingra sin ledsnad med en intressant läsning.

»Därnere, hos sitt främmande.»

»Varför gick du inte med ner?»

»Jag tycker inte om Trix, och jag känner inte hennes fina Newyorksbekanta.»

»Inte vill du känna dem heller; varför säger du inte det så gärna?»

»Det vore inte artigt.»

»Vad gör det? &Se så, Polly, kom nu och låt oss hitta på någonting roligt.»

»Jag vill gärna läsa.»

»Det ä' inte artigt.»

»Polly skrattade och vände om bladet. Tom visslade en stund, suckade därefter djupt och lade handen på pannan, som ännu pryddes av den svarta plåsterlappen.

»Värker ditt huvud?» frågade Polly.

»Förfärligt.»

»Bäst du lägger dig då.»

»Kan inte; jag ä' orolig och behöver "voa" mig, som Rosa säger.»

»Vänta tills iag slutat kapitlet, så skall jag komma», sade i den medlidsamma Polly.

[ 59 ]»Det ä' bra», svarade den listige pojken, som upptäckt att ett sönderslaget huvud understundom är nyttigare än ett helt, och, fröjdande sig över sitt illfundiga knep, strövade omkring i rummet till dess Fannys byrå fängslade honom. Den var betäckt med allehanda grannlåter, ty hon hade klätt sig i största hast och lämnat allting huller om buller. En väl uppfostrad gosse skulle låtit allting ligga orubbat, en förståndig bror skulle lagt allting i ordning, men Tom var ingendera och rev omkring av hjärtans lust till dess Fannys lådor sågo ut som om man farit fram i dem med en kratta. Han provade effekten av örringar, band och kragar, drog upp klockan, fastän den inte var nedgången, brände sin nyfikna näsa med luktsalt, dränkte sin smutsiga näsduk i Fannys bästa eau de cologne, insmorde sitt lurviga hår med hennes hårolja, pudrade sig i ansiktet med hennes skära puder och slutade med att sätta på sig ett par löslockar, vars tillvaro Fanny försökte hålla i djupaste hemlighet. Språket förslår inte att skildra den förstörelse, som den elake gossen åstadkom i de intressanta lådor, skrin och askar, där hans syster förvarade sina skatter.

När han fått på lockarna, vilket icke lyckades utan att hava stuckit sig i fingrarna åtskilliga gånger, och fäst dem ytterligare med ett blått band, såg han sig i spegeln och fann effekten så ypperlig, att han fick en ingivelse att försöka en ännu större metamorfos. Kläderna, som Fanny tagit av sig lågo på en stol, och Tom kröp uti dem, fnysande av återhållen skrattlust, ty Polly var fördjupad i sin läsning, och sänggardinerna skylde hans upptåg. Fannys bästa sammetskofta och hatt samt hermelinsmuff fulländade kostymen, och trippande över golvet med händerna i sidan närmade sig Tom den bestörta Polly just som hon slutade kapitlet. Hon skrattade så hjärtligt åt upptåget, att Tom glömde följderna och föreslog att gå ned i förmaket och överraska flickorna.

[ 60 ]»Bevara oss, nej. Fanny skulle aldrig förlåta oss, om vi visade hennes lockar och saker för de där. Det finns herrar ibland dem, och det skulle inte vara städat», sade Polly, förskräckt av denna föreställning.

»Så mycket roligare blir det. Fanny har inte varit snäll mot dig, och det vore inte mer än rätt åt henne, om du presenterade mig som din dyra väninna, miss Shaw. Kom, det skall bli ett jubelspratt.»

»Jag vill det inte för allt i världen; det skulle vara mycket illa gjort. Tag utav dig det där nu, Tom, och låt oss leka någonting annat, vad du vill.»

»Nej, jag tänker inte göra mig så här gentil för ingenting: jag ä' så söt, att någon måste beundra mig. För mig ner, Polly, skall du få se att man tycker jag är "en söt unge".»

Tom såg så obeskrivligt löjlig ut, medan han svängde på sina lockar och kråmade sig, att Polly gav nytt lopp åt sin munterhet, men även då hon skrattade, var hon besluten att icke låta honom förödmjuka sin syster.

»Nå, så ur vägen då, om du inte vill gå med; jag går väl ensam.»

»Nej, du får inte gå ned.»

»Hur kan du hindra det?»

»Så.» Och Polly stängde dörren, stoppade nyckeln i fickan och nickade åt honom trotsigt.

Toms lynne var som eld i krut och någonting liknande motsägelse hade alltid en dålig verkan på honom. Glömsk av sin klädsel, gick han fram till Polly; sägande med en hotande skakning på huvudet:

»Vad ä' det för något? Det tål jag inte.»

»Lova mig att inte förarga Fanny, så skall jag släppa dig ut.»

[ 61 ]»Lovar ingenting. Ge mig nyckeln godvilligt, eller också tar jag den.»

»Seså, Tom, var nu inte vild. Jag vill bara förekomma en ledsamhet, Fanny blir alldeles ursinnig om du går. Tag utav dig hennes saker, så skall jag göra som du vill.»

Tom nedlät sig ej att svara, utan gick till andra dörren, som Polly visste var stängd, tittade ned genom fönstret, som låg i tredje våningen, och när han icke på något sätt kunde undkomma, återvände han med en uppretad min, sägande: »Vill du ge mig nyckeln?»

»Nej», sade Polly tappert.

«Det är så gott du gör det ändå, för jag ä' starkare än du.»

»Jag vet det, men det är fegt av en stor gosse som du, att rycka någonting med våld från en flicka.»

»Jag vill inte göra dig illa, men det här tål jag, min själ, inte!»

Tom hejdade sig vid Pollys yttrande, liksom blygdes han för sig siälv; men han var retad och ville inte ge vika. Om Polly hade gråtit litet just i detsamma skulle han givit efter, men olyckligtvis fnissade hon, ty Toms hotfulla ställning bildade en så löjlig kontrast mot hans dräkt, att hon icke kunde hålla sig. Och därmed var det gjort. Ingen flicka i världen skulle någonsin flina åt honom, än mindre stänga in honom som en barnunge. Utan ett ord vidare grep han Polly i armen, ty hon höll fortfarande handen med nyckeln i fickan. Med andra handen höll hon om klänningen och gjorde en stund ett tappert motstånd. Men Toms starka fingrar voro oemotståndliga, fickan gick sönder, handen kom fram, och med ett skri av smärta släppte Polly nyckeln på golvet.

»Det ä' ditt eget fel om du giort dig illa. Det var inte min mening», mumlade Tom och försvann hastigt, medan Polly snyftade över sin vrickade handlov. Han gick ned, men inte i [ 62 ]förmaket, ty huru det var, hade upptåget förlorat sitt behag, och sedan han fått flickorna i köket att skratta åt det, smög han sig upp bakvägen, i hopp att kunna försona sig med Polly. Men hon hade gått in i farmors rum, som syntes henne såsom en säker tillflyktsort, oaktat den gamla damen var borta. Han hade nätt och jämnt fått allting i ordning, då Fanny kom upp, mera ond än någonsin, emedan Trix omtalat en mängd nöjen, vari hon kunnat deltaga, om Polly hållit munnen på sig.

»Var ä' hon?» frågade Fanny, som önskade uttömma sin harm på sin väninna.

»Hon sitter väl inne hos sig och ä' ledsen, kan jag tro», svarade Tom som befanns ivrigt sysselsatt med att läsa.

Medan detta tilldrog sig, hade emellertid Rosa också stökat till litet förargelse; ty när pigan lämnade henne, för att samspråka med en vän, som väntade henne därnere, promenerade fröken Rosa in i Pollys rum och roade sig med odygd. Polly hade i en olycklig stund låtit henne leka båt i sin stora kappsäck, som stod tom. Sedan dess hade Polly samlat några av sina hemligaste skatter i övre rummet, för att vara säker att ingen skulle få se dem. Hon hade glömt att låsa igen kappsäcken, och när Rosa lyfte på locket för att gå ombord, varseblev hon en mängd intressanta saker. Hon var i full fart med sina undersökningar, då Fanny kom in och tittade över hennes axel och kände sig alltför ond på Polly, för att bry sig om att banna Rosa.

Då Polly inte hade några pengar till presenter, hade hon anlitat sin skarpsinnighet för att hitta på allehanda gåvor, i hopp att genom mängden gottgöra vad som möjligen kunde brista i beskaffenhet. Några av hennes konstgrepp hade lyckats, andra misslyckats, men hon gömde alla frukterna därav, de vackra liksom de löjliga, emedan hon visste att barnen därhemma skulle [ 63 ]tycka om vad nytt som helst. Några av Rosas bortkastade leksaker hade hon lagat helt nätt åt Mimi, en del band och spetsar, som tillhört Fanny, hade blivit förvandlade till docksaker, och åtskilliga figurer, som Tom i brist på annan sysselsättning format i trä, hade blivit lagda åsido för att visa Vilhelm vad man kunde göra med en kniv.

»Så mycket skräp!» sade Fanny.

»En konstig flicka, det där», tillade Tom, som följt med för att se vad som stod på.

»Skvatta inte ni åt Pollys sakev. Hon göv vackvave dockov än du, Fanny, och hon skvivev och vitav mycket bättve än Tom», inföll Rosa.

»Hur vet du det? Jag har aldrig sett henne rita», sade Tom.

»Häv ä' en bok med en hel hop vitningav i. Jag kan inte läsa vad som ä' skvivet men vitningavna ä' så voliga.»

Och ivrig att visa sin väninnas talang, letade Rosa fram en liten, tjock bok, märkt "Pollys dagbok", och bredde ut den sitt knä.

»Bara ritningarna; det ä' ingenting ont i att titta på dem», sade Tom.

»Bara ett ögonkast», svarade Fanny, och i nästa ögonblick skrattade bägge åt en löjlig teckning, föreställande Tom i rännstenen, med hunden skällande över honom och velocipeden rullande sina färde. Den var mycket grov och felaktig, men så rolig, att den tydligen vittnade om ett starkt sinne för det humoristiska. Några blad mindre tillbaka kommo Fanny och mr Frank, karikerade, därefter farmor, väl tecknad; Tom, framsägande sitt bataljstycke; mr Shaw och Polly i parken, Rosa, bortburen av Karin, och slutligen skolflickorna, förlöjligade med en skoningslös hand.

»En sådan liten slipad unge, som gör narr av oss på baken», sade Fanny, nästan stucken över Pollys tysta repressalier för [ 64 ]det förakt hon många gånger fått röna av henne och hennes vänner.

»Hon ritar verkligen bra», sade Tom i det han med en kritiserande blick betraktade en teckning, föreställande en gosse med ett behagligt utseende, omgiven av en gloria, under vilken stod skrivet: Min älskade John.

»Du skulle inte beundra henne, om du visste vad hon skrivit om dig här», sade Fanny, vars blick hade förirrat sig till den skrivna sidan bredvid och stannat där tillräckligt länge, för att läsa någonting som väckt hennes nyfikenhet.

»Vad ä' det?» frågade Tom, som för ett ögonblick glömde sin beslutade grannlagenhet.

»Hon säger: "Jag försöker att hålla utav Tom, och när han ä' snäll, komma vi bra överens; men det ä' han aldrig länge. Han blir stygg och ohövlig och visar sina föräldrar vanvördnad, och pinar oss flickor, och ä' så otäck att jag nästan hatar honom. Det ä' mycket orätt, men jag kan inte hjälpa det." Vad tycker du om det, du?» sade Fanny.

»Gå på, du, min gumma, och se hur hon tygar till dig», genmälde Tom, som läst vidare ett stycke.

»Gör hon det?» Och Fanny fortsatte hastigt: "Vad Fanny beträffar, tror jag aldrig vi kunna bli vänner mera, för hon ljög för sin far och ville inte förlåta mig, att jag inte kunde göra så med. Jag tyckte förr att hon var en mycket rar flicka, men det gör jag inte nu. Om hon ville visa sig sådan hon var när jag först blev bekant med henne, skulle jag hålla utav henne lika mycket som då, men hon är inte snäll emot mig, och fast hon alltid talar om artighet, tycker jag att det inte är artigt att bemöta främmande såsom hon bemöter mig. Hon tycker jag är löjlig och bondaktig, och det kan nog hända, men jag skulle inte skratta åt en flickas klädsel, därför att hon vore fattig, eller hålla henne på avstånd, därför att hon icke kunde föra sig som [ 65 ]flickorna här. Jag ser att hon gör narr av mig, och jag kan inte känna mig hemmastadd; jag skulle också fara hem, om det inte syntes otacksamt mot mr Shaw och farmor, och jag håller så innerligt av dem."

»Jojo, Fanny, nu tror jag du fick. Lägg ihop boken och kom», utbrast Tom, som gladde sig utomordentligt över dennas störtsjö av förebråelser, men av goda skäl kände sig brottslig.

»Bara ett stycke till», viskade Fanny och vände om ett par blad samt stannade vid ett som syntes suddigt här och där, liksom tårar hade fallit därpå.

"Söndagsmorgon, tidigt. Ingen är uppe att störa mig och jag måste skriva min dagbok, för jag har varit så stygg de senaste dagarna, att jag inte kunnat förmå mig att göra det. Jag är glad att mitt vistande här är så snart slut, för jag börjar bli ledsen på alltsammans, och det finns ingen som hjälper mig tillrätta, när jag råkar vilse. Jag avundades Fanny förr, men jag gör det inte nu mera, för hennes föräldrar vårda sig inte om henne som mina göra om mig. Hon är rädd för sin far och narrar sin mor att göra efter hennes tycke. Jag är glad att jag kommit hit i alla fall, ty jag ser nu att pengar inte kan skaffa folk allting; men jag skulle nog tycka om att ha litet ändå, för det är så roligt att köpa vackra saker. Jag har just nyss läst igenom min dagbok, och jag är rädd att den inte är bra; för jag har skrivit en hel hop om folket här, och det är inte snällt. Jag skulle slita bort det, men jag har lovat att göra mina anteckningar, och jag vill tala med mamma om vad som nu gör mig brydd. Jag inser nu att mycket är mitt eget fel, ty jag har inte varit hälften så tålig och snäll som jag bort vara. Jag skall riktigt försöka att vara så snäll och tacksam jag kan för den återstående tiden; ty jag vill att de skola hålla utav mig, fast jag inte är annat än en gammalmodig, simpel bondlolla."

[ 66 ]Den sista meningen tvang Fanny att lägga ihop boken med ett utseende av självförebråelse, ty hon hade själv yttrat dessa ord i ett utbrott av dåligt lynne, och Polly hade icke svarat därpå, ehuru hennes ögon tårades och hennes kinder brunno. Fanny öppnade sina läppar för att säga någonting, men kunde icke få fram ett ljud, ty där stod Polly och såg på dem med ett uttryck sådant de förut aldrig sett.

»Vad gör ni med mina saker?» frågade hon i en låg ton, medan hennes ögon gnistrade och hennes ansikte växlade färg.

»Rosa visade oss en bok som hon träffat på, och vi tittade bara på teckningarna», svarade Fanny och släppte boken som om den bränt hennes fingrar.

»Och läste min dagbok, ja, och skrattade åt mina presenter, och sköt sedan skulden på Rosa. Det var det simplaste jag någonsin sett, och jag förlåter er aldrig så länge jag lever.»

Polly sade allt detta i ett enda uppretat andetag, och liksom rädd att säga för mycket skyndade hon därför ut ur rummet med en sådan blick av blandad avsky, ledsnad och vrede, att de tre brottslingarna stodo stumma av skam. Tom hade icke ens en vissling till sitt förfogande; Rosa blev så rädd över detta utbrott av den milda Polly, att hon satt tyst som en råtta, medan Fanny, slagen av samvetsförebråelser, lade tillbaka de små värdelösa presenterna med aktningsfull omsorg, ty tanken på Pollys fattigdom hade aldrig kommit för henne såsom nu, och dessa obetydligheter, som hon tagit så noga till vara för att skänka dem därhemma, rörde Fanny och blevo vackra i hennes ögon. Då hon lade ifrån sig den lilla boken, kände hon sig mera gripen av förebråelserna däri än av några ord Polly kunde hava sagt, ty hon hade verkligen gjort narr av sin vännina, hon hade ibland visat henne förakt och varit oförsonlig för en obetydlig förseelse. Den sista sidan, där Polly tog hela skulden [ 67 ]på sig och lovade att "riktigt försöka" att vara mera snäll och tålig, trängde Fanny till hjärtat, smälte isen däromkring och kom henne att luta sitt huvud mot kappsäcken snyftande: »Det var inte Pollys fel; det var alltihop mitt.»

Tom, ännu röd av skam att hava blivit ertappad med en sådan gärning, lämnade den gråtande Fanny och gick manligt att söka reda på den förolämpade Polly och bekänna sina många överträdelser. Men Polly stod icke att finna. Han snodde omkring och sökte i varje rum, men inte en skymt syntes av flickan, och Tom började bli orolig. »Hon kan väl inte ha sprungit i väg hem, heller», tänkte han och stannade framför klädhängaren. Nej, där satt hennes lilla, runda hatt, som Tom klappade ångerfullt, då han kom ihåg huru många gånger han ryckt den av henne till hälften eller dragit ned den över ögonen på den stackars Polly. »Kanske hon har gått ned till kontoret, för att tala om för pappa. Det vore då inte likt henne, äntligen. Jag skall i alla fall göra ett slag kring hörnet!»

Brådskande efter sina stövlar, ryckte Tom upp dörren till ett mörkt kontor under trappan, men höll på att falla baklänges av överraskning; ty där på golvet låg Polly med huvudet på ett par tofflor och i en ställning av förtvivlan. Tom tappade helt och hållet koncepterna till sitt ångerfulla tal vid denna sorgliga syn, och med ett bestört »Herre Jess!» blev han stående och stirrade i uttrycksfull tystnad. Polly grät inte och låg så stilla, att Tom började tro att hon fått slag eller dånat, och lutade sig oroligt ned för att se på det känslofulla lilla knytet. En skymt av fuktiga ögonhår, en fyllig kind, rödare än vanligt, och läpparna öppna under häftig flämtning lugnade honom i detta avseende; och han tog därför mod till sig, slog sig ned på stövelknekten och bad om förlåtelse som en karl.

Polly var visst mycket ond, och jag skulle tro hon hade skäl att vara det; men hon var icke hämndlysten, och sedan det [ 68 ]första utbrottet var förbi, började hon snart känna sig bättre igen. Det var inte lätt att förlåta, men då hon lyssnade till Toms uppriktiga bekännelse, medan hans röst då och då stockades av samvetsagg, kunde hon icke förhärda sitt hjärta mot honom eller vägra honom tillgift, då han så öppenhjärtigt tillstod att det »var förbannat simpelt, att så där snoka i hennes bok». Hon tyckte om att han genast kom och bad om förlåtelse; det var vackert gjort; hon uppskattade det också och förlät honom i sitt hjärta långt innan hon gjorde det med läpparna; ty sanningen att säga, hade Polly liksom alla flickor en liten fallenhet för att vara elak och tyckte inte så illa om att se den pockande herr Tom förödmjuka sig litet, något som ovillkorligen måste göra honom gott, förstås. Hon kände att en sådan botgöring var på sin plats och ansåg det inte mer än rätt att Fanny också fuktade en näsduk eller par med ångerns tårar, och att Tom skulle sitta i en mycket obekväm ställning och under fem eller tio minuter kalla sig själv både det ena och det andra, innan hon lät beveka sig till medlidande.

»Seså, Polly, säg nu ett gott ord åt en syndare. Jag har i alla fall värst utav det, för nu sitter Fanny däruppe och gråter ögonen ur sig, och här ligger du inkrupen i ett mörkt kontor och stum som en fisk, och ingen har jag som hjälper mig att försona er. Jag skulle kilat över till Smythes och talat vid mamma att göra upp saken, men det skulle sett ut som om jag velat slingra mig själv undan, och därför gjorde jag det inte», sade Tom som en sista bevekande omständighet.

Det fägnade Polly att höra att Fanny grät. Det skulle göra henne gott; men hon kunde inte låta bli att visa sig försonlig mot Tom, som verkligen tycktes vara i en kinkig belägenhet mitt emellan två gråtande småfröknar. Ett litet småleende började krusa den kind som icke varit dold, och en hand drogs långsamt fram under det lockiga huvudet och sträcktes mot honom. Tom [ 69 ]skulle just till att skaka den hjärtligt, då han varseblev ett rött märke på handloven och visste varifrån det kom. Hans ansiktsuttryck förändrades, och han tryckte den knubbiga handen så milt, att Polly plirade för att kunna se vad det skulle betyda.

»Vill du förlåta mig det här också?» frågade han viskande och smekte den röda handloven.

»Ja, det gör just inte ont nu.» Och Polly drog handen tillbaka, ledsen att han sett det.

»Jag bar mig åt som ett fä, det är visst och sant», sade Tom med ett uttryck av synnerlig ovilja, och just i detta löjliga ögonblick kom hans fars gamla kastorhatt nedstörtande över hans huvud och ansikte och gjorde ett lustigt slut på hans självförebråelser.

Naturligtvis kunde ingendera hålla sig från att skratta häråt, och när den togs bort, satt Polly upprätt och tycktes lika belåten med hans uppträdande som Tom med hans ögonblickliga försvinnande.

»Fanny är rysligt ledsen. Vill du ge henne en kyss och bli med henne, om jag hämtar henne?» frågade Tom, då han erinrade sig sin medbrottsling.

»Jag skall gå till henne.» Och Polly flög ut ur kontoret lika hastigt som hon flugit in och lämnade Tom sittande på stövelknekten med ett strålande anlete.

Huru flickorna gjorde upp sinsemellan vet ingen, men efter mycket samspråk under tårar, kyssar och skratt blev misshälligheten bilagd och fred sluten. Ett svagt töcken dröjde ännu i luften efter stormen, ty Fanny var mycket ödmjuk och öm om aftonen, Tom en smula tankfull, men överdrivet artig, och Polly fann sig lika belåten som varje annan mänsklig varelse med smekningarna efter förolämpningen.

[ 70 ]Medan hon var sysselsatt att ordna sitt hår vid sängdags, skrapade det på dörren, och när hon öppnade den, såg hon ingenting annat än en lång, svart flaska med en röd flanellremsa knuten däromkring, lik en halsduk, och en biljett vid korken, lik en trekantig hatt. Biljetten innehöll följande rader, skrivna med en sprattlande stil och mycket svart bläck:

»Snälla Polly. Opodeldoc är mycket bra för skråmor. Om du häller litet på flanellen och knyter om din handlov, tror jag nog den skall vara bra i morgon bittida. Vill du följa med ut och åka släde i morgon? Jag är mycket ledsen att jag gjorde illa dig.

Tom»