En krona bland flickor/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ledsamheter
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Adjö
Sex år senare  →


[ 71 ]

SJÄTTE KAPITLET.
Adjö.

„Nej, Polly lilla, måste du verkligen fara om lördag?“ sade Fanny några dagar efter vad Tom kallade det „allmänna gurglet“.

„Jag ä’ alldeles tvungen; jag skulle ju inte stanna mer än en månad, och nu har jag varit här nära sex veckor“, svarade Polly och kände inom sig som om hon varit borta ett år.

„Låt det bli två månader och stanna över julen. Gör det nu“, yrkade Tom hjärtligt.

„Ni ä’ mycket snälla; men jag vill inte gå miste om julen hemma för aldrig det. Mamma säger för resten att de omöjligt kunna vara utav med mig.“

„Inte vi heller. Kan du inte övertala din mamma och bestämma sig för att stanna?“ fortfor Fanny.

„Polly kexav aldvig. Hon sägev det ä’ själviskt, och jag göv det inte ofta jag helev, numeva“, inföll Rosa med en dygdig min.

„Bråka inte med Polly. Hon vill helst fara, och det undrar jag inte på. Vi ska emellertid ha så muntert som möjligt så länge hon stannar, och din bjudning ska sätta kronan på verket, Fanny“ sade Tom i en ton, som gjorde slag i saken.

Polly hade väntat att hon skulle känna sig mycket lycklig när hon fick göra sig ordning för bjudningen, men när tiden var inne blev hon bedragen i sin förväntan, ty på ett eller annat sätt fick den fula känsla, som kallas avund, makt med henne och [ 72 ]förstörde hennes lynne. innan hon for hemifrån tyckte hon att hennes nya vita muslinsklänning med de sprittnya blå banden vore den mest eleganta och passande kostym hon kunde få; men nu, när hon fick se Fannys skära sidenklänning med en vit tarlatanstunique och otaliga pös, rosetter och remsor, förlorade hennes enkla toalett allt behag i hennes ögon och tycktes henne helt barnslig och gammalmodig.

Även Rosa var mycket bättre klädd än hon och såg helt präktig ut i sin körsbärsfärgade och vita dräkt med ett skärp så stort, att hon knappt kunde bära det, och små vita kängor med röda knappar. Bägge hade halsband och braceletter, örringar och broscher; men Polly hade ingen prydnad, undantagandes den enkla medaljongen på ett blått sammetband. Hennes skärp bestod endast av ett brett blått band, knutet i en enkel ögla, och i de vackra lockarna hade hon endast en blå rosett. Hennes enda tröst var medvetandet att den anspråkslösa berten som slöt sig kring de runda axlarna var äkta spetsar, och att hennes kängor kostade nio dollars.

Till trots för sina ansträngningar att vara nöjd och att inte fråga efter att hon var enklare än de andra, föll det sig litet svårt för Polly att se glad ut. Ingen anade vad som försiggick under muslinet, förrän farmors kloka, gamla ögon upptäckte den lilla skuggan i Pollys sinne och gissade orsaken därtill. Efter slutad toalett gingo de tre flickorna upp för att visa sig för de äldre, som uppehöllo sig i farmors rum, där Tom höll på att förhjälpas i en förfärlig styv krage.

Rosa kråmade sig som en liten påfågel, och Fanny gjorde en ståtlig nigning, då alla vände sig om för att se på dem; men Polly stod stilla, och hennes blick flög från den ena till den andra med ett oroligt frågande uttryck som tycktes säga: „Jag vet att jag inte är bra, men jag hoppas att jag inte ser alltför illa ut.“

[ 73 ]Farmor tolkade denna blick genast, och då Fanny med ett förnöjt småleende frågade: „Hur se vi ut?“ svarade hon, i det hon vänligt drog Polly intill sig:

„Jo, ganska lika modeplanscherna, därifrån ni få mönsterna till edra dräkter. Men den här lilla kostymen tycker jag mest om.“

„Tycker ni verkligen jag ser trevlig ut?“ — och Pollys ansikte klarnade, ty hon satte stort värde på den gamla damens bifall.

„Ja, vännen lilla, du ser ut alldeles som jag vill att en flicka vid din ålder skall se ut. Vad jag särskilt tycker om, är att du hållit ditt löfte till din mamma och inte låtit övertala dig att bära lånade grannlåter. Små töser, som du, behöva inga andra prydnader än dem du har i afton — ungdom, hälsa, förstånd och blygsamhet.“

I det hon yttrade detta, gav farmor Polly en öm kyss, som kom denna att glöda som en ros, och för ett ögonblick glömde hon alldeles att det fanns sådana saker som skärt siden och korallörhängen här i världen. Hon sade endast: „Tack, farmor!“ och besvarade hjärtligt hennes kyss, men gummans ord gjorde henne gott, och den enkla dräkten blev på en gång förtjusande.

„Polly är så vacker, att det är alldeles detsamma hur hon är klädd“, anmärkte Tom, som över sin krage betraktade henne med en lugn, gillande min.

„Hon hav inga blondeyv på sin klänning, men det hav jag“, sade Rosa och sköt upp över axlarna sina spetsprydda hängslen, som liknade körsbärsfärgade vingar på en liten trind kerub.

„Jag ville att hon skulle ta mitt blåa garnityr, bara band är så enkelt; men Tom har rätt, det gör just detsamma“, sade Fanny och jämkade på den blåa rosetten över Pollys vänstra tinning, för att höja effekten.

[ 74 ]„Hon borde ha en blombukett; det passar alltid för unga flickor“, sade mrs Shaw, som inom sig tyckte att hennes flickor togo sig vida bättre ut, ehuru hon icke kunde neka att Polly hade det mest tilldragande ansiktet.

„Nå, bevara mig! Jag glömmer ju mina blomsterkvastar för att beundra flickorna; tag fram dem, Tom!“ och mr Shaw visade med en nick på en ask, som stod på bordet och tycktes intressant.

Fattande dem upp och ned, framtog Tom tre små buketter av olika färg, störlek och sammansättning.

„Nej, pappa, så snällt av dig!“ utbrast Fanny, som sedan den sista skrapan icke vågat taga emot så mycket som ett blomblad.

„Å, din far var en mycket artig ungherre förr i världen“, sade mrs Shaw med ett dumt skratt.

„Ah, Tom, det är ett gott tecken när du ger dig tid att tänka på att göra dina små flickor ett nöje!“ Och farmor klappade sin sons kala huvud, som om han endast varit en adertonåring.

Thomas junior hade först låtit höra en något hånfull fnysning, men när farmor berömde hans far, tänkte unga herrn något närmare på saken och betraktade blommorna med mera aktning, då han frågade „Vilkendera skall nu den eller den ha?“

„Gissa“ sade mr Shaw, nöjd att hans ovanliga omtänksamhet haft en sådan verkan.

Den största var en riktig orangeribukett av teblomknoppar, luktfri ljung och andra drivhusväxter; den andra var en handfull nejlikor och resedor, med några bjärtare styvmorsblommor och en doftande liten ros i mitten, den tredje en liten kvast av röda och vita vildblomster och gröna blad.

[ 75 ]„Det är inte svårt att gissa. Den fina är för Fanny, den friska för Polly och den glada för lillan. Seså, tag fatt, flickor.“ Och Tom steg fram och överlämnade buketterna med så mycket behag som kunde väntas av en yngling i nya kläder och något trånga stövlar.

„Det där var allt vad som behövdes och en ganska näpen artighet av pappa. Skynda er ned nu, ty det har redan ringt; och kom ihåg att du inte dansar för mycket, Fanny; var så stilla du kan, Tom, och ät inte för mycket till kväll, Rosa! Farmor skall se till er, ty mina stackars nerver tillåta mig inte att gå ned.“

Och härmed avskedade dem mrs Shaw, och alla fyra stego ned för att taga emot den första laddningen av främmande, några små flickor som blivit bjudna särskilt för att inte Rosa skulle bli till besvär för sin syster. Tom hade också blivit tillgodosedd med en tillåtelse att bjuda sina skötesvänner som gingo och gällde i skolan under namnen Rumple, Sherry och Spider.

„De få gå an såsom vis-à-vis, då det är brist på herrar; bjudningen ä’ ju för övrigt för Polly, och jag får väl lov att ha litet småfolk för hennes räkning“, hade Fanny sagt, då hon skickade ut sina bjudningar.

Naturligtvis kommo gossarna tidigt och stodo och hängde i hörnen, skruvande sig som om de hade flera armar och ben än de visste var de skulle göra utav. Tom gjorde sitt bästa för att visa sig som en god värd, men den högtidliga stämningen tryckte på hans sinne, och han måste strida manligt mot det vilda begäret att föreslå hela sällskapet att hoppa kråka utefter de långa och för dansen avröjda salongsgolven som frestade honom rysligt.

Polly satt på den plats som blivit henne anvisad och led blygselns kval, då Fanny, presenterade för henne en mängd unga herrar och damer, de förra mycket stela, de senare mycket [ 76 ]fina, som alla sade ungefär samma artigheter och sedan tycktes alldeles glömma henne. När första dansen speltes upp, sökte Tom, som visste vad som förestod, att slingra sig undan från Fanny, men hon motade honom i ett hörn och viskade allvarsamt:

„Seså, Tom, nu får du lov att dansa med Polly. Du ä’ unga herrn i huset, och det ä’ inte mer än passande att du bjuder upp henne först.“

„Polly bryr sig inte om något krus. Jag vill inte dansa; jag kan inte dansa. Släpp mig och bråka inte med mig, för då springer jag mina färde alldeles“, puttrade Tom helt modlöst vid den rysliga utsikten att öppna balen med Polly.

„Jag förlåter dig aldrig om du gör det. Seså, var nu förståndig och hjälp mig, så ä’ du snäll. Du vet att vi bägge burit oss mycket illa åt mot Polly och kommit överens att vi skulle vara så snälla och artiga mot henne som möjligt. Jag skall hålla mitt löfte och se att hon icke försummas på min bjudning, ty jag vill att hon skall hålla utav mig och känna sig nöjd med oss när hon far hem.“

Denna skickliga vändning förfelade icke sitt intryck på den gensträvige Tom, som kastade en snabb blick på Pollys glada anlete, erinrade sig sitt löfte och med en veklagan beslöt att göra sin plikt.

„Nå, jag skall bjuda upp henne. Men jag säger på förhand att det går sönder, ty jag känner inte det minsta till era gamla danser.“

„Jo, det gör du. Jag har ju visat dig stegen dussintals gånger. Jag tänker börja med en polkett; det tycker flickorna bäst om, och det är också roligare än francais. Seså, sätt på dig handskarna och gå och bjud upp Polly, som en artig kavaljer.“

„Tusan pocker!“ mumlade Tom. Och sedan han spräckt de avskyvärda handskarna vid pådragningen, gjorde han våld [ 77 ]på sig, steg fram till Polly, bockade sig stelt, sträckte ut armbågen och sade högtidligt: „Får jag den äran, miss Milton?“

Han gjorde det så likt de större kavaljererna han möjligtvis kunde och väntade att Polly skulle bli smått förlägen. Men därpå bedrog han sig alldeles, ty efter en blick av överraskning skrattade hon honom mitt i ansiktet och tog honom i handen, sägande hjärtligt:

„Ja, visst får du det; men var inte dum, Tom.“

„Ja, Fanny påstod att jag skulle visa mig gentil, och därför bjöd jag till“, viskade Tom och tillade i det han med en nästan förtvivlad min slog armen om sin dam: „Håll i duktigt, så slå vi oss nog igenom på något sätt.“

Musiken spelade upp och det bar utav; Tom stretade åt den ena sidan och Polly åt den andra, under långt ifrån behagliga rörelser.

„Håll takt efter musiken“, flämtade Polly.

„Kan inte; har aldrig kunnat det“, genmälde Tom.

„Håll jämna steg med mig, då, och trampa mig inte på tårna“, bönföll Polly.

„Å, strunt! Hoppa på du bara, så komma vi nog till rätta småningom“, mumlade Tom och svängde omkring sin olyckliga moitié så häftigt, att bägge så när stupat på näsan.

Men de kommo inte „till rätta småningom“, ty i sina förtvivlade ansträngningar att göra sin plikt, hade Tom så när tillintetgjort den stackars Polly. Han stampade, han hoppade, han åkte, han slängde henne till höger, släpade henne till vänster, skuffade henne mot folk och möbler, trampade henne på fötterna, skrynklade ned hennes kläder och gjorde sig till ett åtlöje i allmänhet. Polly var mycket besvärad, men då alla andra flögo omkring på ungefär samma sätt, fördrog hon det så länge hon kunde i medvetande att Tom gjort sig till martyr för plikten och var tacksam mot honom för hans självuppoffring.

[ 78 ]„Nej, stanna nu; det här ä’ förskräckligt“, utbrast Polly efter några vilda varv.

„Ja, ä’ det inte?“ sade Tom och torkade sitt röda ansikte med en sådan min av ytterlig lättnad att Polly inte hade hjärta att banna honom, utan sade: „Tack!“ och sjönk ned på en stol, utmattad.

„Jag vet att jag burit mig stolligt åt, men Fanny var så envis, därför att hon var rädd du skulle tycka illavara, om jag. inte dansade första dansen med dig“, sade Tom ångerfullt, i det han betraktade Polly medan hon satte till rätta rosetten på sitt nedskrynklade skärp, som Tom nyttjat som ett slags handtag att vända och slänga henne. — „Lancieren kan jag dansa ypperligt; men du vill väl inte dansa med mig mera“, tillade han och började fläkta på henne så häftigt, att hennes hår flög omkring som för en virvelvind.

„Jo, det vill jag. Det skall bli roligt, och du får lov att teckna ditt namn här på bladen i min solfjäder. Det brukas så, säger Trix, när man inte har plån.“

Tom såg mycket belåten ut och tog fram en blyertspennstump samt skrev sitt namn med en släng, sägande då han återlämnade solfjädern:

„Nu skall jag gå och ta reda på Sherry eller någon annan som dansar polkett väl, så att du får en riktig sväng innan musiken slutar.“

Tom försvann, men innan han kunde finna någon lämplig kavaljer hade Polly blivit uppbjuden av den bästa dansören i salongen. Mr Sydney hade sett och hört alltsammans, och ehuru han skrattat i tysthet, tyckte han icke dess mindre om den öppenhjärtige Tom och den godlynta Polly för deras enkelhet. Pollys fot stampade takten till den livliga musiken, och hennes blick följde med ett begärligt uttryck de dansande paren som ledigt snuddade förbi henne, då mr Sydney steg fram till [ 79 ]henne och sade med den iediga, men likväl aktningsfulla ton, som hon tyckte så mycket om:

„Får jag dansa ett varv med er, miss Polly?“

„Ack, ja! Jag riktigt spritter av danslust.“ Och Polly sprang upp med bägge händerna utsträckta och en så erkännsam min, att mr Sydney beslöt att hon skulle få så många varv hon behagade.

Denna gång gick allt lyckligt, och då Tom återvände efter ett fruktlöst sökande, blev han flat att se Polly kretsa behagfullt kring rummet, förd av den utmärktaste kavaljeren.

„Ja, det där ä’ någonting annat det“, tänkte han, då han med blicken följde Pollys bronskängor som rörde sig fram och åter i fullkomlig takt efter musiken. „Jag kan inte förstå hur Sydney kan föra så väl; men det måste vara roligt och, min själ, skall jag inte lära mig det!“ tillade Shaw junior, med en eftertrycklig åtbörd som slet den sista knappen ur hans handskar.

Polly dansade tills musiken tystnade, och innan hon fick tid att tacka mr Sydney så varmt som hon önskade, steg Tom fram och sade, med sin mest storståtliga min:

„Du dansar utmärkt, Polly. Visa mig nu bara någon som du tycker ser trevlig ut, så skall jag laga du får dansa med honom, vem det än må vara.“

„Jag vill inte ha någon av herrarna; de ä’ så högdragna och bry sig inte om att dansa med mig; men de där gossarna därborta tycker jag om, och om de ha lust, vill jag gärna dansa med någon av dem“, sade Polly efter en blick kring salen.

„Jag skall trava fram med hela högen.“ Och Tom förde glättigt fram sina vänner som alla beundrade Polly ofantligt och kände sig stolta över företrädet framför de „stora kaxarna.“

Polly fick inte sitta efter detta, ty gossarna höllo henne beständigt i sväng; och hon var så lycklig, att hon aldrig såg [ 80 ]eller anade huru många små manövrer, hjärtelågor; drag av fåfänga, tillgjordhet och dårskap som rörde sig omkring henne. Hon var förtjust i att dansa och deltog i stundens glädje med en hjärtlighet som var behaglig att skåda. Hennes ögon glänste, hennes kinder glödde, hennes läppar smålogo och de bruna lockarna fladdrade omkring henne, då hon dansade med ett hjärta så lätt som hennes fötter.

„Nå, har du roligt, Polly?“ frågade mr Shaw, som tittade in emellanåt för att rapportera för farmor att allting gick lyckligt.

„O, så roligt! Så roligt!“ utbrast Polly med en liten åtbörd av hänryckning, då hon chasserade in i hörnet där han stod.

„Hon ä’ en riktig förtjuserska bland gossarna“, sade Fanny, i det hon promenerade förbi.

„De ä’ så snälla att bjuda upp mig, och jag ä’ inte rädd för dem“, förklarade Polly och kråmade sig, helt enkelt därför att hon icke kunde stå stilla.

„Jaså, du ä’ rädd för ungherrarna, he?“ och mr Shaw höll henne fast i en lock.

„Ja, för alla utom för mr Sydney. Han gör inga stora miner och pratar inga dumheter, och ack! Han dansar som en ängel, som Trix säger.“

„Pappa, vill du inte komma och valsa med mig. Fanny sa’ att jag inte fick komma henne föv näv, föv hennes skäva klänning bliv ful bvedvid min vöda; och Tom hav inte lust; och jag vill så vysligt gävna.“

„Jag har glömt att dansa, Rosa lilla. Bed Polly, hon skall svänga dig omkring som en snurra.“

„Mr Sydney har bjudit upp mig till den här“, svarade Polly och såg på sin solfjäder med en liten viktig min. „Men jag gissar han skall inte fästa sig vid, om jag tar lilla Rosa i stället. Hon har knappt dansat något, och jag har fått mer än min del. [ 81 ]Ni tycker väl inte illavara om jag mankerar?“ Och Polly såg upp på sin högreste kavaljer med en blick som tydligt utvisade att uppoffringen var på hennes sida.

„Nej, inte alls. Låt lillan få sig en duktig vals, så se vi på“, sade mr Sydney med en nick och ett småleende.

„Det ä’ ett litet älskligt naturbarn“, sade mr Shaw då Polly och Rosa dansade bort.

„Hon blir en förtjusande kvinna, om hon inte blir bortskämd.“

„Det har ingen fara. Hon har en förståndig mor.“

„Jag kunde tro det.“ Och Sydney suckade, ty han hade nyss förlorat sin goda mor.

När supén anmäldes råkade Polly att vara invecklad i samtal eller rättare ett försök till samtal med en av de „dryga“ herrarna, som Fanny hade presenterat. Han förde naturligtvis miss Milton till matsalen, placerade henne i ett hörn och sedan han serverat henne med en glaceklick och en bakelse, ägnade han sig åt sitt eget välbefinnande med ett sådant intresse, att Polly skulle farit illa, om icke Tom kommit till hennes undsättning.

„Jag har sökt dig överallt. Kom med mig, och sitt inte här och svält“, sade Tom med en föraktfull blick från hennes tomma talrik till hennes oartiga kavaljers som var rågad med goda saker.

Följande sin ledsagare gick Polly in i det stora skafferiet mellan matsalen och köket, och här fann hon ett litet muntert sällskap som festade i ro för sig själv. Rosa och hennes hjärtevän „Gvace“ sutto på biscuitdosor av tenn; Sherry och Spider tronade på isskåpet, medan Tom och Rumple försågo sällskapet med förnödenheter.

„Här var trevligt“, sade Polly, då hon blev mottagen med ett slammer av skedar och viftande med servetter.

[ 82 ]„Kryp nu upp på den här fjärdingen, så skall jag se till att du får så mycket du behöver“, sade Tom och satte för henne en bricka samt utdelade därefter sina order med ett fint utseende av myndighet.

„Ser du, vi ä’ ett rövarband, och det här ä’ vår håla, och jag ä’ kapten; vi överrumpla förbigående och ge oss ut ibland och komma igen med rov. Nu, Rumple, skall du gå och hämta en brödkorg, och jag skall passa på när Karin kommer med en ny ostronbricka; Polly måste ha några ostron; Sherry, spring du ut i köket och hämta en kopp kaffe. Spider, skrapa ihop salladen och räck fatet ut genom gluggen efter mera. Ät nu, Polly; mitt folk skall vara tillbaka med mera i rykande rappet.“

Vad de hade roligt i det där skafferiet, vilka djärva röverier på geléskålar och biscuitdosor, vilka lyckliga strövtåg in i matsalen och köket, vilka lömska anfall på den stackars Karin och betjänten som gjorde sitt bästa, men var hjälplös i rövarhordens händer! Kalaset var för övrigt ganska oskyldigt, ty vin var icke tillåtet, och de ridderliga rövarna hade så bråttom med att skärmytsla för damernas behov, att de inte hade tid att äta sig sjuka. Ingen saknade dem, och när de lämnade sin håla var kalaset slut undantagandes för några glupska ungherrar som ännu dröjde bland kvarlevorna.

„Så där göra de alltid; skuffa undan flickorna i vråarna, ge dem en liten smakbit av någonting och gå sen och proppa i sig allt vad de orka“, viskade Tom med en överlägsen min, glömsk av vissa privatbanketter, som han höll sedan sällskapet avlägsnat sig.

Efter supén dansades kotiljong, och då Polly icke kunde deltaga däri satte hon sig i en fönstersmyg och såg på. För en stund roade det henne såsom någonting alldeles nytt, och de små nätta deviserna tycktes henne helt förtjusande; men småningom sköt det stygga ogräset, avunden, åter upp inom henne, [ 83 ]och det började gräma henne att hon skulle sitta bortglömd; medan de andra flickorna fingo löjliga papperskostymer, lustiga bonbons, blommor, band och allehanda smakfulla småsaker som utgöra flickors förtjusning. Alla voro sysselsatta; mr Sydney dansade, Tom och hans vänner sutto i trappan och resonerade, och Rosas sällskap hade dragit sig undan till biblioteket för att leka.

Polly försökte att övervinna den stygga känslan, men det tröttade henne, till dess hon kom ihåg någonting som hennes mor en gång sagt henne. „När du känner dig vid dåligt lynne, så försök att göra andra glada, och du skall snart bli glad själv.“

„Jag skall försöka“, tänkte Polly och såg sig omkring efter vad hon kunde göra. Ljudet av en träta i biblioteket ledde henne dit. Rosa och de små flickorna sutto i soffan och talade om varandras klädsel som de hört sina mammor göra.

„Ä’ din kostym införskriven?“ frågade Grace.

„Nej ä’ din?“ svarade Blanche.

„Jo, du? Och den ä så dyr — så dyr.“

„Jag tycker inte den ä’ så vacker som Rosas.“

„Min ä’ gjord i Newyork“, sade miss Shaw och slätade med välbehag sina klänningsskört.

„Jag kan inte klä’ mig så fint nu, förstås, för mamma bär sorg efter någon“, anmärkte miss Alice Lovett, som kände vilken vikt denna omständighet förlänade henne, då den yttrade sig i form av ett agathalsband.

„Nå, jag bryr mig inte om att min kostym inte är från Newyork; min kusin hade i alla fall tre sorters vin på sin bjudning — jo, jo, ni“, sade Blanche.

„Nej, hade hon det?“ Och alla flickorna syntes djupt slagna, till dess Rosa anmärkte med en löjlig efterhärmning av sin far sätt:

[ 84 ]„Min pappa sa’ att det var en viktig skandal, föv någva av gossavna blevo fulla och måste skickas hem till sitt. Han ville inte låta oss ha något vin, och favmov sa’ att det vav mycket opassande utav bavn att göva på det viset.“

„Min mamma säger att din mammas coupé ä’ inte hälften så stilig som vår“, inföll Alice.

„Joho du, det ä’ den. Den ä klädd helt och hållet med gvövt siden, och det ä’ vackvave än gammalt vött“, utbrast Rosa och ruskade på sig som en uppretad kyckling.

„Jaså, men min bror nyttjar inte sån där gammal mössa och har vackert hår, han. Jag vill inte ha en bror lik Tom. Han ä’ så rysligt grov, säger min syster“, fortfor Alice.

„Det ä’ han inte, det. Men din brov ä’ en lovtmåns, han.“

„Det ljuger du!“

„Ja, än du då!“

Här, ledsamt att säga, gav miss Shaw lilla miss Lovett en örfil och, fick en dylik till svar på artigheten, varefter bägge började gråta.

Polly hade stannat för att lyssna till det uppbyggliga pratet, skilde de tvistande, och då hon fann de stackars små kräken trötta, otåliga och sömniga, men likväl ur stånd att gå hem förrän man hämtade dem, föreslog hon dem att leka. De samtyckte, och snart var freden återställd. Gossarna kommo strax efter och gingo med i leken som snart blev tillräckligt livlig för att få även den sömnigaste vaken. Man var i full gång med „Blindbock“, när mr Shaw tittade in, och då han såg Polly flyga omkring med förbundna ögon, deltog även han i roligheten för att bry Polly. Han blev genast fångad, och hela sällskapet fick mycket roligt åt Pollys förvirring, då hon icke kunde gissa vem han var, förrän hon fick känna den kala fläcken på hans huvud.

Detta puts försatte alla i så gott lynne, att Polly glömde sin avund och småflickorna kysste varandra till avsked så hjärtligt, [ 85 ]som om importerade klänningar, coupéer, tävlande bröder och dylikt aldrig funnits till.

„Nå Polly, vad tycker du om kalaset?“ frågade Fanny, då den sista gästen var borta.

„Jo mycket, men jag tror inte det vore nyttigt för mig att vara med om många“, svarade Polly långsamt.

„Varför inte?“

„Jag skulle inte få riktigt roligt, om jag inte vore fint klädd och finge dansa hela tiden och bli beundrad — och allt det där.“

„Det trodde jag du inte frågade efter“, utbrast Fanny överraskad.

„Jag trodde det tills i afton; men det gör jag verkligen, och då jag inte kan få det, så ä’ det lyckligt att jag far hem i morgon.“

„O, snälla du! Det ä’ sant! Vad skall jag ta mig till utan min ’söta Polly’, som Sydney kallar dig?“ suckade Fanny och bar bort Polly att smekas av de andra.

Dagen därpå upprepades Fannys fråga av alla, och många kärliga blickar följde den lilla gestalten i gråa klänningen som gick så lugnt omkring och uträttade för sista gången dessa små tjänster som skulle bidraga att göra henne uppriktigt saknad. Polly skulle fara strax efter middagen som skulle intagas tidigt, och sedan hon packat sin kappsäck, med undantag av ett rum, blev hon tillsagd att gå och taga en promenad, medan farmor gjorde resten. Polly misstänkte att man ämnade bereda henne en angenäm överraskning, ty Fanny föreslog icke att göra henne sällskap, Rosa strövade omkring med någonting under förklädet, och Tom hade nyss förut kilat in i mammas rum på ett mycket hemlighetsfullt sätt. Polly följde emellertid vinken och gick bort, njutande i tanken av de okända skatter hon skulle föra hem.

[ 86 ]Mr Shaw hade inte sagt att han skulle komma hem så tidigt, men Polly trodde det likväl och gick att möta honom. Mr Shaw väntade icke att få se Polly, ty hon hade haft mycket bråttom, då han gick, men strax utanför parken fick han sikte på den lilla runda hatten och det glada ansiktet därunder som i dag syntes ännu mera strålande under ett puder av snöflingor, då Polly kom springande emot honom.

„I morgon kommer ingen och hjälper gamle herrn hem“, sade han, då Polly tog hans hand och tryckte den ömt mellan sina båda.

„Jo, det gör det nog; få se, om jag inte har rätt“, utbrast Polly, nickande och småleende, ty Fanny hade anförtrott henne att hon tänkte försöka det när hennes väninna hade farit.

„Det gläder mig. Men du måste lova mig, min lilla vän, att du kommer och hälsar på oss för varje vinter — och stannar hos oss länge“, sade mr Shaw och strök de blåa yllevantarna som omslöto hans hand.

„Det vill jag så gärna, så gärna, om de kunna umbära mig hemma.“

„De måste låna dig åt oss för en tid, emedan din närvaro gör oss alla gott och vi behöva dig.“

„Mig? Jag kan inte inse på vad sätt, men det gläder mig att böra er säga så“, utbrast Polly helt rörd.

„Jag kan inte precis säga huru, men du förde någonting med dig i mitt hus som gör det gladare och trevligare och som jag hoppas inte skall försvinna när du reser, mitt barn.“

Polly hade aldrig hört mr Shaw tala så förut och visste inte vad hon skulle säga, men hon kände sig stolt och glad över detta bevis på sanningen av hennes mors ord, då hon sade att „även en liten flicka kan utöva ett inflytande och göra något gott i den stora bullersamma världen.“ Hon gav blott sin vän en tacksam [ 87 ]blick, ljuvare än ord, och de gingo framåt hand i hand genom det stilla snöfallet.

Om Polly kunde sett vad som stoppades in i det där tomrummet överst i kappsäcken, skulle hon blivit alldeles bortkommen, ty Fanny hade omtalat för farmor alltsammans rörande de där små värdelösa presenterna som hon en gång skrattat åt, och de hade slagit sina huvuden ihop för att åstadkomma någonting riktigt vackert och passande för varje medlem av Miltonska familjen: En sådan gruva av rika presenter! Och så mycken vilja, tillgivenhet och vänlig omtanke var instuvad i de där frestande paketerna, att ingen kunde känna sig stött, utan måste finna ett ovanligt behag i de vackra gåvorna som gjorde dem dubbelt välkomna. Jag vet bara att om Polly hade anat att en liten klocka pickade i en liten ask med hennes namn på, i den där kappsäcken, skulle hon aldrig kunnat låta den förbli låst såsom farmor rådde, eller kunnat äta sin middag så lugnt. Hennes hjärta var emellertid fullt och tårarna kommo henne mer än en gång i ögonen, ty alla voro så snälla mot henne och så ledsna att hon måste fara.

Tom behövde nu inte trugas att göra henne sällskap, och både Fanny och Rosa envisades att gå med till bangården. Mrs Shaw glömde sina nerver och lade egenhändigt in några bakelser åt henne. Mr Shaw kysste Polly som om hon varit hans mest älskade dotter, och farmor omfamnade henne hårt och viskade med darrande röst: „Min lilla hjärtetröst, kom snart igen“, under det Karin viftade med sitt förkläde från barnkammarfönstret och skrek när de åkte sina färde: „Gu’ signe er, lilla mamsell Polly, och ge er all möjlig lycka!“

Men Toms avskedshälsning satte kronan på alltsammans, ty då Polly redan satt i kupén, och just som tåget satte sig i gång, framtog han plötsligt ett litet runt paket och kastade in det genom fönstret, medan han själv hängde sig på i en hals[ 88 ]brytande ställning och sade med en underlig blandning av löje och känsla i sitt ansiktsuttryck:

„Det ä’ rysligt, men du ville ha det, och därför stoppade jag in det, så att du kan få skratta litet. Adjö, Polly; adjö, adjö!“

Det sista adjö var en smula rossligt, och Tom försvann därefter, lämnande Polly att skratta åt hans avskedssouvenir, till dess tårarna runno utför hennes kinder. Det bestod av en papperspåse med nötter och på botten ett fotografiporträtt utav Tom. Det var „rysligt“, och han såg ut som om han blivit tagen vid en blixt, så svart, vild och stirrande var bilden, men Polly tyckte i alla fall om den, och när skilsmässan från hennes vänner gjorde henne litet tankfull, tog hon en nöt eller tittade på Toms löjliga konterfej och blev så glad igen.

På detta sätt tillryggalade hon muntert den korta resan, och i skymningen såg hon en grupp kära anleten i dörren till ett litet anspråkslöst hus som likväl tycktes henne vackrare än något palats, ty det var hemmet.