Erik Grane/XV.
| ← XIV. |
|
XVI. → |
XV.
Kandidat Axel Randers satt i sitt eleganta rum
en trappa upp Östra Agatan och skref på en
afhandling i romersk rätt.
Rummet var stort. Skrifbordet stod fritt på golfvet i närheten af ena fönstret, vid långväggen stod en mörkbrun chaislongue, framför denna ett bord, och omkring bordet sågos två prydliga emmor och en gungstol. På den ena kortväggen var en alkov, framför hvilken hängde ett draperi i samma färg som chaiselonguen, och på väggarna hängde stora fotografier och ett par gamla kopparstick. Öfver skrifbordet fans en fotografi af Spangenbergs »Dödståg,» och på en låg piedestal vid andra fönstret stod en staty i terra cotta af Venus Milo. Bord och chiflonier voro lastade med böcker och plancher, och alla tänkbara tomrum på väggarna voro täckta med bokhyllor.
Randers var nu nära trettio år. Han hade ännu ej afslutat sin juriskandidatexamen, men han visste ändå med sig, att han inte förspilt sin tid. Han hade redan gjort sig känd som en man af facket. Han var säker på docentur, så fort han tagit examen. Och han hade förbindelser, utbredda förbindelser. Rekommendationer skulle aldrig fattas honom, och utan rekommendationer kommer man inte långt med aldrig så mycken vetenskaplighet eller talang. Genom sina många inflytelserika bekantskaper och genom att aldrig försumma tillfället att göra en person en tjänst hade han förstått att låta mycket tala om sig, fått en opinion till stånd om sin egen person. Och han visste, hvad opinionen om ens person kan göra vid lifvets brydsamma tillfällen.
Han hade funderat på ämbetsmannabanan och hade länge tvekat, om han skulle mottaga anbudet att blifva docent. Ty det fans något, som i alra största hemlighet äggade hans inbillningskraft, något, som han drömde om sofvande och vaken, och detta något dref honom att med en rastlös energi till hvad pris som hälst göra sig bemärkt. Det var detta något, som gjorde honom ärelysten som vetenskapsman, detta något, som dref honom att närma sig människor, detta något, efter hvilket han bestämde sig för de åsigter, som kunde och skulle hjälpa honom fram. Och detta något var politiken.
Han drömde om att blifva politiker, och han kunde stå ensam på sitt rum och för de fyra tomma väggarna med en nackspegel i hand, framför hvilken han studerade sin mimik, hålla långa politiska tal — från statsrådsbänken. Det var icke egentligen, hvad han skulle komma att uträtta, som sysselsatte honom. Men han drömde om att komma sig upp, han hade ett outsläckligt begär att stå öfver andra, och han föraktade »mobben», ett uttryck, som han ofta och med en obeskriflig betoning använde.
Ibland tänkte han sig också en enskild rådplägning med konungen. Konungen talar länge och ifrigt. Den unge politikern lyssnar uppmärksamt och vördnadsfullt, stiger slutligen upp, bugar sig lätt och börjar: »Ers Majestät, tillåt mig —.»
Han tuggade med välbehag på detta: »Ers majestät!» Det liksom höjde honom själf.
Emellertid hade han beslutat sig för att tils vidare antaga anbudet att blifva docent. Det gaf altid anseende, och under tiden kunde han vänta. Därigenom blef han mera bekant och äldre. Ty utan en viss ålder kommer man ingenstädes i ett land, där man räknas för ung, till dess att man fylt fyrtio år. Randers var altid sarkastisk, när denna svaghet hos svenskarna kom på tal, och jämförde våra förhållanden med utlandets. Han visste med sig, att han åtminstone inte var ung.
Emellertid skref han nu på sin afhandling, då han hörde en ceremoniel knackning på dörren.
Han gick genast och öppnade.
— Nej, se god dag. Välkommen. Var så god och stig in.
Det var Norström, som nu blifvit filosofie kandidat. Han såg lika välvårdad ut som altid, ett par mustascher och två korta polissonger uppe under öronen visade verlden, att han inträdt i mannaåldern. Han umgicks ganska intimt med Randers, men hörde till en annan krets än den, i hvilken Grane och Randers träffades.
Han såg litet nervös ut och hälsade med sitt vanliga stereotypa leende, som efteråt lemnade ansigtet aldeles oförändradt.
Norström tog en cigarr, som den andre bjöd honom, och sade obesväradt:
— Jag kommer för att bedja dig om en tjänst.
Randers böjde sig leende emot honom:
— Det skall bli mig ett nöje.
Norström såg på cigarren, liksom för att undersöka, om den brände jämt:
— Kan du låna mig två hundra kronor … på en månad?
— Ja, min kära vän. Hur snart behöfver du dem?
— Om jag kunde få dem i morgon.
— Jo, mycket gärna.
Det blef en liten paus.
— Ser du, det har händt mig en obehaglighet.
Norström skrattade tvunget.
— Du vet, att jag har en … hm! förbindelse.
— Ja, jag har visst hört något …
Randers kände med venstra ringfingret på spetsen af sitt hakskägg.
— Hon har fått ett barn.
— Aha.
Randers stack händerna i fickorna på morgonrocken och lutade sig baklänges i stolen.
— Det var en tråkig historia.
— Ja, sade Norström. Och du förstår, jag vill naturligtvis komma ifrån den som hederlig karl. Hälst ville jag åtaga mig barnet själf. Men det är uppriktigt sagdt så dyrt.
— Ja, och så kan det altid ha sin tråkiga sida vid andra tillfällen.
— Naturligtvis.
Norström teg en stund och slog askan af sin cigarr.
— Men i alla fall är barnet mitt, och jag känner det som en moralisk förpligtelse att själf åtaga mig det och skaffa det uppfostran.
— Ja, anser du det — Randers såg alvarsam ut och talade lifligt — då bör du naturligtvis också handla därefter. Ty i sådana fall bör man altid följa sin känsla. Men i alla händelser bör du tänka på saken. För min del anser jag inte obetingadt, att det är en mans pligt att taga på sig hela bördan af en dylik … ja, förseelse. Det kan lätt i framtiden blifva ett hinder, och sådana slags hinder bör man undvika, om man kan. Detta är väl ej endast ditt fel. Och om du bidrager till barnets och moderns underhåll, så är väl detta alt, hvad man af en person i din ställning kan begära. På så sätt går hela saken för sig i all tysthet, och du behöfver aldrig lida men af den.
Norström såg eftertänksam ut.
— Ja, det kan naturligtvis aldrig falla mig in att sätta pojken på barnhuset, sade han.
Nej, naturligtvis. Men man får väl inte häller därför vara altför romanesk.
Norström log.
— Åhja, det är jag inte häller.
— Nej, nej, visserligen, skyndade sig den andre att tillägga. Men jag tror, att man vid sådana här tillfällen altid är litet benägen att öfverskatta den skada, man gör. Jag kan tala om för dig något, som händt mig själf. Jag bodde en gång för flere år sedan i ett rum, som vette inåt en gård uppe på Fjärdingen. Midt emot mitt fönster satt en flicka och sydde, och vi började naturligtvis att titta på hvarandra.
Randers såg upprymd ut, och ögonen spelade.
— Jag tittade på henne, och hon tittade på mig. Och till sist höll jag upp i fönstret ett papper, på hvilket jag med stora bokstäfver skrifvit klockan 8 e. m. Hon skrattade och rodnade förstås och skakade på hufvudet — naturligtvis. Nå, klockan åtta var hon i alla fall nere i portgången, och klockan nio var hon uppe på mitt rum. Och sedan hälsade hon på mig så där ett par gånger i veckan. Jag var ordentligt kär i henne. Och hon talade om hela sin historia. Hon hade blifvit förförd af en handelsresande, som velat gifta sig med henne, och hon hade ett barn. Och hon hade aldrig haft någon annan förbindelse än med mig. Jag fick ordentliga samvetskval, kan du tänka dig och gjorde slut med flickan, flyttade till och med från gården för att vara riktigt säker. Det hela var en dumhet. Ty man bör aldrig ha sina förbindelser i samma gård, hälst när det är en så’n där kvasi-dygdig flicka.
Norström nickade gillande.
— Ja, och kan du tänka dig, fortfor Randers. Sedan fick jag veta, att hela historien var lögn från början till slut. Barnet hade hon med en student, jag känner karlen mycket väl, och han hade fått henne att hitta på den historien för alla människor, bara för att vara säker på sin karrier. Och så förbaskadt oskyldig var hon inte häller för resten.
Norström satt med det ena benet öfver det andra. Ett djupt veck hade lagt sig i pannan.
— Ja, sade han efter en stund med ett generadt leende, kanske är det nog, om du lånar mig 100 kronor.
— Nej för all del. Inte var det för det … — Nej, det vet jag väl. Men ju mer jag tänker på saken … Det är aldeles tillräckligt för tillfället.
— Nå, som du vill.
Och med ett litet leende sade Randers:
— I vårt samhälle, ser du, behöfver man ej precis akta sig för att göra snedsprång. Ty det göra alla. Men man skall förstå att sköta dem.
Han slog Norström på axeln:
— Jag väntar Grane, sade han. Vi skola äta middag tillsammans.
Efter en stund knackade det på dörren.
— Du förstår, att hvad jag talat om mig själf, stannar emellan oss, sade Randers hastigt.
Randers tog vänligt emot Grane, och samtalet blef snart lifligt.
Man talade om politik, och från fakta öfvergick man som vanligt till att tala om almänna grundsatser, därför att man där kände sig mera hemmastadd.
— Man påstår, att jag är mycket konservativ i politiken, sade Randers med sin vanliga, litet spefulla gomröst. Egentligen tror jag, att ingenting där är så farligt som fasta grundsatser. Med dem kommer man icke fram, man uträttar ingenting. Nej, man måste förstå människor och kunna leda dem. Och politiken är icke en strid mellan grundsatser, utan mellan intressen. Och det starkaste intresset segrar altid. I det fallet är jag komplett Darwinist.
— Det har altid förvånat mig, sade Grane. Du är ju så liberal t, ex. i religion.
Randers smålog och kastade en blixtsnabb blick öfver på Norström, som genast yttrade:
— Det är något mycket vanligt. Jag finner ingenting underligt i denna förening.
— Nej, sade Randers, uttalande alla orden med en lätt betoning. Religionen är en privat sak som endast rör mig själf. Men i mina politiska åsigter bestämmer jag mig i och med det samma för den stälning, jag kommer att intaga till det samhälle, jag lefver i.
Norström såg på klockan och reste sig upp, tillkännagifvande, att han ej kunde stanna längre.
— Får jag lof att komma i morgon? sade han till Randers.
— Ja, när du vill. Jag är hemma hela förmiddagen.
När han gått, kastade sig Grane på chaislonguen och lade upp benen.
— Norström och jag ha varit skolkamrater, sade han. Men jag vet inte … jag känner mig aldrig trygg i hans sälskap nu mera. Vi ha häller aldrig något att säga hvarandra.
— Norström är en praktisk karl, sade Randers småleende.
— Ja, det är han. Och det är visst just det, som retar mig. Och så ser han så förbannadt städad ut nu för tiden.
Randers brast i skratt:
— Räknar du inte mig för en städad karl, om jag får fråga.
— Ah. Du förstår nog, hvad jag menar. Det är den där påsmetade hyggligheten, som gör, att man aldrig kan få reda på människan hos honom. Han förefaller mig som ett fint fodral med oäkta diamanter inuti. Och för resten retar du mig också. Hvarför ska du sitta och snobba för Norström med, att du är konservativ i politik? Är du konservativ kanske? När vi äro ensamma, då tycker jag, ta mig fan, om dig ibland. Men då det är andra med, då blir du genast som en annan människa.
— Ja, men jag försäkrar dig. Jag är verkligen konservativ i politik. Det har jag ju sagt många gånger förr.
— Kom nu bara inte och säg mig det.
Grane såg skrattande på honom, och i detta ögonblick var det något så muntert i hans ögon, att Randers ännu en gång måste skratta, när han tänkte på den andres vrede.
— Visst har du sagt det, fortfor Grane i samma ton. Men du har altid sagt det på ett särskildt sätt. Ungefär så, att jag fått intrycket af, att du sade det, endast för att på ditt vanliga dubbelmanér få andra att tro, att du egentligen är så radikal, att du bara inte törs tala om det. Man kan väl, för fan, inte vara både skeptisk och konservativ på en gång.
— Kan man inte? Det var märkvärdigt.
Randers stod och såg på Grane, som fortfarande låg kvar i samma stälning.
— Kan man inte? Hvad menar du med det?
— Jo, visst kan man. Man kan också t. ex. vara pantlånare och läsare på samma gång. Men då är man en fähund.
— Ja, det medger jag. Men det är väl inte aldeles detsamma.
— Nej, det är det inte. Ty att vara skeptiker och konservativ på samma gång, det är något mycket värre. Då har man riktigt möjligheterna i sig till att blifva en skurk en gros.
Han sprang upp ur sin liggande stälning och gick emot Randers med skämtsamt hotande åtbörder:
— Nej, ser du, är man skeptiker och konservativ på en gång, då borde man sättas in på någon extra och särskild anstalt. Ty då är man verkligen farlig för samhället. Det är värre än både döden och djäfvulen utan sammanblandning och utan förvandling, förenade i en person.
Randers tog honom om handlederna och såg honom leende in i ögonen.
— Tror du inte, att t. ex. de flesta af våra ämbetsmän hafva litet af den sammansättningen?
Hans ögon fingo något stickande skarpt, men Grane märkte inte, att det låg älvar under skämtet.
— Jo, visst fan tror jag det, sade Grane, i det han slet sig lös. Men det är också därför, de äro så rädda för, att en gång korkarna skola smälla ur alla dumma skallar.
Randers log och började göra toalett.
— Klockan är snart tre, sade han.
Grane gick upp och ner på golfvet, pratade om ditt och datt. Af en händelse stannade han vid skrifbordet, där ett papper sköt fram ur en bok. Utan att tänka därpå, lät han ögat glida utefter raderna, och han läste namn, hvilka han kände igen såsom tillhörande stadens beryktade fruntimmer. Han studsade, erinrade sig plötsligt sitt samtal med professorskan Ranke och frågade tvärt:
— Hvad är det här?
— Hvilket?
Randers gick hastigt fram till skrifbordet, tog papperet och stack in det i sin låda:
— Å, det är bara ett par adresser.
Grane tänkte på Schultz’ ord. Men han kom sig ej för att säga något.
Och så gingo de ut och åto middag. De drucke kaffe, kaffe med munk, sökte upp ett par kamrater, spelade en liten munter préférance hemma hos Randers, åto kväll på gästis och drucko kaffe igen efter supén.
När Grane gick hem, vaknade den obehagliga misstanken igen. Men han slog genast bort den:
— Å, det är omöjligt.