Ett reseminne

Lördagsqvällens jul- och teater-kalender

av okänt

[ 72 ]

Ett reseminne.

Jag hade ren för längesedan glömt den lilla tilldragelsen, om den nu ens kan kallas en tilldragelse, ty så obetydlig var den. Men genom en tillfälligheternas lek råkade jag häromdagen sammanträffa med den person, som då för ett år tillbaka var mitt ressällskap. Och genast hade jag hela situationen för mig så klar som om det varit i går jag varit vittne till den. Personer, röster åtbörder — allt.

Det var tidigt på morgonen under en resa söderut. Morgonsömniga, tysta och dåsiga voro mina få kupékamrater. En gammal fru med glasögonen nedskrunna på näsan satt och stickade hvarf efter hvarf på sin strumpa, utan att en enda gång se upp. Från en vrå hördes de lugna, jemna andetagen af en sofvande gosse, som låg med hufvudet lutadt i sin moders knä. En ung flicka i jokeymössa vände gäspande blad efter blad af en utklipt följetongsroman. Jag gäspade också och företog mig att stirra ut genom fönstret i brist på bättre sysselsättning. Ty mitt ressällskap och jag hade edan föregående dag hunnit förbruka hela vårt förråd [ 73 ]af samtalsämnen och mina ögon ha svurit en afgjord fiendskap mot allt hvad reslektyr heter.

Har ni märkt huru underligt eterisk och själfull naturen kan förefalla vissa klara, vackra höstmornar? Den är som en ung flicka, som hört sin dödsdom uttalas och med ett vemodigt leende tar afsked af all den lifvets fägring, som hennes öga snart ej mer skall afspegla. Just en sådan morgon var det nu.

Sval och ren fläktade luften in genom kupéfönstret, som stod öppet, för att släppa in litet frisk luft i vaggonens qvalm. Ljusa, fina och luftiga höjde sig dimmorna öfver sjöarna, och då solstrålarna försökte bryta sig igenom dem, sågo de ut som böljande massor af skimrande guldstoft. Och de lindade sig mjukt omkring de löflösa träna, som bekransade stränderna och försökte smekande lätt att öfverskyla allt det hårda och kalla hos löflösa utspärrade grenar. Alla gärdesgårdar glimmade som silfver i morgondaggens bad, och silfverhvita lyste de affallna bladen på alla vägar och stigar. Och öfver tufvornas gulnade sammetsmatta låg ett enda fuktigt glittrande stänk — det var tårarna på den dödsdömdas bleknade kind. Och blek och melankolisk blickade solen ned från en mattblå himmel. Det var, som om den velat påminna om, att allt detta spel af färger och glansdagrar var blott ett sista skimmer af lif på en döendes anlete. Och alla fågelröster hade förstummats och intet insektsurr fylde luften, och blott torra skogarnas evigt tungsinta sus hviskade klagande om alltings förgänglighet. Och jag satt och drömde mig tillbaka till de dagar af vågsorl och dofter och sommar och sol, som nu voro för alltid förbi. Och det kom [ 74 ]ett svårmod i mina tankar, och osökt formade de sig som text till furornas entoniga moll-ackorder.

Men jag väcktes ur mina drömmerier af lifliga röster och högljudt skratt:

— Ah — hier ist raum g’nug! Setzen Sie zich, meine damen!

Jag vände mig om, för att ta de nyinkomna i betraktande.

Det hade i deras tonfall och skratt varit något icke comme il faut, som örat inte misstar sig på, — något alltför högljudt och ogeneradt.

Och deras utseende var inte heller egnadt att korrigera det första intrycket.

Den ena af de begge damerna hade en alltför blomstrande färg, för att man kunde tro den vara fullt naturlig. På hufvudet bar hon en extravagant hatt, hvars eldröda plymer föllo ned öfver ett svall af kolsvarta pannlockar. Hennes blick fäste sig i ogenerad närgångenhet på den ena efter den andra af menniskorna i kupén, medan hon högljudt pratande stälde i ordning åt sig ett beqvämt hörn på bänken midt emot min. Och hennes rörelser hade derunder något af trapezkonstnärinnans kattlika smidighet. Herrn i sällskapet, en fetlagd ung man med finrutig öfverrock och rund mössa utan skärm, tog plats vid hennes sida, under det han förvred sitt ansigte i de löjligaste klowngrimaser. Den tredje i den glada trion kunde jag inte studera så noga, emedan hon satt sig med ryggen mot mig. Jag såg endast en slank flickgestalt i blå regnkappa med smala skullror och nacken litet framåt böjd, och en liten svart sammetstoque på ett rödblondt hufvud. Hon såg inte så extravagant ut som den andra, men naturligtvis var [ 75 ]hon samma andas barn. Ty — „säg mig med hvilka du umgås och jag skall säga dig hurudan du är“, citerade jag i tankarna.

Från det ögonblick de nya passagerarne togo plats i kupén, var hela den förra dåsiga, drömtunga stämningen som bortblåst.

Knapt hade de satt sig, innan de ogeneradt dukade upp åt sig en enkel frukost af smör och bröd och helkokta ägg. När de förtärt den med friskaste aptit, sköljde de ned den med en flaska öl. Och under hela måltiden fortsattes deras högljudda munterhet, och ju längre det led, dess sjelfsvåldigare blef den.

Jag såg, huru den ena efter den andra af kupékamraterna började kasta ogillande blickar på det glada sällskapet. Den unga flickan, som såg så vänligt väluppfostrad ut i sin reserverade oåtkomlighet, såg upp från sin roman med ett långt, undrande ögonkast, deri det tydligen stod att läsa: „Hvad i all verlden är ni för slags folk?“ Och den gamla frun jämkade glasögonen tillrätta, för att riktigt eftertryckligt ta de brottsliga i skärskådande. Det var en blick, som bort bränna sig raka vägen in i en skuldmedveten själ. Men här blef den totalt utan effekt.

Det blef bara värre. För att underhålla sitt ressällskap låtsade den unge mannen föreställa åtskilliga djur. Med slående likhet härmade han hundens, kattens, hönans och fårets läte. Och deremellan förvred han åter sitt ansigte i de löjligaste grimaser och belönades för sina prestationer genom sina damers handklappningar och skratt.

Och så lutade han sig ned mot sin vis-à-vis med ett uttryck af putslustig ömhet i sina rödblommiga drag, [ 76 ]och så gjorde han plötsligt ett knäfall och företog sig att knyta upp bandet på hennes ena sko. Hon skrattade till och drog hastigt undan sin framsträckta fot. Men hennes skratt hade något egendomligt behagligt, som jag inte väntat mig. Hon hade hittils varit den tystaste i sällskapet och hennes lilla späda stämma hade helt och hållet försvunnit i hennes reskamraters högljudda stoj. Annars hade jag nog fäst mig vid dess blöda, bleka klangfärg, som berörde mig angenämt, som sorlet af en aflägsen skogsbäck. Hon måste bestämdt inte likna den andra unga damen, hon måste vara finare, blekare, själfullare.

Om jag bara kommit åt att se hennes ansigte! Men nej, hon satt så stilla hela tiden och så envist med ryggen åt mig. Och jag kunde inte se annat än hennes slanka, smalaxlade gestalt i den mörkblå regnkappan och hennes rödblonda hufvud med dess lilla svarta sammetstoque.

Men huru kunde hon tillåta honom att behandla sig på det sättet — den der simpla, rödblommiga unge mannen! Och i hvilket förhållande kunde de egentligen stå till hvarandra!

Han flyttade sig öfver till hennes bänk och lade sig ned med hufvudet i hennes knä. Och hon strök hastigt öfver hans hufvud med en mjuk liten rörelse — som om en moder hade smekt sitt sömniga barn. Men just då hon skulle draga tillbaka sin hand, fattade han den i sin och förde den till sina läppar med sin vanliga tokroliga ömhet.

Hon drog undan sin hand med ett halfhögt: „Nein, nein, gehn Sie weg, Sie sind — —“. Slutet hörde jag inte. Men i samma ögonblick skrattade hon åter sitt [ 77 ]förra mjuka, lilla skratt. Hon hade sålunda inte tagit illa upp hans djerfhet.

Men detta var mer än det öfriga sällskapet i kupén kunde smälta. Flickan i jokeymössan steg upp och kastade på de skyldiga en lång förkrossande blick, som tolkade en hel verld af häpnad och sårad blygsamhet. Och så vände hon demonstrativt ryggen åt hela sällskapet och drog sig in i en undanskymd vrå och tog fram ur sin resväska en påse bakelser och en ny, utklipt följetongsroman. Den gamla frun, som börjat läsa högt en nykterhetsskrift för sin granne — ett yngre fruntimmer med ett skygt, lidande utseende, — höll upp midt i en mening och utbrast, vänd till sin åhörarinna, fastän yttrandet tydligen var riktadt till alla i allmänhet: „Ja, hvad kan man annat vänta, när unga flickor sitta och dricka öl i en jernvägskupé. Och hon, den bleka der, är ju bara barnet ännu och kan ändå tillåta en herre en sådan fräck närgångenhet. Månne de inte höra till något cirkussällskap, de der menniskorna, eller hvad tror fruntimret? Ja, ja, under resor får man lof att råka ut för kreti och pleti, det kan nu inte hjelpas“.

Ja, onekligen var det inte passande och inte fint — deras beteende. Det kunde inte bortresonneras, huru benägen man än alltid är att af idel oppositionslust taga alla illa åtgångna stackare i försvar. Hvarför kunde de inte sitta stilla och hyggligt som annat folk, i stället för att ställa till sådana der allt annat än uppbyggliga scener!

Tåget stannade vid en station. Några nya passagerare stego in i kupén med nattsäckar, resväskor och korgar.

[ 78 ]Bland de nyinkomna var en man i grofva, trasiga vadmalskläder. Gammal, grå och krokig var han och såg för öfrigt ut som en personifikation af det menskliga eländet.

Han hade intet resgods och såg inte ut att ha råd att bestå åt sig en jernvägsbiljett — stackarn!

När han kommit midt i kupén, stannade han och tog med darrande hand sin slitna mössa från hufvudet, som sänkte sig djupt, medan läpparne mumlade något ohörbart. Och derunder sträckte han fram sin högra arm, från hvilken handen var helt och hållet bortsliten. Och hans blick fick dervid något pinsamt, skygt och undfallande, som om han velat be om förlåtelse för att han var så der jämmerlig och usel.

Han var tydligen van vid att bli afsnäst och gjorde sig inte räkning på så mycken välvilja. Och någon sådan kom honom just inte heller nu till del.

Flickan i jokeymössan såg vid hans inträde upp med en likgiltig, frånvarande blick. Och derpå vände hon sig bort och stirrade ut genom fönstret med en ihärdighet, som om hon varit rädd att han annars kunnat vända sig direkt till henne med sitt tiggeri. Den gamla frun jämkade glasögonen tillrätta, som hon brukade, då hon skulle företaga en af sina sedvanliga generalmönstringar. Och derunder började hon ett formligt förhör med den stackarn. Hans ålder, hans hemort, tillfället då han mist sin hand — allt skulle hon ha reda på. Och så slutade hon med att anmärka, att det ju vore kommunens skyldighet att ta hand om honom. Men inte en penni gaf hon honom.

Man har ju så otaliga gånger blifvit varnad för att ge pengar åt bettlande, sade hon vänd till sin granne, [ 79 ]fastän hennes yttrande åter var riktadt till alla i allmänhet. „Inte vet man ju till hvad de skulle använda dem“.

Mitt hjerta blödde af medlidande med den gamla stackarn, som med sina darrande händer jämkade mössan tillrätta på det gråa hufvudet och derpå beredde sig att lemna kupén — trasig, krokig och stapplande. Och jag drog fram min portmonnä.

Just i detsamma steg hon upp, den smärta unga damen i blå regnkappa, hon som varit den tredje i det glada sällskapet. Hennes begge kamrater hade redan lemnat kupén — det var tydligen deras afsigt att stiga af här — men hon hade ännu stannat qvar, för att samla ihop sina reseffekter. Då hon gick förbi den gamle tiggaren, såg jag, huru hon smög ett enmarksstycke i hans vissnade hand. Den skedde så blixtsnabb och förstulen, denna handling; hon ville påtagligen ej, att den skulle bli observerad af de öfriga passagerarne. Men hon kunde icke afhålla sig från att halfhögt utbrista: „Armer Mensch!“ medan hennes blick fäste sig på den gamle med ett uttryck, som jag inte så snart skall glömma.

I nästa ögonblick hade hon redan lemnat kupén, utan att invänta den gamles tacksägelser.

Efter några minuter satte sig tåget åter i gång, men det hade blifvit så underligt tomt i kupén. Jag saknade henne — den smärta flickan med den klanglösa, veka rösten. Och under hela återstoden af resan hade jag för mig hennes ansigte, sådant det plötsligt vändt sig emot mig — ett genomskinligt blekt, litet ansigte, omgifvet af en gloria rödblondt hår och med ett par ögon, hvilkas brådmogna tungsinthet underligt kontrasterade mot ansigtets barnsliga konturer.

[ 80 ]Som de andra hade också jag brutit stafven öfver dig, du bleka flicka. Men det var innan jag sett den blick du fäste på den gamle tiggaren. Det är sällan jag sett något mera själfullt än denna din skygga, djupa blick med dess svårmodiga medkänsla, denna blick, som tycktes säga tydligare än ord: „Vi höra begge till mensklighetens pariaskast, du och jag, fastän vi ej veta hvarför. Kanske vi hvardera skulle kunnat bli något annat och bättre än nu som armodets och nödens barn“.

Men tåget brusade vidare, och jag satt och blickade ut på den höstliga naturen, som låg inför mig med redan bleknade färger — svårmodig, fin och eterisk. Och jag tyckte att den påminte om henne — mina tankars föremål. Och jag satt och tänkte på ödets nyckfulla ojämnhet och menskors kortsynta, skefva domar. Och det rann mig i hågen det ställe i den gamla boken — böckernas bok — der det heter: Och många af de främsta skola varda de yttersta och många af de yttersta de främsta. Ja, vi veta så litet. När hon skall träda fram på den stora uppgörelsedagen, den bleka flickan, och säga ödmjukt och stilla: „Herre, förbarma dig öfver mig, fastän jag intet godt har gjort“ — då skall kanske den gamla tiggaren stå upp och vittna: „Det har hon gjort mig“ och jämte honom kanske många, många andra af mensklighetens styfbarn. Och hon skall se förvånad och tviflande ut, ty hon har ren för längesedan glömt allt det lilla hon gjort, emedan hon aldrig gjort det med tanke på belöning eller tacksägelser. Men det har allt blifvit uppskrifvet i den stora räkenskapsboken der uppe, der det i flammande stjerneskrift står att läsa: „Allt hvad i gjorden en af dessa [ 81 ]minsta mina bröder, det hafven I ock gjort mig!“ Och emot alla hennes synder och brister skall hennes gåfva till tiggaren väga tungt i vågskålen; inte så mycket den glänsande silfvermarken, som det hjertelag, hvarmed den gafs — det hjertelag, som afspeglade sig i hennes vänligt medlidsamma, svårmodiga blick.

N.