Fulländat nu var Balders tempel. Däromkring
stod ej som förr en skidgård, men av hamrat järn
med gyllne knappar på var stång, ett värn var rest
kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär
med hillebårder och med gyllne hjälmar, stod
det nu på vakt kring gudens nya helgedom.
Av idel jättestenar var dess rundel byggd,
med dristig konst hopfogade, ett jätteverk
för evigheten, templet i Uppsala likt,
där Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild.
Stolt stod det där på fjällets brant och speglade
sin höga panna uti havets blanka våg.
Men runtomkring, en präktig blomstergördel lik,
gick Balders dal med alla sina lundars sus,
med alla sina fåglars sång, ett fridens hem.
Hög var den kopparstöpta port, och innanför
två pelarrader uppå starka skulderblad,
uppburo valvets rundel, och han hang så skön
utöver templet som en kupig sköld av guld.
Längst fram stod gudens altar. Det var hugget av
en enda nordisk marmorklyft, och däromkring
ormslingan slog sin ringel full med runeskrift,
djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal.
Men uti muren ovanföre var ett rum
med gyllne stjärnor uppå mörkblå grund, och där
satt fromhetsgudens silverbild, så blid, så mild,
som silvermånen sitter uppå himlens blå. -
Så templet syntes. Parvis trädde nu därin
tolv tempeljungfrur, klädda uti silverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjärtat. Framför gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade,
som vårens vindar dansa över källans våg,
som skogens älvor dansa i det höga gräs
när morgondaggen ligger skimrande därpå.
Och under dansen sjöngo de en helig sång
om Balder, om den fromme, hur han älskad var
utav vart väsen, hur han föll för Höders pil
och jord och hav och himmel gräto. Sången var
som om den icke komme från ett mänskligt bröst,
men som en ton från Breidablick, från gudens sal,
som tanken på sin älskling hos en enslig mö
när vakteln slår de djupa slag i nattens frid
och månen skiner över björkarna i Nord. -
Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg
på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig
förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.
Med himmelsblåa ögon och med huvuden
omflutna utav lockigt guld, de vinkade
en vänlig hälsning till sin forna ungdomsvän.
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingsliv
med alla sina strider, sina äventyr,
i natten neder, och han tyckte själv sig stå,
en blomsterkransad bautasten, på deras grav.
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
från jordens låga dalar upp mot Valaskjalv,
och mänsklig hämnd och mänskligt hat smalt sakta hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst
när vårsol skiner, och ett hav av stilla frid,
av tyst hänryckning göt sig i hans hjältebarm.
Det var som kände han naturens hjärta slå
emot sitt hjärta, som han ville trycka rörd
heimskringla i sin broderfamn, och stifta frid
med varje skapat väsen inför gudens syn. -
Då trädde in i templet Balders överpräst,
ej ung och skön som guden, men en hög gestalt,
med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag,
och ned till bältestaden flöt hans silverskägg.
En ovan vördnad intog Frithiofs stolta själ,
och örnevingarna på hjälmen sänktes djupt
inför den gamle; men han talte fridens ord:
Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat dig.
Ty kraften svärmar gärna fritt kring jord och hav,
en bärsärk lik som biter blek i sköldens rand,
men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.
Den starke Tor drog mången gång till Jotunheim,
men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,
Utgårda-Loke sitter på sin tron ännu;
det onda viker icke, själv en kraft, för kraft.
En barnlek blott är fromhet ej förent med kraft;
hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,
en löslig bild, med vågen stigen eller sänkt,
förutan tro och hållning, ty han har ej grund.
Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig själv
som svärdet tärs i högen: hon är livets rus,
men glömskans häger svävar över hornets brädd,
och när den druckne vaknar blygs han för sitt dåd
All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp,
de vilda vattnen äro ådrorna däri,
och hennes senor äro smidda utav malm.
Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar,
tills solen, himlens fromhet, skiner däruppå.
Då grönska gräs, då stickas blomstrens purpurduk,
och trädet lyfter kronan, knyter fruktens guld,
och djur och mänskor näras vid sin moders barm.
Så är det ock med Askers barn. Två vikter har
Allfader lagt i vågskåln för allt mänskligt liv,
motvägande varandra när den våg står rätt,
och jordisk kraft och himmelsk fromhet heta de.
Stark är väl Tor, o yngling, när han spänner hårt
sitt Megingjard utöver bergfast höft och slår.
Vis är väl Oden när i Urdas silvervåg,
han blickar ner, och fågeln kommer flygande
till asars far med tidningar från världens rund.
Dock bleknade de bägge, deras kronors glans
halvslocknade när Balder, när den fromme, föll,
ty han var bandet uti Valhalls gudakrans.
Då bleknade på tidens träd dess kronas prakt
och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades
den gamla nattens krafter, Midgårdsormen slog
mot skyn sin ettersvällda stjärt, och Fenris röt,
och Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim.
Varthelst sen dess ditt öga blickar, striden går
med härsköld genom skapelsen. I Valhall gal
gullkammig hane, blodröd hane gal till strids
på jorden och inunder jord. Förut var frid
ej blott i gudars salar, men på jorden ock,
frid var i mänskors som i höge gudars barm.
Ty vad som sker här nere, det har redan skett
i större mått däruppe: mänskligheten är
en ringa bild av Valhall, det är himlens ljus
som spegla sig i Sagas runbeskrivna sköld.
Vart hjärta har sin Balder. Minns du än den tid
då friden bodde i ditt bröst och livet var
så glatt, så himmelskt stilla som sångfågelns dröm
när sommarnattens vindar vagga hit och dit
var sömnig blommas huvud och hans gröna säng?
Då levde Balder ännu i din rena själ,
du asason, du levande Valhallabild!
För barnet är ej guden död, och Hela ger
igen sitt rov så ofta som en mänska föds.
Men jämte Balder växer i var mänsklig själ
hans blinda broder, nattens Höder, ty allt ont
föds blint, som björnens yngel föds, och natten är
dess mantel, men det goda kläder sig i ljus.
Beställsam träder Loke, frestarn, fram alltjämt
och styr den blindes mördarhand, och spjutet far
i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst.
Då vaknar hatet, våldet springer upp till rov,
och hungrig stryker svärdets ulv kring berg och dal,
och drakar simma vilda över blodig våg.
Ty som en kraftlös skugga sitter fromheten,
en död ibland de döda, hos den bleka Hel,
och i sin aska ligger Balders gudahus. -
Så är de höge asars liv en förebild
till mänsklighetens lägre: bägge äro blott
Allfaders stilla tankar, de förändras ej.
Vad skett, vad ske skall, det vet Valas djupa sång,
den sång är tidens vaggsång, är dess drapa ock,
Heimskringlas hävder gå på samma ton som den,
och mannen hör sin egen saga däruti.
Förstån I ännu eller ej? spör Vala dig. -
Du vill försonas. Vet du vad försoning är?
Se mig i ögat, yngling, och bliv icke blek.
På jorden går försonarn kring och heter Död.
All tid är från sin början grumlad evighet,
allt jordiskt liv är avfall från Allfaders tron,
försonas är att vända renad dit igen.
De höge asar föllo själve, Ragnarok
är asarnas försoningsdag, en blodig dag
på Vigrids hundramila slätt: där falla de,
ohämnade dock icke, ty det onda dör
för evigt, men det fallna goda reser sig
ur världsbålslågan, luttrat till ett högre liv.
Väl faller stjärnekransen blek och vissnad ner
från himlens tinning, väl försjunker jord i sjön.
Men skönare hon återföds och lyfter glad
sitt blomsterkrönta huvud utur vågorna;
och nya stjärnor vandra med gudomlig glans
sin stilla gång utöver den nyskapade.
Men på de gröna kullar styrer Balder då
nyfödda asar och en renad mänskoätt.
Och runetavlorna av guld som tappats bort
i tidens morgon, hittas uti gräset då
på Idavallen av försonta Valhallsbarn. -
Så är det fallna godas död dess eldprov blott,
är dess försoning, födslen till ett bättre liv
som återflyger skärat dit det kom ifrån
och leker skuldlöst som ett barn på fadrens knä.
Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
gravhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittat allt som dväljes under stjärnorna. -
Dock, även livet äger sin försoning ren,
en ringare, den högres stilla förespel.
Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när
med konsterfarna fingrar han slår sången an
och stämmer tonen, sakta prövande, till dess
att handen griper väldigt uti strängens guld,
och forntids stora minnen lockas ur sin grav,
och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn.
Ty jorden är dock himlens skugga, livet är
förgården dock till Balderstemplet ovan skyn.
Till asar blotar hopen, leder gångarn fram,
guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem.
Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod
är morgonrodnan till en var försoningsdag.
Men tecknet är ej saken, det försonar ej;
vad själv du brutit gäldar ingen ann för dig.
De döda sonas vid Allfaders gudabarm,
den levandes försoning är i eget bröst.
Ett offer vet jag som är gudarna mer kärt
än rök av offerbollar, det är offret av
ditt eget hjärtas vilda hat, din egen hämnd.
Kan du ej döva deras klingor, kan du ej
förlåta, yngling, vad vill du i Balders hus?
Vad mente du med templet som du reste här?
Med sten försonas Balder ej; försoning bor
här nere, som däruppe, blott där friden bor.
Försonas med din fiende och med dig själv,
då är du ock försonad med ljuslockig gud. -
I Södern talas om en Balder, jungfruns son,
sänd av Allfader att förklara runorna
på nornors svarta sköldrand, outtydda än.
Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,
och oskuld satt som duva på hans silverhjälm.
From levde han och lärde, dog han och förlät
och under fjärran palmer står hans grav i ljus.
Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,
försmälter hårda hjärtan, lägger hand i hand,
och bygger fridens rike på försonad jord.
Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock
i mina bättre stunder har jag anat den,
vart mänskligt hjärta anar den ibland, som mitt.
En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt
de vita duvovingar över Nordens berg.
Men ingen Nord är längre till för oss den dag,
och eken susar över de förgätnas hög.
I lyckligare släkten, I som dricken då
strålbägarn av det nya ljus, jag hälsar er!
Väl eder om det jagar bort var sky som hängt
sitt våta täcke hittills över livets sol.
Förakten likväl icke oss som redligt sökt
med oavvända ögon hennes gudaglans,
en är Allfader, fastän fler hans sändebud. -
Du hatar Beles söner. Varför hatar du?
Åt sonen av en odalbonde ville de
ej ge sin syster, ty hon är av Semings blod,
den store Odensonens, deras ättartal
når upp till Valhalls troner, det ger stolthet in.
Men börd är lycka, ej förtjänst, invänder du.
Av sin förtjänst, o yngling, blir ej mänskan stolt,
men endast av sin lycka; ty det bästa är
dock gode gudars gåva. Är du själv ej stolt
av dina hjältebragder, av din högre kraft?
Gav du dig själv den kraften? Knöt ej Asator
dig armens senor fasta såsom ekens gren?
Är det ej gudens högre mod som klappar glatt
i sköldeborgen av ditt välvda bröst? Är ej
det gudens blixt, som ljungar i ditt ögas brand?
De höga nornor sjöngo vid din vagga ren
drottkvädet av din levnad, din förtjänst därav
är större ej än kungasonens av sin börd.
Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms.
Nu är kung Helge fallen." Här bröt Frithiof av:
"Kung Helge fallen? När och var? "Du vet det själv,
så länge som du murat här, han var på tåg
bland finnarna i fjällen. På en ödslig klint
stod där ett gammalt tempel, vigt åt Jumala.
Nu var det stängt och övergivet längesen,
men över porten ännu en vidunderlig
forntidabild av guden lutade till fall.
Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick
bland folket ifrån släkt till släkt, att vem som först
besökte templet, skulle skåda Jumala.
Det hörde Helge, och med blind förbittring drog
han upp å öde stigar emot hatad gud,
och ville störta templet. När han kom dit upp,
var porten stängd, och nyckeln rostad fast däri.
Då grep han om dörrposterna och rystade
de multna stammar: på en gång med rysligt brak
föll bilden ner och krossade uti sitt fall
Valhallasonen, och så såg han Jumala.
Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom.
Nu sitter Halvdan ensam på kung Beles stol,
bjud honom handen, offra gudarna din hämnd.
Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans präst,
till tecken att du icke gäckat fredsäll gud
Förvägrar du det, då är templet fåfängt byggt
och fåfängt har jag talat." - -
Nu steg Halvdan in
utöver koppartröskeln, och med oviss blick
han stod på avstånd från den fruktade, och teg.
Då knäppte Frithiof brynjohataren från länd,
mot altaret han stödde sköldens gyllne rund
och trädde obeväpnad till sin ovän fram.
"I denna strid, så talte han med vänlig röst,
är ädlast den som bjuder först sin hand till frid."
Då rodnade kung Halvdan, drog stålhandsken av,
och länge skilda händer slogo nu ihop,
ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund.
Förbannelsen upplöste gubben då som låg
utöver Varg i Veum, över biltog man.
Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg
brudsmyckad, hermlinsmantlad, utav tärnor följd
som månen följs av stjärnorna på himlens valv.
Med tårar i de sköna ögonen hon föll
intill sin broders hjärta, men han lade rörd
den kära systern intill Frithiofs trogna bröst.
Och över gudens altar räckte hon sin hand
åt barndomsvännen, åt sitt hjärtas älskade.
