Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,
och kämpar och skalder
uppstego att lyssna till kungens ord
berömd i nord,
han var vis som Gud Mimer och from som Balder.
Hans land var som lunden där gudar bo,
och vapnen komma
ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,
och gräsen gro
fridlysta därstädes, och rosorna blomma.
Rättvisan satt ensam, båd sträng och huld,
på domarstolen,
och friden betalte vart år sin skuld,
och kornets guld
låg strött över landet och sken i solen.
Och snäckorna kommo med bringa svart,
med vita vingar,
från hundrade land, och förde från vart
mångfaldig art
av rikdom som rikdomen tingar.
Men frihet bodde hos friden kvar
i glad förening,
och alla älskade landets far
fast en och var
fritt sade på tinget sin mening.
I tretti vintrar han fredlig och säll
styrt Nordlands söner,
och ingen gått missnöjd hem till sitt fjäll,
och varje kväll
hans namn gick till Oden med folkets böner.
Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,
och alla glade
uppstego att lyssna till kungens ord
berömd i nord
men han suckade djupt, och talte och sade:
"Min drottning sitter i Folkvangs loft
på purpurtäcken,
men här är det gräs över hennes stoft,
och blomsterdoft
kringånga dess gravhög vid bäcken.
Ej får jag drottning så god, så skön,
mitt rikes ära.
Till gudarna gick hon, till Valhalls lön,
men landets bön
och barnens, en moder begära.
Kung Bele som ofta kom till min sal
med sommarvinden,
har lämnat en dotter, hon är mitt val,
den lilja smal
med morgonrodnad på kinden.
Jag vet hon är ung och den unga mö
helst blomman plockar,
men jag gått i frö och vintrarna strö
alltren sin snö
i kungens de glesnade lockar.
Men kan hon älska en redlig man
med vitt i håren,
och vill hon ta sig de späda an
vars mor försvann,
så bjuder hösten sin tron åt våren
Tan guld ur valven, tan smycken åt brud
ur skåp av eke,
och följen, I skalder, med harpoljud,
ty sångens gud
är med då vi frie, är med då vi leke." -
Och ut drogo svenner med buller och bång
med guld och böner,
och skalderna följde, en rad så lång,
med hjältesång,
och ställde sig fram för kung Beles söner.
De drucko i dagar, de drucko i tre,
men på den fjärde
vad svar kung Helge dem månde ge
åtsporde de,
ty nu de ville å färde.
Kung Helge han offrar båd falk och häst
i lunden gröna,
han spörjer båd vala och offerpräst
vad som var bäst
allt för hans syster, den sköna.
Men lungorna nekade bifall alltjämt,
som präst och vala,
och då gav kung Helge, den tecknen skrämt,
sitt nej bestämt,
ty mänskan må lyda då gudar tala.
Men muntre kung Halvdan han log och sad:
"farväl med festen!
Kung Gråskägg själv bort rida åstad,
jag hulpit glad
den hedersgubben på hästen."
Förbittrade draga de sändmän bort
och budskap bära
om kungens skymf, men han svarar dem torrt
att inom kort
kung Gråskägg skall hämna sin ära.
Han slog sin härsköld som hängde å stam
i höga linden.
Då simma drakar på vågen fram
med blodröd kam,
och hjälmarna nicka i vinden.
Och härbud flögo till Helges gård
som sade dyster:
"kung Ring är mäktig, den strid blir hård;
i Balders vård,
i templet jag sätter min syster."
Där sitter den älskande vemodsfull
å fridlyst tilja.
Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull,
och gråter full
sin barm: det är dagg över lilja.
