Våren kommer: fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler,
och de lösta floder dansa sjungande mot havet ner.
Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
och i mänskans hjärta vakna levnadslust och mod och hopp.
Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jakt,
och det hela hov församlas vimlande i brokig prakt.
Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hov,
och med kappor över ögat skrika falkarna på rov.
Se där kommer jaktens drottning! Arma Frithiof, se ej dit!
Som en stjärna på en vårsky sitter hon på gångar vit.
Hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två,
och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull,
akta dig, det liv är smidigt, akta dig, den barm är full!
Blicka ej på ros och lilja skiftande på hennes kind,
hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind.
Nu är jägarskaran färdig. Hejsan! över berg och dal!
Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal.
Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
men med spjutet sträckt framför sig är valkyrian efter dem.
Gamle kungen kan ej följa jakten som hon flyger fram,
ensam vid hans sida rider Frithiof tyst och allvarsam.
Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans kvalda bröst,
och varthelst han än sig vänder hör han deras klagoröst.
"O! vi övergav jag havet, för min egen fara blind?
Sorgen trivs ej rätt på vågen, blåser bort med himlens vind.
Grubblar viking kommer faran, bjuder honom opp till dans,
och de mörka tankar vika, bländade av vapnens glans.
Men här är det annorlunda, outsäglig längtan slår
sina vingar kring min panna, som en drömmande jag går;
kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,
som hon svor, - hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.
Ty de hata mänskors ätter, skåda deras fröjd med harm,
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
Vad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris,
men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjälk med is."
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
dyster, hopträngd mellan bergen överskygd av björk och al.
Där steg kungen av och sade: "Se hur skön, hur sval den lund,
jag är trött, kom låt oss vila, jag vill slumra här en stund." -
"Icke må du sova, konung: kall är marken här och hård,
tung blir sömnen, upp, jag för dig snart tillbaka till din gård."
"Sömnen, som de andre gudar, kommer när vi mins det tro,
sade gubben, unnar gästen ej sin värd en timmas ro?"
Då tog Frithiof av sin mantel, bredde den på marken hän,
och den gamle kungen lade tryggt sítt huvud på hans knän,
somnade så lugnt som hjälten somnar efter stridens larm
på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm.
Som han slumrar, hör då sjunger kolsvart fågel ifrån kvist:
"skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist.
Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet mänskligt öga ser dig, och den djupa grav är tyst." -
Frithiof lyssnar: hör då sjunger snövit fågel ifrån kvist:
"ser dig intet mänskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå?
Vad du vinner, hjälterykte vinner du dock ej därpå." -
Så de bägge fåglar sjöngo, men sitt slagsvärd Frithiof tog,
slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog.
Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par
som en harpoton den andra klingande mot solen far.
Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd,
ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svärd.
Dock, var är ditt svärd, o främling? blixtens broder, var är han?
Vem har skilt er, I som aldrig skulle skiljas från varann?"
"Lika mycket, Frithiof sade, svärd jag finner nog i Nord,
skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem,
sömnen är ej säker för dem, silverlockar reta dem." -
"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig prövat så.
obeprövad man och klinga litar ej den kloke på.
Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal du steg,
gamle Ring har vetat länge vad hans kloka gäst förteg.
Varför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn?
Varför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn?
Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
Ryktet talte om en Frithiof, människors och gudars skräck,
sköldar klöv och tempel brände den förvågne lika käck.
Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land
och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.
Varför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång,
livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång.
Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömt:
jag har prövat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in,
tag mitt rike då, o yngling, tag min drottning, hon är din.
Bliv min son till dess och gästa i min kungssal som förut,
svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut." -
"Icke, svarar Frithiof dyster, kom jag som en tjuv till dig,
ville jag din drottning taga, säg, vem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
O! jag dåre, halvsläckt låga tände jag på nytt igen.
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej där, o kung!
Oförsonta gudars vrede vilar på mitt huvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han som har var dödlig kär,
se han hatar mig allena, ensam jag förkastad är!
Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i veum heter jag,
när jag nämnes skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.
Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,
fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.
Icke på¨den gröna jorden vill jag söka friden mer;
marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger.
Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring,
solen i mitt liv är slocknad, bara mörker runtomkring!
Därför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god!
bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod,
vifta vingarna i molnen, väsande de vågor skär,
flyg så långt som stjärnan leder, som besegrad bölja bär!
Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst!
När det dånar runtomkring mig, då är lugn i Frithiofs bröst.
Sköldeklang och pilregn, gubbe! Mitt i havet slaget står,
och jag stupar glad, och renad till försonta gudar går."
