Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk,
men för kämpar om bord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.
"Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott en aln långt är svärdet hos Frej:
det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.
"När det stormar med makt, hissa seglen i topp; det är lustigt på stormande hav:
låt det gå, låt det gå: den som stryker är feg, förrn du stryker, gå hellre i kvav.
"Mö är fridlyst å land, får ej komma om bord: var det Freja, hon sveke dig dock,
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.
"Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du endast med sansning det bär:
den som raglar å land kan stå upp, men till Ran, till den sövande, raglar du här.
"Seglar krämare fram må du skydda hans skepp, men den svage ej vägre dig tull.
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och ditt stål är så gott som hans gull.
"Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den faller, beklaga ej dig,
men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller blott äran för sig.
"Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går hett under sköldarna till;
om du viker ett steg har du avsked från oss: det är lagen, gör sen som du vill.
"När du segrat, var nöjd: den som beder om frid, har ej svärd, är din fiende ej;
Bön är Valhallabarn, hör den bleknades röst: den är niding som ger henne nej.
"Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst eller panna det står;
låt det blöda, förbind det sen dygnet är om, men ej förr, vill du hälsas för vår!" -
Så han ristade lag, och hans namn med var dag växte vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans kämpar de stridde med lust.
Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, han såg ned i det vaggande blå.
"Du är djup, i ditt djup trives friden kanske, men hon trives ej ovanuppå.
Är den vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill falla, om så är bestämt,
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned som förmörka mitt sinne alltjämt." -
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger djärvt som den vilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg på den skummande grav,
och han synte i söder båd öar och skär, och så kom han till Grekelands hav.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de lutande templen uti,
vad han tänkte vet Freja, och skalden det vet, I som älsken, I veten det, I.
"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är templet min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den hårda i Norden förblev.
Bor ej friden i saliga dalarna där, bor ej minnet i pelaregång?
och som älskandes viskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.
Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren för gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma, jag gåve mitt liv för att se, för att se henne blott.
Och tre år ha förgått sen jag skådat mitt land, den Sagas konungasal;
stå de härliga fjällen i himlen ännu? är det grönt i min fädernedal?
På den hög där min fader är lagd har jag satt en lind, mån hon lever ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och din dagg, o! du himmel, giv du!
Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar skatt, och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna, föraktar min själ.
Där är flagga på mast och den visar åt norr, och i norr är den älskade jord:
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord." -
