Nu är att säga huru
jarl Angantyr satt än
uti sin sal av furu
och drack med sina män.
Han var så glad i hågen,
såg ut åt blånad ban,
där solen sjönk i vågen
allt som en gyllne svan.
Vid fönstret gamle Halvar
stod utanför på vakt.
Han vaktade med allvar,
gav ock på mjödet akt.
En sed den gamle hade,
han jämt i botten drack,
och intet ord han sade,
blott hornet in han stack.
Nu slängde han det vida
i salen in och kvad:
"skepp ser jag böljan rida,
den färden är ej glad.
Män ser jag döden nära,
nu lägga de i land,
och tvenne jättar bära
de bleknade på strand." -
Utöver böljans spegel
från salen jarl såg ned.
"Det är Ellidas segel
och Frithiof, tror jag, med.
På gången och på pannan
känns Thorstens son igen.
Så blickar ingen annan
i Nordens land som den."
Från dryckesbord helt modig
sprang Atle viking då,
svartskäggig bärsärk, blodig
och grym att se uppå.
"Nu", skrek han, "vill jag pröva
vad ryktet ment därmed
att Frithiof svärd kan döva,
och aldrig ber om fred."
Och upp med honom sprungo
hans bistra kämpar tolv,
på förhand luften stungo,
och svängde svärd och kolv.
De stormade mot stranden
där tröttat drakskepp stod,
och Frithiof satt å sanden
och talte kraft och mod.
"Lätt kunde jag dig fälla",
skrek Atle med stort gny,
"vill i ditt val dock ställa
att kämpa eller fly.
Men blott om fred du beder,
fastän en kämpe hård,
jag som en vän dig leder
allt upp till jarlens gård."
"Väl är jag trött av färden",
genmälte Frithiof vred,
"dock må vi pröva svärden,
förr än jag tigger fred."
Då såg man stålen ljunga
i solbrun kämpehand,
på Angurvadels tunga
var runa stod i brand.
Nu skiftas svärdshugg dryga,
och dråpslag hagla nu,
och bägges sköldar flyga
på samma gång i tu.
De kämpar utan tadel
stå dock i kretsen fast.
Men skarpt bet Angurvadel,
och Atles klinga brast.
"Mot svärdlös man jag svänger",
sad Frithiof, "ej mitt svärd,
men lyster det dig länger
vi pröva annan färd."
Likt vågor då om hösten
de bägge storma an,
och stålbeklädda brösten
slå tätt emot varann.
De brottades som björnar
uppå sitt fjäll av snö,
de spände hop som örnar
utöver vredgad sjö.
Rotfästad klippa hölle
väl knappast ut att stå,
och lummig järnek fölle
för mindre tag än så.
Från pannan svetten lackar
och bröstet häves kallt,
och buskar, sten och backar
uppsparkas överallt.
Med bävan slutet bida
stålklädde män å strand;
det brottandet vart vida
berömt i Nordens land.
Till slut dock Frithiof fällde
sin fiende till jord,
han knät mot bröstet ställde
och talte vredens ord:
"Blott jag mitt svärd nu hade,
du svarte bärsärksskägg,
jag genom livet lade
på dig den vassa egg."
"Det skall ej hinder bringa",
sad Atle, stolt i håg.
"Gå du och tag din klinga,
jag ligger som jag låg.
Den ena som den andra
skall en gång Valhall se:
i dag må jag väl vandra,
i morgon du kanske."
Ej länge Frithiof dröjde,
den lek han sluta vill,
han Angurvadel höjde,
men Atle låg dock still.
De rörde hjältens sinne,
sin vrede då han band,
höll mitt i hugget inne
och tog den fallnes hand.
Nu Halvar skrek med iver
och hov sin vita stav:
"för edert slagsmål bliver
här ingen glädje av.
På bord stå silverfaten
och röka längesen,
för er skuld kallnar maten,
och törsten gör mig men."
Försonta trädde båda
nu inom salens dörr;
där mycket var att skåda
som Frithiof ej sett förr.
Grovhyvlad planka kläder
ej nakna väggar där,
men dyrbart gyllenläder
med blommor och med bär.
Ej mitt på golvet glöder
den muntra brasans sken,
men emot vägg sig stöder
kamin av marmorsten.
Ej rök i sal sig lade,
ej sågs där sotad ås,
glasrutor fönstren hade
och dörren hade lås.
Där sträcka silverstakar
ut armarna med ljus,
men intet stickbloss sprakar
att lysa kämpens rus.
Helstekt, med späckad bringa,
står hjort på bordets rund,
med guldhov lyft att springa,
och löv i hornens lund.
Bak kämpens stol en tärna
står med sin liljehy,
och blickar som en stjärna
bakom en stormig sky.
Där flyga lockar bruna,
där stråla ögon blå,
och som en ros i runa
så glöda läppar små.
Men hög å silverstolen
satt jarlen i sin prakt,
hans hjälm var blank som solen
och pansart guldbelagt.
Med stjärnor översållad
var manteln, rik och fin,
och purpurbrämen fållad
med fläcklös hermelin.
Tre steg han gick från bordet,
bjöd handen åt sin gäst,
och vänligt tog till ordet:
"kom hit och sitt mig näst.
Rätt månget horn jag tömde
med Thorsten Vikingsson,
hans son, den vittberömde,
ej sitte fjärran från."
Då sågs han bägarn råga
med vin från Sikelö,
det gnistrade som låga,
det skummade som sjö.
"Välkommen, gäst, härinne,
du son utav min vän;
jag dricker Thorstens minne,
jag själv och mina män."
En skald från Morvens kullar
då prövar harpans gång.
I välska toner rullar
hans dystra hjältesång.
Men i norränatunga
en ann på fädrens vis
hörs Thorstens bragder sjunga
och han tog sångens pris.
Nu mycket jarlen sporde
om fränderna i nord,
och Frithiof redo gjorde
för allt med vittra ord.
Ej någon kunde klaga
på väld uti hans dom,
han talte lugnt som Saga
i minnets helgedom.
När han därnäst berättar
vad han på djupet såg,
om Helges troll och jättar
besegrade på våg:
då glädas kämpar alla,
då småler Angantyr,
och höga bifall skalla
till hjältens äventyr.
Men när han talar åter
om älskad Ingeborg,
hur ömt den sköna gråter,
hur ädel i sin sorg,
då suckar mången tärna
med kinderna i brand.
Ack, hur hon tryckte gärna
den trogne älskarns hand!
Sitt ärende framförde
den ungersven till slut,
och jarlen tåligt hörde
till dess han talat ut.
"Skattskyldig var jag icke,
mitt folk är fritt som jag,
kung Beles skål vi dricke
men lyda ej hans lag.
Hans söner ej jag känner,
men fordra de en gärd,
väl, som det höves männer,
de kräve den med svärd.
Vi möta dem på stranden -
dock var din far mig kär." -
Då vinkar han med handen
sin dotter som satt när.
Då sprang den blomstervidja
från stol med gyllne karm;
hon var så smal om midja,
hon var så rund om barm.
I gropen uppå kinden
satt Astrild, liten skalk,
lik fjärlen förd av vinden
allt i en rosenkalk.
Hon sprang till jungfruburen
och kom tillbaka med
grönvirkad pung, där djuren
gå under höga träd,
och silvermånen skiner
på sjö av segel full;
dess lås är av rubiner
och tofsarna av gull.
Hon lade den i handen
uppå sin fader huld:
han fyllde den till randen
med fjärran myntat guld.
"Där är min välkomstgåva,
gör med den vad du vill,
men nu skall Frithiof lova
bli här i vinter still.
Mod gagnar allestädes,
men nu är stormens tid,
och Hejd och Ham, jag rädes,
ha åter kvicknat vid.
Ej alltid gör Ellida
så lyckligt språng som sist,
och många valar rida
sin våg, fast en vi mist." -
Så skämtades i salen
och dracks till dager ljus,
men gyllne vinpokalen
gav glädje blott, ej rus.
Fullbräddad skål vart ägnad
åt Angantyr till slut,
och så i god välfägnad
satt Frithiof vintern ut.
