Kung Beles söner gärna drage
från land till land att be om svärd.
Mitt få de ej: i Balders hage
där är min valplats, är min värld.
Där vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.
Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgat skir som gömmer
en blomstervärld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden
av längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.
Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son, vi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
Bor ingen mö i vestersalar
som väntar dig för längesen,
och flyger till ditt bröst och talar
om kärlek först, om kärlek sen?
Dock äntlig, trött av vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och kvällen drar det rosenröda
sparlakanet från gudars fröjd.
Om kärlek viska jordens floder,
om kärlek viskar himlens fläkt.
Välkommen, Natt, du gudars moder
med pärlor på din bröllopsdräkt!
Hur tyst de höga stjärnor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg över fjärden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Där borta ligga gudens lunder,
till gode gudar styra vi,
och Balderstemplet står därunder
med kärlekens gudinna i.
Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor små som randen
med vitt och rött den krökta stig!
Du måne som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter där och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård!
Vem lärde dig, du bäck som talar
med blommorna, min känslas röst?
Vem gav er, Nordens näktergalar,
den klagan stulen ur mitt bröst?
Med kvällens rodnad alver måla
min Ingborgs bild på mörkblå duk;
den bilden kan ej Freja tåla,
hon blåser bort den, avundsjuk.
Dock, gärna hennes bild försvinne,
där är hon själv, som hoppet skön,
och trogen som ett barndomsminne:
hon kommer med min kärleks lön.
Kom, älskade, och låt mig trycka
dig till det hjärta du är kär.
Min själs begär, min levnads lycka,
kom i min famn och vila där!
Så smärt som stjälken av en lilja,
så fyllig som en mognad ros!
Du är så ren som gudars vilja,
och dock så varm som Freja tros.
Kyss mig, min sköna! Låt min låga
få genomströmma även dig.
Ack! jordens rund och himlens båga
försvinna när du kysser mig.
Var icke rädd, här finns ej fara.
Björn står där nere med sitt svärd,
med kämpar nog att oss försvara,
om det behövdes, mot en värld.
Jag själv, o att jag strida finge
för dig, som jag dig håller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge
om min valkyria vore du!
Vad viskar du om Balders vrede?
Han vredgas ej, den fromme gud,
den älskande som vi tillbede,
vårt hjärtas kärlek är hans bud;
den gud med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna
som min till dig, så ren, så varm?
Där står hans bild, han själv är nära,
hur milt han ser på mig, hur hult!
Till offer vill jag honom bära
ett hjärta varmt och kärleksfullt.
Böj knä med mig: ej bättre gåva,
ej skönare för Balder fanns
än tvenne hjärtan vilka lova
varann en trohet, fast som hans.
Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den.
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O den som ren däruppe vore!
O den som nu med dig fick dö,
och segrande till gudar fore
i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida
ur silverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum av gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och viska öm och kärleksfull.
En lövsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bukt.
Där låge vi i skuggan trygga
av lunden med den gyllne frukt.
När Vallhalls sol sig återtände,
(hur klart, hur härligt är dess bloss)
till gudarne vi återvände
och längtade dock hem till oss.
Med stjärnor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd,
i Vingolfs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd,
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fridens tjäll,
där silverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för varje kväll.
Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand.
Hur månen skiner över sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en värld av kärlek utan sorg.
Den världen ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!
Gråt icke: ännu livet strömmar
i mina ådror, gråt ej så.
Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gärna i det blå.
Ack! blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från gudars salighet till dig! --
"Tyst, det är lärkan." Nej, en duva
i skogen kuttrar om sin tro.
Men lärkan slumrar än på tuva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen
när dagen kommer eller far,
men deras liv är fritt som vingen
som bär i skyn det glada par.
"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
av någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försov dig, dagens gyllne stjärna,
och morna sen dig långsamt till.
För Frithiof må du sova gärna
till Ragnarok, om du så vill.
Dock, det är fåfängt till att hoppas,
där blåser ren en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara kvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och livet rörs och vågen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.
Där kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skön!
O den som fram i banan trädde,
så väldig som du träder nu,
och, stolt och glad, sin levnad klädde
i ljus och seger liksom du!
Här ställer jag inför ditt öga
det skönaste du sett i nord.
Tag henne i din vård, du höga,
hon är din bild på grönklädd jord.
Dess själ är ren som dina strålar,
dess öga som din himmel blått,
och samma guld din hjässa målar
har hon i sina locka fått. -
Farväl, min älskade! En annan,
en längre natt vi ses igen.
Farväl! Ännu en kyss på pannan
och en på dina läppar än!
Sov nu, och dröm om mig, och vakna
vid middag, och med trogen själ
tälj timmarna som jag och sakna
och brinn, som jag. Farväl, farväl!
