Kung Bele, stödd på svärdet, i kungasal stod,
hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,
hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
och ärrig som en runsten och silverhårig.
De stodo som bland bergen två offerhus
åt hedna gudar vigda, nu halvt i grus,
men visdomsrunor många på muren täljas
och höga forntidsminnen i valven dväljas.
"Det lider emot kvällen", sad' Bele kung,
"ej mjödet vill mig smaka och hjälm känns tung.
Inför mitt öga mörkna de mänskoöden,
men Valhall skiner närmre, jag anar döden.
Jag kallat mina söner och din också,
ty de tillsammans höra, liksom vi två.
En varning vill jag giva de örnar unga
förrn orden somnat alla på död mans tunga." -
Då trädde de i salen som kung befallt,
och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden
och kom med blod på händren ur offerlunden.
Därefter syntes Halvdan, ljuslockig sven,
vart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.
Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte,
och liknade en jungfru förklädd till hjälte.
Men efter dem kom Frithiof i mantel blå,
ett huvud var han högre än bägge två.
Han stod emellan brödren som Dag står mogen
emellan rosig Morgon och Natt i skogen.
"I söner", sade kungen, "min sol går ned.
I endräkt styren riket, i brödrafred;
ty endräkt håller samman: hon är som ringen
på lansen, den förutan hans kraft är ingen.
Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port,
och friden blomstra inom å hägnad ort.
Till skygd blev svärdet givet, men ej till skada,
och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
ty kungen kan allenast vad folket kan.
Grönlummig krona vissnar så snart som märgen
i stammen är förtorkad på nakna bergen.
På pelarstoder fyra står himlens rund,
men tronen vilar ensamt på lagens grund.
När väld på tinget dömer står ofärd nära,
men rätt är landets fromma och kungens ära.
Väl dväljas gudar, Helge, i Disarsal,
men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,
så långt som tanke flyger, bo höge gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk,
och flärd är mången runa som skärs på balk.
Men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika
skrev Oden fullt med runor som aldrig svika.
Var icke hård, kung Helge, men endast fast,
det svärd som biter skarpast är böjligast.
Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
och vårdag bringar mera än vinterkölden.
En man förutan vänner, om än så stark,
dör hän som stam i öken med skalad bark.
Men vänsäll man han trives som träd i lunden
där bäcken vattnar roten och storm är bunden.
Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin,
kan du ej spänna bågen är han ej din.
Vad vill du med det värde som är begravet?
Stark ström med egna vågor går genom havet. -
Du Halvdan, glättigt sinne är vis mans vinst,
men joller höves ingen, och kungen minst.
Med humle brygges mjödet, ej blott med honung,
lägg stål i svärd och allvar i leken, konung.
För mycket vett fick ingen, hur vis han het,
men litet nog vet mången som intet vet.
Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter
har ständigt lagens öra, hur lågt han sitter.
Till trofast vän, o Halvdan, till fosterbror
är vägen gen, om också han fjärran bor.
Men däremot avsides, långt hän belägen
är oväns gård, om även han står vid vägen.
Välj icke till förtrogen vem helst som vill,
tomt hus står gärna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och världen vet, o Halvdan, vad trenne veta." -
Därefter uppstod Thorsten och talte så:
"Ej höves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat livets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.
Son Frithiof, ålderdomen har viskat mig
i örat mången varning, den ger jag dig.
På ättthög Odens fåglar slå ned i Norden,
men på den gamles läppar mångvise orden.
Främst vörda höga gudar, ty ont och gott,
som storm och solsken, komma från himlen blott.
De se i hjärtats lönnvalv fast det är slutit,
och långa år få gälda vad stunden brutit.
Lud kungen En skall styra med kraft och vett,
skum Natt har många ögon, men Dagen ett.
Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,
och egg har svärdet nödig, men även fäste.
Hög kraft är gudars gåva, men Frithiof, minns
att styrkan båtar föga där vett ej finns.
Tolvmannakraft har björnen, av en man slagen,
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
Av få den stolte fruktas, men hatas av en var,
och övermod, o Frithiof, är fallets far.
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
Dag skall du prisa, Frithiof, sen bärgad sol sig döljt,
och öl när det är drucket, och råd när följt.
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden prövar klingan och nöden vännen.
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö,
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö;
ty kvinnans bröst är svarvat på hjul som rullar,
och vankelmod bor under de liljekullar.
Du själv dör hän och hän dör vad dig tillhör,
men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
och det är domen över död man: därföre
vad ädelt är du vilje, vad rätt du göre."
Så varnade de gamle i kungasal,
som skalden varnat sedan, i Havamal.
Från släkt till släkte gingo kärnfulla orden,
och djupt ur kumlen viska de än i Norden.
Därefter talte bägge mång hjärtligt ord
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord,
hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
två knäppta händer lika, de hållit samman.
"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrån
som nornan kom, hon stötte på sköld, min son.
Nu före er till Valhall, vi gamle ile,
men edra fäders ande på eder vile!"
Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
om hjältekraft som mer är än kungablod.
Och mycket talte Thorsten om glans som kröner
de höga Nordlands kungar, de asasöner.
"Och hållen I tillhopa, I söner tre,
er överman - det vet jag - skall Nord ej se,
ty kraft till kungahöghet osvikligt sluten
hon är som mörkblå stålrand kring guldsköld gjuten.
Och hälsen till min dotter, den rosenknopp,
i lugn, som det sig hövdes, har hon växt opp;
omhägnen henne, låten ej stormen komma
och fästa i sin hjälmhatt min späda blomma.
På dig, o Helge, lägger jag fadrens sorg,
o älska som en dotter min Ingeborg.
Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
båd man och kvinna, Helge, till rätt och heder.
Men läggen oss, I söner, i högar två,
på var sin sida fjärden vid bölja blå;
ty hennes sång är ljuvlig ännu för anden,
och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.
När månen strör kring bergen sitt bleka sken
och midnattsdaggen faller på bautasten,
då sitta vi, o Thorsten, på högar runda,
och språka över vattnet om ting som stunda.
Och nu, farväl I söner! Gån mer ej hit,
vår gång är till Allfader, vi längta dit,
liksom till havet längtar den trötte floden,
men Frej välsigne eder, och Tor och Oden!"
