Frithiof tager arv efter sin fader

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kung Bele och Thorsten Vikingsson
Frithiof tager arv efter sin fader
av Esaias Tegnér
Frithiofs frieri  →
Ingår i diktcykeln Frithiofs saga vars första utgåva publicerades 1825. På Wikipedia finns en artikel om Frithiofs saga.


Voro nu satte i hög kung Bele och Thorsten den gamle
där de själve befallt: på var sin sida om fjärden
högarna lyfte sin rund, två bröst dem döden har åtskilt.
Helge och Halvdan, på folkets beslut, nu togo i samarv
riket efter sin far, men Frithiof, som endaste sonen,
delte med ingen och fäste i lugn sin boning på Framnäs.
Tre mil sträckte sig kring den gårdens ägor på tre håll,
dalar och kullar och berg, men på fjärde sidan var havet.
Björkskog krönte de kullarnas topp, men på sluttande sidor
frodades gyllene korn och manshög vaggade rågen.
Sjöar, många i tal, sin spegel höllo för bergen,
höllo för skogarna opp, i vars djup höghornade älgar
hade sin kungliga gång och drucko av hundrade bäckar.
Men i dalarna vida omkring där bette i grönskan
hjordar med glänsande hull och med juver som längta till stävan.
Mellan dem spriddes än hit och än dit en oräknelig skara
av vitulliga får, som du ser vitaktiga strömoln
flockvis spridda på himmelens valv när det blåser om våren.
Springare, två gånger tolv, bångstyriga, fjättrade vindar,
stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhö,
manarna knutna med rött och hovarna blanka av järnskor.
Dryckessalen, ett hus för sig själv, var timrad av kärnfur.
Ej femhundrade män (till tio tolfter på hundrat)
fyllde den rymliga sal när de samlats att dricka om julen.
Genom salen, så lång som han var, gick bordet av stenek,
bonat och blankt som av stål: högsätespelarne båda
stodo för ändan därav, två gudar skurna av almträd,
Oden med härskareblick och Frej med solen på hatten.
Nyss emellan de två på sin björnhud (huden var kolsvart,
gapet scharlakansrött men klorna skodda med silver)
Thorsten bland vännerna satt, som gästfriheten bland glädjen.
Ofta när månen bland skyarna flög förtalde den gamle
under från främmande land dem han sett, och vikingafärder
fjärran i Östervåg och i Västersaltet och Gandvik.
Tyst satt lyssnande lag och dess blickar hängde vid gubbens
läppar som biet vid sin ros, men skalden tänkte på Brage
när med sitt silverskägg och med runor på tungan han sitter
under den lummiga bok och förtäljer en saga vid Mimers
evigt sorlande våg, han själv en levande saga.
Mitt på golvet (med halm var det strött) brann lågan beständigt
glatt på sin murade häll, och igenom det luftiga rökfång
blickade stjärnorna in, de himmelska vänner, i salen.
Men kring väggen, på naglar av stål, där hängde det radvis
brynja och hjälm vid varann, och här och där dem emellan
blixtrade neder ett svärd, som i vinterkvällen ett stjärnskott.
Mera än hjälmar och svärd dock sköldarne lyste i salen
blanka som solens rund eller månens skiva av silver.
Gick där stundom en mö kring bordet och fyllde i hornen,
slog hon ögonen ned och rodnade: bilden i skölden
rodnade även som hon: det glädde de drickande kämpar. -
Rikt var huset: varhelst som du skådade, mötte ditt öga
fyllda källrar, och proppade skåp, och rågade visthus.
Många klenoder jämväl där gömdes, byten av segren,
guld med runor uppå och det konstarbetade silver.
Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst:
svärdet som ärvdes från fader till son var främst av de trenne,
Angurvadel, så kallades det, och broder till blixten.
Fjärran i Österland var det smitt (som sagan förtäljer)
härdat i dvärgarnas eld; Björn Blåtand bar det från början.
Björn förlorade dock på en gång båd svärdet och livet
söder i Grönigasund där han stridde mot väldige Vifell.
Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och bräcklig
bodde på Ulleråker en kung med sin blomstrande dotter.
Se, då kom det ur skogarnas djup en oskapelig jätte,
högre till växten än människors ätt, och luden och vildsint,
fordrade envigeskamp eller kungadottren och riket.
Ingen vågade kampen likväl, ty det fanns ej ett stål som
bet på hans skalle av järn, och därför nämndes han Järnhös.
Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog
striden i hopp på sin arm och på Angurvadel. I ett hugg
klöv han till midjan det rytande troll, och frälste den sköna.
Viking lämnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten
gick det till Frithiof i arv; när han drog det, sken det i salen
liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken.
Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan,
underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
portar där fäderna bott förrn asarne förde dem hitupp.
Matta lyste de runor alltjämt när fred var i landet,
men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
röda som hanens kam när han kämpar; förlorad var den som
mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden.
Därnäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad,
smidd av nordiska sagans Vulkan, den haltande Vaulund.
Tre mark höll han i vikt, och arbetad var han av rent guld.
Himlen var tecknad därpå med de tolv odödligas borgar,
växlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus.
Alvhem skådades där, Frejs borg: det är solen som nyfödd
börjar att klättra igen för himmelens branter vid julen.
Sökvabäck var där ock: i dess sal satt Oden hos Saga,
drack sitt vin ur det gyllene kärl, det kärlet är havet
färgat med guld av morgonens glöd, och Sagan är våren
skriven på grönskande fält med blommor i stället för runor.
Balder syntes jämväl på sin tron, midsommarens sol som
gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild av det goda,
ty det goda är strålande ljus, men det onda är mörker.
Solen tröttnar att stiga alltjämt, och det goda desslikes
svindlar på höjdernas brant; med en suck försjunka de båda
neder till skuggornas land, till Hel: det är Balder på bålet.
Glitner, den fredliga borg, sågs även: förlikande alla
satt där med vågen i hand Forsete, domarn på höstting.
Dessa bilder och många ännu som betecknade ljusets
strider på himmelens valv och i människans sinne, de voro
skurna av mästarens hand i den ringen. En praktfull rubinknapp
krönte dess buktiga rund, som solen kröner sin himmel.
Ringen var länge i släkten ett arv, ty hon ledde sin ättlängd,
endast på mödernet dock, till Vaulund, räknad för stamfar.
En gång stals den klenoden dock bort av rövaren Sote
svärmande kring på de nordiska hav, sen fanns han ej åter.
Slutligen taltes det om att Sote, på kusten av Bretland,
levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhög,
men där fann han ej ro, och det spökade ständigt i högen.
Thorsten förnam det ryktet också, och med Bele besteg han
draken, och klöv den skummande våg, och styrde till stället.
Vid som ett tempelvalv, som en kungsgård, vore den bäddad
in i grus och grönskande torv, så välvde sig högen.
Ljus ock lyste därur: igenom en springa på porten
tittade kämparne in, och det beckade vikingaskeppet
stod där med ankar och master och rår, men hög i dess bakstam
satt en förfärlig gestalt: han var klädd i en mantel av lågor.
Bister satt han och skurade där blodfläckade klingan,
kunde ej skura de fläckarna bort; allt guld som han rånat
låg i högar omkring, och ringen bar han på armen.
Stiga vi, viskade Bele, dit ner och kämpa mot trollet,
två mot en ande av eld? Men halvvred svarade Thorsten:
en mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam.
Länge tvistades nu vem först av de tvenne det tillkom
pröva den vådliga färd, men till slut tog Bele sin stålhjälm,
skakade om två lotter däri, och vid stjärnornas skimmer
kände Thorsten igen sin lott. För en stöt av hans järnlans
sprungo riglar och lås, och han nedsteg. Frågade någon
vad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste.
Bele hörde dock först en sång, den låt som en trollsång,
sedan förnam han ett rasslande ljud som av klingor som korsas,
sist ett gräseligt skri: då blev tyst. Ut störtade Thorsten,
blek, förvirrad, förstörd, ty med döden hade han kämpat.
Ringen bar han likväl; den är dyrköpt, sade han ofta,
ty jag har darrat en gång i mitt liv, och det var när jag tog den.
Smycket var vida berömt och av smycken ypperst i Norden.
Skeppet Ellida till slut var en av släktens klenoder.
Viking (sägs det) en gång när han vände tillbaka från härtåg
seglade längs med sin strand, då såg han en man på ett skeppsvrak
sorglöst gungande hän, det var som han lekte med vågen.
Mannen var hög och av ädel gestalt och hans anlete öppet,
glatt men föränderligt dock, likt havet som leker i solsken.
Manteln var blå och bältet av guld, besatt med koraller,
skägget vitt som vågornas skum, men håret var sjögrönt.
Viking styrde sin snäcka däråt för att bärga den arma,
tog den förfrusna hem till sin gård och förplägade gästen.
Dock, när han bjöds av värden till sängs då log han och sade:
vinden är god och mitt skepp, som du sett, är ej att förakta,
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack för din bjudning ändå, den är välment, kunde jag endast
ge dig ett minne av mig, men min rikedom ligger i havet,
kanske finner du dock i morgon en gåva på stranden.
Dagen därpå stod Viking vid sjön, och si! som en havsörn
när han förföljer sitt rov, flög in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes därpå, ej en gång man märkte en styrman,
rodret dock lette sin buktiga väg bland klippor och blindskär,
liksom bodde en ande däri; när det nalkades stranden
revade seglet sig själv, och ej rört av människohänder
ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
"bärgade Ägir ej glömmer sin skuld, han skänker dig draken."
Gåvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke
voro ej fogade hop som annars, men vuxna tillsammans
Sträckningen var som en drakes i sjön; i stammen därframme
lyfte han huvudet högt, och av rött guld lågade svalget.
Buken var spräcklig med blått och med gult, men baktill vid rodret
slog han sin väldiga stjärt i en ringel, fjällig av silver,
vingarna svarta med kanter av rött; när han spände dem alla
flög han i kapp med den susande storm, men örnen blev efter.
Fylldes det skeppet med väpnade män, då skulle du trott dig
skåda en flytande konungastad, en simmande fästning. -
Skeppet var vida berömt, och av skepp var det ypperst i Norden.
Detta, och mer därtill tog Frithiof i arv av sin fader.
Knappast där fanns i de nordiska land, en rikare arving,
om ej en konungason, ty kungars välde är ypperst.
Var han ej konungason, likväl hans sinne var kungligt,
vänsällt, ädelt och milt, och med var dag växte hans rykte.
Kämpar hade han tolv, gråhåriga, furstar i idrott,
fadrens kamrater, med bröst av stål och med ärriga pannor.
Nederst på kämparnas bänk, jämnårig med Frithiof, en yngling
satt som en ros bland vissnade löv: Björn hette den unga,
glad som ett barn, men fast som en man, och vis som en gubbe.
Upp med Frithiof han växt och de blandat blod med varandra,
fosterbröder på nordmannasätt, och svurit att leva
samman i lust och i nöd, och att hämna varandra i döden.
Mitt bland kämpar och gästernas mängd som kommit till gravöl,
Frithiof, en sörjande värd, med ögon fyllda av tårar,
drack på fädernas vis sin faders minne, och hörde
skaldernas sång till hans lov, ett dundrande drapa; men sedan
steg han i fadrens säte, nu hans, och satte sig neder
mellan dess Oden och Frej; det är Tors plats uppe i Valhall.

Frithiofs saga av Esaias Tegnér

1. Frithiof och Ingeborg | 2. Kung Bele och Thorsten Vikingsson | 3. Frithiof tager arv efter sin fader | 4. Frithiofs frieri | 5. Kung Ring | 6. Frithiof spelar schack | 7. Frithiofs lycka | 8. Avskedet | 9. Ingeborgs klagan | 10. Frithiof på havet | 11. Frithiof kommer till Angantyr | 12. Frithiofs återkomst | 13. Balders bål | 14. Frithiof går i landsflykt | 15. Vikingabalk | 16. Frithiof och Björn | 17. Frithiof kommer till kung Ring | 18. Isfarten | 19. Frithiofs frestelse | 20. Kung Rings död | 21. Rings drapa | 22. Konungavalet | 23. Frithiof på sin faders hög | 24. Försoningen