Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd.
Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann,
hon var den friska våren, den kulna höst var han.
Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från huvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade stav i handen och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.
Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr,
där är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hovmän logo smädligt och sågo till varann
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.
Då ljungar med två ögon den främmande så vasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hovman upp och ned,
då tystnade de andre; vi hade gjort så med.
"Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid.
Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?"
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.
"Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill.
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arvsgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.
Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg,
han hade starka vingar och flög så glad och trygg;
nu ligger han förlamad och frusen jämte land,
själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.
Jag kom att se din vishet i landet vida spord,
då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord.
Jag tog en narr för bröstet och vände honom kring,
dock steg han opp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!" -
"Ej illa, sade kungen, du lägger dina ord,
de gamle bör man ära, kom sätt dig vid mitt bord.
Låt din förklädning falla, låt se dig som du är,
förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här."
Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle en var en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.
Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå.
I drivet arbet alla den konstnär bragt dem an,
och runt kring hjältens midja de jagade varann.
Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han där som Balder och hög som Asator.
Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.
Nu blåste lur i salen och tyst blev överallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silverfatets rund.
Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löftet så:
"Jag svär att Frithiof vinna, fast än en kämpe stor;
så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor."
Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög,
en blixt av hjältevrede hans anlet överflög,
han slog sitt svärd i bordet så det i salen klang,
och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.
"Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en värld,
så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!" -
Men kungen log och sade: "Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst,
den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst."
Och drottningen tog hornet som framför henne stod,
av urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.
Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blev spillt därpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.
Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu,
men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.
Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord
och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.
Han sjöng om Valhalls salar och om einhärjers lön,
om tappre fäders bragder på fältet och på sjön.
Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.
Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus,
var enda kämpe tog sig ett ärligt julerus,
gick sedan bort att sova förutan harm och sorg,
men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.
