Fasans dal/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tragedien på Birlstones herrgård.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Mörker.
Personerna i dramat.  →


[ 46 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Mörker.

Klockan tre på morgonen anlände på trägen uppmaning av sergeant Wilson i Birlstone den förnämste Sussexdetektiven från högkvarteret i en lätt dogcart, dragen av en andlös springare. Med fem och fyrtiotåget på morgonen hade han skickat sitt meddelande till Scotland Yard, och klockan tolv på dagen var han vid Birlstones station och tog emot oss. Mr White Mason var till sitt yttre en lugn och trygg man i en löst sittande tweed-dräkt med ett slätrakat, rödlätt ansikte, något fetlagd figur och litet krökta, kraftiga ben, prydda med damasker. Han såg ut som en hederlig arrendator, en f. d. jägmästare eller vad annat som helst snarare än en god typ för kriminalpolisen på landet.

[ 47 ]— Ett fall som kan göra en kollrig, mr Mac Donald, upprepade han gång på gång. Pressens representanter komma att surra omkring oss som flugor då de begripa vad det gäller. Jag hoppas, att vi ha uträttat vårt verk, innan de lägga sina näsor i blöt och trampa till alla spåren. Jag kan inte påminna mig något liknande det här. Åtskilligt måste vi hänskjuta till er, mr Holmes, om jag inte bedrar mig. Och även ni, doktor Watson, får nog er andel i det, ty herrar läkare torde vilja ha sitt ord med i laget, innan vi slutat. Ni har rum på Westvilles Vapen. Något annat ställe finns inte, men det lär vara snyggt och bra. Betjänten tar era väskor. Hitåt, mina herrar, om ni vilja vara så goda.

Han var en mycket beskäftig och välvillig man, denne Sussexdetektiv. Inom tio minuter hade vi fått oss våra rum anvisade. Efter ytterligare tio minuter sutto vi i värdshusets samtalsrum och fingo en kort redogörelse för de tilldragelser som omtalats i förra kapitlet. Mac Donald gjorde en och annan anteckning, under det att Holmes satt försjunken i det han hörde med det uttryck av förtjust överraskning och beundran som man finner hos botanisten då han betraktar en sällsynt och dyrbar blomma.

— Märkvärdigt! sade han, då berättelsen framlagts för honom. Högst märkvärdigt! Jag [ 48 ]kan knappt påminna mig ett fall där omständigheterna varit mera egendomliga.

— Jag trodde, att ni skulle säga det, mr Holmes, sade White Mason alldeles förtjust. Vi följa med vår tid i Sussex. Jag har nu sagt er hur sakerna stodo, intill den stund då jag for över från sergeant Wilsons mellan tre och fyra i morse. Jag vill lova att den gamla märren fick gno! Men som det sedan visade sig, hade jag inte behövt göra mig så brått, ty det var ingenting som jag strax kunde göra. Sergeant Wilson hade tagit reda på alla fakta. Jag kontrollerade dem, jag begrundade dem och tillade måhända ett och annat som jag själv kom underfund med.

— Vad var det? frågade Holmes ivrigt.

— Jo, först lät jag undersöka hammaren. Därvidlag var dr Wood mig till hjälp. På den funno vi inga tecken som tydde på våld. Jag hade hoppats att i händelse mr Douglas försvarat sig med hammaren kunde han ha satt sitt märke på mördaren, innan han tappade den på mattan. Men det fanns ingen fläck på den.

— Det bevisar naturligtvis ingenting, anmärkte inspektör Mac Donald. Månget mord har utförts med hammare utan att lämna spår på hammaren.

— Fullkomligt riktigt. Det bevisar icke att hammaren ej blivit begagnad. Men det hade ju kunnat vara fläckar på den och det skulle [ 49 ]ha hjälpt oss. Sådana funnos emellertid icke. Sedan undersökte jag bössan. Den var avsedd för grova hagelpatroner och som sergeant Wilson påpekade voro hanarna sammanlänkade med ståltråd, så att vid tryck på den bortre brunno båda skotten av. Den person som gjort det hade nog föresatt sig att offret icke skulle undgå honom. Den avsågade bössan var ej mer än två fot lång. Man kunde lätt bära den under rocken. Tillverkarnas namn förekom inte i sin helhet, men bokstäverna ‘P E N’ syntes på räfflan mellan piporna. Den återstående delen av namnet hade avskurits av sågen.

— Var det ett stort P med släng över och E och N mindre? frågade Holmes.

— Just precis så var det.

— Pennsylvania Small Arm Company — en välkänd amerikansk firma, sade Holmes.

White Mason såg på min vän som den lille bypolismannen ser på Harley Street-specialisten, vilken senare medelst ett ord kan lösa da svårigheter som förbrylla den förre.

— Det hjälper oss betydligt, mr Holmer. Ni har utan tvivel rätt. Högst underbart! Gömmer ni i ert minne namnen på alla gevärsfaktorier i världen?

Holmes avfärdade ämnet med en lätt handrörelse.

— Visst är det en amerikansk hagelbössa, [ 50 ]fortfor White Mason. Jag tror mig ha läst att en avsågad hagelbössa begagnas till vapen i vissa delar av Amerika, Oavsett namnet på pipan, hade jag verkligen fallit på den idén. Det finnes således ett slags bevis för att mannen som kommit in i huset och dödat dess herre var en amerikan.

Mac Donald skakade på huvudet.

— Sakta i backarna! sade han. Än har jag inte hört något som bevisar, att någon främling alls kommit in i huset.

— Det öppna fönstret, blodet på fönsterplattan, det underliga kortet och märkena efter skodon i vrån samt bössan.

— Intet av allt detta var av beskaffenhet att ej kunna vara arrangerat. Mr Douglas var amerikan eller hade bott länge i Amerika. Detsamma var fallet med mr Barker. Man behöver inte utifrån importera en amerikan för att härvidlag förklara amerikanska tilltag.

— Men Ames — hovmästaren!

— Vad är det med honom? Är han på pålitlig?

— Han har i tio år varit hos sir Charles Chandos — pålitlig och orubblig som klippan. Hos Douglas har han varit alltsedan denne för fem år tillbaka kom till herrgården. Han har er sett någon så beskaffad bössa här i huset.

— Bössan var avsedd att kunna döljas. Det var därför man sågat av piporna. Den [ 51 ]gick ned i vilken låda som helst. Inte kan han svära på att det ej funnits en sådan bössa i huset?

— I alla händelser har han inte sett någon sådan.

Mac Donald skakade på sitt envisa skotska huvud. Än är jag inte övertygad om att någon kommit in i huset, sade han.

— Jag ber er besinna — hans skotska brytning trädde starkare fram då han blev ivrig och fördjupade sig i sitt argument, — Jag ber er besinna vad det innebär, om man antar att bössan hit medförts av en utifrån kommande person och att alla dessa saker blivit gjorda av en sådan. Det är helt enkelt ofattligt. Det strider mot sunda förnuftet. Är det inte så, mr Holmes, att döma av allt det vi hört?

— Så låt då höra er egen uppfattning, mr Mac, sade Holmes i sin mest opartiska ton.

— Mannen är inte någon inbrottstjuv — förutsatt att han verkligen existerar. Den där ringhistorien och kortet peka på planlagt mörd av någon privat anledning. De kan ju inte förnekas. Låt oss nu tänka en man som smyger sig in i ett hus med full avsikt att begå ett mord. Om han något vet, så vet han att det blir svårt för honom att undkomma, enär huset är omgivet av vatten. Vad slags vapen skulle han välja? Det som gör allra minsta buller, skulle man tro. När gärningen bli[ 52 ]vit begången, kunde han i så fall hoppas att helt snabbt glida ned genom fönstret, vada över löpgraven och i all stillhet komma sin väg. Det är lätt att förstå. Men är det antagligt, att han skulle göra sig besvär att komma hit med det mest bullersamma vapen som finnes, väl vetande att det skulle kalla varenda varelse i huset till stället, så fort benen buro dem, och att allt talade för att han bleve sedd innan han komme över löpgraven! Är det troligt, mr Holmes?

— Ni talar ganska övertygande, svarade min vän tankfullt, och ett sådant handlingssätt skulle ha haft högst ovanliga skäl. Får jag lov att fråga er, mr White Mason, om ni genast undersökte löpgravens motsatta sida för att se efter om det fanns spår av någon som klättrat upp från vattnet?

— Några sådana funnos icke, mr Holmes, men skoningen är av sten och man kunde knappt vänta sig att finna några dylika.

— Varken spår eller märken?

— Nej.

— Jaså! Är det något som hindrar, mr wnite Mason, att vi genast begiva oss till herrgården! Möjligen kan det finnas någon annan obetydlighet att draga slutsatser av.

— Det var just det jag tänkte föreslå, mr Holmes, men jag trodde det var bäst att göra er bekant med alla omständigheterna innan vi begiva oss av. Jag antar, att om det är något [ 53 ]som frapperar er — White Mason såg tveksamt på amatördetektiven.

— Jag har arbetat med mr Holmes förr, sade inspektör Mac Donald. Han följer spelets principer.

— Åtminstone min uppfattning av dem, sade Holmes och log. När jag ägnar mig åt ett fall är det för att tjäna rättvisans syfte och befrämja polisens verksamhet, Om jag någonsin i handling skilt mig från den allmänna polisen, så är det för att den först skilt sig från mig. Aldrig är det min avsikt att utmärka mig på dess bekostnad. På samma gång, mr White Mason, betonar jag min rätt att arbeta på mitt eget sätt och meddela resultaten vid den tid jag själv väljer — hellre fullständiga än splittrade.

— Nog vet jag, att vi anse oss hedrade av er närvaro och ämna säga er allt det vi veta, sade White Mason hjärtligt. Kom nu med, doktor Watson, och, när tider bli, hoppas vi alla att få plats i er bok.

Vi gingo framåt den underliga gamla bygatan, som kantades av sina toppade almar. Vid gatans slut stodo två gamla stenstolpar, mossbelupna och skamfilade av väder och vind. På deras spets syntes någonting besynnerligt och oformligt, som en gång varit Capus av Birlstone sig stegrande lejon. Efter en kort promenad på slingrig stråt mellan gräsmattor och ekar, sådana man endast anträffar [ 54 ]på landet i England, krökte vägen hastigt och framför oss låg det långa, låga jakobeiska huset av smutsigt leverfärgade tegel, på sidorna omgivet av en gammalmodig trädgård med klippta idegranar. Då vi kommo närmare fingo vi syn på den av trä byggda vindbron och den vackra, breda löpgraven, som låg stilla och blank som kvicksilver i det kalla vintersolskenet. Tre sekler hade dragit förbi den gamla herrgården, sekler för födelse och hemkomstöl, lantliga fester och rävjaktsmöten. Nog var det underligt att nu på ålderdomen denna mörka tilldragelse kastat sin skugga över de vördnadsvärda murarna. Och dock — dessa sällsamma spetsiga tak och konstigt utskjutande gavlar voro en ganska lämplig infattning för hemska och grymma intriger. Då jag betraktade de djupt liggande fönstren och hela den långa dystra, av vattnet vid dess fot sköljda fasaden, insåg jag, att ingen scen kunnat vara bättre avpassad för ett sådant sorgespel.

— Det där fönstret är det, sade White Mason, jag menar det närmast till höger om vindbron. Det står öppet, alldeles som det befanns i natt.

— Det är bra trångt att komma igenom.

— Ja, inte måtte mannen ha varit fet. Det behövs inte ert skarpsinne för att sluta sig till det. Men ni eller jag kunde nog krångla oss igenom ändå.

[ 55 ]Holmes gick fram till löpgravens kant och tittade över till andra sidan. Därefter undersökte han strandskoningen och gräsremsan därintill.

— Jag har sett väl efter, mr Holmes, sade White Mason. Där finns det ingenting; intet tecken till att någon kommit i land. Men varför skulle han efterlämna något sådant?

— Alldeles riktigt. Varför skulle han det? Är vattnet alltid grumligt?

— Vanligen har det den här färgen — strömdraget rör upp leran.

— Hur djup är graven?

— Omkring två fot vid sidorna och tre i mitten.

— Således kunna vi avlägsna all tanke på, att mannen drunknat vid överfärden?

— Säkerligen. Ett barn kunde inte drunkna i den.

Vi gingo över vindbron och blevo insläppta av en besynnerlig, knotig och förtorkad gammal man, som befanns vara hovmästaren Ames. Den stackars gubben var blek och darrande efter den svåra skrämseln. Byns polissergeant, en lång, pedantisk, melankolisk figur, höll fortfarande vakt i olycksrummet. Doktorn hade avlägsnat sig.

— Har någonting nytt hänt, sergeant Wilson? frågade White Mason.

— Nej, sir.

— Då kan ni gå hem. Ni har fått nog. Om [ 56 ]vi behöva er, skicka vi efter er. Hovmästaren kan stanna kvar utanför. Bed honom förbereda mr Cecil Barker, mrs Douglas och hushållerskan på att vi om en stund kanske vilja tala med dem. Nu, mina herrar, tillåta ni kanske mig att först framställa de tankar jag bildat mig om saken, så kunna ni sedan bilda er ett eget omdöme.

Han imponerade på mig, denne lantlige specialist. Han hade ett fast grepp om fakta, en kall, klart resonerande hjärna, som skulle föra honom ett gott stycke framåt i hans yrke. Holmes lyssnade mycket uppmärksamt på hans ord och visade intet tecken till den otålighet, som den officielle detektiven ofta hos honom framkallade.

— Är det självmord eller är det mord — se där vår första fråga, mina herrar, inte sant? Vore det självmord, nödgades vi tro, att denne man börjat med att taga av sig vigselringen och gömma den, att han sedan, iklädd sin nattrock, gått hit ned, trampat till litet jord i fönstervrån bakom gardinen för att inbilla folk att någon stått där och väntat på homom, öppnat fönstret, smort blod på —

— Det där kan ingen tro, sade Mac Donald.

— Det är också min åsikt. Självmord är här omöjligt. Alltså har ett mord blivit begånget. Vad vi nu måste få klart för oss är, huruvida mordet begåtts av någon som kom [ 57 ]utifrån eller av någon som redan förut var inne i huset.

— Låt oss höra era argument.

— Båda alternativen erbjuda ansenliga svårigheter, men på ett av de båda sätten måste det ha gått till. Vi vilja först antaga, att någon eller några som befunno sig inne i huset begingo brottet. De fingo denne man hit ned vid en tid då allt var tyst och stilla men ingen somnat än. Sedan utförde de gärningen med det underligaste, mest skrällande vapen i världen, som underrättade varenda människa om vad som hänt — ett vapen som aldrig förr varit synligt i huset. Uppslaget förefaller inte särdeles troligt eller hur?

— Nej, det gör det inte.

— Gott, men alla instämma i att sedan skottet avskjutits, dröjde det på sin höjd en minut innan hela församlingen — inte bara mr Cecil Barker, fastän han skryter med att ha kommit först, utan även Ames och alla de andra — infunnit sig på platsen. Vill ni väl påstå, att den brottslige på så kort tid kunnat hinna att lämna fotspår i vrån, öppna fönstret, smörja blod på fönsterplattan, taga vigselringen från den dödes finger och allt det övriga? Det är omöjligt!

— Er framställning är klar, sade Holmes. Jag är böjd för att instämma.

— I så fall drivas vi tillbaka till den teo[ 58 ]rien att brottet blivit begånget av någon utirån hitkommande. Än möta oss några ganska stora svårigheter, men de ha dock upphört att vara omöjligheter. Mannen kom in i huset mellan klockan halv fem och sex — det vill säga mellan skymningens inträde och brons uppvindning. Det hade varit några besökande i huset och hallporten stod olåst, så att ingenting hindrade honom. Kanhända var han en vanlig inbrottstjuv, kanhända hyste han något agg till mr Douglas. Som mr Douglas tillbragt större delen av sitt liv i Amerika och hagelbössan lär vara av amerikansk tillverkning, är det senare mest troligt. Han smög sig in i det här rummet för att det var det första han kom till, och han gömde sig bakom gardinen, Där stannade han kvar till efter elva på kvällen. Vid den tiden kom mr Douglas in i rummet. Sammanträffandet mellan de båda männen var kort, ty mrs Douglas påstår, att hennes man inte varit ifrån henne längre än några minuter, då hon hörde skottet.

— Det bevisas av ljuset.

— Alldeles. Ljuset, som var nytt, har inte brunnit mer än en halv tum. Mr Douglas måste ha ställt det ifrån sig på bordet, innan han blev anfallen, annars skulle det naturligtvis ha fallit, då han föll. Detta visar, att han inte blev angripen i detsamma han steg in i rummet. Då mr Barker kom, tände han lampan och släckte ljuset.

[ 59 ]— Allt det där är ju klart.

— På dessa grunder kunna vi nu rekonstruera tilldragelsen. Mr Douglas kommer in i rummet. Han ställer ifrån sig ljuset. En man visar sig bakom gardinen. Han är beväpnad med denna bössa. Han säger, att han vill ha vigselringen — himlen allena vet varför, men så måste det ha varit. Mr Douglas avstod från den. Med kallt blod eller under strid — det är ju möjligt att Douglas grep till hammaren, som man fann på mattan — sköt boven därefter Douglas på detta förfärliga sätt. Sedan släppte han bössan och även, som det vill synas, det här konstiga kortet, märkt ‘V. D. 341’, vad det nu kan betyda, samt undkom genom fönstret och över löpgraven i samma ögonblick som Cecil Barker kom in och upptäckte brottet. Vad sägs om det, mr Holmes?

— Mycket intressant, men det verkar just inte övertygande.

— Det vore ju ett rent nonsens om inta varje annan tydning vore än orimligare, utbrast Mac Donald. Någon har dödat mannen och vem det än var som gjorde det, kan jag klart och tydligt bevisa, att han bort göra det på något annat sätt. Vad menar han med att låta sin reträtt avskäras så där? Vad menar han med att begagna en hagelbössa, då hans enda utsikt till räddning låg i tystnad? Hör nu, mr Holmes, det tillkommer er att ge [ 60 ]oss en vink, efter ni säger, att mr White Masons teori inte verkar övertygande.

Holmes hade med spänd uppmärksamhet följt det långa talet och icke förlorat ett ord av det sagda under det att hans skarpa blick gått än hit, än dit och hans panna rynkats av ansträngt tänkande.

— Jag vill gärna ha några flera fakta, innan jag bildar mig en teori, mr Mac, sade han och lade sig på knä bredvid den döda kroppen. Han har verkligen blivit hemskt tilltygad. Bed hovmästaren komma in ett ögonblick… Ames, jag hör att ni många gånger sett detta mycket ovanliga märke, en inbränd triangel inom en cirkel, på mr Douglas’ underarm?

— Ja, många gånger, sir.

— Och ni har väl aldrig hört någon antydan om dess betydelse?

— Nej, sir.

— När det brändes in, orsakade det säkert mycken smärta, ty det är säkert att det blivit inbränt. Jag ser nu, att det sitter ett litet stycke muschplåster på mr Douglas’ käk. Såg ni det, då han levde?

— Ja, han skar sig då han rakade sig i går morse.

— Har ni någonsin märkt, att han gjort det förr?

— Inte på mycket länge, sir.

— Det tål att tänka på! sade Holmes. [ 61 ]Naturligtvis kan det vara en ren tillfällighet, men det kan också tyda på en viss nervositet, som angåve, att han hade skäl att frukta någon fara. Märkte ni någonting ovanligt i hans sätt i går, Ames?

— Jag märkte, att han var litet orolig och upprörd, sir.

— Verkligen? Då var kanske inte anfallet så alldeles oväntat. Vi göra visst litet framsteg, inte sant? Kanske ni, mr Mac, vill åtaga er utfrågandet?

— Nej, mr Holmes, ni sköter det bättre.

— Nåväl, då övergå vi till det här kortet — ‘V. D. 341’. Det är grov kartong. Har ni någon av den sorten i huset?

— Det tror jag inte.

Holmes gick bort till skrivbordet och dröp litet bläck från vardera bläckflaskan på läskpapperet. Det är inte präntat här i rummet, sade han. Det här bläcket är svart, det där mörkviolett. Det är gjort med en grov penna och de här pennorna äro fina. Nej, jag tror det blivit gjort annorstädes. Kan ni inte försöka tyda inskriften, Ames?

— Nej, sir, jag förstår den inte alls.

— Vad är er tanke, mr Mac?

— Det gör intryck av något slags hemligt sällskap. Detsamma är förhållandet med märket på armen.

— Så tycker jag med, sade White Mason.

— Vi kunna ju antaga det tillsvidare och [ 62 ]sedan se i vad mån våra svårigheter skingras. Ett ombud från ett sådant sällskap tränger in i huset, inväntar mr Douglas, skjuter nästan av honom huvudet med sitt vapen och kommer undan genom att vada över löpgraven, sedan han bredvid den döde kvarlämnat ett kort, som, sedan det blivit omnämnt i tidningarna, skall underrätta sällskapets övriga medlemmar om att hämnd utkrävts. Allt detta hänger ihop. Men varför just av alla vapen denna bössa?

— Ja, säg det!

— Och hur förklara den saknade ringen?

— Obegripligt!

— Och varför ingen häktning? Klockan är nu över två. Jag tar för avgjort att ända sedan dagbräckningen har varenda poliskonstapel på fyrtio mils omkrets varit ute och spanat efter en våt främling.

— Det är nog säkert, mr Holmes.

— Såvida han inte har någon jordkula i närheten eller en omgång torra kläder till hands, kunna de svårligen undgå att få honom fast. Och hittills ha de dock inte gjort det. Holmes hade gått fram till fönstret och undersökte med sin lins blodmärket på brädet. Det är alldeles säkert märket efter skodon. Ovanligt bredt är det — tyder nästan på plattfot. Besynnerligt, ty så vitt man kan upptäcka några fotspår i den jordiga fönstervrån tyda de på en mera välformad sula. Det [ 63 ]kan dock icke nekas, att de äro mycket suddiga. Vad är det som ligger under det där bordet?

— Mr Douglas’ handtyngder för gymnastiska övningar, sade Ames.

— Handtyngder? Jag ser bara en. Var är den andra?

— Det vet jag inte, mr Holmes, Kanske det aldrig varit mer än en. Jag har inte sett till dem på flera månader.

En handtyngd —, sade Holmes mycket allvarsamt, men hans anmärkningar avbrötos av en häftig knackning på dörren. En lång, solbränd, kraftfull, slätrakad man tittade in på oss. Utan svårighet gissade jag mig till att det var denne Cecil Barker, som jag hört talas om. Hans befallande blick gick raskt och frågande från ansikte till ansikte.

— Ledsamt att jag avbryter era överläggningar, sade han, men ni måste höra det allra sista.

— Är någon häktad?

— Nej, tyvärr. Men de ha funnit hans cykel. Karlen har lämnat sin cykel kvar efter sig. Kom och se på den. Den står knappt hundra alnar från halldörren.

Vi funno tre eller fyra stallknektar och ett par dagdrivare stående på uppfartsvägen, sysselsatta med att undersöka bicykeln, som blivit framdragen ur en grupp lagerbuskar, bland vilka den varit gömd. Det var en ganska nött [ 64 ]Rudge-Whitworth, nedstänkt som efter en rätt lång färd. Sadelpåsen var försedd med oljekanna och annat tillbehör, men ingenting angav ägaren.

— Det skulle vara en god hjälp för polisen, om cyklarna vore försedda med nummer och inregisterade, sade inspektören. Vi måste emellertid vara tacksamma för vad vi fått. Om vi också inte kunna få veta, vart han tagit vägen, är det troligt att vi kunna få reda på varifrån han kom. Men vad i all rimlighets namn har väl förmått karlen att lämna den där kvar efter sig? Och hur har han kommit härifrån utan den? Det tycks inte som om vi kunde få den allra ringaste lilla skymt av ljus i den här saken, mr Holmes.

— Säger ni det? svarade min vän tankfullt. Jag undrar det ändå.