Fasans dal/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mörker.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Personerna i dramat.
En liten ljusning.  →


[ 64 ]

FEMTE KAPITLET.
Personerna i dramat.

— Har ni sett så mycket ni vill där inne i skrivrummet? frågade White Mason, då vi åter gingo in i byggningen.

— För tillfället, svarade inspektören, och Holmes nickade.

[ 65 ]— Då skola ni kanske vilja höra de intyg som några av husets personal ha att avlägga! Vi kunna begagna matsalen, Ames. Var god och kom nu först, ni, och berätta vad ni vet.

Hovmästarens redogörelse var både enkel och klar, och han gjorde ett mycket trovärdigt intryck. Han hade blivit anställd hos mr Douglas, då denne för fem år sedan först kommit till Birlstone. Han hade fått höra, att mr. Douglas var en rik herre, som förvärvat sin förmögenhet i Amerika. Han hade varit en vänlig och hänsynsfull husbonde — inte precis sådan som Ames varit van vid, men ingenting är fullkomligt här i världen. Några tecken till fruktan hade han aldrig sett hos mr Douglas, tvärtom var denne den mest oförfärade man han någonsin känt. Han hade befallt att vindbron skulle dragas upp varje kväll, emedan det så var det gamla husets sed och han älskade att bibehålla de gamla vanorna. Mr Douglas for sällan till London och lämnade sällan byn, men dagen före brottet hade han varit i Tunbridge Wells och gjort uppköp i bodarna. Han, Ames, hade den dagen hos mr Douglas iakttagit en ganska ovanlig retlighet och otålighet, Ames hade inte gått till sängs på kvällen utan befunnit sig i skänken på byggningens baksida och ordnat bordsilvret, då han fått höra det ringa häftigt på klockan. Något skott hade han inte hört [ 66 ]men det hade knappt varit möjligt att han kunnat höra det, ty skänken och köket lågo långt bort från skrivrummet, skilda därifrån medelst åtskilliga stängda dörrar och en lång korridor. Hushållerskan hade kommit ut från sitt rum, även hon på grund av den våldsamma ringningen. De hade följts åt till husets framsida. Då de kommit till foten av trappan hade de sett mrs Douglas komma gående utför den. Nej, hon hade inte skyndat och han tyckte inte, att hon förefallit särdeles uppskakad. Just som hon hunnit till de sista stegen, hade mr Barker störtat ut från skrivrummet. Han hade hejdat mrs Douglas och bett henne vända om,

— För guds skull, gå tillbaka till ert rum! ropade han. Den stackars Jack är död. Ni kan ingenting göra. För Guds skull, gå tillbaka!

Efter ytterligare övertalande där ute i trappan hade mrs Douglas vändt om till sitt rum. Hon hade inte skrikit, inte ropat till. Hushållerskan, mrs Allen, hade följt henne dit upp och stannat hos henne i hennes sovrum. Ames och mr Barker hade gått in i skrivrummet, där allt befann sig i samma skick som något senare, då polisen kom. Ljuset var inte tänt då, men lampan brann. De hade sett ut genom fönstret, men natten var mycket mörk och ingenting vare sig syntes till eller hördes av. Sedan hade de rusat ut i hal[ 67 ]len, där Ames vevat på vindspelet och sänkt bron. Mr Barker hade därefter skyndat bort för att tillkalla polisen.

Så lydde till sitt förnämsta innehåll hovmästarens vittnesbörd.

Hushållerskan mrs Allens redogörelse överensstämde med kamratens, ehuru den ej var så utförlig. Hennes rum låg något närmare husets framsida än fallet var med skänken, där Ames sysslat med sitt arbete. Hon beredde sig att gå till vila, då hennes uppmärksamhet väcktes av den häftiga ringningen. Hon var litet lomhörd, och kanske var det därför hon inte hört skottet, men det var ju också ganska långt till skrivrummet. Hon kom ihåg, att hon hört något som hon trott vara en dörr som slog igen. Men det hade varit rätt mycket tidigare — minst en halvtimme innan det ringde i klockan. Då Ames skyndat till husets framsida, hade hon följt med honom. Hon såg mr Barker mycket blek och förfärad komma ut från skrivrummet. Han hade sprungit emot mrs Douglas, som kommit gående i trappan, och besvurit henne att vända om, men vad hon svarat hade hushållerskan inte hört.

— Följ henne upp. Stanna hos henne! hade han sagt till mrs Allen.

Hon hade därför gått med sin matmor till dennas sängkammare och försökt lugna henne litet. Mrs Douglas hade varit mycket upp[ 68 ]skakad och darrat i hela kroppen, men icke gjort något försök att gå ned igen. Hon satt i sin nattrock framför elden med huvudet dolt i händerna. Mrs Allen stannade kvar hos henne större delen av natten. Vad de andra tjänarna beträffar, hade de alla gått och lagt sig och ingenting fått veta om det skedda förrän strax innan polisen anländt.

Så långt hushållerskan, som vid anställt korsförhör ej hade annat att tillägga än klagorop och uttryck av fasa.

Mr Cecil Barker kom som vittne närmast efter mrs Allen. Vad den föregående nattens tilldragelser angick, hade han föga att tillägga till det han redan sagt polisen. För egen del var han övertygad om att mördaren undkommit genom fönstret. I det avseendet ansåg han blodfläcken avgörande. För resten fanns det ju ingen annan möjlighet att undkomma, då vindbron var uppdragen. Han kunde inte begripa vart mördaren tagit vägen eller varför han kvarlämnat bicykeln, om den nu var hans. Inte var det möjligt, att han drunknat i löpgraven, som på intet ställe var djupare än tre fot.

För egen del hade han gjort upp en mycket bestämd teori om mordet. Douglas var en förbehållsam man, och om vissa kapitel i sitt liv talade han aldrig. Som helt ung hade han från Irland emigrerat till Amerika. Han hade haft ganska stor framgång där och Bar[ 69 ]ker hade första gången sammanträffat med honom i Kalifornien, där de blivit kompanjoner om en gruvlott på en plats kallad Benito Canyon. De hade lyckats mycket bra, men helt tvärt hade Douglas sålt sin del och begivit sig till England. Han var vid den tiden änkling. Barker hade sedan realiserat sin förmögenhet och flyttat över till England, där han bosatt sig i London. Då hade de förnyat sin vänskap. Douglas hade givit intryck av, att han hotades av någon fara, och Barker hade alltid ansett hans plötsliga avfärd från Kalifornien såväl som hans förhyrande av ett hus i ett så stillsamt land som England som stående i sammanhang med denna fara. Han hade föreställt sig att något hemligt sällskap, någon obeveklig organisation satte efter Douglas och ej skulle ge sig ro förrän den dödat honom. Några ord som han låtit undfalla sig hade ingivit honom denna föreställning, ehuru Douglas aldrig sagt Barker, vilket detta hemliga sällskap var, ej heller på vad sätt han ådragit sig dess harm. Han förmodade att inskriften nå kortet på något sätt åsyftade det hemliga sällskapet.

— Hur länge var ni tillsammans med Douglas i Kalifornien? frågade inspektör Mac Donald.

— Inalles fem år.

— Ni säger, att han var ungkarl då?

— Änkling.

[ 70 ]— Har ni någonsin hört varifrån hans första hustru var?

— Nej, men jag minns, att han sade, att hon var av svensk härkomst, och jag har sett hennes porträtt. Hon var mycket vacker. Hon dog av tyfoidfeber året innan jag lärde känna honom.

— Ni sammanställer inte hans föregående liv med någon viss del av Amerika?

— Jag har hört honom tala om Chicago. Han kände väl till den staden och hade arbetat där. Jag har hört honom tala om kol- och järndistrikten. Han hade rest ganska mycket i sina dagar.

— Var han politiker? Hade det där hemliga sällskapet med politik att göra?

— Nej, han befattade sig inte alls med politik.

— Ni har intet skäl att antaga, att han gjort sig skyldig till någon brottslig handling?

— Tvärtom — en mera rättrådig man har jag aldrig känt.

— Var det någonting egendomligt med hans liv i Kalifornien?

— Han tyckte bäst om att uppehålla sig vid vår gruvlott bland bergen och arbeta där. Han ville aldrig ge sig tillsammans med andra män, om han kunde undvika det. Det var detta som gav mig första anledningen att tro, att han var eftersatt. Då han sedan så plötsligt begav sig till Europa, blev jag förvissad där[ 71 ]om. Jag tror, att han på något sätt blivit varnad. Inom en vecka efter hans avresa kommo ett halvt dussin karlar och frågade efter honom.

— Vad slags karlar?

— De sågo rätt farliga ut — kommo fram till gruvlotten och ville veta, var han var. Jag sade dem, att han begivit sig till Europa, men att jag inte visste, var man skulle söka honom där. De ville honom inte väl, det märktes ganska tydligt.

— Voro dessa karlar amerikaner — kalifornier?

— Om de voro kalifornier vet jag inte, men nog voro de amerikaner. Gruvarbetare voro de icke. Jag vet inte, vad de voro, och blev glad att få se dem på ryggen.

— Och detta var för sex år sedan?

— Närmare sju.

— Och ni hade då i fem år varit tillsammans i Kalifornien, så att den där historien daterar sig minst elva år tillbaka i tiden?

— Så är det nog.

— Det måtte ha varit ett särdeles djupgående hat som kunnat bibehålla sin bitterhet så länge. Det var säkert ingen småsak som föranlett det.

— Jag anser, att det förmörkade hela hans liv. Han kunde aldrig riktigt slå det ifrån sig.

— Men tycker ni inte att om någon ständigt hotades av en fara, vars beskaffenhet var [ 72 ]honom känd, så borde han vända sig till polisen för att få skydd?

— Det var kanske en fara som ingen kunde skydda honom för. Jag har glömt att säga er, att han alltid var beväpnad. Revolvern bar han ständigt i fickan. Men olyckligtvis var han i går kväll klädd i nattrock och hade lämnat vapnet kvar i sitt sovrum. Han ansåg sig väl säker, då vindbron var uppdragen.

— Jag skulle vilja ha litet mera klarhet i avseende på data, sade Mac Donald. Det är fullt sex år sedan Douglas lämnade Kalifornien. Året därpå kom ni efter hit över, eller hur?

— Jo, så var det.

— Och han har varit gift i fem år, Ni kom väl tillbaka ungefär vid tiden för hans giftermål.

— Omkring en månad före detta. Jag tjänstgjorde som hans marskalk.

— Kände ni mrs Douglas före hennes giftermål?

— Nej, det gjorde jag inte. Jag hade inte varit i England på tio år.

— Men sedan har ni träffat henne ganska mycket?

Barker såg bistert på detektiven.

— Jag har träffat honom ganska mycket sedan, svarade han. Om jag träffat henne, är det för att man inte kan umgås med en äkta man utan att känna hans hustru. Om ni [ 73 ]inbillar er att det finnes något sammanhang —

— Jag inbillar mig ingenting, mr Barker. Jag måste naturligtvis göra alla de förfrågningar som kunna ha med fallet att skaffa, men jag vill visst inte förolämpa er.

— Vissa förfrågningar äro förolämpande, svarade Barker harmset.

— Vi vilja bara ha reda på fakta. Det ligger i ert och i allas intresse att de bli klara. Gillade mr Douglas fullkomligt vänskapen mellan er och hans hustru?

Barker bleknade och hans stora starka händer knöto sig krampaktigt.

— Ni har inte rättighet att göra sådana frågor! röt han. Vad har det där att skaffa med det fall ni undersöker?

— Jag måste upprepa frågan.

— I så fall vägrar jag att besvara den.

— Ni kan vägra att besvara den, men ni inser väl att er vägran i sig själv är ett svar, ty ni skulle inte vägra, om ni inte hade något att dölja.

Barker stod nägra sekunder med barsk min och rynkade ögonbryn, försjunken i tankar. Men så såg han upp och log.

— Jag förmodar, sade han, att herrarna helt enkelt göra sin plikt, och att jag inte har bara be er att inte bråka med mrs Douglas om den här saken, för hon har tillräckligt att bära [ 74 ]ändå. Jag kan ju säga er, att den stackars Douglas verkligen hade ett framträdande fel och att det var hans svartsjuka. Han höll av mig så mycket som en man kan hålla av en vän. Och han hyste en hängiven ömhet för sin hustru. Han ville så gärna ha mig här och skrev ständigt och bad mig komma. Och ändå hände det, att om hans hustru och jag talade med varandra eller stämde överens i uppfattning, så kom det över honom som ett böljslag av svartsjuka, han förlorade självbehärskningen och kunde säga de mest förryckta saker. Flera gånger har jag av detta skäl föresatt mig att inte komma hit, men så skrev han de mest ångerfulla och bevekande brev, som tvingade mig att göra det. Om det vore mina sista ord, så kan jag dock försäkra er, mina herrar, att ingen man haft en mera trogen och älskande hustru och, jag skulle kunna tillägga, ingen en mera pålitlig vän heller.

Han talade med: känsla och övertygelse, men ändå ville inte inspektör Mac Donald låta ämnet falla.

— Ni vet väl av, sade han, att den dödes vigselring dragits av hans finger?

— Det ser så ut, sade Barker.

— Vad menar ni med det? Ni vet att det är ett faktum.

Mannen föreföll obeslutsam och förvirrad.

— Då jag sade, att det ser så ut, menade [ 75 ]jag, att man skulle kunna tänka sig, att han själv tagit av sig ringen.

— Den omständigheten att ringen saknas — vem som än tagit bort den — skulle leda vem som helst på den tanken att giftermålet och tragedien stodo i ett visst sammanhang, är det inte så?

Barker ryckte på sina breda axlar.

— Jag åtar mig inte att säga, vad den kan leda till, svarade han, men menar ni att den på något sätt skulle kasta skugga på denna dams heder — hans ögon blixtrade till, men han gjorde synbarligen våld på sig och blev åter herre över sin vrede — ja, så är ni på orätt spår, mer kan jag inte säga.

— Jag tror inte, att jag för tillfället har något mer att fråga er om, sade Mac Donald kallt.

— Det var allt en liten småsak till, anmärkte Sherlock Holmes. Då ni kom in i rummet, stod det bara ett ljus och brann på bordet, eller hur?

— Så var det.

— Vid dess sken såg ni det förfärliga som hänt?

— Ja visst.

— Ni ringde genast på hjälp?

— Ja.

— Och hjälpen kom snart?

— Etter en minut eller så.

— Men då man kom in, befanns ljuset [ 76 ]släckt och lampan tänd. Det förefaller mycket underligt.

Åter visade Barker tecken till obeslutsamhet.

— Jag förstår inte att det var underligt, mr Holmes, svarade han efter en paus. Ljuset kastade ett ganska svagt sken. Lampan stod på bordet, och jag tände den.

— Och blåste ut ljuset?

— Ja visst.

Holmes gjorde inga flera frågor, och efter att betänksamt och, som jag tyckte, med ett visst trots ha låtit blicken gå från den ene till den andre vände sig Barker om och lämnade rummet.

Inspektör Mac Donald hade skickat upp en biljett av innehåll, att han skulle infinna sig i mrs Douglas’ rum, men hon hade svarat, att hon skulle komma ned i matsalen. Nu steg hon in — en lång, vacker kvinna om trettio år, reserverad och behärskad i hög grad, helt olik den tragiska och förtvivlade varelse jag tänkt mig. Visserligen var hennes ansikte blekt och dragen spända som efter en häftig chock, men hennes sätt var lugnt och den välformade handen, som hon stödde mot bordskanten, var lika stadig som min egen. Hennes sorgsna, bönfallande ögon gingo med ett egendomligt frågande uttryck från den ene till den andre i vår krets. Den frågande blicken ef[ 77 ]terträddes plötsligt av ett hastigt framstött tal.

— Ha ni upptäckt någonting än? frågade hon.

Var det väl inbillning som gjorde, att jag tyckte mig i tonen finna mera fruktan än hopp?

— Vi ha vidtagit alla tänkbara åtgärder, mrs Douglas, svarade inspektören. Ni kan vara övertygad om att ingenting skall försummas.

— Spara inga omkostnader, sade hon i dov, lugn ton. Det är min bestämda önskan, att man försöker på alla sätt.

— Möjligen kan ni säga oss något som kan kasta ljus över saken.

— Jag fruktar, att jag inte kan det, men allt vad jag vet står till er tjänst.

— Vi ha hört av mr Cecil Barker, att ni inte sett — jag menar, att ni inte varit inne i rummet där tragedien utspelades.

— Nej, han förmådde mig att vända om i trappan. Han tiggde och bad mig att återvända till mitt rum.

— Jag förstår det. Ni hade hört skottet och genast kommit ner?

— Jag satte på mig min nattrock och gick ner.

— Hur långt efter skottets avskjutande var det ni hejdades i trappan av mr Barker?

— Det var kanske ett par minuter. Det är svårt att beräkna tiden i en sådan stund. [ 78 ]Han besvor mig att ej gå vidare. Han försäkrade mig, att jag ingenting kunde göra, och så ledde hushållerskan, mrs Allen, mig uppför trappan igen. Det hela var som en hemsk dröm.

— Kan ni ge oss någon föreställning om hur länge er man var där nere, innan ni hörde skottet?

— Nej, det vet jag inte riktigt. Han gick ner från sitt toalettrum, och jag hörde inte, när han gick. Han plägade göra en rond i huset varenda kväll, ty han var orolig för elden. Det är det enda jag sett honom nervös för.

— Det var just dit jag ville komma, mrs Douglas. Det var först i England ni blev bekant med er man, eller hur?

— Ja. Vi ha varit gifta i fem år.

— Har ni hört honom tala om någon händelse i Amerika som kunnat innebära ett hot om fara för honom?

— Ja, svarade hon till sist. Jag har alltid haft en känsla av att en fara hotade honom. Han ville aldrig tala med mig om den saken. Det var inte av brist på förtroende, ty mellan oss rådde den fullkomligaste kärlek och tillit, utan det var för att han på intet sätt ville oroa mig. Han trodde, att jag skulle gå och grubbla på det, om jag finge veta allt, och därför teg han.

— Hur kunde ni då veta det?

[ 79 ]Mrs Douglas’ ansikte lystes upp av ett flyktigt leende.

— Kan väl en man livet igenom gå och bära på en hemlighet utan att den kvinna som älskar honom får en aning därom? Jag visste det av många tecken. Jag förstod det av hans vägran att tala med mig om vissa episoder under hans liv i Amerika. Jag förstod det av vissa försiktighetsmått han vidtog. Jag förstod det av vissa ord han lät undfalla sig. Jag förstod det av det sätt, varpå han betraktade oväntade främlingar. Jag var fullkomligt säker på, att han hade några mäktiga fiender, att han trodde, att de voro honom på spåren, och att han alltid var på sin vakt mot dem. Så säker har jag varit på den saken, att jag känt verklig ångest, om han kommit hem senare än jag väntat honom.

— Törs jag fråga vilka de ord voro, som han lät undfalla sig? inföll Holmes.

— ‘Fasans dal’, svarade mrs Douglas. Det uttrycket begagnade han, då jag frågade honom. ‘Jag har varit i Fasans dal, och jag har inte kommit ut från den än.’ ‘Skola vi då aldrig slippa ut ur Fasans dal?’ plägade jag fråga honom då han föreföll allvarsammare än vanligt. ‘Ibland tror jag, att vi aldrig skola göra det’, svarade han någon gång.

— Ni frågade honom väl, vad han menade med ‘Fasans dal’?

— Ja, det giorde jag, men då blev han [ 80 ]mycket allvarsam och skakade på huvudet. ‘Det är tillräckligt illa, att den ena av oss vandrat i dess skugga’, sade han. ‘Gud give att den aldrig måtte falla över dig.’ Det var nog någon verklig dal som han bott i och där någonting förfärligt hänt honom, det är jag säker på, men mera har jag inte att berätta er därom.

— Och han nämnde aldrig några namn?

— Jo; han låg i feberyrsel en gång, då han råkat ut för en olyckshändelse under en jakt för tre år sedan. Då minns jag att han ständigt hade ett namn på läpparna. Han uttalade det med vrede och verklig fasa. Mc Ginty var namnet — livmästaren Mc Ginty. Jag frågade honom då han blev frisk, vem livmästaren Mc Ginty var och över vilkens liv han var mästare. ‘Aldrig över mitt, Gud ske lov!’ svarade han och skrattade — mer fick jag honom inte att säga. Men det finns säkert något sammanhang mellan livmästaren Mc Ginty och ‘Fasans dal’.

— Det finns ännu ett att beakta, sade inspektör Mac Donald. Ni gjorde ju mr Douglas’ bekantskap i ett pensionat i London och blev förlovad med honom där? Var det någonting romantiskt, någonting dunkelt eller hemlighetsfullt i fråga om bröllopet?

— Romantiskt var det nog — det är det ju alltid — men ingenting hemlighetsfullt.

— Hade han ingen rival?

[ 81 ]— Nej, jag var fullkomlig.

— Ni har utan tvivel hört att hans vigselring blivit honom fråntagen. Väcker inte det någon misstanke hos er? Förutsatt att någon fiende sedan fordom spårat upp honom och begått brottet, vilket rimligt skäl har han väl kunnat ha for att taga hans vigselring?

Jag kunde ha svurit på att den svagaste skugga av ett leende hastigt gled över den unga kvinnans läppar.

— Det vet jag verkligen inte, svarade hon. Nog är det bra underligt.

— Nu ska vi inte uppehålla er längre, och jag beklagar, att vi måst besvära er vid ett sådant tillfälle, sade inspektören. Åtskilliga andra punkter äro visserligen outredda, men vi få vända oss till er allteftersom de förekomma.

Hon reste sig upp, och åter blev jag varse den där snabba, frågande blicken, som hon vid sitt inträde kastat på oss. Vad har mitt vittnesbörd giort för intryck på er? Frågan kunde lika göra ha blivit uttalad. Med en böjning på huvudet lämnade hon rummet.

—En vacker kvinna, en mycket vacker kvinna, sade Mac Donald tankfullt, sedan dörren gått igen efter henne, Den där Barker har nog varit här och hälsat på ganska ofta. Han är av den sorten som utövar en viss dragningskraft på kvinnorna. Han medger att den [ 82 ]döde var svartsjuk, och kanske visste han bäst, vad han hade för anledning att vara det. Och så det där med ringen. Det kan man inte gå förbi. Den man som rycker vigselringen från en döds hand — vad säger ni om det, mr Holmes?

Min vän hade suttit med huvudet mot händerna, försjunken i de djupaste tankar. Nu reste han sig upp och ringde på klockan.

— Ames, sade han, då hovmästaren kom in, var är mr Cecil Barker nu?

— Jag skall se efter, sir.

Han kom efter ett ögonblick tillbaka och sade, att mr Barker var i trädgården.

— Kan ni komma ihåg, Ames, vad mr Barker hade på fötterna i natt, då ni kom in till honom i skrivrummet?

— Ja, mr Holmes, han hade ett par filttofflor på sig. Jag gick efter stövlarna åt honom, då han skulle hämta hit polisen.

— Var äro tofflorna nu?

— De stå kvar under stolen i hallen.

— Det är bra, Ames. Det är naturligtvis viktigt för oss att veta vilka spår som äro mr Barkers och vilka som trampats av någon utifrån kommande person.

— Ja visst, sir. Jag fäste mig verkligen vid att tofflorna voro fläckade av blod — det voro mina egna med för resten.

— Det är väl inte underligt då man vet [ 83 ]hur det såg ut i rummet. Nu nog, Ames. Vi ringa om vi vilja er något mera.

Några minuter därefter voro vi inne i skrivrummet. Holmes hade tagit med sig filttofflorna från hallen. Sulorna voro, som Ames sagt, ganska riktigt fläckade av blod.

— Besynnerligt! mumlade Holmes då han stod i dagern framme vid fönstret och noga undersökte dem. Verkligen mycket besynnerligt.

Med en för honom utmärkande kattlikt snabb rörelse böjde han sig ned och ställde toffeln på blodmärket i fönstret. Den passade fullkomligt därtill. Han log och såg på sina kolleger.

Inspektören lyste av intresse och hans medfödda brytning var nu så stark, att det lät som när man slår med en käpp på järnstänger.

— Det är inte tu tal om den saken! utbrast han. Barker har själv satt dit märket. Det är bredare än efter någon stövel. Jag minns att ni sade, att det tydde på plattfot, och här ha vi förklaringen. Men vad ligger under det här, mr Holmes, vad ligger under det här?

— Ja, vad ligger under det här? upprepade min vän tankfullt.

White Mason skrattade i mjugg och gnuggade, livad av yrkesmässig belåtenhet, sina feta händer.

[ 84 ]— Jag sade, att det kunde göra en kollrig! ropade han till sist, och det kan det verkligen.