Fasans dal/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mr Sherlock Holmes resonerar.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Tragedien på Birlstones herrgård.
Mörker.  →


[ 31 ]

TREDJE KAPITLET.
Tragedien på Birlstones herrgård.

Nu anhåller jag att för ett ögonblick få träda tillbaka med min obetydliga person och skildra de händelser som tilldrogo sig, innan vi kommo till platsen. Naturligtvis gör jag det i ljuset av den kunskap som efteråt delgavs oss. Det är bara på så sätt jag kan ge läsaren ett riktigt begrepp om själva personerna och deras ödens sällsamma inramning.

Byn Birlstone är en liten och mycket gammal samling stugor i resvirke på norra gränsen av grevskapet Sussex. Under sekler hade byn legat oförändrad, men de allra sista åren hade dess pittoreska utseende och läge lockat dit några välbärgade inbyggare, vilkas villor nu titta fram genom de kringliggande skogarna. På själva platsen antar man att de äro den yttersta utkanten av den stora Wealdskogen, som tunnar av tills den når de norra kritdynerna. Rätt många små salubodar ha uppstått för att tillmötesgå den växande befolkningens krav, så att det nästan börjar se ut som skulle Birlstone från att vara en ålderdomlig by snart förvandlas till en modern [ 32 ]stad. Det utgör medelpunkten för ett ganska ansenligt landområde, enär Tunbridge Wells — närmaste plats av mera betydenhet — ligger tio eller tolv mil öster därom, på andra sidan Kentgränsen.

Omkring en halvmil från staden ligger Birlstones gamla herrgård, känd för sin park av väldiga bokträd. En del av den vördnadsvärda byggningen förskriver sig från det första korstågets tid, då Hugo de Capus byggde en liten fästning mitt på godset, som tilldelats honom av Röde kungen. Denna förstördes av elden år 1543, men några av de nedrökta hörnstenarna togos i bruk då under de jakobeiska tiderna ett tegelhus restes på det feodala slottets ruiner. Herrgårdsbyggnaden med sina många gavlar och sina små fönsterrutor var ännu ungefär likadan som då byggmästaren lämnat den i början av det sjuttonde århundradet. Av de dubbla löpgravar som skyddat dess mera krigiska företrädare hade den yttre fått torka ut och fullgjorde nu en köksträdgårds underordnade värv. Den inre var däromot kvar och slöt sig fyrtio fot bred, ehuru blott några få fot djup, runt omkring hela huset. En liten å närde den och gick sedan vidare, så att vattnet, om än grumligt, aldrig var ohälsosamt och aldrig påminde om ett dike. Fönstren på nedre botten lågo blott en fot över vattenytan. Till huset kunde man icke komma annat än över en vindbro vars [ 33 ]kedjor och vindspel voro rostiga och bräckta. Husets sista inbyggare hade likväl med karakteristisk energi reparerat dem, och vindbron kunde icke allenast vevas upp utan höjdes verkligen upp varje kväll och fälldes ned varje morgon. Genom att på detta sätt förnya den gamla feodaltidens vanor förvandlades herrgården till en ö om natten — ett faktum som stod i ett mycket direkt förhållande till det mysterium som snart skulle lägga beslag på hela Englands uppmärksamhet.

Huset hade stått obebott några år och var nära att vittra bort till en pittoresk ruin, då herrskapet Douglas tog det i besittning. Familjen bestod av endast två individer, John Douglas och hans hustru. Douglas var en ganska egendomlig man såväl till karaktär som utseende. Hans ålder var väl omkring femtio år, hans ansikte var strävt med bred käk, gråsprängda mustascher, särdeles skarpa gråa ögon, hans figur var senfull och kraftig och hade inte förlorat något av ungdomens styrka och smidighet. Han var glad och vänlig mot alla, men en viss vårdslöshet i sättet gav intryck av att han sett livet på sociala områden med betydligt lägre horisont än grevskapsfamiljens i Sussex. Och dock — ehuru betraktad med någon förvåning och förbehållsamhet av sina mer civiliserade grannar, blev [ 34 ]han snart mycket omtyckt av byfolket, ty han tecknade sig alltid frikostigt på alla listor för välgörande ändamål, besökte de populära konserterna, där det röktes friskt, och deltog även i andra förlustelser.

Begåvad med en ovanligt vacker tenor, sjöng han gärna en visa, när man bad honom göra det. Han tycktes ha gott om pengar, som, efter vad det sades, blivit förvärvade på de kaliforniska guldfälten, och såväl av hans eget som av hans hustrus tal framgick det tydligt, att han tillbragt en del av sitt liv i Amerika. Det goda intryck som alstrats av hans frikostighet och hans folkliga väsen ökades då det spred sig, att han var fullkomligt likgiltig för allt vad fara heter. Ehuru han red mycket illa, infann han sig vid alla jaktmöten och red ofta omkull under sina försök att tävla med de bästa. Då elden kom lös i prästgården, utmärkte han sig även genom sitt oförfärade sätt att åter springa in och söka rädda diverse saker, sedan brandkåren förklarat det omöjligt. Följden var att John Douglas på herrgården inom fem år blivit riktigt ryktbar i Birlstone.

Även hans hustru var omtyckt av dem som gjort hennes bekantskap, ehuru enligt engelsk sed grannarnas visiter voro fåtaliga och sällsporda hos en främling som utan rekommendationer slagit sig ned i grevskapet. Detta betydde så mycket mindre för henne, som [ 35 ]hon var litet skygg till lynnet och som det ville synas helt gick upp i sin man och sina husliga plikter Man visste, att hon var en engelsk dam som träffat mr Douglas i London och att han då var änkling. Hon var en vacker kvinna, lång, mörk och smärt. vid pass tjugu år yngre än sin man, vilken omständighet ingalunda tycktes menligt inverka på deras lycka och belåtenhet. Ibland anmärktes det likväl av deras närmaste bekanta, att det väl inte var så helt med förtroendet mellan makarna, enär hustrun antingen var mycket förtegen med avseende på sin mans förflutna liv eller — vilket var troligare — just inte hade reda på det. Några skarpa iakttagare hade också lagt märke till och talat om att mrs Douglas ibland led av nervositet och att hon kunde visa sig riktigt orolig om hennes man kom litet sent hem. I en landsort där allt gick sin jämna gång och litet skvaller var ganska välkommet fick icke denna herrgårdsfruns svaghet passera oanmärkt, och den antog större proportioner i folks minne, då händelser inträffade som gåvo den särskild betydelse.

Det fanns ännu en individ under detta tak. Han vistades där blott tidtals, men som han befann sig i huset, då de underliga händelser som nu skola berättas försiggingo, blev han ett mål för allmänhetens synnerliga uppmärksamhet. Hans namn var Cecil James [ 36 ]Barker till Hales Lodge i Hampstead. Cecil Barkers långa, gängliga figur var välbekant på den lilla staden Birlstones huvudgata, ty han var en ofta återkommande och gärna sedd gäst på herrgården. Man lade så mycket mera märke till honom, som han var den ende vännen från mr Douglas' föregående, okända liv som någonsin visat sig i dennes nya enuelska hemvist. Det kunde icke betvivlas att Barker själv var engelsman, men efter vad han lät undfalla sig framgick tydligt, att han gjort Douglas' bekantskap i Amerika och levat på förtrolig fot med honom där. Han tycktes vara en mycket förmögen man och påstods vara ungkarl. Till åren var han något yngre än Douglas — på sin höjd fyrtiofem år gaminal — en lång, tak, bredaxlad gestalt med ett slätrakat prisfäktaransikte, tjocka, buskiga starta ögonbryn och ett par befallande svarta ögon, som även utan tillhjälp av hans kraftiga händer varit i stånd att bana väg för honom genom en fientlig hop. Han varken red eller jagade, utan tillbragte dagen med att vandra omkring i den gamla byn med pipan i munnen, eller också företog han åkturer i den vackra trakten med sin värd eller, då denne var borta, med hans hustru. ”En sorglös, frikostig herre”, sade Ames, hovmästaren, om honom, ”men inte ville jag vara den som stode i vägen för honom.” I sitt umgänge med Douglas var han hjärtlig och förtrolig och [ 37 ]ej mindre vänlig mot hans fru — en vänskap som mer än en gång tycktes smått förtreta den äkta mannen, så att till och med tjänstfolket märkte det. Sådan var den tredje person som slutit sig till familjen, då våldsdådet ägde rum. Vad det gamla husets övriga invånare beträffar, må det vara nog att av den tämligen stora personalen nämna den pedantiske, aktningsvärde och duglige Ames samt mrs Allen, en glad och fryntlig kvinna, som i viss mån befriade frun i huset från hennes husmoderliga omsorger. De andra sex tjänarna ha alls intet att skaffa med tilldragelserna av natten den sjätte januari.

Det var klockan elva och fyrtiofem som första underrättelsen nådde den lilla polisstationen, där sergeant Wilson vid Sussex poliskår förde befälet. Mr Cecil Barker hade mycket upprörd kommit rusande till dörren och ringt på av alla krafter. Någonting alldeles förfärligt hade hänt på herrgården och mr John Douglas hade blivit mördad. Detta var vad han i andlös brådska haft att meddela. Därefter hade han skyndat tillbaka; efter några minuter följd av polissergeanten, som anlände till olycksplatsen litet efter klockan tolv, sedan han tagit raska mått och steg för att underrätta grevskapsmyndigheterna om att någonting allvarsamt var på färde.

Då sergeanten kommit till herrgården hade han funnit vindbron nedfälld, fönstren upp[ 38 ]lysta och hela huset i ett tillstånd av vild förvirring och oro. De likbleka tjänarna hade trängt sig tilsammans i hallen och den förskrämde hovmästaren stod vid ingången och vred händerna. Cecil Barker ensam tycktes herre över sig och sin rörelse. Han hade öppnat dörren närmast hallporten och vinkat åt sergeanten att följa honom. I samma ögonblick anlände dr Wood, en rask och företagsam läkare från byn. De tre männen inträdde tillsammans i olycksrummet under det att den av fasa slagne hovmästaren följde tätt efter och stängde dörren för att den kvinnliga betjäningen inte skulle få se den hemska synen.

Den döde låg på rygg mitt i rummet med utsträckta armar och ben. Han var klädd i en ljus nattrock som täckte nattkläderna. Han hade ett par filttofflor på de bara fötterna. Doktorn knäböjde bredvid honom och lyfte ned lampan som stått på bordet. En enda blick på offret var nog att säga läkaren att här kunde han ingen nytta göra. Mannen hade blivit mycket illa tilltygad. Över hans bröst låg ett besynnerligt vapen — en hagelbössa med piporna avsågade en fot ovanför trycken. Det märktes tydligt att bössan avskjutits alldeles inpå honom och att hela skottet träffat ansiktet och söndertrasat huvudet. Hanarna på bössan hade knutits tillsammans med ståltråd för att det samtidiga avfy[ 39 ]randet skulle verka så mycket mer förstörande.

Polismannen i distriktet var gripen och oroad av det förfärliga ansvar som så plötsligt kommit över honom.

— Vi ska inte röra någonting förrän mina förmän komma, sade han med dämpad röst och stirrade med fasa på det rysliga huvudet.

— Hittills har ingenting blivit rört, sade Cecil Barker, det kan jag svara för! Ni se allt just så, som jag fann det.

— När var det? Sergeanten hade tagit fram sin anteckningsbok.

— Det var precis klockan halv tolv. Jag hade inte börjat kläda av mig utan satt framför brasan i mitt sovrum, då jag fick höra skottet. Smällen var inte stark utan föreföll dämpad. Jag rusade ner. Inom trettio sekunder var jag i rummet.

— Stod dörren öppen?

— Ja, den stod öppen och den arme Douglas låg alldeles som ni nu ser honom. Hans nattljus stod och brann i sin stake på bordet. Det var jag som några minuter efteråt tände lampan.

— Såg ni ingen människa?

— Nej. Jag hörde mrs Douglas komma efter mig utför trappan och jag störtade ut för att hindra henne att se den rysliga synen. Hushållerskan, mrs Allen, kom och förde bort [ 40 ]henne. Ames hade också kommit ned, och vi skyndade tillbaka in i rummet.

— Men jag har bestämt hört att vindbron alltid är uppvevad under natten.

— Det var den även i natt, tills jag fälldå ned den.

— Hur hade väl då en mördare kunnat undkomma? Det är ju inte möjligt. Mr Douglas har väl själv skjutit sig?

— Det trodde vi också först. Men se! Barker drog undan gardinen och visade att det höga smårutade fönstret stod vidöppet. Och se på det här! Han höll ned lampan och skenet föll på en blodig fläck, lik märket av en skosula på fönsterbrädet. Där har någon stått som gått ut härifrån.

— Ni menar, att någon vadat över löpgraven?

— Ja visst.

— Om ni kom in i rummet en halv minut efter sedan brottet blivit begånget, måste han just då ha varit i vattnet.

— Det är jag fullt övertygad om. O, hur önskar jag inte, att jag sprungit fram till fönstret. Det doldes emellertid, som ni ser, av gardinen och därför föll det mig aldrig in. Så fick jag höra mrs Douglas komma i trappan, och jag kunde inte släppa in henne i rummet. Det hade varit alltför förskräckligt.

— I sanning förskräckligt, sade doktorn och såg på det krossade huvudet och de hem[ 41 ]ska fläckarna omkring det. Sådana skador har jag inte sett sedan järnvägsolyckan här i Birlstone.

— Men hör nu, anmärkte polissergeanten, vars enkla uppfattning alltjämt laborerade med det öppna fönstret. Det kan nog vara bra det ni säger om att mannen undkommit genom att vada över löpgraven, men jag frågar: hur kunde han alls komma in i huset om vindbron var uppdragen?

— Ja, se det är frågan, sade Barker,

— Hur dags vindades den upp?

— Det var nära klockan sex, svarade hovmästaren.

— Jag har hört, sade sergeanten att den vanligen drages upp vid solnedgången. Så här års skulle det vara närmare halv fem än sex.

— Mrs Douglas hade visiter, som drucko te här, sade Ames. Jag kunde inte draga upp vindbron förrän de gått, men då gjorde jag det med egen hand.

— Därav framgår, sade sergeanten, att om — märk väl jag säger om — några kommit in utifrån, måste de ha passerat bron före klockan sex och gömt sig tills mr Douglas efter klockan elva kom in i rummet.

— Det är sant. Mr Douglas gjorde varenda kväll, innan han gick till vila, en rond i huset för att se efter att ljusen voro släckta. [ 42 ]Det var hans ärende hit in. Mannen låg i försåt här och sköt honom. Sedan sprang han ut genom fönstret och lämnade bössan kvar. Så förklarar jag saken, ty den går inte ihop på något annat sätt.

Sergeanten tog upp ett kort som låg på golvet bredvid den döde. På kortet voro initialerna V. D. och talet 341 vårdslöst kluttrade.

— Vad är det här? frågade han och höll upp det.

Barker såg nyfiket på kortet.

— Det har jag inte sett förr, sade han. Mördaren måtte ha lämnat det efter sig.

— V. D. 341. Inte begriper jag, vad det kan betyda.

Sergeanten vände och vände kortet mellan sina stora fingrar.

— Vad betyder V. D.? Det är kanske ett par initialer. Men vad är det för något ni har där, doktor Wood?

Det var en ganska stor hammare som legat på spismattan framför eldstaden — en tung hammare, avsedd för grövre arbete. Cecil Barker pekade på en låda mässingsspik, som stod på spishyllan.

— Mr Douglas flyttade om tavlorna i går, sade han. Jag såg honom stå på den här stolen och sätta upp den stora tavlan som hänger där uppe. Det förklarar varför hammaren finnes här.

[ 43 ]— Det är bäst att vi lägga den tillbaka på mattan där den låg, sade sergeanten och rev sig helt förbryllad i håret. Det fordras de bästa huvuden i hela poliskåren för att komma till grunden med det här. Det blir en Londonuppgift innan allt är slut. Han tog lampan och gick långsamt kring rummet. Hör hit! ropade han ivrigt och sköt fönstergardinen åt sidan. Hur dags drogos de här gardinerna för?

— Då lampan tändes, svarade hovmästaren. Strax efter klockan fyra, tror jag.

— Det är säkert att någon gömt sig här. Han höll ned lampan och märken efter smutsiga stövlar syntes i fönstervrån. Detta tyckes verkligen ge stöd åt mr Barkers teori. Mannen måtte ha kommit in i huset efter klockan fyra, sedan gardinerna blivit fördragna, men före klockan sex, då bron vevades upp. Han smög sig in här i rummet, för att det var det första han såg. Som det inte fanns något annat gömställe, slank han bakom gardinen. Allt detta förefaller ganska klart. Förmodligen var hans egentliga avsikt att stjäla, men mr Douglas råkade komma på honom, varför han mördade mr Douglas och flydde.

— Så förklarar jag det, sade Barker. Men månne vi inte förspilla en dyrbar tid? Borde vi inte begiva oss ut och genomströva trakten, innan mannen kommer undan?

Sergeanten funderade litet på saken.

[ 44 ]— Inga tåg gå härifrån förrän klockan sex på morgonen, så att på järnvägen undkommer han inte. Följer han vägen med drypande kläder, blir han efter all sannolikhet bemärkt. Själv kan jag i alla fall inte gå härifrån förrän jag blir avlöst. För min del anser jag att inga av er böra avlägsna sig, förrän vi kommit till mera klarhet.

Doktorn hade tagit lampan och undersökte nu noga kroppen.

— Vad är det här för ett märke? frågade han. Kan det möjligen ha något sammanhang med brottet?

Den dödes högra arm stack ut från nattrocken och var bar till armbågen. Ungefär på underarmens mitt syntes ett besynnerligt brunt märke, en triangel i en cirkel, och det framträdde i stark relief på den gråvita huden.

— Tatuerat är det inte, sade doktorn och plirade genom glasögonen. Aldrig har jag sett något dylikt. Mannen har blivit märkt med glödgat järn, som när man stämplar boskap. Vad betyder det?

— Jag åtar mig inte att säga, vad det betyder, förklarkde Cecil Barker, men nog har jag sett detta märke på Douglas flera gånger under de sista tio åren.

— Det har jag med, sade hovmästaren. Ofta då min husbonde vikit upp ärmarna har [ 45 ]jag givit akt just på det märket och ofta har jag undrat vad det kunde vara för något.

— I så fall har det inte något med brottet att skaffa, sade sergeanten. Men underligt är det i alla fall. Allt som rör det här är underligt. Nå, vad är det nu då?

Hovmästaren hade ropat till av förvåning och pekade på den dödes utsträckta hand.

— De ha tagit hans vigselring! skrek han.

— Vad säger ni?

— Jo, det är sant. Min husbonde bar alltid sin släta vigselring på vänstra handens lillfinger. Den där ringen med guldklimpen satt över den och på fjärde fingret bar han en ring som föreställde en slingrad orm. Guldklimpringen och ormringen äro kvar, men den släta ringen är borta.

— Han har rätt, sade Barker.

— Säger ni, sade sergeanten, att vigselringen satt under den andra?

— Ja, alltid.

— I så fall har mördaren, eller vem det nu var, först dragit av den så kallade guldklimpringen, sedan vigselringen och så satt tillbaka guldklimpringen igen.

— Så har det gått till.

Den värdige lantpolisen skakade på huvudet.

— Jag tycker att ju förr vi få Londondetektiverna att ingripa, desto bättre är det, [ 46 ]sade han. White Mason är en fiffig karl. Inga lokala uppgifter ha överstigit hans förmåga. Men nog tror jag vi måste anlita London, innan vi komma till grunden med det här. Jag skäms inte för att säga, att det är alldeles för krångligt för mig och mina gelikar.