Fasans dal/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Personerna i dramat.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

En liten ljusning.
Lösningen.  →


[ 84 ]

SJÄTTE KAPITLET.
En liten ljusning.

De tre detektiverna hade många biomständigheter att genomforska, så att jag återvände ensam till vårt anspråkslösa logi på byvärdshuset. Dessförinnan tog jag mig dock en liten promenad i den underliga, gammalmodiga trädgården, som flankerade huset. Rader av åldriga idegranar, klippta i sällsamma mönster, omgåvo den helt och hållet. Därinom var en stor och vacker gräsmatta med en solvisare i mitten, och verkan av det hela var så lugnande och stillande, att det var särdeles behagligt för mina något uppjagade nerver. I denna fridfulla atmosvär kunde man glömma eller blott som en fantastisk mardröm erinra sig det förmörkade skrivrummet med den på golvet utsträckta blodiga gestalten. Och dock — bäst jag vandrade omkring där och försökte bada min själ i den milt balsamiska omgivningen, inträffade någonting högst besynnerligt, som förde mig tillbaka till tra[ 85 ]gedien och i mitt sinne kvarlämmade ett dystert intryck.

Jag har sagt att trädgården omgavs av en rad i dekorativt mönster klippta idegranar. Längst bort från manbyggnaden tätnade dessa granar till en oavbruten häck. På häckens frånsida, dold för deras ögon som närmade sig från byggningen, stod en stenbänk. Då jag nalkades denna punkt, tyckte jag mig höra röster — någon anmärkning uttalad med grov manlig stämma och besvarad med ett litet klingande kvinnligt skratt. I nästa ögonblick hade jag svängt om häcken, som slutade strax därintill, och min blick föll på mrs Douglas och den där Barker, innan de märkt att jag kommit. Hennes utseende gav mig en chock. Inne i matsalen hade hon varit så sedesam och högtidlig. Nu hade hon avkastat allt sken av sorg. Hennes ögon glänste av levnadslust, och hennes ansikte skälvde än av det löje den andres ord framkallat. Han satt framåtlutad med händerna knäppta och armarna stödda mot knäna, och på hans djärva, vackra ansikte lyste ett motsvarande leende. Inom ett ögonblick — men ett ögonblick för sent — återtogo båda sitt låtsade allvar, ty de hade fått se mig. Ett par hastiga ord växlades mellan dem, varefter Barker reste sig och gick emot mig.

— Ursäkta, sir, sade han, men är det inte dr Watson jag talar med?

[ 86 ]Jag bugade mig med en köld som säkert ganska tydligt gav till känna det intryck jag erfarit.

— Vi höllo det för troligt att det var ni, ty er vänskap för mr Sherlock Holmes är ju så känd. Har ni något emot att komma över och tala ett par minuter med mrs Douglas?

Jag följde honom med barsk min. Mitt inre öga såg tydligt för sig den sönderskjutna gestalten på golvet. Och några få timmar efter sedan tragedien utspelats sutto den mördades hustru och hans närmaste vän och skrattade bakom en buske i den trädgård som varit hans! Jag hälsade helt förbehållsamt på den unga frun. Där inne i salen hade jag deltagit i hennes sorg. Nu mötte jag hennes bedjande blick med ett öga som ej lät beveka sig.

— Jag fruktar, att ni anser mig känslolös och hårdhjärtad? sade hon.

Jag ryckte på axlarna.

— Det har jag ingenting med att skaffa, sade jag.

— Kanhända skall ni en dag göra mig rättvisa. Om ni bara kunde föreställa er —

— Dr Watson behöver alls inte föreställa sig någonting, inföll Barker raskt. Som han själv säger, har han inte det allra minsta med saken att skaffa.

— Ganska riktigt, sade jag, och därför anhåller jag att få fortsätta min premenad.

[ 87 ]— Dröj ett ögonblick! ropade mrs Douglas i bönfallande ton. Det ges en fråga som ni är mera kompetent att besvara än någon annan i världen, och svaret kan vara av stor betydelse för mig. Bättre än någon annan känner ni mr Holmes och hans ställning till polisen. Antag att en sak i förtroende bleve honom meddelad, är det då absolut nödvändigt, att han ger detektiverna del därav!

— Just det, ja, inföll Barker ivrigt. Är han sin egen eller hör han helt och hållet ihop med dem?

— Jag vet verkligen inte, om jag har rättighet att avhandla den frågan, svarade jag.

— Jag ber, jag besvär er att göra det, dr Watson. Jag försäkrar att det blir oss — blir mig till stor hjälp, om ni i detta avseende vill bli vår ledare.

Det låg en så uppriktig klang i hennes röst, att jag för ögonblicket helt och hållet glömde hennes lätta sinne och ej hade någon annan önskan än att göra henne till viljes.

— Mr Holmes är en oberoende forskare, sade jag. Hen är sin egen herre och handlar med ledning av. eget omdöme. På samma gång känner han sin förpliktelse met dem som å tjänstens vägnar arbeta i samma fack, och han skulle icke undanhålla dem något som kunde förhjälpa dem till att överlämna en brottsling åt rättvisan. Detta är allt jag kan [ 88 ]säga, och jag hänvisar er till mr Holmes, om ni önskar mera fullständig upplysning.

Och så lyfte jag på hatten och gick vidare, lämnande dem kvar på bänken bakom den skymmande häcken. Jag såg mig om, då jag tog av där den slutade, och märkte då, att de fortfarande mycket ivrigt talade med varandra, och som deras blickar voro riktade på mig, slöt jag mig till att vårt sammanträffande avhandlades dem emellan.

— Jag eftersträvar visst inte deras förtroenden, sade Holmes, då jag talade om för honom vad som hänt. Han hade tillbragt hela eftermiddagen på herrgården, samrådande med sina båda kolleger och kom vid femtiden tillbaka med glupsk aptit för teet och de små rätter jag beställt för hans räkning. Inga förtroenden, Watson — de bli ganska besvärliga om det blir fråga om häktning för sammansvärjning och mord.

— Du tror, att det går därhän?

Han var vid sitt gladaste och godmodigaste lynne.

— Min bästa Watson, när jag gjort slut på mitt fjärde ägg, är jag redo att sätta dig in i hela situationen. Jag säger inte, att vi helt genomträngt mysteriet — långt därifrån — men sedan vi spårat den saknade handtyngden —

— Handtyngden!

— Bästa Watson, är det möjligt, att du [ 89 ]inte genomskådat det faktum att hela fallet hänger på den saknade handtyngden? Se så, bliv inte ledsen för det, ty oss emellan sagt tror jag, att varken inspektör Mac eller överkonstapeln på platsen har fattat den överväldigande betydelsen av denna omständighet. En handtyngd, Watson! Tänk dig en atlet med blott en handtyngd. Föreställ dig den ensidiga utvecklingen — den överhängande faran för ryggradskrökning. Upprörande, Watson, upprörande!

Han satt med munnen full av rostat bröd och ögonen gnistrande av odygd, iakttagande min intellektuella förvirring. Blotta åsynen av hans förträffliga aptit innebar en förvissning om framgång, ty jag hade mycket tydliga minnen av hela dagar och nätter, då han ej smakat en bit, då hans gäckade tankeförmåga våndats inför något problem under det att de tärda, livliga dragen blivit alltmera utmärglade till följd av den själsliga koncentrationens styrka. Till sist tände han sin pipa, och sittande i spiselvrån i det gamla värdshuset talade han långsamt och i lösryckta satser om fallet — snarare som den där tänker högt än som en den där framställer en övervägd åsikt.

— En lögn, Watson — en väldig, dundrande, oförtydbar lögn — se där vad som möter oss vid själva tröskeln. Där är vår utgångspunkt. Hela den historia Barker berättat är [ 90 ]en lögn. Men Barkers historia bekräftas av mrs Douglas. Följaktligen ljuger även hon. De ljuga båda och äro i komplott. Härav framgår problemet: varför ljuga de och vari består den sanning de så ivrigt söka dölja? Låt oss slå våra kloka huvuden ihop, Watson, och försöka om vi kunna genomtränga lögnen och uppdaga sanningen.

Hur kan jag veta, att de ljuga? Därav att dikten är så illa gjord och helt enkelt icke kan vara sann. Tänk efter! Enligt denna redogörelse hade mördaren efter mordet inte fullt en minut på sig att taga ringen, som satt innanför en annan ring på den dödes finger, sätta tillbaka den yttre ringen — någonting som han aldrig skulle ha gjort — och lägga det där konstiga kortet bredvid offret. Jag påstår, att detta var alldeles omöjligt. Du skulle kunna invända — men jag har för hög tanke om ditt omdöme, Watson, för att tro dig om det — att ringen kunnat tagas innan mannen blev mördad. Den omständigheten att ljuset bara brunnit en liten stund bevisar att mötet icke räckt länge. Var det troligt att Douglas, som beskrives som så oförfärad, skulle så hastigt kunnat förmås att ge ifrån sig sin vigselring, eller att han låtit tvinga sig att göra det alls? Nej, nej, Watson, mördaren var en god stund vid tänd lampa tillsammans med den döde. Därom hyser jag inte det minsta tvivel. Bösskottet tyckes dock ha varit anledningen [ 91 ]till döden. Det måste följaktligen ha blivit avlossat tidigare än som sagts oss. Något misstag kunde icke ha föranlett en sådan uppgift. Vi stå följaktligen inför en avsiktlig konspiration mellan de två personer som hört skottet — mellan mannen Barker och kvinnan Douglas. Då jag till på köpet är i stånd att bevisa att blodmärket på fönsterbrädet med berått mod blivit ditsatt av Barker för att leda polisen på villospår, så måste du väl medgiva, att det börjar se ganska mörkt ut för honom.

Nu böra vi fråga oss vid vilken tid mordet verkligen blev begånget. Ända till klockan halv elva voro tjänarna i rörelse i huset, så att det var säkert icke dessförinnan. En kvart före elva hade de alla gått in till sig utom Ames, som var i skänken. Jag har sedan du lämnade oss på eftermiddagen gjort några experiment och upptäckt att om Mac Donald bullrar aldrig så mycket i skrivrummet, hörs det inte i skänken då alla dörrarna äro stängda. Annolunda är det i hushållerskans rum. Det ligger inte så långt bort i korridoren, och därifrån kunde jag höra hans röst, när han ropade mycket högt. En hagelbössas ljud dämpas till en viss grad, då skottet lossas alldeles invid målet, vilket utan tvivel var fallet här. Troligen var smällen inte särdeles stark, men i kvällens tystnad borde den ha trängt till mrs Allens rum. Hon är, som hon sagt oss, litet döv. men icke dess mindre nämnde hon i sitt [ 92 ]vittnesintyg, att hon tyckt sig höra en dörr slå igen en halvtimme, innan man gjorde alarm. En halvtimme innan dess skulle ha varit klockan tre kvart på elva. Jag är fullt övertygad om, att vad hon hörde var bösskottet och att det just var då som mordet utfördes. Om detta är förhållandet, måste vi nu taga reda på vad mr Barker och mrs Douglas, förutsatt att de icke äro de verkliga mördarna, hade för sig från klockan tre kvart på elva, då ljudet av skottet kom dem att springa ned, till en kvart över elva, då de ringde på klockan och tillkallade tjänarna. Vad gjorde de och varför gjorde de inte genast alarm? Se där den fråga som nu föreligger, och när den blivit besvarad, ha vi hunnit ett gott stycke på väg till lösningen av vårt problem.

— Jag är för egen del övertygad, sade jag, att dessa båda personer äro i hemligt förstånd med varandra. Hon måtte vara bra hjärtlös som kan sitta och skratta åt ett skämt några timmar efter sedan hennes man blivit mördad.

— Du har rätt. Hon framstår inte i någon lysande dager som hustru, inte ens i hennes egen redogörelse för det skedda. Som du vet, Watson, hyser jag inte någon odelad beundran för kvinnorna, men min erfarenhet i livet har lärt mig att få äro de kvinnor med något slags aktning för sina äkta män, som skulle låtit en annan mans häftigt uttalade ord hindra dem att skynda till den döde makens sida. [ 93 ]Om jag någonsin gifte mig, Watson, hoppas jag, att jag skulle inge min hustru en så beskaffad känsla att den hindrade henne att låta leda bort sig av en hushållerska, då mitt lik låg på några alnars avstånd från henne. Iscensättningen var ganska usel, ty till och med den mest oerfarne detektiv skulle frapperats av frånvaron av det vanliga kvinnotjutet. I och för sig var den anledning nog att föra min tanke på att det hela var uppdiktat på förhand.

— Du anser således att Barker och mrs Douglas äro skyldiga till mordet?

— Du är så fasligt direkt i ditt sätt att göra frågor, Watson, sade Holmes och skakade tobakspipan åt mig. De träffa mig som kulor. Framställer du saken så att mrs Douglas och Barker känna sanningen angående mordet och konspirera om sättet att dölja den, så kan jag ge dig ett uppriktigt svar. Jag är säker på att de göra det. Men din något hemskare slutledning är inte så klar. Låt oss ett ögonblick eftersinna de svårigheter som skymma den.

Vi vilja antaga att dessa båda äro förenade genom en brottslig kärleks band och beslutit att befria sig från den man som står mellan dem, Det är ett något djärvt antagande, ty med en viss grannlagenhet gjorda förfrågningar bland tjänstefolket och andra bestyrka det på intet sätt. Tvärtom finns det många [ 94 ]bevis på att mr och mrs Douglas voro mycket fästa vid varandra.

— Men det kan bestämt inte vara sant, sade jag med tanke på det leende vackra ansiktet jag sett i trädgården.

— De gjorde åtminstone intryck av att vara det. Vi antaga emellertid att frun och Barker äro ett ovanligt listigt par som lyckas bedraga alla människor och som kommit överens om att mörda den äkta mannen. Han råkar vara en person över vars huvud svävar en fara —

— Det är bara de som sagt det.

Holmes såg tankfull ut,

— Nu förstår jag, Watson, sade han. Du har bildat dig en teori, enligt vilken allt vad de från början sagt är osanning. Enligt din föreställning har det aldrig funnits något dolt hot eller något hemligt sällskap eller någon ‘Fasans dal’ eller någon bas Mac — jag — minns — inte vad. Nå ja, det kan ju också gå för sig, men låt oss se vartill det leder. De hitta på denna teori för att ge förklaring på brottet. De fullfölja sin uppgift genom att låta den där cykeln stå i parken som bevis på att någon utifrån kommande är med i spelet. Blodfläcken på fönsterplattan inger samma föreställning, så gör även kortet med den där inskriften, som kunnat bliva präntad inne i byggningen. Allt detta går ihop med din hypotes Watson. Men nu komma vi till de där [ 95 ]små krångliga, kantiga, motspänstiga bitarna, som inte äro i stycke med det övriga. Varför bland alla vapen välja en avsågad hagelbössa — till på köpet en amerikansk sådan? Hur kunde de vara så säkra på att ljudet inte skulle röja dem? Det var ju en ren tillfällighet att mrs Allen inte rusade ut och frågade vem som smällt i dörren. Varför månne ditt brottsliga par gjorde allt det där, Watson?

— Jag tillstår, att det kan jag inte förklara.

— Ännu ett. Om en kvinna och hennes älskare gå i komplott om att mörda en äkta man, månne de proklamera sin brottslighet genom att helt ostentativt draga av honom vigselringen sedan han dött? Anser du det troligt, Watson?

— Nej, det vill jag inte påstå.

— Och så en sak till. Om det ett ögonblick fallit brottslingen in att ställa en bicykel bland buskarna i parken, skulle han väl ansett rådligt att göra det, då även den slöaste detektiv genast hade insett att det var en fälla, enär bicykeln just var vad flyktingen bäst behövt för att undkomma?

— Mig synes saken oförklarlig.

— Och dock borde människoförståndet kunna uttänka en förklaring även med avseende på de mest invecklade saker. Låt mig helt enkelt som en tankeövning, utan anspråk på att ha funnit det rätta, för dig antyda en [ 96 ]möjlighet. Jag medger, att det inte är annat än en inbillning, men hur ofta är inte inbillningen sanningens moder?

Vi antaga att det verkligen funnits en hemlighet, en skamlig hemlighet i denne Douglas’ liv. Den leder till mord på honom, begånget låt oss säga av en hämnare — någon från annat håll kommande. Denne hämnare tog av något för mig ännu obegripligt skäl den dödes vigselring. Anledningen till hämnden förskrev sig möjligen från mannens första äktenskap och kanske blev ringen tagen av något sådant skäl. Innan denne hämnare lämnat platsen, hade Barker och hustrun kommit in i rummet. Mördaren övertygade dem om att varje försök att häkta honom skulle föranleda publicerandet av någon avskyvärd skandal. De läto intala sig detta och föredrogo, att han kom undan. I detta syfte sänkte de troligen vindbron, vilket kan ske utan buller, och drogo sedan åter upp den. Han flydde och ansåg sig av något skäl med mera trygghet kunna göra detta till fots än på bicykel. Han lät därför cykeln stå kvar där den icke kunde upptäckas förr än han var i säkerhet. Hittills ha vi ju hållit oss inom möjlighetens gränser eller hur?

— Å ja, visst ha vi väl det, svarade jag något reserverat.

— Vi måste erinra oss, Watson, att vad som än hänt, är det för visso av ganska [ 97 ]ovanligt slag. För att fortsätta våra antaganden vilja vi tänka oss att paret — som icke nödvändigtvis var brottsligt — sedan mördaren avlägsnat sig kommit till insikt av att de försatt sig i en ställning som kanske kunde göra det svårt för dem att bevisa att de icke själva begått brottet eller biträtt därvid. Snabbt men rätt otympligt bemötte de situationen. Barkers blodiga toffel användes till att märka fönsterplattan, så att man skulle tro att flyktingen kommit ut den vägen. De voro påtagligen de som först hört skottet, och följaktligen var det de som gjorde alarm — men först en god halvtimme efter tilldragelsen.

— Och hur skall du kunna bevisa allt detta?

— Om den brottslige kom utifrån, kan han möjligen bli uppspårad och fasttagen. Det beviset skulle vara det säkraste av alla. I annat fall — ja, så äro vetenskapens resurser långt ifrån uttömda, Jag tror, att om jag tillbragte en afton ensam i det där skrivrummet, skulle det bli mig till mycket hjälp.

— En afton ensam i det rummet!

— Jag ämnar begiva mig dit om en stund. Jag har träffat avtal med den hederlige Ames, som inte riktigt vet, vad han skall tro om Barker. Jag skall slå mig ned inne i det där rummet och pröva om dess atmosvär inte verkar inspirerande. Jag tror på genius loci, [ 98 ]jag. Du ler, vän Watson. Vi få väl se. Apropå det, så har du väl tagit ditt stora paraply med dig!

— Ja, här är det.

— Då skall jag be att få låna det.

— Mycket gärna — men det är ju ett uselt vapen! Om fara föreligger —

— Ingenting allvarsamt, bäste Watson, för då skulle jag naturligtvis be dig om hjälp. Jag skall i alla fall ta ditt paraply. För stunden avvaktar jag bara våra kollegers återkomst från Tunbridge Wells, där de för närvarande söka få tag på ägaren av bicykeln.

Det hade börjat mörkna innan inspektör Mac Donald och White Mason kommo tillbaka från sin expedition. De voro vid allra gladaste lynne och inrapporterade stora framsteg i sina undersökningar.

— Nu kan jag väl medge, sade Mac Donald, att jag hyste mina tvivel om att någon utomstående haft med saken att skaffa. Men alla tvivel äro som bortblåsta. Bicykeln har blivit identifierad och vi ha fått beskrivning på mannen, så att nu ha vi hunnit ett gott stycke väg.

— Det där låter som början till slutet, sade Holmes. Jag gratulerar er båda två av hela mitt hjärta.

— Ser ni, jag utgick från det faktum att mr Douglas förefallit orolig alltsedan dagen förut, då han varit i Tunbridge Wells. Det [ 99 ]var således i Tunbridge Wells han fått vetskap om att fara hotade. Härav framgick att om en person kommit hit över på bicykel, var det antagligen från Tunbridga Wells han kommit. Vi togo med oss bicykeln dit och visade den på hotellen. Den igenkändes genast av föreståndaren på ‘Aquila’, som påstod att den tillhörde en man vid namn Hargrave, som för två dagar sedan tagit in där. Denna cykel och en liten kappsäck var allt vad han fört med sig: Han hade antecknat sig som kommande från London men icke uppgivit någon adress. Kappsäcken var gjord i London och innehållet engelskt, men mannen själv utan tvivel amerikan.

— Jag märker, sade Holmes helt glatt, att ni verkligen utfört ett stycke ordentligt arbete under det att jag suttit och gjort upp teorier tillsammans med min vän. Ni har givit oss en lektion i konsten att vara praktisk, mr Mac.

— Det har allt sin riktighet, det, mr Holmes, sade insnektören mycket belåten.

— Men allt detta torde passa ihop med dina teorier, anmärkte jag.

— Kanhända och kanhända inte. Men låt oss höra vidare, mr Mac. Fanns det ingenting som kunde tjäna att identifiera mannen?

— Så litet att det var alldeles påtagligt, att han varit rädd att bli identifierad. Inga tidningar, inga brev, inga märken på kläder[ 100 ]na. En cykelkarta över grevskapet låg på hans nattduksbord. På sin bicykel hade han i går morse efter frukosten lämnat hotellet, och intet hade hörts om honom, förrän vi kommo och gjorde förfrågningar.

— Se det är just det som vållar mig bryderi, mr Holmes, sade White Mason. Om karlen ville undvika att bli eftersatt, borde han väl ha återvänt till hotellet och stannat där som en vanlig oskyldig turist. Som det nu är, vet han att hotellets föreståndare kommer att anmäla honom hos polisen och att hans försvinnande kommer att sammanställas med mordet.

— Det kan så tyckas, men hittills har det inte visat sig, att han burit sig så oklokt åt, efter han inte blivit häktad. Men hur såg han ut — hur lydde beskrivningen?

Mac Donald tog fram sin anteckningsbok.

— Här ha vi den, sådan den blev avgiven. De tyckas just inte vidare ha givit akt på honom, men portiern, bokhållaren och uppasserskan på rummet äro dock överens om, att det här slår in. Han var omkring fem fot och nio tum lång, ungefär femtioårig, hade gråsprängt hår och gråaktiga mustascher, krokig näsa och ett ansikte, som de alla beskriva som barskt och frånstötande.

— Om man frånser ansiktsuttrycket, så passar det nästan alldeles in på Douglas själv, sade Holmes. Han var nyss fyllda femtio år [ 101 ]hade gråsprängt hår och gråaktiga mustascher och var vid ungefär samma längd. Fick ni veta någonting mera?

— Han var klädd i en tjock, grå dräkt med kort rock, bar en kort, gul överrock och en mjuk mössa.

— Men hur hänger det ihop med hagelbössan?

— Den är inte fullt två fot lång och kunde mycket väl ha fått rum i hans kappsäck. Utan svårighet hade han kunnat bära den innanför överrocken.

— Och hur anser ni att allt detta förhåller sig till fallet i dess helhet?

— Uppriktigt sagt, mr Holmes, sade Mac Donald, så anser jag att det kunna vi bättra bedöma sedan vi fått mannen fast — och ni kan vara övertygad om att fem minuter efter sedan jag fått beskrivningen, hade jag avsänt telegram om den. Men även som saken nu står, ha vi hunnit ett gott stycke väg. Vi veta att en amerikan, som kallade sig Hargrave, för två dagar sedan kom till Tunbridge Wells, medförande bicykel och kappsäck. I den senare låg en avsågad hagelbössa, så att han kom säkert i överlagt uppsåt att begå brottet. I går morse begav han sig till det här stället på sin cykel med bössan gömd under överrocken. Ingen såg när han kom — så vitt vi veta — men för att komma till parkgrindarna behövde han inte fara genom [ 102 ]byn, och det är gott om cyklister på landsvägen. Förmodligen gömde han strax cykeln bland lagerbuskarna, där den hittades, och kanske höll han själv till där med blicken på byggningen, väntande på att mr Douglas skulle komma ut. En hagelbössa är just inte det lämpligaste vapen att begagna inomhus, men han hade ämnat begagna den i det fria, och där har den sina påtagliga företräden, ty man skjuter inte bom med den och ljudet av hagelskott är under jakttiden så vanligt i vissa delar av England att man just inte fäster sig vid det.

— Allt detta är ganska klart, sade Holmes.

— Mr Douglas visade sig emellertid inte. Vad skulle han nu göra? Han lät cykeln stå kvar och närmade sig huset i skymningen. Han fann vindbron nere och ingen människa syntes till. Han vågade kuppen och hade nog hittat på någon förevändning om han mött någon varelse. Men han mötte inte någon. Han smög sig in i det första rum han såg och gömde sig bakom gardinen. Därifrån kunde han se när vindbron gick upp och veta att hans enda räddning var genom löpgraven. Han fick vänta till en kvart över elva, då mr Douglas på sin vanliga rond kom in i rummet. Han sköt honom och undkom på sätt han tänkt ut. Han visste att cykeln komme att beskrivas av hotellpersonalen och vittna emot honom, därför lämnade han cykeln kvar och skaffade [ 103 ]sig på annat sätt till London eller något annat säkert gömställe, som han tänkt ut på förhand. Vad säges om det, mr Holmes?

— Jag säger, mr Mac, att det är mycket bra och mycket klart, så långt det räcker. Det är er uppfattning av historien. Min däremot är, att brottet begicks en halvtimme tidigare än som berättats, att mrs Douglas och mr Barker äro i komplott om att dölja något, att de biträdde vid mördarens flykt eller åtminstone kommo in i rummet innan han flytt, och att de fabricerat bevis på att han kommit ut genom fönstret, då det däremot är mycket trolig att de själva låtit honom gå, genom att fälla ned bron. Så tyder jag historiens förra del.

De båda detektiverna skakade på huvudet.

— Om detta är sant, mr Holmes, komma vi ur det ena mysteriet in i det andra, sade Londoninspektören.

— Ja, på sitt sätt ur askan i elden, tillade White Mason. Mrs Douglas har aldrig i sitt liv varit i Amerika. Hur skulle hon kunna hysa ett sådant intresse för en amerikansk mördare, att hon fick lust att skydda honom mot rättvisan?

— Jag medger villigt svårigheterna, sade Holmes. I natt ämnar jag emellertid på egen hand anställa en liten undersökning, och det är inte alldeles omöjligt att dén i sin rin[ 104 ]ga mån kan bidaga till klargörandet av det hela.

— Kunna vi hjälpa er, mr Holmes?

— Nej, nej! Mörkret och dr Watsons paraply — jag behöver så litet. Och Ames — den trogne Ames — han kommer att bli mig till nytta. Alla mina tankelinjer föra mig utan undantag tillbaka till den stora grundfrågan: varför skulle väl en atletiskt byggd man utveckla sina muskler medelst någonting så naturvidrigt som en enda handtyngd?


Det var sent på natten som Holmes återvände från sin ensliga utflykt. Vi sovo i ett rum med två sängar — något annat stod oss icke till buds på det lilla lantliga värdshuset. Jag hade redan somnat, då han steg in, men vaknade genast,

— Nå, Holmes, mumlade jag, har du kommit under fund med något?

Tyst stod han bredvid mig med ljuset i handen. Men så böjde sig den långa, magra gestalten ned över mig.

— Hör nu, Watson, viskade han, skulle du vara rädd för att sova i ramma rum som en galning, en man med uppmjukad hjärna, en idiot, vars förstånd förlorat sitt grepp på tingen?

— Nej, inte det allra minste, svarade jag helt förvånad.

[ 105 ]— Det är tur för dig, det, sade han, och inte ett ord mera yttrades den natten.