Fjärran från vimlets yra/Kapitel 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elvte kapitlet → |
TIONDE KAPITLET
Matmor och underhavande
En halv timme senare inträdde Bathseba, färdigklädd och åtföljd av Liddy, i övre änden av den gamla hallen, och fann att hennes underhavande alla hade slagit sig ner på en lång bänk och en träsoffa vid salens lägre ände. Hon satte sig vid ett bord och öppnade sin räkenskapsbok, med pennan i handen, och med en pung av kanvas vid sidan. Ur denna pung öste hon ut på bordet en liten hög av penningar. Liddy valde sig en ställning vid hennes sida och började sy, varvid hon stundom gjorde ett uppehåll och såg sig omkring, eller, med uppsynen av en privilegierad person, tog upp ett av de halvsovereignsguldmynt som lågo framför henne och betraktade det, dock endast ur konstnärlig synpunkt, och strängt avhållande sitt ansikte från att uttrycka någon önskan att besitta det i dess egenskap av mynt.
»Innan jag börjar, sade Bathseba, »har jag två saker att tala om. Den första är, att fogden har blivit avskedad för stöld, och att jag har fattat det beslutet, att inte hålla någon fogde alls, utan sköta allt själv med eget huvud och egna händer.»
De underhavande utandades ett hörbart andedrag av häpnad.
»Det andra är: har ni hört någonting om Fanny?»
»Ingenting, fröken.»
»Har ni gjort någonting?»
»Jag mötte farmare Boldwood,» sade Jakob Smallbury, »och jag gick med honom och två av hans karlar och draggade i Nykvarnsträsket, men vi hittade ingenting.»
»Och den nya herden har varit till Bockhuvudet vid Yalbury, för han tänkte att hon hade gått dit, men ingen hade sett henne,» sade Laban Tall.
»Har inte William Smallbury varit till Casterbridge?»
»Jo, fröken, men han har inte ännu kommit hem. Han lovade vara hemma vid sextiden.»
»Klockan är redan en kvart före sex,» sade Bathseba i det hon såg på sitt ur. »Jag tänker han är väl genast här. Nå alltså» — hon tittade i boken — »Joseph Poorgrass, är ni här?»
»Ja herrn — fröken menar jag,» svarade den tilltalade. »Jag är personligen benämnd Poorgrass.»
»Och vad är ni?»
»Intet i mina egna ögon. I annat folks ögon — nå, det vill jag inte tala om, fast den allmänna tanken ju nog söker sig uttryck.»
»Vad gör ni här på gården?»
»Jag sysslar med formansgöra hela året, och i utsädestiden skjuter jag råkor och sparvar, och så hjälper jag till när det är svinslakt, vet herrn.»
»Hur mycket skall ni ha?»
»Nio shilling nio pence, varsågod, och så en bra halvpenny där det var en dålig, vet herrn — fröken menar jag.»
»Alldeles riktigt. Nå, här är tio shillings på köpet som en liten present, eftersom jag är nykomling här.»
Bathseba rodnade lindrigt i känslan av att visa sig frikostig offentligen, och Henery Fray, som hade dragit sig uppåt hennes stol till, höjde sina ögonbryn och finger för att visa förvåning i en liten skala.
»Hur mycket är jag skyldig er — ni därborta i hörnet — vad heter ni?» fortsatte Bathseba.
»Matthew Moon, fröken,» svarade en underlig skepnad bestående av idel kläder utan någonting synnerligt alls inuti dem, vilken nalkades utan att ge tårna någon bestämd riktning framåt: de vände sig inåt eller utåt alltefter hur de råkade svängas.
»Matthew Mark var det ni sade? — tala tydligt — jag ämnar visst inte göra er illa,» frågade den unga värdinnan vänligt.
»Matthew Moon, fröken,» sade Henery Fray, rättelsevis, bakom hennes stol, dit han nu hade vridit sig fram.
»Matthew Moon, mumlade Bathseba i det hon vände sina klara ögon mot boken. »Tio och två pence och en halvpenny är den summa ni är uppskriven för, ser jag?»
»Ja, fröken,» sade Matthew, ljudlöst såsom vindens sus bland vissna blad.
»Här är de, och tio shillings på köpet. Nu till den nästa — Andrew Randle, ni är en ny karl på stället, hör jag. Hur kom ni att lämna den sista gård där ni tjänade?»
»D-d-d-d-d-d-et, ser fröken, d-d-d-d-d-det, ser fröken d-d-d-d-d-d-d-d-d-etserfrökend-d-d-d-det, ser frök —»
»Han stammar, sade Henery Fray sakta, »och de skickade bort honom, ser fröken, därför att den enda gång han nånsin talade rent var när han sade åt squiren att han rådde om sin egen själ, och annan sådan orättfärdighet. Han kan svära, ser fröken, lika ledigt som ni eller jag, men han kan inte tala ett vanligt ord om det så gällde livet.»
»Andrew Randle, här har ni ert — försök bli färdig med ert ’tack’ inom ett dygn eller två. Temperance Miller — åh här är en annan, Soberness, också — båda kvinnor, förmodar jag?»
»Ja, fröken. Här är vi, jag skulle tro det,» genljöd det i gällt unisono.
»Vad har ni brukat syssla med?»
»Sköta om tröskmaskinen, och vrida band till hökärvar, och säga ’kas!’ åt tuppar och hönor när de går i ert utsäde, och plantera Tidig Blomsterboll och Thompsons Undersköna med en pinne.»
»Jaha, jag förstår. Är de bra kvinnor?» frågade hon sakta Henery Fray.
»Åh, fröken — fråga inte mig! Snälla människor — ett så präktigt par som man kan få se!» stönade Henery viskande.
»Sitt ner.»
»Vem, fröken?»
»Sitt ner.»
Joseph Poorgrass, i bakgrunden, ryste till och hans läppar blevo torra av fasa för de fruktansvärda följderna av att Bathseba hade talat så där strängt, och han såg Henery slinka undan i en vrå.
»Nästa man! Laban Tall, vill ni arbeta vidare hos mig?»
»Hos er, eller hos vem som helst som betalar bra, fröken,» svarade den unge äkta mannen.
»Javisst — karlen måste förtjäna sitt bröd!» sade en kvinna i de bortre regionerna; hon hade just kommit in med klampande träskor.
»Vad är det för en kvinna?» frågade Bathseba.
»Jag är hans lagvigda hustru!» fortsatte rösten med förhöjd styrka och ton. — Fruntimret i fråga påstod sig vara tjugufem år, såg ut för trettio, gällde för trettiofem, och var fyrtio. Hon var en kvinna som aldrig, i likhet med vissa nygifta, visade sin äktenskapliga ömhet offentligen, kanhända därför att hon inte hade någon sådan att visa.
»Åh, är ni det?» sade Bathseba. »Nåväl, Laban, vill ni stanna här?»
»Javisst vill han stanna, fröken!» inföll åter den gälla rösten från Labans lagvigda hustru.
»Nå men han kan väl svara för sig själv, förmodar jag.»
»Jösses, nej, fröken, ingalunda. Han är bara som en maskin. Rätt bra, men ett stackars nöt till karl!» svarade hustrun.
»Hä-hä-hä!» skrattade mannen med ett vidrigt försök till bifall, ty han var lika ohjälpligt godmodig under de fasligaste snubbor som en pariamentskandidat i sin talarstol.
De övriga namnen ropades upp på samma sätt.
»Nu tänker jag att jag är färdig med er,» sade Bathseba, slog igen boken och skakade tillbaka en bångstyrig hårlock. »Har William Smallbury kommit tillbaka!»
»Nej, fröken.»
»Den nya herden behöver nog en hjälpreda under sig, framkastade Henery Fray, som åter försökte göra sig nyttig genom ett sidoanfall mot hennes stol.
»Åh — det behöver han väl nog. Vem kan han få?»
»Unge Cain Ball är en mycket bra pojke,» sade Henery, »och herden Oak bryr sig väl inte om att han är så ung?» tillade han, vändande sig med ett ursäktande leende till herden, som just hade uppträtt på skådeplatsen, och som nu lutade sig mot dörrposten med korslagda armar.
»Nej det bryr jag mig inte om,» sade Gabriel.
»Hur har Cain fått ett sådant namn?» frågade Bathseba.
»Åh, ser fröken, hans stackars mor, som inte var vidare bibelsprängd, gjorde ett misstag när han döptes: hon tänkte, att det var Abel som dödade Cain, och så kallade hon honom Cain, fast hon menade Abel hela tiden. Pastorn rättade det nog, men det var för sent; för det namnet kunde aldrig fås bort ur hela socknen. Det är synd för pojkens skull.»
»Visst är det det.»
»Ja. Men vi förbättrar saken så gott vi kan, och kallar honom Cainy. Åh, stackars änka, gumman fattig! hon gråt över det så att hjärtat nästan ville brista. Hon hade blivit uppfostrad av mycket hedniska föräldrar som aldrig skickade henne varken till skola eller kyrka, och härav ses huru föräldrarnas synder hemsökas på barnen, fröken.»
Vid dessa ord drog Fray upp sina anletsdrag till den grad av milt vemod, som må anses lämplig, då de personer som träffats av en omnämnd olycka inte höra till den talandes egen familj.
»Gott; alltså Cainy Ball blir underherde. Och ni förstår fullkomligt edra åligganden? — ni själv menar jag, Gabriel Oak?»
»Fullkomligt, jag tackar er, fröken Everdene,» sade herden Oak vid dörrposten. »Om jag inte vet vad som skall göras, skall jag höra åt.» Gabriel var något stött över den anmärkningsvärda kölden i hennes sätt. Förvisso kunde ingen utan föregående upplysningar ha anat att Oak och den vackra kvinnan inför vilken han stod någonsin varit annat än främlingar för varandra. Men hennes sätt var måhända en oundviklig följd av den sociala upphöjelse som hade förflyttat henne ur en stuga till ett stort hus med ägor omkring. Förhållandet är icke utan upphöjda förebilder. Då hos senare poeter Jupiter och hans familj ha flyttat från sitt trångbodda kvarter på Olympos upp i den vida rymden därovan, visa deras ord och talesätt även en högdragenhet och förbehållsamhet, som stå i proportion därtill.
Fotsteg hördes i gången, vilka förenade både taktfasthet och tyngd, kanske till en viss grad på snabbhetens bekostnad.
(Alla): »Här är Billy Smallbury tillbaka från Casterbridge.»
»Nå, vad nytt?» sade Bathseba, då William, efter att ha tågat fram till mitten av hallen, framtog en näsduk ur sin hatt och torkade sin panna, från mitten till dess avlägsnare gränsmarker.
»Jag skulle ha kommit förr, fröken,» sade han, »om det inte hade varit för vädret.» Nu stampade han allvarligt med vardera foten, och då man tittade på hans två stövlar, såg man att de voro inhöljda i snöklumpar.
»Kommit fram till sist, vasa?» sade Henery.
»Nå, hur är det med Fanny?» sade Bathseba.
»Nå, kort och gott, fröken, hon har rymt sin väg med soldaterna,» sade William.
»Nej, inte en stadgad flicka som Fanny!»
»Jag skall berätta alltihop hur det var. När jag kom till Casterbridgebarackerna, sade de: ’Elvte Gardesdragonregementet har tågat bort och nya trupper kommit i stället.’ Det Elvte for i sista veckan till Melchester och vidare. Marschordern kom från regeringen som en tjuv om natten, för så brukar den göra, och förrän det Elvte visste ordet av, så var det på marsch. De tågade nära här förbi.»
Gabriel hade lyssnat med intresse. »Jag såg dem marschera,» sade han.
»Ja,» fortsatte William, »de red fram genom gatan och spelade: ’Den flicka som jag lämnat kvar’, påstås det, så att det var riktigt storartat och präktigt. Alla de som såg på blev riktigt uppskakade invärtes ända i djupet av sina inälvor när storpukan smällde, och där fanns inte ett torrt öga i hela sta'n bland krogkunder och namnlösa kvinnor.»
»Men inte har de väl tågat ut i något krig?»
»Nej, fröken; utan de har tågat för att ligga i deras kvarter som har farit ut att slåss, så att det är nästan detsamma. Och då tänkte jag för mig själv: Fannys unge man var med i det där regementet, och hon har farit efter honom. Så är det med den saken, fröken, helt enkelt.»
»Fick ni reda på hans namn?»
»Nej, det visste ingen. Jag tror att han var högre än gemen soldat.»
Gabriel stod där tankfull och sade ingenting, ty han var tveksam.
»Ja, vi lär väl inte få veta mera i kväll, i så fall,» sade Bathseba. »Men en av er kan just vara god och springa bort till farmare Boldwoods, och berätta den här saken för honom.»
Sedan reste hon sig; men innan hon drog sig tillbaka, riktade hon några ord till dem, med en behagfull värdighet, åt vilken hennes sorgdräkt förlänade en kärvhet som knappast låg i själva ordalagen.
»Kom nu ihåg: ni har fått en matmor i stället för en husbonde. Jag vet inte ännu hur mycket jag kan eller förmår i lantbruksskötsel; men jag skall göra mitt bästa, och om ni är hyggliga mot mig så skall jag vara det mot er också. Tro inte — om här finns några dåliga bland er, men jag hoppas att här inga finns — tro inte att jag inte kan se skillnaden på ett gott och ett dåligt uppförande, därför att jag råkar vara kvinna.»
(Alla): »Nej fröken.»
(Liddy): »Utmärkt rätt talat.»
»Jag skall stiga upp förrän ni har vaknat, jag skall vara på åkern förrän ni är uppe, och jag skall ha ätit frukost förrän ni är ute på åkern. Kort sagt, jag skall gå på så att ni alla blir förundrade.»
(Alla): »Ja fröken.»
»Och god natt nu.»
(Alla): »God natt fröken.»
Så steg den lilla lagstifterskan upp från bordet och skred ut ur hallen, i det hennes svarta sidenklänning fångade upp några halmstrån och släpade dem med sig med ett skrapande ljud längs golvet. Liddy upplyfte sina känslor i enlighet med stundens betydelse och svävade bort i Bathsebas spår med en mild värdighet, som inte var alldeles utan en viss parodisk verkan, och dörren stängdes.