Fjärran från vimlets yra/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
NIONDE KAPITLET
Hemmet — Ett besök — Halva förtroenden
Vid dagsljus företedde Bathseba Everdenes — Oaks nya matmors — boställe anblicken av en åldrig byggnad från konung Jakobs tid och i dess klassiska renässansstil vad arkitekturen beträffar, samt av en storleksgrad som visade att den — såsom så ofta är fallet — en gång hade utgjort herrgårdsbyggnaden på ett litet gods i dess omedelbara omnejd. Nu var godset helt och hållet utplånat ur de oberoende lantegendomarnas antal, och hade uppgått i en stor jordägares besittningar, den där ständigt vistades långt borta, och som hade bildat sitt jordagods av ett stort antal sådana små boställen.
Räfflade pilastrar, uthuggna i stenmuren, smyckade dess fasad, och ovanför taket förenades skorstenarna här och där parvis av en båge; några gavlar och andra sällsamma drag röjde ännu sitt götiska ursprung. Mjuk brun mossa, som liknade bleknad plysch, bildade dynor på tegelstenstaket, och tuvor av taklök eller sempervivum stego stolt upp ur takrännorna på de låga omgivande byggnaderna. Även den gruslagda gång, som ledde från huvudingången till landsvägen utanför, kantades på sidorna av mossa — men här utgjordes denna av en silvergrön art; grusets nötbruna färg syntes endast på en eller ett par fots bredd i gångens mitt. Denna omständighet och den allmänna sömnigheten i hela anblicken, jämte den livlighet, som i motsats härtill rådde vid den bakre fasaden, ingav den förmodan, att då byggnaden vid en senare tidpunkt hade lämpats för en jordbrukares ändamål, hade husets livsprincip gjort helt om inom dess lekamen och vänt sitt anlete åt motsatt håll. Omsvängningar av denna art, underliga missbildningar och fruktansvärda förlamningar, bli ofta resultatet av handelns inverkan på byggnader — vare sig de äro enstaka eller försaralade i klungor vid gator och i städer — som ursprungligen avsetts för nöjet allena.
Livliga röster hördes denna morgon i den övre våningen, vars huvudtrappa var av hårt ekvirke, med balustrader tunga som sänggavlar, svarvade och snidade enligt sitt århundrades sällsamma mode; ledstången var tjock som ett bröstvärn, och själva trapporna svängde och-krängde sig alltjämt runt, såsom en person som ville se sig själv över axeln. Gick man upp, så varsnade man att golven däruppe hade en högst oregelbunden yta; de höjde sig till bergskammar och sänkte sig i dalar; och eftersom de just nu voro utan mattor, kunde man se att brädernas ytor voro genomborrade av tallösa maskhål. Varje fönster svarade med ett skallrande på öppnandet eller stängandet av varje dörr; en skälvning gick genom rummet vid varje livlig rörelse, och ett knakande förföljde likt en vålnad var och en som vandrade genom huset, var han än gick.
I det rum, från vilket samtalet hördes, kunde man upptäcka Bathseba jämte hennes tjänarinna och dagliga sällskap Liddy Smallbury, sittande på golvet och sorterande ett kaos av papper, böcker, flaskor och skräp, som var spritt över dess yta — kvarlevor av dess senaste invånares husgeråd. Liddy, maltmästarens barnbarnsbarn, var ungefär jämnårig med Bathseba, och hennes ansikte tillkännagav tydligt att hon var en gladhjärtad engelsk lantflicka. Den skönhet hennes anletsdrag möjligen saknade i form ersattes rikligt av den fullkomligaste hy, vilken nu i vintertid företedde den fina rodnad över den mjuka rundning, som man känner från Terburgs eller Gerard Douws tavlor; och liksom dessa stora koloristers framställningar visade hon ett anlete som höll sig på lämpligt avstånd från gränserna såväl för behagfullhet som för det ideella. Ehuru elastisk till sin natur, var hon mindre djärv än Bathseba, och visade stundom en viss allvarlighet, som till hälften berodde på äkta känsla, till hälften på en pliktskyldig höviskhet.
Genom en halvöppen dörr röjde bullret av en skurborste tillvaron av städerskan, Maryann Money, en person vars ansikte utgjorde en cirkelrund skiva, som fårats mindre genom ålder än genom långt villrådigt stirrande på avlägsna föremål. Att tänka på henne var detsamma som att bli på gott humör; att tala om henne var att frambesvärja bilden av en torkad äppleskiva.
»Sluta upp att skura ett ögonblick,» sade Bathseba till henne genom dörren. »Jag hör någonting.»
Maryann hejdade skurborsten.
Hästtramp hördes tydligt; det nalkades framsidan av huset. Det saktade av, vände in genom grinden, och, vilket var högst ovanligt, kom uppför den mosslupna gångstigen till huvudingången. Nu knackade någon på denna med änden av en ridpiska eller käpp.
»Så oförskämt!» sade Liddy sakta. »Att rida upp för gångstigen så där! Varför stannar han inte vid grinden? Herregud, det är en herreman! Jag ser kullen av hans hatt.»
»Var tyst!» sade Bathseba.
Liddys fortsatta bekymmer uttrycktes följaktligen genom hennes utseende i stället för genom hennes tal.
»Varför går inte fru Coggan och öppnar?» fortsatte Bathseba.
»Rat-tat-tat-tat,, genljöd det ännu bestämdare från Bathsebas ekdörr.
»Maryann, gå du!» sade hon, bävande under anfallet av en skara romantiska möjligheter.
»Åh, fröken — titta, jag kan inte!»
Påståendet var obestridligt efter en blick på Maryann.
»Liddy — du måste!» sade Bathseba.
Liddy sträckte upp händer och armar höljda av damm från det skräp de just höllo på att städa, och såg bönfallande på sin matmor.
»Så där — fru Coggan går dit redan!» sade Bathseba och utandades sin lättnad i ett långt andetag, som hade dröjt i hennes bröst en hel minut eller mer.
Dörren öppnades, och en djup röst sade:
»Är fröken Everdene hemma?»
»Jag skall se åt,» sade fru Coggan, och mom en minut visade hon sig i rummet.
»Usch, vad den här världen är för ett retsamt ställe att leva på!» fortsatte fru Coggan (en dam med välmående utseende, som hade en särskild röst för varje slags anmärkning allt efter den sinnesrörelse den uttryckte; som kunde kasta om en pannkaka i luften eller svänga en kvast med rent matematisk noggrannhet, och som i denna stund företedde ett par händer nedsmorda av degklumpar och armar överdragna med mjöl.)
»Jag kan aldrig, fröken, vara upp till armbågarna i puddingbakning utan att antingen min näsa börjar klia så att jag rent förgås om jag inte får skrapa den, eller också knackar någon på dörren. Här är nu herr Boldwood som vill hälsa på er, fröken Everdene.»
Då ju en kvinnas dräkt är en del av hennes gestalt, och varje oordning i den förra är likvärdig med en vanskaplighet eller ett sår i den senare, sade Bathseba ögonblickligen:
»Jag kan inte ta emot honom när jag är så här. Hur skall jag nu göra?»
Det hade just inte vunnit burskap i lantgårdarna i Weatherbury att inte vara hemma för främmande; så att Liddy föreslog: »— Säg att ni ser ryslig ut av damm och inte kan komma ner.»
»Ja, det låter ju bra,» sade fru Coggan kritiskt.
»Säg att jag inte kan ta emot honom — det är tillräckligt.»
Fru Coggan gick nedför trapporna och avgav det förestavade svaret, likväl med det på eget ansvar bifogade tillägget: »Fröken dammar buteljer, och ser ut som ett riktigt spektakel — därför är det.»
»Jaså, nå det är detsamma,» sade den djupa rösten likgiltigt. »Jag ville bara fråga om ni hade hört någonting om Fanny Robin.»
»Ingenting, herr Boldwood — men vi får kanske höra någonting i kväll. William Smallbury har farit till Casterbridge, där hennes unge man bor, efter vad det påstås; och de andra karlarna hör åt överallt.»
Hästtrampet började nu ånyo och avlägsnade sig, och dörren stängdes.
»Vem är herr Boldwood?» frågade Bathseba.
»En herrekarls-bonde vid Lilla Weatherbury.»
»Gift?»
»Nej, fröken.»
»Hur gammal är han?»
»Fyrti, skulle jag tro — mycket prydlig karl — ser ganska allvarlig ut — och rik.»
»Sådan förargelse med det här dammandet! Alltid skall jag ha någonting tråkigt och bråkigt för mig,» sade Bathseba klagande. »Varför ville han höra åt om Fanny?»
»Åh, för att hon var utan släktingar i sin barndom, och då tog han henne och satte henne i skola, och skaffade henne hennes plats här hos er onkel. Han är en mycket bra människa i sådana saker, men jösses ändå!»
»Vad då?»
»Aldrig har det funnits en så omöjlig karl för kvinnfolk! Han har ju blivit kurtiserad av ett halvt dussin åt gången och mer — alla flickor, både fina och enkla, på flera mil häromkring, har de ju försökt sig på honom. Jane Perkins bråkade för hans skull i två måna'rs tid som en träl, och de två fröknarna Taylors ödde bort ett helt år på honom, och han kostade farmare Ives' dotter hela nätter av gråt och nya klänningar för tjugu pund; men jösses, de pengarna kunde hon lika gärna ha hivat ut genom fönstret.»
I detta ögonblick kom en liten gosse upp och tittade in på dem. Detta barn var en av namnet Coggan, vilket, i likhet med namnet Smallbury, var lika vanligt ibland familjerna i denna nejd, som namnen Avon och Derwent äro bland vårt fosterlands floder. Han hade alltid en lossnad tand eller ett skuret finger att visa åt sina synnerliga vänner, vilket han gjorde med en uppsyn av att därigenom vara upphöjd över den simpla mängden av vanliga friska människor, och folk var förpliktade att därvid säga »Stackars barn! med ett tonfall av lyckönskan lika väl som av medlidande.
»Jag har fått en pen-ny!» sade unge Coggan, skanderande sina ord i tydlig rytm.
»Så-å — vem gav dig den, Teddy?» sade Liddy.
»Herr Bold-wood! Han gav mig den för att jag öppnade grinden.»
»Vad sade han?»
»Han sade: ’Vart går du, min gosse?’ och då sade jag: ’Till miss Everdenes,’ och då sade han: ’det är väl en stadgad dam, min gosse?’ och jag sade ’ja’.»
»Otäcka pojke! varför sade du det?
»För att han gav mig en penny!»
»Sådant bråk det är med allting!» sade Bathseba missnöjd när pojken hade gått. »Gå din väg, Maryann, eller skura vidare, eller gör någonting annat! Du borde vara gift nu redan, och inte vara här och förarga mig!»
»Ja, fröken, det borde jag. Men när jag nu inte vill ta' någon fattig karl och ingen rik vill ta' mig, så är jag alldeles utan. Håhå jaja, nog är det synd om mig alltid!»
»Har någon nånsin velat gifta sig med er, fröken?» vågade Liddy fråga när de åter blivit ensamma. »Hela mängder, kan jag tro?»
Bathseba dröjde, såsom i begrepp att vägra svara; men frestelsen att svara ja, eftersom det verkligen stod i hennes makt, var oemotståndlig för en flicka, trots förargelsen att ha blivit kallad en gammal sådan.
»En gång ville en karl nog,» sade hon, i en högst erfaren ton, och bilden av Gabriel Oak, i hans farmargestalt, framträdde för henne.
»Vad det måste vara roligt!» sade Liddy, med den orörlighet över anletsdragen, som eftertanken ger. »Och ni ville inte ta' honom?»
»Han var inte riktigt god nog för mig.»
»Vad det måste vara roligt att kunna visa ringaktning, där de flesta av oss vore glada att få säga ’Tusen tack!’ Jag tycker just jag hör det. ’Nej, min herre, — jag är av bättre folk än ni’, eller ’kyss min fot, herre — mitt ansikte är för bättre folks mun.’ Nå var ni kär i honom?»
»Nej då! Men jag tyckte ganska bra om honom.»
»Gör ni det ännu?»
»Nej förstås! — vad är det för fotsteg jag hör?»
Liddy tittade ut genom ett fönster som på husets baksida vette ut mot gården, som nu blev dunkel och otydlig av nattens första töcken. En buktig rad av män nalkades bakdörren. Hela raden av framtågande individer närmade sig i den fullständigaste enhällighet, liksom de intressanta organismer som äro kända under namn av salpdjur, vilka i alla andra avseenden utgöra särskilda individer, men ha endast en gemensam vilja för hela kolonien. Några voro, som vanligt, klädda i snövita blusar av segelduk, andra i vitaktigt bruna blusar av grovt tyg, som på handleder, bröst, ryggar och ärmar voro luggslitna så att ränningen syntes. Två eller tre kvinnor i träskor utgjorde eftertruppen.
»Filistéerna äro över oss», sade Liddy, som plattade ut sin näsa mot rutan tills den vitnade.
»Jaha, skönt. Maryann, gå ner och håll dem kvar i köket tills har jag klätt mig, och visa dem sedan in till mig i hallen.»