Fjärran från vimlets yra/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Trettioförsta kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Trettioandra kapitlet
Trettiotredje kapitlet  →


[ 28 ]

TRETTIOANDRA KAPITLET

Natt — Hästtramp

Weatherbury by var stilla som kyrkogården i dess mitt, och dess levande vilade nära nog lika tyst som de döda. Kyrkans tornur slog elva. Luften var så tom på andra ljud att urverkets surrande just förrän det slog varje slag förnams fullkomligt tydligt, liksom även dess knäppning när allt var slut. Klocktonerna flögo ut med den vanliga känslolösheten hos de ljud, som härröra från livlösa föremål — framvällande och återstudsande bland murarna, dallrande upp mot de kringströdda molnen, spridande sig genom deras mellanrum ut i himmelens milsvida rymder.

Bathsebas av ålder fårade gemak hyste denna natt ingen annan invånare än Maryann; ty Liddy var, såsom nämnt, hos sin syster, till vilken även Bathseba begett sig ut på besök. Några minuter efter att klockan slagit elva vände Maryann sig i sängen med en känsla av att hon hade blivit störd. Hon var helt och hållet omedveten om beskaffenheten av vad som hade stört henne. Det ledde till en dröm, och drömmen till ett uppvaknande med en obehaglig förnimmelse av att någonting hade hänt. [ 29 ]Hon lämnade sin säng och tittade ut genom fönstret. Gårdens fålla stödde sin ände mot denna sida av byggningen, och inom dess inhägnad kunde hon nätt och jämt urskilja i det ovissa grå en gestalt som nalkades den häst, som där betade. Gestalten grep hästen i pannlocken och ledde den till ett hörn av fältet. Här kunde hon urskilja ett föremål, vilket av omständigheterna att döma tydligen var ett åkdon, ty efter några minuters sysslande med att spänna för, hördes hästens trav nedåt landsvägen, jämte bullret av lätta vagnshjul.

Endast två slags människor kunde ha smugit sig inom inhägnaden med denna hemlighetsfulla gestalts spöklika glidande. Det var en kvinna eller en zigenare. En kvinna kunde inte komma i fråga för ett sådant sysslande vid en sådan tid på dygnet; alltså var det en tjuv, som troligtvis hade fått reda på gårdsfolkets förminskade antal just denna natt, och som därför hade utvalt den för sitt djärva tilltag. Dessutom — och detta förbytte misstanken till visshet — det fanns zigenare i Weatherbury-dälden.

Maryann, som inte hade vågat skrika i rövarens närvaro, återfick sitt mod då hon sett honom avlägsna sig. Hon kastade hastigt kläderna på sig, skumpade nedför den rankiga trappan med dess hundra knakanden, sprang till Coggans, det närmaste huset, och slog larm. Coggan ropade på Gabriel, som nu åter bodde hos honom, liksom i början och de gingo tillsammans att [ 30 ]undersöka inhägnaden. Hästen var obestridligen borta.

»Hör!» sade Gabriel.

De lyssnade. Tydligt trängde genom den vilande luften ljudet av en travande häst, som färdades uppför Långträsk-vägen — just bortom zigenarlägret i Weatherbury-dälden.

»Det är vår Dainty — jag kan svära på att det är hennes trav,» sade Jan.

»Allsmäktige! Tänk vad fröken skall gräla och kalla oss nöt när hon kommer hem!» kved Maryann. »Vad jag önskar att det hade hänt medan hon var hemma och ingen av oss hade ansvaret!»

»Vi måste rida efter,» sade Gabriel beslutsamt. »Jag tar på mig ansvaret inför fröken Everdene. Ja, vi måste följa efter.»

»Ta mig tusan om jag vet hur det skall gå till,» sade Coggan. »Alla våra hästar är för tunga för så'na konster utom lilla Poppet, och vad orkar den med två av oss? — Om vi bara hade de där parhästarna på den här sidan om häcken, då kunde vi göra någonting.»

»Vilka parhästar?»

»Herr Boldwoods Tidy och Moll.»

»Nå, vänta då tills jag kommer tillbaka,» sade Gabriel. Han sprang nedför backen mot Boldwoods gård.

»Herr Boldwood är inte hemma,» sade Maryann.

»Så mycket bättre,» sade Coggan. Jag vet varför han har rest bort.»

[ 31 ]Inom mindre än fem minuter var Gabriel åter där, springande med samma fart och hållande två grimmor i sin hand.

»Var fick ni tag i dem?» frågade Coggan, i det han vände sig om och sprang upp på häcken utan att vänta på svar.

»Under rännorna. Jag visste var de fanns,» sade Gabriel och följde honom. »Coggan, kan ni rida barbacka? här är inte tid att skaffa sadlar.»

»Som en hjälte!» sade Jan.

»Maryann, gå ni och lägg er,» ropade Gabriel uppifrån häcken.

Båda hoppade ner på Boldwoods betesmarker, i det de stoppade var sin grimma i fickan för att dölja den för hästarna. Dessa, som sågo karlarna nalkas tomhänta, läto villigt fånga sig i manen, varpå grimmorna behändigt påsattes. Då de hade varken betsel eller tygel, improviserade Oak och Coggan det förstnämnda genom att föra repet genom hästarnas mun och knyta det i en ögla på andra sidan. Oak vältrade sig upp, och Coggan klättrade upp på hästryggen med tillhjälp av bänken, de redo upp till grinden och galopperade av i den riktning som Bathsebas häst och dess rövare hade inslagit. Det var osäkert framför vems vagn hästen hade blivit spänd.

Weatherbury-dälden nåddes inom tre eller fyra minuter. De undersökte den skuggiga gröna fläcken bredvid vägen. Zigenarna voro borta.

»De kanaljerna!» sade Gabriel. »Vilken väg månne de har tagit, det undrar jag?»

[ 32 ]»Rakt framåt, så sant Gud skapte de små äpplena,» sade Jan.

»Gott; vi har bättre hästar och hinner nog upp dem,» sade Oak. »Så framåt då med full fart!»

Intet ljud av ryttaren framom dem kunde nu urskiljas. Föret blev mjukare och gyttjigare då de lämnade Weatherbury bakom sig, och det sista regnet hade blött upp vägens yta till ett ganska plastiskt, men inte dyigt tillstånd. De kommo till korsvägar. Coggan hejdade plötsligt Moll och satt av.

»Vad står på?» frågade Gabriel.

»Vi måste försöka spåra dem, eftersom vi inte kan höra dem,» sade Jan, sökande i sina fickor. Han tände en sticka och höll den emot marken. Regnet hade varit ymnigare här, och alla de fotspår som människor och hästar hade gjort före ovädret hade blivit utsuddade och utplånade av dropparna; de utgjorde nu lika många små vattenpussar, vilka likt ögon återspeglade stickans låga. En rad av spår var färsk och innehöll intet vatten; bland hjulspåren var även ett par tomt och liknade inte två små kanaler, såsom de andra. De fotspår som bildade denna nya serie voro fulla av upplysningar angående hästens gångart; de stodo parvis på samma avstånd från varandra, med ett avstånd av tre eller fyra fot, så att det högra och vänstra spåret i varje par voro precis bredvid varandra.

»Rätt framåt!» utropade Jan. »Så'na här spår betyder styv galopp. Inte underligt att vi inte [ 33 ]hör honom. Och hästen är förspänd — se på hjulspåren! Ja, det är vårt sto, det är säkert det!»

»Hur vet ni det?»

»Gamla Jimmy Harris skodde henne i sista veckan, och jag kan ta hans hästskor på min ed bland tiotusen.»

»De andra zigenarna har väl gett sig i väg tidigare, eller åt annat håll,» sade Oak. »Ni såg väl efter att där inte fanns andra spår?»

»Så är det.» De redo framåt under tystnad en lång och ledsam stund. Coggan bar ett gammalt repeterur av guldimitation, som han hade ärvt efter något geni i familjen, och detta ur slog nu ett. Han strök åter eld på en sticka och undersökte marken än en gång.

»Här har den måst sakta av sitt galopp,» sade han, kastande undan stickan. »En kvistig och kinkig gångart för en förspänd häst. Saken är den att de körde för fort i början; vi får nog fast dem ännu.»

De skyndade åter vidare och kommo in i Blackmore-dalen. Coggans ur slog åter ett slag. När de åter undersökte vägen, voro hovarnas märken placerade i ett slags sicksack, såsom lyktorna på en gata.

»Det där betyder trav, vet jag,» sade Gabriel.

»Bara trav nu,» sade Coggan belåtet. »Vi får fatt honom i tid.»

De ilade framåt en par tre miles till. »Ah, ett ögonblick,» sade Jan. »Låt oss se hur hon gick uppför den här backen. Det blir bra att veta.» En [ 34 ]sticka tändes åter mot hans damasker liksom förut och undersökningen ägde rum.

»Hurra!» sade Coggan. »Hon har gått i skritt upp här — och det kunde hon gärna göra. Jag håller vad om en krona, att vi får fast dem inom två miles.»

De redo tre, och lyssnade. Intet ljud hördes, utom det hesa droppandet i en kvarndamms ränna, vilket dystert antydde möjligheten att dränka sig om man hoppade ner där. Gabriel steg av då de kommo till en vägkrök. Spåren voro den enda ledtråd de hade för riktningen av sin färd, och dessa måste numera noga undersökas för att inte förblandas med andra, som nyss hade börjat visa sig.

»Vad betyder det här? — fast det kan jag gissa,» sade Gabriel och tittade upp på Coggan medan han förde tändstickan över marken i trakten av vägkröken. Coggan, vilken icke mindre än hästarna under den sista tiden hade visat tecken till utmattning, undersökte åter de mystiska tecknen. Denna gång hade endast tre av dem den regelrätta hästskoformen. Vart fjärde var en rund fläck.

Han lyfte huvudet och uppgav en lång vissling.

»Haltande,» sade Oak.

»Ja. Dainty haltar. På vänstra framfoten,» sade Coggan långsamt, stirrande på hovspåren.

»Vidare då!» sade Gabriel, och besteg åter sin svettiga springare.

Ehuru vägen till större delen av sin sträckning [ 35 ]hade varit så god som någon landsväg i trakten, var den till namnet endast en byväg. Det sista vägskälet hade fört dem ut på den stora landsvägen till Bath. En hågkomst föll Coggan in.

»Nu har vi honom!» utropade han.

»Var?»

»Bommen vid Sherton. Den bomvaktaren är den sömnigaste karlen härifrån och till London — Dan Randall heter han — kände honom i åratal medan han var vid Casterbridges stadsport. Med haltandet först och bommen se'n är det klara grejor.»

Nu redo de framåt med stor försiktighet. Intet ord fälldes förrän mot en dunkel bakgrund av lövverk vita streck visade sig tvärs över deras väg ett litet stycke framför dem.

»Tst! vi är tätt inpå!» sade Gabriel.

»Rid vidare på gräset,» sade Coggan.

De vita strecken skymdes i mitten av en mörk gestalt som stod framför dem. Den tysta nattens stillhet avbröts av ett rop från detta håll.

»Hoj hoj hoj! Bom!»

Det visade sig att ett föregående rop hade undgått deras uppmärksamhet, ty medan de nalkades öppnades bomvaktarkojan, och vaktaren kom ut halvklädd och med ett ljus i handen. Ljusskenet belyste hela gruppen.

»Lämna bommen stängd!» ropade Gabriel. »Han har stulit hästen!»

»Vem?» frågade bomvaktaren.

Gabriel betraktade giggens kusk, och då såg [ 36 ]han att det var en kvinna — hans matmor, Bathseba.

Då hon hörde hans röst hade hon vänt ansiktet bort från ljuset. Men Coggan hade emellertid fått syn på henne.

»Nå men det är ju vår matmor — så sant jag lever!» sade han häpen.

Det var obestridligen Bathseba, och vid denna stund hade hon lyckats i det konstgrepp hon så förträffligt förstod i alla svåra kriser utom kärlekens, nämligen att maskera sin överraskning genom ett likgiltigt sätt.

»Nå men Gabriel,» sade hon helt lugnt, »vart är ni på väg?»

»Vi tänkte — » började Gabriel.

»Jag far in till Bath,» sade hon och antog för sin egen del den säkerhet som Gabriel saknade. »Ett viktigt ärende tvang mig att avstå från mitt besök hos Liddy och resa av genast. Nå men följde ni efter mig, då?»

»Vi trodde att hästen var stulen.»

»Nå! Så'nt strunt! Så dumt av er att inte begripa att jag hade tagit både vagnen och hästen. Jag kunde inte få Maryann vaken och inte heller komma in i huset, fast jag hamrade mot hennes fönsterbräde i tio minuters tid. Lyckligtvis kunde jag komma åt stallbyggningens nyckel, och då brydde jag mig inte om att störa någon vidare. Kunde ni inte gissa att det var jag?»

»Hur skulle vi det, fröken?»

»Nå, kanske inte. Vad! är inte det där herr [ 37 ]Boldwoods hästar? Herre Gud, vad har ni ställt till — att skaffa mig obehag på det här sättet! Kan då inte en dam få röra sig en tumsbredd utomhus utan att man skall förfölja henne som en tjuv?»

»Men hur kunde vi veta någonting, när ni inte gav något besked om ert företag?» ursäktade sig Coggan; »och inte brukar damer i allmänneliga sällskapsvanor åka omkring den här tiden på dygnet.»

»Jag gav nog besked — ni skulle ha sett det om morgonen. Jag skrev med krita på stallbyggningens dörrar, att jag hade kommit hem tillbaka efter hästen och giggen, att jag inte hade kunnat väcka någon, och att jag snart skulle komma hem igen.»

»Men fröken, tänk på att vi inte kunde se det förrn det blev dager.»

»Det är sant,» sade hon, och huru förtretad hon än först varit, var hon alltför förnuftig att klandra dem länge eller allvarligt för en hängivenhet i hennes tjänst som var lika värdefull som sällsynt. Hon tillade, med en mycket behagfull vänlighet: »Nå, jag tackar er i alla fall hjärtligt för allt det besvär ni har gjort er; men jag önskar att ni hade lånat vilka andra hästar som helst, hellre än herr Boldwoods.»

»Dainty är halt, fröken,» sade Coggan. »Kan ni fortsätta?»

»Det var bara en sten i hennes sko. Jag steg redan av och tog ut den hundra meter härifrån. [ 38 ]Jag reder mig nog bra, tack skall ni ha. Jag ämnar vara i Bath i daggryningen. Vill ni nu vara goda och vända om?»

Hon vände bort huvudet — skenet från bomvaktarens ljus glimtade till i hennes livliga, klara ögon, då hon gjorde det — åkte genom den öppnade bommen och omslöts snart i de skyddande skuggorna av mystiska sommargröna grenar. Coggan och Gabriel vände sina hästar och, smekta av denna julinatts veka luft, redo de tillbaka samma väg som de kommit.

»En underlig utfärd, hennes, vasa, Oak?»sade Coggan nyfiket.

»Ja,» svarade Gabriel kort.

»Inte är hon i Bath i daggryningen, inte.»

»Coggan, det är visst bäst att vi håller den här nattens gärningar så tyst vi nånsin kan.»

»Jag tycker så med.»

»Gott. Vi är hemma vid tretiden, och kan ge oss till kojs så sakta som lamm.»

Bathsebas oroliga betraktelser då hon satt vid vägkanten hade slutligen resulterat i den slutsatsen att det blott fanns två utvägar i sakernas nuvarande förtvivlade tillstånd. Den ena var att endast hålla Troy på avstånd från Weatherbury tills Boldwoods harm hade lagt sig; den andra var att lyssna till Oaks varningar och Boldwoods anklagelser, samt uppgiva Troy helt och hållet.

[ 39 ]Ack, kunde hon uppgiva denna sin unga kärlek — narra honom att avstå från henne genom att säga att hon inte tyckte om honom och inte mera ville tala med honom — be honom att för hennes skull tillbringa slutet av sin permission i Bath och inte besöka henne i Weatherbury mera?

Det var en bild full av sorg, men för en stund betraktade hon den oavvänt, allt under det hon icke desto mindre, som flickor pläga, tillät sig att dröja vid tanken på det lyckliga liv hon kunde ha haft om bara Troy hade varit Boldwood, och kärlekens väg även varit pliktens — tillfogande sig själv onödiga kval genom att tänka sig honom såsom en annan kvinnas älskare efter att han förgätit henne; ty hon hade tillräckligt uppfattat Troys natur för att uppskatta hans böjelser ganska riktigt, men älskade honom olyckligtvis inte alls mindre vid tanken att han snart kunde upphöra att älska henne — tvärtom älskade hon honom betydligt mera.

Hon sprang upp. Hon ville genast träffa honom. Ja, hon ville muntligen bönfalla honom att bistå henne i detta dilemma. Ett brev för att be honom stanna där han var kunde inte nå honom i tid, om han än hade haft lust att foga sig däri.

Var Bathseba helt och hållet blind för det tydliga förhållandet att stödet av en älskares arm inte är det bäst beräknade för att främja ett avstående från honom? Eller var hon sofistiskt medveten, med. en skälvning av fröjd, om att hon genom denna metod att befria sig från honom kunde [ 40 ]vara viss om att få råka honom igen åtminstone en gång ännu?

Det var nu mörkt, och klockan måste ha varit nära tio. Det enda sättet att fullfölja hennes plan var att uppge tanken att besöka Liddy i Yalbury, återvända till Weatherbury gård, spänna hästen för giggen och genast åka till Bath. Planen föreföll först omöjlig: det var en fruktansvärt svår resa, till och med för en stark häst, och med hennes egen uppskattning av väglängden; och hon underskattade avståndet betydligt. Det var ett äventyrligt företag för en kvinna, mitt i natten och ensam.

Men kunde hon fortsätta sin färd till Liddys hem och låta sakerna ha sin gång? Nej, nej, vad som helst utom detta. Bathseba var uppfylld av en eggande oro, bredvid vilken försiktigheten förgäves anhöll om ordet. Hon återvände åt byn till.

Hennes färd gick långsamt, ty hon önskade inte gå genom Weatherbury förrän dess invånare hade gått till sängs, och i synnerhet inte förrän hon var säker för Boldwood. Hennes plan var numera att fara till Bath under natten, råka sergeant Troy om morgonen innan han begav sig i väg för att komma till henne, säga honom farväl och ge honom korgen; sedan skulle hon låta hästen vila (och själv gråta ut under tiden, tänkte hon), och bege sig på återväg nästa morgon. På detta sätt kunde hon köra Dainty i sakta trav hela dagen, komma till Liddy vid Yalbury om kvällen, samt återvända hem till Weatherbury [ 41 ]tillsammans med henne närhelst de båda ville — och på det sättet skulle ingen få veta att hon alls hade varit i Bath.

Denna plan satte hon i verket — med vilken framgång hava vi redan sett.