Fjärran från vimlets yra/Kapitel 48

←  Fyrtiosjunde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtioåttonde kapitlet

Fyrtionionde kapitlet  →

FYRTIOÅTTONDE KAPITLET

Tvivel som komma och fara

Bathseba upplevde förlängningen av sin mans frånvaro från timmar till dagar med en lindrig känsla av överraskning och en lindrig känsla av lättnad; men ingendera av dessa känslor överskred någonsin den nivå som man i allmänhet karakteriserar såsom likgiltighet. Hon tillhörde honom: denna ställning medförde en så bestämd visshet i så många punkter, och de utsikter den förnuftigtvis kunde anses medföra voro så begränsade, att hon inte kunde grubbla över dess möjligheter. Hon hade inte längre något intresse för sig själv såsom vacker kvinna, och sålunda kunde hon tillägna sig en utomståendes likgiltighet vid betraktandet av sitt blivande öde såsom en övergiven stackare; ty Bathseba utmålade sig själv och sin framtid i färger vilkas dysterhet ingen verklighet kunde överträffa. Hennes ursprungliga ungdomsstolta kraft hade vissnat ner, och med den hade hela hennes ängslan för kommande år även försvunnit: ty ängslan förutsätter ett bättre och ett sämre alternativ, och Bathseba hade gjort klart för sig att alla alternativ av något slags betydenhet hade upphört att vara till för henne. Förr eller senare — och inte mycket senare — skulle hennes man komma hem igen. Och då skulle deras farmande på Övergård snart vara slut. Disponenten över det stora gods, dit deras farm hörde, hade i början visat ett visst misstroende till Bathsebas förmåga att bli James Everdenes efterträdare, på grund av hennes kön, hennes ungdom och hennes skönhet; men egendomligheterna i hennes onkels testamente, hans på dödsbädden ofta upprepade vittnesbörd om hennes skicklighet i sådant avseende, och hennes driftiga övervakande av de talrika hjordar av får och kreatur som plötsligt kommo under hennes vård förrän förhandlingarna avslutades, hade framkallat förtroende till hennes förmåga, så att inga vidare invändningar hade gjorts. Hon hade på sista tiden börjat hysa starka tvivelsmål om vilka lagliga verkningar hennes giftermål kunde komma att utöva på hennes samhällsställning; men tillsvidare hade ingen fäst sig vid hennes förändrade namn, och endast en sak var klar — att om hennes man visade sig oförmögen att betala disponenten instundande räntedag i januari, skulle mycket litet barmhärtighet visas, liksom den förövrigt mycket föga förtjänats. Och blevo de engång drivna från farmen, så var deras fattigdoms annalkande en avgjord sak.

Bathseba levde alltså under förnimmelsen av att hennes planer voro omintetgiorda. Hon var inte en kvinna som kunde hoppas vidare utan att förses med gott råmaterial för denna verksamhet, och skilde sig härutinnan från de mindre framsynta och energiska, men mera favoriserade av hennes kön, hos vilka hoppet går vidare som ett slags urverk, vilket den enklaste föda och bostad äro tillräckliga att hålla i gång: utan då hon tydligt varseblev att hennes misstag hade varit ett ödesdigert sådant, fann hon sig i sin ställning och inväntade slutet med kallblodighet.

Första lördagen efter Troys avresa begav hon sig ensam till Casterbridge; det var ett företag som hon inte inlåtit sig på sedan hon hade blivit gift. Denna lördag passerade Bathseba långsamt och till fots genom skaran av lantliga affärsmän, vilka som vanligt voro församlade vid kornhallens framsida, och beskådades av borgarna med känslor av att detta hälsosamma liv ändå var dyrt betalt genom uteslutandet av varje möjligket för vederbörande att bli ålderman, då en man, som tydligen hade följt efter henne, yttrade några ord till en annan på hennes vänstra sida. Bathsebas hörsel var skarp som ett vilt djurs, och hon hörde tydligt vad den talande sade, ehuru hennes rygg var vänd mot honom.

»Jag söker efter fru Troy. Är det hon där?»

»Ja, det är nog den där unga damen, tror jag,» sade den tilltalade.

»Jag har en obehaglig nyhet att meddela henne. Hennes man har drunknat.»

Liksom begåvad med en profetisk ande, flämtade Bathseba: »Åh, det är inte sant; det kan inte vara sant!» Sedan varken sade eller hörde hon något vidare. Självbehärskningens is, som under de senaste dagarna hade samlat sig över henne, hade nu brustit, känslornas flöden strömmade åter fram och överväldigade henne. Mörker täckte hennes ögon, och hon föll.

Men inte till marken. En dystert blickande man, som hade iakttagit henne från den gamla kornhallens portik medan hon passerade genom gruppen därutanför, skyndade fram till hennes sida i det hon ropade till, och uppfångade henne i sina armar då hon sjönk samman.

»Vad är det?» sade Boldwood och såg upp på den som medfört den stora nyheten, under det han stödde henne.

»Hennes man drunknade denna vecka medan han badade i Lulstead-viken. En karl vid strandbevakningen fann hans kläder och förde dem in till Budmouth i går.»

Då lågade en sällsam eld fram uti Boldwoods öga, och hans ansikte rodnade av den undertryckta upphetsningen av en tanke som ej fick uttalas. Alla blickar voro nu fästa på honom och på den medvetslösa Bathseba. Han lyfte hela hennes kropp från marken, och jämnade ut vecken i hennes dräkt, såsom ett barn skulle ha tagit en vinddriven fågel och strukit ut dess ruggiga fjädrar, och bar henne längs stenläggningen till värdshuset Kungens Vapen. Här gick han med henne genom huvudingången och in i ett enskilt rum; och vid den tid då han hade nedlagt — så ogärna — sin dyrbara börda på en soffa, hade Bathseba öppnat ögonen. Då hon påminte sig allt som hade hänt, mumlade hon: »Jag vill fara hem!»

Boldwood lämnade rummet. Han stannade ett ögonblick i korridoren för att åter komma till sina sinnen. Denna erfarenhet hade varit alltför överväldigande för att med ens inrymmas i hans medvetande, och nu, då han hade fattat den, var den åter förbi. Under dessa få, himmelska, gyllene stunder hade hon vilat i hans armar. Vad gjorde det att hon inte visste av det? Hon hade vilat sluten till hans bröst; han hade varit sluten intill hennes.

Nu gick han vidare, och efter att ha sänt en kvinna till henne, begav han sig ut för att höra sig före om alla omständigheter vid händelsen. Dessa tycktes inskränka sig till vad han redan hade hört. Sedan gav han order att hennes häst skulle spännas för giggen, och då allt var färdigt återvände han för att meddela henne det. Han fann att hon, ehuru alltjämt blek och svag, hade skickat efter den man från Budmouth som hade kommit dit med nyheten, och att hon under tiden hade erfarit av honom allt som var värt att veta.

Då hon knappast var i det tillstånd att hon kunde köra hem själv, liksom hon hade kört till staden, erbjöd Boldwood sig, med all möjlig finkänslighet i skick och later, att skaffa henne en kusk, eller att ge henne en plats i sin faeton, som var bekvämare än hennes eget åkdon. Bathseba avböjde vänligt alla dessa förslag, och då begav sig farmaren genast bort.

Vidpass en halv timme senare samlade hon sina krafter genom en viljeansträngning och satte sig på sin plats i giggen som vanligt samt fattade tömmarna — i yttre avseende nära nog såsom om intet hade hänt. Hon åkte ut ur staden genom en slingrande bakgata, och for långsamt vidare, omedveten om vägen och sceneriet. Aftonens första skuggor visade sig då Bathseba nådde sitt hem, där hon i tystnad steg ur och lämnade hästen i stallpojkens vård, samt begav sig med ens upp i övre våningen. Liddy mötte henne på trappavsatsen. Nyheten hade föregått Bathseba i Weatherbury ungefär en halvtimme, och Liddy såg sin matmor frågande i ansiktet. Bathseba hade intet att meddela.

Hon inträdde i sin sängkammare och satte sig vid fönstret, och tänkte och tänkte tills natten omslöt henne, och tills endast konturen av hennes gestalt var synlig. Någon kom fram till dörren, knackade och öppnade den.

»Nå, vad är det, Liddy?» sade hon.

»Jag tänkte man måste skaffa någonting åt er att gå med,» sade Liddy, tveksamt.

»Hur menar du?»

»Sorgkläder.»

»Nej, nej, nej,» sade Bathseba hastigt.

»Men jag tänker att någonting måste göras för de fattiga —»

»Inte ännu, tror jag. Det behövs inte.»

»Hur så, matmor?»

»För att han ännu lever.»

»Hur vet ni det?» sade Liddy häpen.

»Jag vet inte. Men visst skulle det ha varit annorlunda, eller skulle jag inte ha hört mera, eller — skulle de inte ha funnit honom, Liddy? eller — Jag vet inte hur det kommer sig, men hans död skulle nog ha varit annorlunda än det här. Jag är alldeles uppfylld av en aning att han ännu är i livet!»

Bathseba förblev ståndaktig i denna åsikt ända till måndagen, då två omständigheter samverkade att rubba den. Den ena var en kort notis i lokalbladet, vilken, utom att en metodisk penna hade gjort den till ett förkrossande vittnesbörd om Troys död genom drunkning, innehöll det viktiga vittnesmålet av en ung herr Barker, d:r. med., Budmouth, som i ett brev till redaktionen omtalade huru han varit ögonvittne till olyckshändelsen. I detta brev berättade han att han höll på att gå över klipporna på den avlägsnare sidan av viken, just i solnedgången, då han såg en simmare bortföras av strömmen utanför vikmynningen; han tänkte ögonblickligen att det inte fanns synnerliga utsikter för dennes räddning om han icke var i besittning av exceptionellt kraftiga muskler. Simmaren drevs av strömmen bakom ett av kustens utsprång, och doktor Barker följde längs kusten i samma riktning. Men vid den tidpunkt då han kunde nå en tillräckligt högt belägen punkt för att överblicka det nedanför belägna havet, hade skymningen begynt falla på, och intet vidare syntes till.

Den andra omständigheten var ankomsten av hans kläder, då hon måste undersöka och identifiera dem — ehuru detta tydligen hade gjorts långt tidigare av dem som hade genomläst breven i hans fickor. Det blev så tydligt för henne, mitt i hennes upprörda tillstånd, att Troy hade klätt av sig i den fulla övertygelsen att han skulle kläda på sig igen nästan omedelbart, att föreställningen att han blivit hindrad däri av något annat än döden föreföll nästan ohållbar.

Då började Bathseba tycka att eftersom andra voro övertygade om hans död, varför skulle hon ej vara det också? En sällsam tanke föll henne in, och bragte hennes ansikte att rodna. Tänk om Troy hade följt Fanny in i en annan värld. Hade han gjort detta med flit, men lyckats ställa det så att det tog sig ut som en olyckshändelse? Icke förty — ehuru denna tanke på huru skenet kunde skilja sig från verkligheten livades av hennes forna svartsjuka mot Fanny, och av de samvetskval han hade visat den där natten — gjorde den henne icke blind för förnimmelsen av en annan möjlighet, som var mindre tragisk, men vida fruktansvärdare för henne själv.

När hon sent den kvällen satt bredvid en liten brasa, mycket lugnare, framtog Bathseba Troys klocka, som hade återställts till henne jämte de övriga föremål som tillhört honom. Hon öppnade boetten liksom han hade öppnat den inför henne en vecka tidigare. Där låg den lilla ringen av blekgult hår, som hade utgjort liksom kruttråden till denna stora explosion.

»Han var hennes och hon var hans; de borde ha hört tillsammans,» sade hon. »Jag har ingenting med någondera av dem att göra, och varför skall jag då spara hennes hår?» Hon tog det i handen och höll det över elden. »Nej — jag vill inte bränna det — jag skall behålla det till minne av den lilla stackarn!» tillade hon och drog åter handen tillbaka.