Fortuna/Kapitel 1
|
II → |
I.
Abraham Lövdahl hade blifvit student.
Nitton år, vacker, frisk och gladlynt; välklädd och väl försedd med pengar — lifvet sprang upp för honom som dörrarna till en balsalong, och han stormade in med vidt uppspärrade ögon.
Den tiden låg ännu öfver studentlifvet det sista, försvinnande skimret från en skön och obekymrad tid; det kunde ännu talas om »idealen» utan att alla skrattade; och när kurator med sin klara stämma och det vackra, blonda hufvudet kastadt tillbaka lät fagra ord susa genom salen, då kände de unga liksom mäktiga vingslag öfver sig, det svälde i bröstet och lättade i hela kroppen, som om man kunnat flyga med.
Abraham Lövdahl hade äfven känt vingarna växa; den plötsliga öfvergången från det gråa skollifvet i tvång och enformighet till denna gyllne frihet bland idel främmande — det berusade honom som vin.
All den glans, hvari studentlifvet från fjärran hade lyst emot honom under skoltimmarnas släp och tråk, hade nu sänkt sig ner öfver hans eget lif; och han kände ej den jord, han trampade på, utan sväfvade med en vän under hvardera armen högt uppe i ett ljus af fagra ord och exalterade rörelser.
Tills han blef plockad.
Ty det satt både uppe på nationslokalen och på schweitzerierna — alltid på bestämda, fasta platser — en hop begåfvade personer, som lefde af att plocka ungdomen — icke för pengar, utan för de glänsande fjädrar, som växte på de bästa bland dem.
Det var öfverlägsna andar, som kände till allt och hade varit med om det allra mesta; det fans ingenting i himlen eller på jorden, som de ej hade omsatt i en qvickhet; och då Abraham ett års tid hade haft den äran att ha sin fasta, bestämda plats bland dem, var också han i stånd till att skratta åt allt, själfgod, intresselös, blaserad, plockad.
Han öfvergick då till sällskapslifvet, gjorde mycken lycka och blef snart förlofvad med en dotter till assessor Meinhardt.
Det kom helt naturligt, eftersom fru Meinhardt ville det; och Abraham var lycklig öfver alla gränser.
Hans fästmö var visst också lycklig; men Clara var klen, det var mot slutet af vintern de blefvo förlofvade, och hon var så utdansad, att hon nästan icke hängde ihop.
Clara Meinhardt var skönheten i huset; de tre andra systrarna voro också vackra, men Clara, det var skönheten, det sade mamma också.
Abraham Lövdahl var det bästa förhandenvarande partiet, fast han ju var fasligt ung; men fru Meinhardt tyckte, att det var så poetiskt, när herrarne gifte sig unga, sedan blefvo de då sannerligen så urlakade — —
Medicin var derför ej något fack för honom, det tog alldeles för lång tid.
Men Abraham hade börjat; och det hade alltid varit hans tanke att välja den vetenskap, i hvilken hans far hade förvärfvat sig ett så stort namn — ja, Abraham drömde till och med om att fortsätta faderns verk och egna sig åt ögonsjukdomarna som specialitet.
Professor Lövdahl hade också alltid ansett det som en själfklar sak, att hans son skulle bli läkare.
Men hvad hjälpte allt detta, när fru Meinhardt icke ville det.
Abraham kämpade först halft på skämt, sedan på fullt allvar med hela den Meinhardtska familjen; men han förlorade och gaf sig, då Clara en dag upplöst i gråt sade, att nu förstod hon: han ville framkalla en brytning genom sin halsstarrighet.
Det kunde han ej stå ut med, och så blef det juridik af. Professorn var mera villig att samtycka till denna förändring än man kunde väntat. Men det var honom egentligen icke emot, att sonen fick en juridisk utbildning nu, då han själf genom den nya fabriken mera kände sig dragen från vetenskapen öfver till det praktiska lifvet.
Men för Abraham själf blef förändringen af studium en inledning till och en öfning i att böja sin vilja och vara lycklig ändå. Ty Clara belönade honom, och fru Meinhardt förlät honom.
Det vigtigaste var ju att lefva lycklig i en omgifning, som är till freds; han uppgaf en kär lefnadsplan, det var ett offer, men det skulle han få lön för; det var ingen princip han uppgaf; i så fall skulle han aldrig ha gifvit efter — aldrig!
Hemma i det stora huset hos fadern hade lifvet glidit så fredligt och stilla, alldeles så som Abraham tyckte om det; starka sinnesrörelser mindes han blott från moderns tid.
Han erinrade sig henne mycket väl, drag för drag, och isynnerhet de underliga, djupa ögonen; men med dessa erinringar blandade sig minnet af de många pinsamma ögonblicken, då han syndfull hade stått inför dessa oundkomliga ögon, som alltid begärde det samma af honom: var sann och uppriktig.
Det var mycket inom honom, som svarade på detta; men lifvet hade ej gifvit honom någon anledning till att fullt ut slå ett slag för sin sanna öfvertygelse, och många förargliga småsaker hade gjort, att det nästan var honom pinsamt att tänka på denna mor, som han ändå hade älskat så högt och mist så tidigt.
Hans ungdomsblod upptog många nya tankar och idéer, som alls icke voro presentabla i den Meinhardtska salongen — knapt nog hos professor Lövdahl; hans religiösa och politiska åskådningar förändrade sig hastigt, ty det fans hos honom ett starkt behof af kritik och opposition. Men hans ställning var fatal; hvart skulle han ta vägen med allt det, som jäste inom honom? Bland de menniskor, af hvilka han satte värde på att bli älskad, skulle det bara ge anledning till onödig osämja och missförstånd; hvarför förspilla hvad som var honom kärt utan den ringaste nytta?
Så blef han en af de mest ytterliga bland kamraterna, och hans vilda paradoxer ljungade genom tobaksröken, när vännerna sutto tillsammans och drucko upp hvarandra till vältalighet och stolta framtidsdrömmar.
Abraham Lövdahl blef färdig med sin juridiska examen på kort tid, dragen framåt af längtan efter att få ega den älskade och eggad bakifrån af fru Meinhardts ljusgråa ögon.
Efter en kort vistelse hemma — han var så otålig, att han ej fick tid till någon utländsk resa — höll han bröllop i Kristiania med fröken Clara Meinhardt.
De nygifta kommo ej heller att göra någon utländsk resa, ty fru Meinhardt tyckte, att det var trefligare att använda alla dessa pengar till en sommarvistelse på landet för hela familjen; de unga skulle få bo särskildt på en bondgård strax bredvid, så att då voro de ju sannerligen lika ogenerade som i Schweitz.
Men Abraham gick och var otålig efter att få komma hem till sig själf; både för att bli af med alla Meinhardtarne och för att visa sin lilla hustru, huru vackert allting stod tillredt i deras egna rum.
De skulle bo ofvanpå i professor Lövdahls stora, vidlyftiga hus; de höga, gammaldags rummen i ståtlig svit voro den sommarqväll, då det unga paret kom hem, fulla af blommor, men halfmörka i det sista röda ljuset från aftonsolen.
Andra våningen af det stora huset lyfte sig så högt, att man hade utsigt öfver de lägre husen vid stranden; och fjorden låg spegelblank och bar de små öarna och kala holmarna, medan landet gled utåt lägre och lägre i en sjunkande linie ner mot horizonten, som var själfva det öppna hafvet.
Abraham älskade sin kust, och hans hjärta svälde, då han förde sin hustru fram till det öppna fönstret i deras matsal.
»Är det inte vackert, Clara?»
»Hvar? Hvar menar du?»
»Utsigten — hafvet — belysningen —»
»Men, kära du, här fins ju inte ett enda träd.»
»Åh, du lilla enfaldiga östländing», svarade han muntert och svängde om henne inåt rummen, »är här då inte vackert, hvad?»
»Här är ju nästan mörkt.»
»Jag skall tända ljus.»
»Åhnej, det behöfver du inte, det har ingen brådska.»
Men han tände i hast en kandelaber här och en lampa der, så att det blef ett slags ojämnt ljus genom rummen; och nu drog han henne med sig, så att hon skulle få se det bästa af allt: hennes egen lilla boudoir.
»Här kan visst vara trefligt om dagarna», sade hon och kände på portièren. »Är här sol?»
»Hela Guds långa dagen», svarade Abraham glad.
»Hu, då måste vi ju sätta öfverdrag på allting; vi kan inte låta våra bästa möbler förstöras af solen.»
»Åh, tänk inte på det nu; litet solsken måtte de väl tåla», menade Abraham; »men se här skall du få se det präktigaste af allt, min salig mors sybord. Det är hemfördt för många år sedan från Japan af en af skepparne hos morfar Knorr.»
»Det syns också på det.»
»Hvad menar du, Clara?»
»Men, kära du, se på allt det här guldet pch de här otäcka figurerna; det är alldeles inte smakfullt.»
»Nej, nu misstar du dig sannerligen, Clara! Se på jägaren der på skifvan med falken på handen och de inlagda guldfigurerna — det är en praktpjes, skall du tro, som efter kännares utsago skulle vara en prydnad för ett museum.«
»Ja, men jag önskar mig ju inte något museum. —»
»Men du måtte väl ändå förstå — —»
»Ja, jag kan så utmärkt väl förstå, att du är förtjust i den här gamla möbeln, för att den härstammar från din mor, som du ju höll så mycket af; men då måste du också medge, att sådant här begagnar man inte nuförtiden.»
Han svarade ej och stängde bordet igen.
»Nej, vet du hvad det vackraste är jag har sett här i huset?» frågade Clara, medan hon ordnade sitt hår framför spegeln.
»Förmodligen du själf?»
»Seså, skall du nu vara elak?» Genast lade sig en stram rynka vid munnen.
»Nej, nej!» utropade han leende; »det kom mig bara på tungan, då jag fick se dig i spegeln, ty du är verkligen det vackraste och sötaste i huset» — och efter många sådana ord med kyssar lät hon försona sig och fortfor:
»Det vackraste, jag hittills har sett, är din far.»
»Ja, icke sant?» utropade Abraham glad. »Är det inte en ojämförlig menniska?»
»Det är verkligen något distingueradt hos honom; det är en man, som man till och med inne i hufvudstaden skulle bli uppmärksam på.»
»Ja, det tror jag nog», smålog Abraham öfverlägset.
Nu trodde hon genast, att han tänkte på hennes lille skinntorre far, och tillade:
»Du är visst mest lik din mor, Abraham.»
»Skall det vara en liten spetsighet?»
»En spetsighet? Min Gud, hur kan du komma på den tanken? Din mor, som du ju höll så mycket af?»
»Ja visst — det föll sig bara så underligt, sedan du just hade berömt min far så mycket.»
»Abraham, du är verkligen tämligen irriterande med din misstänksamhet.»
»Misstänksam — jag! Men kära du,hur kan du påstå —»
»Jo, det är du, du är oerhördt misstänksam; jämt tror du, att de mest oskyldiga ord — —»
»Åh prat! Låt oss nu inte göra vårt inträde i huset med gnabb och missförstånd; kom, Clärchen! zu Bett!» — och han tog henne muntert om lifvet och halft bar henne till sängkammaren; men hon stretade emot och ville ej vara med om skämtet.
Men då hon kom in i det svagt upplysta toalettrummet och sedan in i sängkammaren, blef hon vek om hjärtat.
Der funnos så många saker, som fröknarna Meinhardts tarfliga sofrum aldrig hade känt till; och der var en lyx och en smak i utstyrseln af det hela, som fullständigt imponerade på henne.
Hon kysste sin man och sade: »Ett sådant sofrum har jag alltid önskat mig.»
Alldeles hänryckt gick han för att släcka ljus och lampor och se till, att våningen var i ordning och fönstren stängda; och slutligen kom han in i sin hustrus lilla rum och stannade framför det japanesiska sybordet.
Från sin tidigaste barndom hade han varit van vid att se främmande samla sig omkring denna praktpjes, så att han hade kommit derhän att anse den för att vara något af det märkvärdigaste och vackraste i verlden. Hvarje fjäder kände han till på den brokiga falken och de sneda ögonen i jägarens gula ansigte.
Och medan han stod der, mumlade han: »Den gamla möbeln, sade hon — det menar hon inte — hon menade inte något ondt med det.»