Fortuna/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

II
III  →


[ 16 ]

II.

Bankdirektör Christensen närmade sig slutet af sitt tal; han växlade en blick med professor Lövdahl, i det han från sin ordförandeplats böjde sig fram mot sina kolleger i direktionen och dämpade sin röst till en förtrolig, familjär ton:

»Men fast det nu i allt detta ingalunda ligger någon direkt fara för fabrikens framtid, så böra vi dock noga ge akt på alla de omständigheter, som kunna verka skadligt eller gagneligt, och på det hela taget efter förmåga söka att främja våra medaktionärers kraf. Och då nu prisen på flere af våra vigtigaste produkter onekligen visa en tendens till att falla, så böra vi efter mitt förmenande ha all vår uppmärksamhet riktad på att minska driftkostnaderna. Detta kan ske på två sätt: antingen derigenom att vi tills vidare nedlägga [ 17 ]vissa grenar af affären och afskeda en del arbetare, eller derigenom att alla administrationsutgifter och löner reduceras så mycket som möjligt.»

»Jag för min del är mycket litet hågad för att gå in på någon inskränkning af tillverkningen», svarade professor Lövdahl, »lika mycket för våra hyggliga arbetares skull som äfven af det skälet, att jag inte delar herr ordförandens betänkligheter. Jag medger villigt, att själfva anläggningen var något dyrbar, att flere utgifter, som i början voro nödvändiga, fortfarande bestå o. s. v. Men jag tviflar inte ett ögonblick på, att Fortuna, ledd med sakkunskap och förnuftig sparsamhet, skall visa sig vara — om än inte en guldgrufva, så åtminstone en god affär för aktieegarne, liksom den redan är en välsignelse för staden.»

Nu var det aftaladt, att konsul With på denna punkt skulle föreslå en betydlig nedsättning af arbetschefens, Mordtmanns, årliga lön; men innan han fick ordet, reste den unge arbetschefen sig; han var uttryckligen kallad till detta direktionssammanträde.

»Mina herrar», sade Michal Mordtmann lätt och otvunget, »det gläder mig på visst sätt, att förhandlingarna i dag ha tagit denna vändning; ty det gör det lättare för mig att [ 18 ]komma fram med något, som jag bär på hjärtat. Jag har själf med bekymmer iakttagit prisens fall i utlandet; och utan att för öfrigt låta alarmera mig alltför mycket, har jag likväl insett, att nu och för den närmaste framtiden är hvarje möjlig besparing af den allra största vigt. Jag har derför sett mig om, letat i alla vrår, om det inte någonstädes skulle finnas något öfverflödigt, något som man kunde undvara, en utgiftspost, som man kunde spara in. Och slutligen har jag verkligen funnit något öfverflödigt, något som jag tror att fabriken nu godt kan undvara, och det är, mina herrar — ja, det är mig själf.»

Herrar direktörer gjorde stora ögon; men han fortfor älskvärdt och småleende:

»Lika nödvändig som jag vågar säga, att jag var vid fabrikens anläggning, lika öfverflödig har jag nu blifvit, sedan det hela har kommit i gång, arbetsstyrkan är inlärd, kontorspersonalen inöfvad och framför allt med en direktion af stadens sakkunniga och mest framstående affärsmän. Jag har derför länge tänkt på att föreslå indragandet af min plats; då kunde en del af de löpande göromålen öfverlemnas till fullmäktig Marcussen, och för resten skulle fabriken styras omedelbart af den ärade direktionen. Men jag har dragit mig [ 19 ]litet för att komma fram med detta; först derför att det kanske behöfs litet själföfvervinnelse för att inse sin egen öfverflödighet; och vidare kan jag inte neka — det faller ju för resten af sig själf — att jag endast ogerna skiljes från denna fabrik, som har blifvit mig kär, och från ett så angenämt samarbete som det med mina herrar!»

Det blef en paus efter dessa ord; konsul With triumferade öfver denna sakens lyckliga vändning och smålog bort till professor Lövdahl; men bankdirektör Cristensen gned sin stora, köttiga näsa och dolde sina ögon mellan fingrarna, medan han misstänksamt skelade bort till Mordtmann.

Det var egentligen professor Lövdahl, som hade stiftat en sammansvärjning inom direktionen för att om möjligt få Mordtmann aflägsnad; och nu gick denne frivilligt vid den första antydningen. Här måste ligga något under.

»Jag kan som ordförande inte gå in på — åtminstone inte utan närmare motivering — gå in på, att herr Mordtmann som arbetschef plötsligen skulle ha blifvit alldeles öfverflödig. Det måste åtminstone förflyta någon tid; —» —

»Ursäkta, herr ordförande, men jag ville just af personliga skäl be den ärade [ 20 ]direktionen tillåta mig att lemna min plats till jul:»

»Redan till jul!» Ordföranden blef ännu mera betänksam.

»Vi vilja naturligtvis ogerna afstå ifrån en så duglig arbetschef; men när herr Mordtmann själf önskar det, så —»

Professorn fortsatte konsul Withs tal: »Så ha vi ju alla skäl till att visa honom det största tillmötesgående, huru mycket vi än beklaga — » —

»Men ha mina herrar meddirektörer tänkt på det ökade ansvaret och arbetet för oss, om arbetschefen nu plötsligt afgår?» frågade Christensen. »Jag för min del vågar i så fall inte stanna på ordförandeplatsen; det blir för mycket för mig, jag är inte stark» — och halft gömd bakom sin stora hvita hand, som han förde omkring i ansigtet, iakttog han uppmärksamt de andra, viss på, att alla som vanligt skulle försäkra, att han var oumbärlig.

Men professor Lövdahl kom de andra i förväg, i det han helt kort sade:

»När det gäller vår fabriks blomstring, antar jag, att hvar och en af oss med glädje skall anstränga sig till det yttersta.»

Bankdirektör Christensen vacklade. Han var hittills obestridt den förste i den lilla ring [ 21 ]af män, som voro direktörer, föreståndare, representanter för allt möjligt utan undantag i staden. Hans lifs största glädje var att hålla sammanträden, leda församlingar, redigera beslut och höra sin egen tjocka röst rulla nedåt välformade, ädla, och upphöjda satser.

Men dertill besatt han ett obeskrifligt fint väderkorn i handelsaffärer; hans stora näsa liksom vädrade det dåliga geschäftet på långt afstånd; och sedan han ännu en gång hade lurat sig till en blick på Mordtmann, fattade han sitt beslut och sade:

»Jag hyser inga öfverdrifna föreställningar om min egen betydelse som ordförande; men då embetet nu kommer att bli för svårt för mig, vill jag be mina herrar välja en annan vid nästa bolagsstämma.»

Ett missbelåtet opponerande mummel gick rundt omkring bordet, men Christensen fortfor:

»Jo — jo — låt det bli så, mina herrar! Min helsa är, som ni vet, inte den starkaste; och stadens växande utveckling lägger ju på många sätt beslag på dess — dess mera framskjutna medborgare. Dessutom måste jag rent ut tillstå, att jag inte är så sakkunnig —»

»Åh — herr bankdirektör —» ropade flere småleende.

»Nej, nej, det är allvarsamt; det är, rent [ 22 ]ut sagdt, egentligen endast en ibland oss, som förstår all den här kemien, och det är herr professor Lövdahl. Om han vore villig att öfvertaga ordförandens kall, så tvinar jag inte på, att bolagsstämman komme att mottaga ett sådant arrangemang med acclamation.»

»Mina herrar veta visst alla, att mina intressen mera gå i vetenskaplig än i merkantil riktning», började professorn, »och från början ingick jag i direktionen hufvudsakligen endast för att bringa ett företag i gång, af hvilket man kunde vänta sig lycka och välsignelse för vår stad. Men sedan har det gått så med mig, att jag har fäst mig allt mer och mer vid denna fabrik; och skulle den nu hotas af hårda tider, ville jag för visso söka stötta under med min gamla rygg; men, mina herrar, den är gammal; jag kan inte som herr Mordtmann flyga från fabriken in till staden i tre steg» —

»Naturligtvis! Man måste ge ordföranden en assistent —»

»Ursäkta, det är inte min mening att vara indiscret», sade Michal Mordtmann; »men som vi veta har herr professorn en son, som nyligen med heder har aflagt sin juridiska examen. Skulle inte en sådan plats vara rätt bra och angenäm att ta emot för en ung [ 23 ]kandidat, till att börja med? De juridiska kunskaperna, det kan jag försäkra, skulle vid många tillfällen vara af stort värde i vår affär.»

Professor Lövdahl blef förvirrad; för andra gången i dag genomskådade denne Mordtmann hans hemligaste tankar; alldeles så hade han önskat sig, att saken skulle utfalla; men han hade varit förberedd på många små intriger för att nå målet. Och nu fördes alltsamman till honom i ett ögonblick och det af just den man, han hade velat störta,

Ty nu blef det hastigt och nästan utan debatt beslutadt, att man skulle för bolagsstämman framlägga dessa förslag till förändringar: arbetschefsposten i sin förra form upphäfves, hvaremot själfva direktionen med professor Lövdahl som ordförande öfvertar den omedelbara ledningen af fabriken. Ordföranden tillåtes att efter eget val ta sig en assistent, hvars lön bestämmes på bolagsstämman.

Då de kommo ut på gatan, tog konsul With professorns arm och lyckönskade honom leende till den lyckliga utgången.

»Men kan ni förstå, Lövdahl, hvad som gick åt Mordtmann? Och vi, som hade tänkt, att han skulle haka sig fast vid denna plats [ 24 ]med händer och fötter! Han måtte ha märkt, att stämningen var för mycket emot honom.»

»Förmodligen har han det», svarade professorn tankspridd; men då han hade sagt farväl till konsuln, stannade han på det lilla torget framför sitt hus och såg ut öfver hamnen, der de rykande skorstenarna ute på »Fortuna» tecknade sig mot himlen.

Personer, som gingo förbi, helsade vördnadsfullt på den ståtliga gestalten, som han stod der stödd på sin käpp, en gåfva från embetsbröder vid universitetet, utskuret elfenbenshandtag och ett dyrbart mörkbrunt rör.

Han helsade igen utan att se, ty han tänkte på det der med Mordtmann. Carsten Lövdahl hade alltid hatat denne man och derigenom hade han kommit att ge noga akt på Fortuna och dess ledning; ständigt höll han efter Mordtmann, aldrig på något sätt, som kunde förråda personlig bitterhet, utan endast som samvetsgrann direktör.

Slutligen hade han drifvit det så långt, att ett parti inom direktionen var ogynsamt stämdt mot arbetschefen; en fann honom för dyr, en annan tyckte ej om honom, och den beskedlige konsul With höll med sin vän professorn.

Och nu i ett slag, frivilligt, småleende, [ 25 ]uppgaf Mordtmann alltsamman och gick sina färde.

Det var icke så professorn hade önskat att stå vid målet; den andre skulle varit utträngd, bortkastad, förödmjukad!

Men nu var han ändå borta, och det var hufvudsaken. Det ökade arbetet och ansvaret oroade ej stort Carsten Lövdahl. Han hade verkligen under dessa år fått lust att styra denna stora, olikartade verksamhet, som gick så bra och sysselsatte så många; och han brann af ifver att få visa, huru annorlunda och huru mycket bättre det skulle gå utan den charlatanen Mordtmann.

Och mest gladde han sig åt tanken på att få Abraham till assistent. De unga skulle bo ofvanpå, det skulle bli lif och munterhet i huset, och de många bittra minnena skulle krypa undan i vrårna och försvinna.

Men bankdirektör Christensen satt qvar i sitt enskilda arbetsrum, der sammanträdet hade hållits, alltjämt osäker och misstrogen.

Hvad skulle hans hustru säga, när hon fick veta, att han hade uppgifvit en ordförandeplats och det för professor Lövdahl, som egentligen icke hörde till ringen. Ty hon ville, att han skulle vara den förste, obetingadt den förste i staden, och det hade han varit hittills.

[ 26 ]Det skulle bli ett förbannadt kolorum; och ändå — ändå ångrade han sig icke. Han höll sig till sin osvikliga näsa; det måste vara något i luften. Mordtmann var ej den, som uppgaf en sådan ställning utan skäl; han var en klok karl, och hans far, Isach Mordtmann & C:o i Bergen, var ännu klokare; de hörde ej till de råttor, som lemna skeppet, förr än det är fara å färde.

Han tog alltså mod till sig och beslöt att lida hvad som måste lidas; ty icke ens om det kunde rädda honom, ville han till sin hustru yttra det ringaste tvifvel om Fortuna; dertill hade han alldeles för många goda aktier och hon alldeles för många goda väninnor.

Michal Mordtmann skref samma dag till sin far:

»Det gick ledigare än någon af oss hade tänkt. Jag begagnade mig af en tillfällig missstämning vid en direktionssammankomst — du kan väl förstå, hvarifrån den kom — och innan någon visste ordet af, var jag fri från alltihop. Och det är jag mycket glad öfver, fast jag ju i alla fall tills vidare är utan plats; men jag tänker, att du nog hittar på något åt mig. Hvad själfva fabriken angår, så går jag fullkomligt in på hvad du säger i ditt bref af den 18:de dennes.»

[ 27 ]Så gick det till, att professor Lövdahl trädde i närmare förbindelse med stadens handelsverld, hvilket han hittills hade sökt undgå.

Men Fortuna upptog mer och mer hans intresse, allt eftersom arbetet och den storartade tillverkningen blefvo honom klarare. Han läste utländska verk och tidskrifter, förändrade och förbättrade och gick med stora planer till nya förfaringssätt och dyrbara maskiner.

Hans praktik som läkare var icke stor och den inskränkte sig efterhand till några gamla goda hus, dit han fortfor att gå mera som umgängesvän.

Deremot omskapades småningom hans väntrum och studerkammare till kontor; han skaffade sig kassör och en yngling, som skulle springa ut i staden eller till fabriken, och agenter och mäklare började infinna sig som på ett vanligt grosshandlarekontor.

En dag lyckades en envis spannmålsagent halft på skämt få sälja en last råg till Carsten Lövdahl. Fartyget låg och lastade i Danzig.

Professorn gick i spänning, i en alldeles ny spänning; egentligen, var han förargad; men rågen steg.

Han förargade sig ändå; hvad hade han att göra bland dessa krämare och spekulanter, [ 28 ]som han alltid hade föraktat; men rågen fortfor att stiga.

Och då han slutligen hade 3000 kronor i ren vinst liggande framför sig på pulpeten, då kände Carsten Lövdahl ett aldeles nytt och egendomligt välbehag.

Som fullväxt hade han alltid varit rik genom sin hustrus stora förmögenhet; men han medförde dock från sin ungdom och i sitt blod embetsslägternas uppenbara förakt för krämare och hemliga respekt för pengarna.

Sin hustrus förmögenhet hade han användt klokt och försigtigt, förtjust öfver den välmåga, pengarna förde med sig, men utan den omedelbara känslan af deras makt och många möjligheter.

Men dessa pengar på bordet framför honom hade något alldeles särskildt hos sig; han hade själf frambragt dem i en handvändning; han hade makt till att frambringa flere; för första gången hade han den berusande känslan af att i hans hand låg något af den kraft, hvilken som en naturmakt böjer och reser menniskorna; och medan han strök öfver sedlarna, kittlade det i hans fingrar, och han tyckte riktigt, att det skrynkliga papperet luktade godt.

Då Abraham kom hem, fann han alltså sin [ 29 ]far föryngrad och ifrig i en stor rörelse af olika företag, fastän Fortuna ännu nämdes som det hufvudsakliga.

Han fick sin plats vid en ny pulpet och grep verket an, lycklig och full af mod.