Från Eldslandet/Kapitel 01

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 1. Eldslandsexpeditionens början.

Kap. 2  →

FÖRSTA KAPITLET.
Eldslandsexpeditionens början.

Eldslandsexpeditionens plan och förberedelser. Öfverfarten till Buenos Aires. Besök i Lissabon, S:t Vincent, Rio de Janeiro och Montevideo.

---

Om en forskare, och allra helst en som kommer från jordens nordligaste kulturland, skulle taga fram en världskarta och utan föregående kännedom om enskildheterna i de olika ländernas naturbeskaffenhet, utan någon hänsyn till att det ena kan vara mera kändt än det andra, åt sig vill utsöka ett litet område, hvars utforskning erbjuder mera intresse än alla andra, då synes det mig, som skulle Eldslandet hafva goda utsikter att blifva det utvalda. Naturligtvis är icke ett land mera intressant, ju mera ensligt det ligger; en klippö ute i oceanen blir af verkligt intresse endast för så vidt den jämföres med omgifvande större länder. Men med Eldslandet är förhållandet annorlunda. Eldslandet bildar hela den kända världens och särskildt den stora amerikanska kontinentens yttersta spets, som ensam och isolerad skjuter ut mot det hemlighetsfulla södra polarområdet, ännu otillgängligt för den, som ej äger till sitt förfogande en stor sjöexpeditions hjälpmedel och om hvilket vi ännu ej veta ens, om dess hufvudmassa är ett istäckt haf eller en väldig kontinent. Och det är af utomordentligt intresse, att just här, i riktning mot de norra landmassornas sydligaste udde, sträcker också det land, som finnes kring sydpolen, ut sig mycket längre mot norden än eljest, alldeles som ville här dessa båda områden bilda en brygga till hvarandra. På Eldslandet, under samma breddgrad som södra Sverige, mötas också de mest skilda naturer. Alla samlingar, alla iakttagelser, som här kunna göras, måste ha det utomordentligaste intresse, intresse därför att de äro ensamma i sitt slag, då jorden för öfrigt på denna breddgrad blott äger några ödsliga klippöar, intresse därför att landets natur bildar den yttersta utvecklingsformen af hela den amerikanska kontinentens, intresse därför att läge och natur göra Eldslandet till den enda åtkomliga och bebodda förgården till de antarktiska regionerna. Och för en jämförelse med Sverige finnes på södra halfklotet intet land, där iakttagelser kunna anses äga sådant värde som i Eldslandet.

Men vid valet af ett reseområde tillkomma många andra synpunkter. Först landets tillgänglighet; men resan fram till Eldslandet är enkel nog, och just nu, då rykten börjat sprida sig om en begynnande kolonisation, syntes tiden vara inne, då man äfven kunde hoppas att få se ett stycke af landets inre. Och vidare mängden och värdet af förut existerande undersökningar. Sådana saknas väl ingalunda från Eldslandet, men det vore ett stort misstag att tro, att dess fysiska geografi vid den tid, då planen till vår expedition uppgjordes, varit ens till sina allmännaste hufvuddrag tillräckligt bekant. I hela den geografiska litteraturen existerade ej en enda notis från hufvudöns centrala delar. En mängd expeditioner ha visserligen besökt de omgifvande farvattnen och äfven gjort landstigningar på kusterna, de allra flesta dock blott i förbigående och mera för att göra samlingar än för att studera landet. Blott en gång har en vetenskapsman med mångsidig geologisk och geografisk utbildning under en längre tid besökt Eldslandet, och det var, när Darwin vistades här under Beagleexpeditionen 1832—33. Men oafsedt att också han blott såg en del af kusterna, så är dock denna tid alltför aflägsen, för att de vunna resultaten utan nyare undersökningar skulle kunna bringas i öfverensstämmelse med nutidens forskning, och man måste på många håll nöja sig med det medvetandet, att på Eldslandet flera viktiga frågor blott väntade på undersökning för att finna sin lösning.

Sist återstod det att taga reda på om det, som redan var kändt om Eldslandets natur, gjorde det troligt, att de resultat man kunde vinna blefve af allmännare intresse. Det var ej svårt att få denna fråga besvarad med ja. På den trånga ytan af 50,000 kvkm. mötas här tvenne diametralt motsatta naturer, begynnelsen till jordens mest storartade bergskedja och till ett af dess mest vidsträckta lågländer. Två folkstammar mötas där, båda lika intressanta till sitt lefnadssätt och sina själsegenskaper, lika omgifna af det sagolika skimmer, som tradition och ofullständiga reseberättelser gifva, men i kroppsligt afseende hvarandra mera olika än väl några andra stammar, som på jorden stöta tillsammans. Lägger man härtill en natur, där papegojor och kolibrier flyga omkring mellan blommande myrten och magnolia vid stranden af hafsvikar, som äfven om sommaren äro fyllda af simmande glaciäris och där Ishafvets djurarter lefva, så behöfves knappast en detaljerad framställning af de vetenskapliga frågor, som här väntade sin lösning, för att enhvar skall inse, att en expedition till Eldslandet skulle få mycket nog att taga reda på.

Blott en enda af dessa frågor må här framhållas, den, som kanske gaf närmaste anledningen till min resa och som är så viktig, att man endast kan förundra sig, att den icke långt förut dragit någon forskare till dessa trakter, och det är efterforskandet af de bildningar, som skulle tala för att där en gång rådt ett betydligt kallare klimat än nutidens. Vi veta numera, att den allra största delen af det jordtäcke, som i norra Europa och Amerika döljer berggrunden, en gång bildats antingen under ett täcke af is eller i omedelbar anslutning till en kall period, då klimatet ännu i Tyskland liknade det, som nu är rådande i Grönland och öfriga arktiska länder. Det är väl icke någon alltför stor öfverdrift, om man säger, att ingen annan geologisk händelse är af så stort och allmänt intresse som denna glacialperiod. Man har studerat dess aflagringar rundt kring nordpolen, men huru mycken kunskap man där än vunnit, så återstå dock många viktiga hemligheter, som först kunna afslöjas vid en jämförelse mellan norden och södern. Kanske får jag i ett senare kapitel tillfälle att återkomma till att visa, hvarför just Eldslandet bland alla länder är så intressant för studiet af denna fråga, mera till och med än själfva de båda polarländerna med sina ännu existerande massor af snö och is.

Dessa och andra synpunkter framhöllos af mig, då det byzantinska resestipendiet våren 1894 förklarades ledigt vid Uppsala universitet, och sedan detta tilldelats mig, var resan till Eldslandet beslutad, fastän jag då ännu ej kunde hoppas, att den till tid och antal deltagare skulle kunna få en sådan utsträckning, som sedan blef fallet.

Att så kunde blifva, därför har jag att tacka den stora offervilligheten och intresset hos några svenska mecenater, för hvilka det stod klart, huru stor skada det varit, om man försummat att så långt som möjligt begagna sig af detta tillfälle att för svensk forskning och svenska museer förvärfva jämförelsematerial från ett område af sådan betydelse, och på samma gång taga ett steg i riktningen af en förberedelse till en möjligen blifvande svensk antarktisk expedition. Med den utomordentliga välvilja, hvarå man förut från samma håll så många gånger sett exempel, ställde friherre Oscar Dickson en betydande summa till expeditionens förfogande, och sedan ytterligare större bidrag erhållits af varfsdisponenten Douglas Kennedy, kommendörkaptenen Wilhelm Nordenskjöld och professorn Hjalmar Sjögren, samt senare det geografiska sällskapet i Stockholm för samma ändamål anvisat Vega-stipendiet, så kunde expeditionen anordnas så, att tvenne personer, en zoolog och en botanist, under den första sommaren åtföljde mig vid arbetena i Magellansländerna.

Som kamrater lyckades det mig att vid expeditionen fästa tvenne vetenskapsmän af obestridd rang, nämligen ingeniören P. Dusén såsom botanist och licentiaten, numera docenten vid Lunds universitet Axel Ohlin såsom zoolog. Båda voro erfarna forskningsresande: Dusen har från Kamerunområdet i Afrika hemfört samlingar af synnerligt värde och rikhaltighet, och Ohlin har deltagit i en följd af ishafs- och polarresor, däribland den undsättningsexpedition, som år 1894 skulle forska efter Björling och Kallstenius. Och båda voro dugliga kännare af förhållandena inom vår egen växt- och djurvärld, med hvilka vi i första linien skulle anställa jämförelser.

Enligt öfverenskommelse skulle vi sammanträffa i Buenos Aires vid den antarktiska sommarens början i oktober 1895 för att därifrån gemensamt fortsätta resan till världsdelens sydländer. Själf beslöt jag att använda de närmast föregående månaderna för att vid några utländska institut anställa forskningar rörande förhållandena å Eldslandet. Det är emellertid mycket få platser i Europa, där några rikare samlingar från dessa håll finnas, och då Paris bland dessa särskildt i geologiskt hänseende är den viktigaste, så begaf jag mig först dit, på vägen besökande åtskilliga tyska städer, bland hvilka det mesta intresset för frågan erbjöds i Hamburg, för hvars museum d:r Michaelsen gjort en zoologisk samlingsresa till dessa trakter och där jag sammanträffade med ledaren för de tyska sydpolssträfvandena, geheimerådet Neumayr, samt i Freiburg, där professor Steinmann lämnade många upplysningar från sina resor i det sydliga Sydamerika. I Paris studerade jag under ett par månader de betydande samlingar, som hemförts af den stora Kap Horn-expeditionen 1882—83. Planen till vår expedition förelades af den berömde geologen Daubrée för franska vetenskapsakademien, och äfven det geografiska sällskapet i Paris uttalade för densamma sitt gillande och sina lyckönskningar. Till sist före utresan fick jag vid den internationella geografkongressen i London ett utmärkt tillfälle att inhämta upplysningar om resor både i Sydamerika och i de antarktiska länderna.

Därmed voro förberedelserna i Europa afslutade, och jag kunde börja öfverfärden till Buenos Aires, hvarest jag likaledes ville dröja några månader för att förbereda vår resa. Först där kunde det också blifva tal om att i detalj fastställa programmet för expeditionen, hvars hufvudpunkter voro att så vidsträckt och så grundligt som möjligt studera ön inom dess olika områden och att till jämförelse företaga några utflykter inom Patagonien och äfven inom nordligare delar af Andernas bergstrakter. Däremot voro de upplysningar, som i Europa och i den befintliga litteraturen kunde inhämtas om enskildheterna i landets natur och särskildt om möjligheterna och sättet att anskaffa de nödiga medlen att där taga sig fram, så sväfvande och ovissa, att det blef nödvändigt att öfverlämna de flesta detaljerna i reseplanen åt senare omständigheters bestämmande.

Redan före utresan hade jag emellertid en grund att med visshet kunna hoppas, att vi vid framkomsten till Eldslandet äfven utan att själfva äga något fartyg dock skulle kunna uträtta det bästa möjliga, och denna förhoppning hvilade på den välvilja, som Chiles och Argentinas regeringar visat vårt företag. Genom den svenska regeringens tillmötesgående hade till dessa framställning gjorts angående expeditionens syfte samt förfrågan, huruvida vi kunde hoppas att för detsamma i nödiga punkter påräkna deras understöd. Härå hade synnerligen gynnsamma svar influtit, och som, bevis på det intresse, som åtminstone Chile visade expeditionen, må nämnas, att i Paris dess minister uppsökte mig speciellt för att taga reda på våra planer och anbefalla oss till sin regering. Huru mycket detta för oss betydde skulle sedan visa sig.

En hel massa ångbåtssällskap konkurrera att bringa passagerare till Buenos Aires från olika europeiska hamnar, och bland dessa valde jag den engelska pacificlinien, som visserligen ej hör till de allra snabbaste men säkerligen är en bland de bästa och nästan den enda, hvars båtar sedan fortsätta genom Magellanssundet till Chile. Fartygen utgå från Liverpool men passera också La Pallice i Frankrike, och därifrån började för mig färden. Den 3 augusti lämnade jag Paris och tog i den oförlikneligt sköna utsikten från Meudon för sista gången afsked af det centrala Europa. I den tidiga morgonstunden kommer tåget till det gamla La Rochelle med dess pittoreska hvita byggnader och dess gamla vallar och grafvar, som varit vittne till så många strider. Men länge dröja vi ej här: ännu skilja oss några kilometer från resans första mål. Efter en kort stund öppnar sig utsikten öfver det omätliga världshafvet, tåget rullar ut på kajen i La Pallice, och framför oss ligger som en jätte bland mindre fartyg Iberia, den ångare, som nu skall blifva vår bostad för mera än tre veckor.

För de flesta af oss nordbor förefaller väl en resa af sådan utsträckning som något ej alls lockande. På Östersjön med dess ofta ringa djup och små distanser kunna ej några stora fartyg gå, och för öfrigt, om fartyget vore aldrig så stort, elegant och bekvämt, hvad skulle det betyda i vårt stormiga klimat, där behaget af nästan hvarje sjöresa, vore den än börjad under de bästa förutsättningar, omintetgöres af den oundvikliga och, lindrigt sagdt, obehagliga sjösjukan. Detsamma gäller ju också om öfverresan till Nordamerika, där dock världens bekvämaste ångare gå. Den, som blott färdats i dessa trakter, får en annan uppfattning af sjöresor, då han gör en sådan i längdgradernas riktning. Väl får man alltid riskera att börja resan i dåligt väder, och så gick det äfven oss: Biscayaviken förnekade ej sitt rykte, och de »stormkoppar», som redan inne i hamnen framsatts för att skydda glas och tallrikar vid fartygets krängningar, visade sig vara väl behöfliga.

Men detta tillstånd varar ej länge; utanför Portugals kust förbättras vädret, och när man kommer i jämnhöjd med Afrika, förändras allt som vid ett trollslag: det blir värme och sol, och hafvet, lätt krusadt af de evigt blåsande passadvindarna, antager en underbart högblå färg, mot hvilken de hvita vågkammarna skarpt afsticka. Sådan, städse sig lik, är utsikten från fartyget under en sträcka af mer än 500 svenska mil, en sträcka som endast afbrytes af själfva bältet kring ekvatorn, där man antingen har att vänta sig vindstilla med en tryckande värme eller ock mera oregelbundna vindar. Först när man kommer söder om Brasilien, kan man åter börja frukta starkare vågrörelse, men då ligger redan Buenos Aires nära. Värre är det ju, om man vill fortsätta ännu längre mot söder, då också temperaturskillnaden kommer till som ett nytt obehag.

Och lifvet ombord under en sådan resa? Ja, visst är, att meningarna kunna vara delade angående behaget af denna enformiga tillvaro. Och dock finns där ju så mycket att studera ombord. Först och främst medpassagerarne, som på grund af de många hamnar, som anlöpas, erbjuda en verklig profkarta på folk af olika naturer. Huru hastigt går det icke för emigranterna å tredje klass att knyta bekantskaper och sedan roa sig efter bästa förmåga. Sedan kommer turen till passagerarne å andra klass; från deras afdelning ljuder sång och musik, långt innan man ser någon sammanslutning inom de delar af fartyget, som äro upplåtna för första klassen. Men så kommer också dessas tid, och snart bilda de alla en enda stor familj, där tiden fördrifves med samtal och lekar, med täflingar och kortspel, med musik och dans. Lifligast blir det om aftnarna, efter middagen, då värmen är mindre tryckande. Underbart vackra kunna de också vara, dessa kvällar på hafvet, med himlahvalfvets vackraste stjärnbilder strålande öfver våra hufvud, med vintergatan framträdande, ej som hos oss såsom en blek slöja, utan som kraftigt tecknade ljusfläckar, i hvilka man nästan tycker sig urskilja anhopningar af stjärnor, och med aftonstjärnan strålande med en sådan glans, att det särskildt när den belyste kanten af några lätta skyar, som kastade djupa skuggor på den dunkla vattenytan, var ett förlåtligt misstag hos en af passagerarne, som gissade, att det var månen, som här syntes så mycket mindre, därför att vi aflägsnat oss så långt från den! Och till allt detta hafvet, som i skeppets kölvatten gnistrar, som skulle det själft endast vara ett lösryckt, stjärnbetäckt stycke af himlahvalfvet.

Men det största intresset erbjuda dock de hamnplatser, där fartyget lägger till. Åtta gånger dröja vi under vägen mellan La Pallice och Montevideo, och hvarje hamn är dock ett stycke egendomlig natur, vare sig man tänker på Vigos klippterrasser eller på Pernambucos palmlundar, under hvilka döden lurar i gula feberns gestalt. Lissabon, S:t Vincent och Rio de Janeiro äro emellertid de tre intressantaste platser man på öfverresan besöker, och dessa representera ju också tre världsdelar med deras skilda karaktärer. I Lissabon är ännu allt europeiskt, fastän södern och närheten till Afrika redan tryckt sin stämpel på allt, på byggnadsstil så väl som på allmän karaktär. Terrassvis höjer sig staden öfver den breda, smutsgula Tajofloden, och från dess öfversta delar bör utsikten vara utomordentligt vacker. Men så vackert som dess rykte var ej intrycket af staden sedd från hamnen.

Från Lissabon börjar den egentliga oceanresan öfver till Amerika, elfva dagar, som blott afbrytas af några timmars uppehåll för att kola i den lilla staden S:t Vincent, belägen å en af Kap Verdeöarna. Dess föga skyddade hamn omges af nästan nakna basaltklippor, och midt i inloppet ligger en hög, brant klippa, närmast lik en afbruten pelare, å hvars efter hvad det vill synas mycket svårtillgängliga spets ett fyrtorn blifvit anlagdt. Sitt största intresse får detta afbrott i resan genom det tillfälle det ger att se ett litet stycke af afrikansk natur, om också ej den som bjudes i Centralafrikas urskogar eller i Saharas öknar. Men ett lifligt intryck af de svartas världsdel får man dock, när båten omsvärmas af en skara båtar fullsatta af negerpojkar med en hudfärg, som växlar i alla grader från svart till nära nog hvit, och med en beklädnad, som genom sin lätthet — den skulle nämligen på intet vis kunna göras lindrigare — visar, att de äro tropikernas barn. Deras sport är att dyka efter de silfverslantar, som passagerarne från fartyget kasta ned i vattnet, och det är en ofantligt liflig tafla, när alla under skrik och rop och viftningar söka draga uppmärksamheten till sig och sedan, då slanten faller, 7 — 8 stycken kasta sig ned mot den punkt, där den berört vattenytan. De visa en märkvärdig skicklighet; det är högst sällan, att icke någon kommer upp med ett triumferande bredt grin och slanten i munnen. För en shilling dyka de äfven rätt under fartyget och komma upp på andra sidan, ett konststycke som nog ej hör till de lättaste.

Men alla andra intryck under färden och säkerligen de flesta på hela jorden fördunklas dock vida af Brasiliens hufvudstad, det mångbesjungna Rio de Janeiro. Alla beskrifningar, ja alla bilder måste blifva svaga mot en verklighet, där naturen synes hafva slösat allt hvad hon ägde rikast på en punkt, som sedan ytterligare förskönats genom denna stad med sin halfva million människor. Efter att man dubblerat Kap Frio börjar kusten med dess märkvärdigt formade granitklippor bättre att

framträda, men det är först sedan man passerat den mäktiga bergspetsen Itaipée, som den kedja af höjder, hvilka gjort Rios

vik så ryktbar, i hela sin rikedom göra sig gällande. Typen för dem alla och den som först faller i ögonen är den bekanta Pão d'Azucar, »sockertoppen». Den utgöres af en mer än 1,000 fot hög, äggformig klippa, öfverst rundad och bevuxen af några palmträd, medan sidorna rundtomkring falla lodrätt ned. Det ser ut, som skulle det vara omöjligt för en mänsklig varelse att nå dess topp, men med tillhjälp af anbragta stegar och inhuggna trappsteg och järnpinnar lär uppstigningen vara möjlig nog. Liknande klippor af denna märkvärdiga, rundadt elliptiska form finnas där många, medan andra äro pelarlikt lodräta eller till och med öfverböjda åt ena sidan såsom Corcovadoberget, där uppstigningen från den ena sidan, såsom vi skola se, dock kan göras bekvämt nog.

Staden själf erbjuder till sitt byggnadssätt intet märkvärdigt, ehuru den genom sitt brokiga, oändligt lifliga sydländska gatulif och sina praktfulla palmalléer och esplanader af blommande träd blir högst intressant. Det finnes emellertid två punkter, som ingen främling, hvilken har tid därtill, någonsin försummar att besöka, och det är den botaniska trädgården och Corcovadoberget. Den förra hade sin blomstringsperiod under den siste kejsarens regering, hvilken, själf botanist, offrade stora summor på dess förskönande. Nu får den snarare förfalla, men likväl är den bland de ståtligaste i världen, och oöfverträffad i sitt slag är den stora palmalléen, som med sina slanka, nära 30 m. höga pelarstammar och sina väldiga rosettformiga bladkronor bilda ett hvalf, hvilket ingen götisk kyrka kan efterlikna.

Men för att få ett intryck af hvad Rio är, måste man färdas upp på Corcovado, hvars 710 m. höga spets är den högsta i de omedelbara omgifningarna. I en af mulåsnor dragen spårvagn färdas man genom staden till dess fot och bestiger där en liten järnvägsvagn, som på kugghjul beger sig upp nästan rakt upp i luften. Ensamt njutningen att så bekvämt få fara igenom en af tropikernas yppigaste urskogar borde vara nog att förmå en människa att från jordens andra ände vallfärda hit. Den tätt hopfiltade skogen bestående af träd, bland hvilka somliga utmärka sig för sina stora blommor och blomklasar i bjärt lysande färger, andra för sina jättelika blad, de präktiga lundarna af kokospalmer och bananträd, fåglarna i sina lysande färger och ännu mera glänsande, jättestora fjärilar samt mellan allt detta här och där en flik af hafvet djupt nere under fötterna, det är en tafla, som man aldrig glömmer. De sista stegen upp till bergstoppen måste man gå till fots. Men där uppe stannar man i häpnad, omgifven af en den vidsträcktaste tafla af bergstoppar och öar i de vidunderligaste former, af dalar bevuxna med oafbrutna urskogar, af den vidsträckta staden med sina tornspiror, sina hvita byggnader och sina ståtliga planteringar, af den gränslösa oceanen och den rymliga hafsviken med sin flotta af ångare och seglare samt sina talrika öar, oftast upptagna af slott eller fästningsverk.

Mellan de hundratals fartygen ånga vi i den stilla augustikvällen ut ur Rios hamn, belyst af stadens tusen eldar och den mäktiga elektriska blänkfyren vid inloppet. Tre dagars resa skiljer oss ännu från Montevideo, den sista hamn, dit denna linies båtar gå, innan de fortsätta till Magelians sund. Pä morgonen den 25 augusti voro vi där, och huru brådtom vi alla hade, så dröjde dock flertalet passagerare öfver för att se, huru den uruguaiska republikens nationaldag firades. Staden själf, som har omkring 300,000 invånare, gör ett tilltalande intryck med sina vackra trädgårdar och sina breda, ovanligt renliga gator. Dagen till ära voro alla människor i rörelse. Vi sågo den lilla republikens hela krigsmakt, 4,000 man, defilera förbi presidenten, föga anande att denne vid samma fest två år senare, i de dagar då detta skrifves, skulle blifva skjuten af en bland sina officerare. På aftonen var det stort fyrverkeri på alla gator och allmän folkfest.

Nästa afton besteg jag en af de bekväma flodångare, som underhålla förbindelsen med Buenos Aires. Man äter middag ombord, lägger sig i sin hytt, och efter 12 timmars resa vaknar man, när man tidigt på morgonen mellan en skog af master glider in i det trånga inloppet till Buenos Aires' hamn.