Från Eldslandet/Kapitel 11

←  Kap. 10

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 11. Några ord om våra vetenskapliga resultat och om sydpolarländerna vid Kap Horn.

Kap. 12  →

ELFTE KAPITLET.
Några ord om våra vetenskapliga resultat och om sydpolarländerna vid Kap Horn.

Forskningar i skogs- och bergstrakterna. Istiden i södern. Korresponderande organismer i norden och södern. Syd-Shetlands upptäckt. Weddell och hans viktigaste efterföljare. Larsen och Jasonexpeditionen. Syd-Shetlands naturbeskaffenhet. Målen för framtida forskningsresor.

---

Innan vi nu på allvar lämna länderna kring Magellans sund, i hvilka den svenska expeditionens verksamhet i hufvudsak varit förlagd, så må det tillåtas mig att i en kort återblick lämna en öfversikt af de frågor, vi där studerat, och de resultat, som därifrån hemförts.

Naturligtvis kan jag icke här lämna en fullständig redogörelse för dessa resultat. Lång tid kommer att förflyta, innan de många nya och intressanta djur- och växtformer, som af expeditionen hemförts, kunna hinna att bli beskrifna. Ett och annat af hvad vi studerat har också i det föregående blifvit vidrördt. Onaindianemas språk och seder voro t. ex. förut ganska okända, och under civilisationens våldsamma påtryckning skall en expetion, som om några år besöker dessa trakter, i detta hänseende finna mycket förändradt och ingalunda få samma tillfällen till studier som vi.

Efter en mellanliggande sträcka af nära 200 sv. mil, där skog på få undantag när förekommer endast inom bergstrakterna, breder där på Eldslandsön helt nära vegetationens yttersta gräns mot södern ut sig ett utsträckt skogsområde. Men inom detta hade före den svenska expeditionen knappast någon vetenskapsman satt sin fot, och ännu i Buenos Aires skildrades det för mig som ett ogenomträngligt snår, där hästar icke kunde komma fram och där indianer lurade bakom träden, beredda att nedskjuta den inträngande hvite. Huru olik denna skildring verkligheten ter sig, framgår af ett föregående kapitel.

Lika okända voro de inre bergstrakterna, dit mycket få hvita någonsin försökt intränga. Ej ens gränskommissionen hade kunnat komma fram denna väg utan hade måst bestämma gränsens longitud på ömse sidor fjällkedjan på astronomisk väg. Den intressantaste iakttagelse, vi i dessa trakter gjorde, var upptäckten af de märkvärdiga, djupa floddalar, nästan utan något fall, som nära hvarandra sönderskära bergskedjan. Äfven af dessa hafva några här ofvan blifvit skildrade.

Jag skall här endast redogöra för tvenne frågor af den utomordentligaste vetenskapliga betydelse, till hvilkas lösning vår expedition efter bästa förmåga sökt bidraga.

Man känner numera, att i en tid så sen, att en geolog nästan vill räkna densamma till nutiden, ofantliga sträckor i norra Europa, långt ned i södra Tyskland och Ryssland, voro betäckta af en sammanhängande inlandsis, lik den, som nu betäcker Grönlands inre. Detsamma var äfven fallet i Nordamerika. Man vet också, att för närvarande is och glaciärer på södra halfklotet ha en långt större utbredning än på det norra, men däraf följer ju ej, att så alltid varit förhållandet. På grund af saknaden af stora landmassor på motsvarande breddgrad i söder äro istidens spår där mycket svårare att iakttaga än i norden, men man har likväl funnit, att glaciärerna på Nya Zeeland en gång haft betydligt större utbredning än i nutiden. Här var det emellertid blott fråga om en liten ö med mycket höga bergstrakter, och det var därför alltid en möjlighet, att isens framryckande berott ej af någon allmän klimatförsämring utan af någon lokal, tillfällig orsak, t. ex. af en ökning i nederbörden eller dylikt. Visserligen trodde man sig ha iakttagit samma sak äfven i Magellansländerna, men äfven där härrörde alla säkra iakttagelser från bergstrakterna, medan åsikterna voro i hög grad delade om huruvida isen nått ut på slättlandet eller ej.

Redan den första utflykt vi från Páramo gjorde var tillräcklig för att häfva alla tvifvel i detta hänseende. Vi hafva sett, huru landet i dessa trakter slutar mot oceanen med en lodrät vägg af 30, 50 ända till 70 m. höjd. I denna vägg har man det utmärktaste tillfälle att studera landets inre byggnad, och det var lätt att konstatera, att hela höjdsträckningen här består af den moränlera, som isen vid sitt framryckande fört med sig, äfven om det måste erkännas, att den såsom morän företedde flera i vetenskapligt hänseende märkliga egendomligheter.

Vid närmare påseende befanns det, att man kunde känna igen denna af isen bildade formation ganska lätt äfven där, hvarest man ej hade några skärningar i densamma. Nästan hela den östra delen af Patagonien bildas af vidsträckta högplatåer, sönderskurna af floddalar. Annorlunda förhåller det sig i Eldslandet samt i Patagonien utefter Cordillerernas fot. Här finner man i stället ett ytterst starkt kuperadt land, där kullar af alla möjliga former ligga liksom kastade regellöst om hvarandra: långsträckta åsar, platta, rundade kullar, höga pyramider och spetsiga käglor. Man finner liknande saker äfven i vårt land men sällan eller aldrig så rent utbildade som i Eldslandet, där landets hela ytform är en föga förändrad kvarlefva sedan den tid, då istäcket drog sig tillbaka för det återvändande varmare klimatet.

Det har lyckats oss att följa denna isens utbredning och visa, att den just i närheten af det nuvarande Magellanssundet och sedan söder därom i lika sen tid som i norden betäckt en landsträcka minst så stor som Norrbottens län, och man kan äfven visa, att förloppet därvid varit i det hela likartadt med det på norra halfklotet.

Men ej nog därmed. För att få kännedom om det klimat, som rådde i dessa trakter under tiden före isperiodens början, hafva talrika samlingar gjorts af växtförsteningar från olika fyndställen. Vi ha då funnit, att redan vid denna tid vegetationen liknade den nuvarande och att klimatet därför ej var tropiskt. Men åtskilliga försteningar och särskildt en Araucaria, som anträffats i samlingar från Punta Arenas, synas dock bevisa, att det var varmare än nu, och att det äfven var fuktigare visas af de talrika bladrester och hela trädstammar, som finnas inbäddade i lagren långt ute på pampasslätten, där nu ej ens en buske växer. Dessa rester härstamma från samma tid, förra hälften af tertiärperioden, då norra Europa och öfre polarländerna långt upp i Grönland voro täckta af yppiga urskogar af växlande trädslag.

Undersökningarna nere på Eldslandet ha då sålunda visat, att det södra halfklotet ungefär samtidigt varit underkastadt samma klimatiska växlingar som det norra. Därmed är ett stort steg taget mot dessa märkvärdiga växlingars förklaring. Man kan ej längre antaga, att de varit blott lokala företeelser, utan de måste ha framkallats af orsaker, som verkat öfver hela jorden, vare sig nu att solens värme varit olika under olika perioder eller att vår luftkrets ändrar sammansättning och därmed får olika förmåga att absorbera och tillgodogöra sig de utsända värmestrålarna.

Det var en annan fråga, hvars studium också ingick i grundplanen för våra arbeten och som är om möjligt viktigare än den förra, fastän också mycket svårare att lösa. Man känner sedan gammalt, att djur- och växtvärlden i de kalla och tempererade länderna kring Sydpolen visa en märkvärdig likhet med dem, som lefva på samma breddgrad i norden. Naturligtvis är det en talrik mängd både af släkten och arter, som äro karakteristiska för det ena eller det andra området och som endast där anträffas, men ju mer våra kunskaper vidgas, dess flera arter finner man, som äro gemensamma på båda hållen eller som likna hvarandra så mycket, att man nästan måste veta, hvarifrån de härstamma, för att ej förväxla dem. Äfven vår expedition har från södern hemfört flera nya arter, som likna nordiska former, och några af dessa äro karakteristiska för hela grupper, som förut ej blifvit anträffade söder om ekvatorn.

Naturligtvis finnes det många djur med förmåga att raskt förflytta sig stora sträckor, som frivilligt kunna komma från det ena halfklotet till det andra, och i andra fall hafva organismer kunnat förflyttas liksom tillfälligt under medverkan af människan eller naturkrafter. Men flertalet fall utgöres af arter, som röra sig blott långsamt, som aldrig någonsin anträffats i tropikerna och som icke heller kunna lefva där. Här har man uppställt olika förklaringar; medan några anse det möjligt, att dessa former i outveckladt stadium eller som larver skulle kunna drifva kring med hafsströmmarna, hålla andra före, att de antingen för sina vandringar begagna sig af det kallare vattnet på större djup eller ock att de kommit öfver från den ena sidan till den andra under istiden, då tropikerna voro mindre heta än nu. För nordiska landdjur och växter, som anträffats i Eldslandet — jag vill bland många andra blott nämna vår vanliga Primula farinosa —, har man tänkt sig en vandring öfver Cordillerernas bergskammar. Slutligen återstår dock också den möjligheten, att organismernas utveckling försiggått pä ett sådant sätt, att där liknande naturförhållanden rådt också liknande arter uppstått.

Det är lätt att tänka, huru viktigt det skulle vara att kunna lösa dessa frågor och huru stor betydelse särskildt den sista möjligheten skulle hafva för vår uppfattning, om dess riktighet vore bevisad. Den svenska expeditionen har hemfört ett rikt material till undersökning. Men de arbeten, som därvid utförts, ha kanske mer än något annat visat, huru ytterligt intressant det skulle vara att kunna fullfölja de påbörjade studierna i södern under en ny expedition ombord på ett eget fartyg och att därvid utsträcka färden äfven till ännu sydligare och kallare trakter. Något dylikt var också planen för den expedition, till hvilken

jag framlade ett förslag under min vistelse i Chile och som i ett följande kapitel något kommer att beröras.

Är det nu så, att Magellansländerna äga sitt allra största intresse därigenom, att de bilda ett öfvergångsområde till den otillgängligaste delen af de antarktiska trakterna, så skulle denna skildring af desamma föga motsvara sitt syfte, om den icke åtföljdes af åtminstone en kort öfversikt af hvad vi känna om områdena söder därom.

Vi ha redan förut sett, att åtskilliga af de tidigaste världsomseglarne berätta om länder söder om Kap Horn, och Dirk Gherritz har otvifvelaktigt redan år 1600 sett en del af det nuvarande Syd-Shetland, men denna upptäckt förblef fullständigt glömd i öfver 200 år, till dess William Smith på en resa till Valparaiso med briggen Williams i början af år 1819 å nyo upptäckte denna ögrupp. Och nu återupprepades en i de geografiska upptäckernas historia ofta gjord erfarenhet. Efter Cooks upptäckter inom det antarktiska området syntes allt hopp att därifrån erhålla praktiska förmåner vara ute: »Dessa trakter kunna ej ha det minsta intresse för människorna, förrän Patagonien och Eldslandet bli lika bebodda och civiliserade som Skottland och Sverige.» Men sedan Smith upptäckt, att stränderna af dessa öar voro fulla af dyrbara sälar, blef ställningen med ett slag en annan. I massor strömmade hvalfångare och säljägare till, och ensamt under åren 1821 och 1822 hemfördes från dessa små öar enligt Weddell omkring 320,000 sälskinn, värderade till 5 à 6 dollars stycket. Men naturligtvis varade denna oförnuftiga jakt icke länge. Så fort en säl nådde stranden, dödades den, och i följd häraf voro djuren inom få år nästan utrotade, då naturligtvis äfven ungarna, beröfvade sina mödrar, inom kort voro döda.

Genom sådana rikedomar vändes emellertid världens uppmärksamhet på dessa trakter, och många och viktiga geografiska upplysningar bragtes därifrån af hemvändande fångstmän. Den viktigaste bland dessa resor äro den, som gjordes af den nyssnämnde Weddell, förut anställd i den engelska flottan. Hans resa år 1823 är i själfva verket en af de främsta polarfärder, som utan rent upptäckarsyfte i någon tid blifvit utförd. Efter att ha kartlagt och noga genomsökt omgifningarna af Syd-Orkney-öanra, i hvilkas närhet hafvet var täckt af massor af drifis och isberg, så att han till och med på 61° 30' s. bredd måste forcera ett mäktigt isband, gick han i början af februari vidare mot söder, ständigt på utkik efter land. Till en början anträffades talrika isberg, många så lastade med jord och stenar, att de till en början misstogos för öar, men ju längre söder ut han kom, dess isfriare blef hafvet, och vid 72° 24' s. b. seglade han, omgifven af hvalar och sjöfågel, i ett haf, där ej ett enda isstycke syntes.

Huru långt han skulle kunnat segla på detta sätt är ej lätt att säga. Men då det var sent på året och intet tecken till land påträffades, där man kunnat hoppas finna några sälar, och då dessutom vinden blef motig, beslöt han den 18 februari att vända. Han hade då uppnått 74° 15', mera än tre breddgrader sydligare, än dittills någon människa kommit, och ännu där voro blott tre små isberg synliga.

Redan före Weddell gjordes en viktig forskningsresa af den ryske sjöofficeren Bellingshausen, som år 1821 länge uppehöll sig i trakten af Syd-Shetland men ej synes gjort något allvarligare försök att tränga söder ut på östra sidan af denna ögrupp. I stället for han på dess västra sida och upptäckte där Alexanders land och Peter den stores ö, båda omgifna af ogenomträngliga ismassor.

De viktigaste resorna under den närmaste tiden voro de, som leddes af engelsmännen Foster 1829, hvilken under två månader anställde pendeliakttagelser på den lilla vulkankratern Deceptionön, den till sitt läge noggrannast bestämda plats inom de antarktiska trakterna, samt Biscoe 1832, som upptäckte den betydande landmassan Grahams land, hvars västra kust han undersökte och där han äfven landade.

Af ännu större betydelse för sydpolarforskningen blefvo emellertid de forskningsexpeditioner, som åren 1838—43 nästan samtidigt utsändes från Frankrike, Nordamerika och England. Af dessa var den franska speciellt riktad på utforskningen af länderna söder om Kap Horn. Den leddes af den berömde forskningsresanden Dumont d'Urville, som ett par år senare, efter att under så många år ha trotsat farorna i jordens otillgängligaste och farligaste trakter, omkom med sin familj vid en järnvägsolycka på en resa midt i hjärtat af sitt hemland.

Det var Weddells resa, som gaf planen till denna expedition. På hans väg skulle man tränga fram ännu längre mot söder, kanske uppnå själfva polen, om Weddells tanke var riktig, att isen i polarhafven härstammade från land och att de södra polarländerna, om landmassorna där vore mindre, borde vara mera isfria än de norra. Men i detta hänseende misslyckades färden. Redan vid 63° s. b. träffades ogenomtränglig packis, som i ett fast band sträckte sig till Syd-Orkneyöarna; från den 22 januari till den 15 februari kryssade d'Urville långs detta band och vände sedan mot väster för att under några veckor, tillbragta i arkipelagen söder om Syd-Shetland, utföra forskningar, som ensamma voro nog för att ge hans expedition en hög plats bland upptäcktsresorna i dessa trakter.

D'Urvilles omdöme om Weddell är icke det allra gynnsammaste. »Fastän jag inser, att olika år kunna utöfva ett utomordentligt olika inflytande på isens tjocklek, tillstår jag, att jag knappast kan förstå, huru en så vidsträckt och tätt sluten ismassa, som den vi seglat utefter, någonsin kan öppna väg för en seglare. Utan att fullständigt förneka sanningen af Weddells berättelse, tror jag mig böra stanna vid ett försiktigt tvifvel, tills någon annan trovärdig sjöman lyckas framtränga 5—6 breddgrader längre än vi.» I detta hänseende synes han dock hafva orätt, och något skäl att betvifla sanningsenligheten af Weddells berättelse finnes alls icke. Möjligen var år 1823 ett lyckligt undantagsår — Morrells berättelse från samma år tycks också tala i denna riktning —, men om d'Urville haft till sitt förfogande ett godt ishafsfartyg och helst en ångare samt på lämpligt ställe kunnat forcera det isband, som låg framför dem, så hade han kanske också sedan i friare vatten kunnat fortsätta sin färd långt mot södern.

Och det dröjde ej länge, förrän ett sådant försök gjordes, visserligen äfven denna gång med ett segelfartyg. Det var den ryktbaraste och lyckligaste af alla sydpolarfarare, James Clark Ross, som, sedan han år 1842 vid Victoria land söder om Nya Zeeland kommit polen nära 4 breddgrader närmare än någon annan vare sig förut eller senare, vände sig till Syd-Shetland för att äfven där söka öfverträffa Weddells rekord. Detta lyckades visserligen ej, men följande iskanten framträngde han något östligare än dennes kurs till ungefär 72° s. b. alltså betydligt längre än någon annan utom Weddell i dessa trakter kommit. Hans vetenskapliga iakttagelser voro också särdeles värdefulla, fastän de öfverträffas af hvad han utträttade vid Victoria land.

Det är sålunda antagligt, att Weddells resa gjorts under särdeles gynnsamma förhållanden, men lika klart är, att dessa ännu kunna upprepas, och att göra om d'Urvilles och Ross' försök med en nutida, god ishafsångare synes vara en af de tacksammaste uppgifter för en expedition, som jorden erbjuder. Det gäller bland annat att bevisa, om en sjette kontinent existerar eller ej, något som nästan vederlägges, ifall man här skulle lyckas framtränga ännu några breddgrader längre än Weddell; skulle man där påträffa ogenomtränglig is, så är det dock numera en jämförelsevis lätt uppgift att bestämma, om denna kan härstamma från land eller ej. Äfven i detta senare fall torde sannolikheten för att man har en sammanhängande polarkontinent vara ganska ringa. Én så gynnsam punkt för studiet af denna fråga torde knappast annorstädes finnas.

Efter Ross' resa har ända till nutiden ingen större sydpolarexpedition kommit till stånd i trots af allt det intresse, som visats saken från nästan alla vetenskapers sida. De nyheter vi inhämtat ha alla kommit från några få hvalfångare, som under de senare åren här sökt sin jaktmark. Den förste bland dessa var Dallman, som 1874 från Hamburg utgick till dessa trakter. Han har upptäckt och benämnt en stor mängd öar och hamnar, men af brist på instrument kunde han vanligen ej fastställa deras läge. Sälar och sjöleoparder anträffades i ej obetydlig mängd, dock icke tillräckligt för att betala expeditionens omkostnader.

År 1892 utsändes en hel liten flotta af fyra hvalfångare från Dundee till länderna söder om Kap Horn, där de vistades några månader i Erebus- och Terrorviken. Med expeditionen följde naturforskaren Bruce och Mr. Burn Murdoch, en artist, som lämnat en rikt illustrerad, särdeles intressant skildring af färden. På grund af ogynnsamma förhållanden blef dock det vetenskapliga utbytet ganska ringa, och ej heller lyckades man fylla expeditionens hufvuduppgift, att taga reda på den hval af ett utseende liknande de värdefulla »grönlands»hvalarna, som Ross trott sig se där nere.

Af åtskilligt större betydelse än någon annan antarktisk färd under det sista halfva seklet blef den af kapten Larsen ledda fångstexpeditionen med hvalfångarfartyget Jason under 1893—94. Under blott en månad, från midten af november till midten af december, vistades han i farvattnen öster om Syd-Shetland och Grahams land och upptäckte därunder talrika öar och sund, hvarvid iakttagelsen, att Ludvigs Filips land är en ö, torde vara den viktigaste. Vidare for han söder ut långs Grahams lands aldrig förut sedda östra kust, åt hvars norra del han gaf namnet Oskar II:s land. Utan att möta några hinder nådde han redan vid denna tidiga årstid 68° 10' s. b. Att Grahams land är en ö blir genom denna resa troligt — att vid en senare årstid i Jasons kurs söka framtränga så långt som möjligt söder ut är en uppgift ai det största intresse för en expedition, som därtill har tillfälle.

Af särskildt stort intresse äro Larsens iakttagelser öfver dessa trakters naturbeskaffenhet, gjorda under flera landstigningar och längre vandringar i land. Den viktigaste är väl fyndet af försteningar af troligen tertiär ålder, de första man hittills känner från sydpolarländerna. Ensamt intresset att närmare få undersöka dessa borde vara nog för att kunna föranleda en ny expedition till dessa nejder.

Den belgiska sydpolsexpedition, som under Gerlaches ledning afgått år 1897 och förmodligen kommer att inleda en ny æra i den antarktiska forskningens historia, har Syd-Shetland till sitt första mål. Dess utgångspunkt är Punta Arenas, där min följeslagare på den patagoniska resan, herr De Bray, åtagit sig att vara dess ombud. Dess program synes ej varit närmare fastställdt, men meningen var att genast från början draga sig längre mot väster, till Alexanders land, och sedan utefter iskanten till Victoria land. Och ingen annan af de expeditioner, som for närvarande äro planerade, den stora engelska, den tyska och den engelska under Borchgrevingk, har länderna och hafven söder om den Atlantiska oceanen, våra »grannländer» vid Sydpolen, till sitt mål.

Låtom oss nu till sist efter Larsen, Weddell och andra forskningsresande lämna en liten skildring af den natur, som bjudes af Syd-Shetland, det tillgängligaste af alla sydliga polarländer.

Alla öarna äro bergiga, med höga och branta fjäll. Vilda och dystra ligga deras mörka massor, som emellertid på alla ställen, där icke sluttningen är alltför brant, täckas af snö och is. Dock icke så öfverallt, som man skulle kunna tro. Den nedersta, låga stranden, upp till omkring 100—150 fots höjd, är om sommaren vanligen fri från snö; här har litet jord samlat sig, och här finner man också en ytterligt sparsam vegetation af mossa och lafvar samt ett tufvigt gräs. Hvad detta egentligen är för växter känner emellertid vetenskapen ännu föga till. Vegetationen är emellertid så sparsam, att den synes utesluta hvarje tanke på att några landtdjur skulle kunna lefva där.

Så mycket rikare är lifvet i hafvet. Om mängden af säldjur och hvalar har ofta varit tal, men ännu talrikare äro massorna af sjöfågel, och särskildt måtte pingviner af alla klasser och storlekar vara talrika och ge karaktär åt landskapet, att döma af Murdochs bok, där de förekomma på nästan alla teckningar.

Om ett underligt djur berättar Weddell — dock med en reservation till utväg för den, som ej vill tro berättelsen. En af hans sjömän, som var lämnad ensam i tältet, fick höra ett skrik likt en mänsklig röst, med en egendomlig musikalisk klang. I första ögonblicket tänkte han, att någon af båtarna kantrat, och skyndade ut att se hvad det var. Då fick han strax intill se ett föremål, som till en början gjorde honom ytterst förskräckt. »Ansiktet och skuldrorna tycktes ha mänsklig form men voro af en rödaktig färg, och öfver skuldrorna hängde långt grönt hår. Stjärten liknade en säls, men om varelsen hade armar eller fenor kunde han ej se.» Djuret fortsatte sitt skrik ett par minuter men fick plötsligt se mannen, som stel af förvåning stod och betraktade detsamma, och försvann genast i vattnet. Sjömannen bekräftade med ed sin historia, och Weddell säger ganska träffande, att »om han ej verkligen sett djuret, så måste det ha varit ett verk af en upphetsad inbillning».

På det vildaste sätt är detta land sönderskuret, och ju längre söder ut man kommit med undersökningsarbetena, dess mer har landet låtit dela upp sig. Det är väl ännu ovisst, om ej själfva Grahams land består af flera öar. Flera af dessa öar äro vulkaniska. Deception-ön är en gammal krater, med ett inlopp så smalt, att ett skepp har svårt att passera det, och innanför ligger en af de praktfullaste och mest skyddade hamnar i världen. En liten ö, af Larsen kallad Lindenbergs sockertopp, var besatt af småkratrar, som utstötte tjock svart rök. De svarta lodräta bergväggarna, mellan hvilka man seglar i de trånga sunden, visa mycket ofta basaltens märkvärdiga, regelbundet pelarformiga förklyftning.

Det värsta i detta land är klimatet. En trakt, hvars sommartemperatur ligger betydligt under 0°, där januari månad är kallare än i södra Sverige, blott med den skillnaden, att man där nere befinner sig i årets varmaste månad, är icke mycket inbjudande för människor. Hvad temperaturen om vintern är, känna vi icke alls — kanske är den, liksom i vissa delar af den eldsländska arkipelagen, knappast märkbart kallare då än på sommaren.

Allt i allt — vi finna här ett land, hvars nordliga öar, af hvilka de största äro 5 svenska mil i längd, hela sommaren äro fullt tillgängliga utan några slags ishinder. Talrika ypperliga hamnar erbjuda öfverallt skydd åt ett fartyg, och det möter inga svårigheter att göra forskningar i land. Visserligen beskrifvas öarna såsom mestadels snötäckta, men detta är säkerligen icke alltid fallet; — hvalfångarne beskrifva så ofta med förundran, huru den ena eller andra ön är snöfri, och att städse tillskrifva detta vulkaniska orsaker torde ej gå för sig. Snarare är det fallet, att snön om sommaren smälter och förnyas om hvartannat å öarnas lägre delar. Vi finna en växlande berggrund, ett ytterligt fattigt djur- och växtlif å land men ett så mycket rikare i hafvet, ännu till största delen okändt för vetenskapen. Värst är det, att köld och snö, storm och dimmor midt i sommaren samla sig for att fördrifva den djärfve besökande.

Och dock — huru litet veta vi ej om detta lands framtid. Har icke världen just i dessa dagar sett exemplet af ett land långt uppe vid Alaskas ödsliga tundra, med en medeltemperatur kanske lägre än Syd-Shetlands, och som väl hvar och en måste antaga kalladt att sofva en evig sömn såsom hemvist för några få fattiga fiskarelappar och pälsjägare. Och nu se vi, huru detta land med ens dragit till sig allas uppmärksamhet, så att vågorna af folkvandringsrörelsen gå höga ännu i den civiliserade jordens aflägsnaste länder. Föga kunna vi ana, hvad jord och haf gömma vid Syd-Shetland, äfven om det ej skulle vara guld vi där påträffa. Men visst är, att äfven utan guld är det för vetenskapen ett förlofvadt land, och nästan outtömliga skatter äro där ännu att hämta på många områden. Skulle än Klondykes skatter anträffas där nere — dessas största betydelse skulle dock vara, att de gåfve en fast grund åt sydpolarländernas utforskning.

---