Från Eldslandet/Kapitel 10

←  Kap. 9

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 10. På upptäcktsfärd i Sydpatagonien (forts.).

Kap. 11  →

TIONDE KAPITLET.
På upptäcktsfärd i Sydpatagonien (forts.).

Nybyggarlif vid civilisationens gräns. Fårskötsel. Guldvaskning. På forskningsfärd i Bagualesfjällen. Nyåret 1897. Guanacon. Jaktlif i Magellans-länderna. Patagonierna. Den patagoniska stäppöknen. Vår återfärd till Punta Arenas och huru vi hade det under tiden.

---

Julen 1896 tillbragte vi i Mr. Tweedies hus. Det var ett nybyggarhem likt alla de andra vid kulturområdets gräns. En låg koja af timmerstockar, med mossa och fårull instoppad i springorna och en extra beklädnad af mattor å väggens insida där, hvarest sängarna stodo — se där allt. Huset hade två rum, ett stort förrådsrum, som tillika var matsal och om nätterna utgjorde sofrum för betjäningen, och ett inre rum för ägarne själfva; dessutom fanns en liten utbyggnad såsom kök. Om vintern blir det visserligen litet kallt där inne, då temperaturen sjunker till — 15 à 17° C, och kakelugnar finnas naturligtvis ej, fastän man i dessa trakter åtminstone har godt om ved för köksspisen. Vi befinna oss dock ännu ej inne i det egentliga skogsområdet, utan byggnaden ligger fritt utsatt för blåsten, hvars styrka bäst bevisas däraf, att på den bredvidliggande magasins- och klippningsbyggnaden taket denna samma vår två gånger blåst ned.

Mr. Tweedie, som tillsammans med en bror och en kusin ägde och bebodde detta nybygge, var skotte och liksom så många andra af Magellansländernas kolonister en man af mycket god familj, som lockad af det fria, äfventyrliga lifvet kommit hit ut för att på kortaste tid skapa en förmögenhet. Vi hade godt tillfälle, där jag om kvällen låg på min sadel och mina fårskinn på golfvet i sofrummet, att samtala om lif och förhållanden i dessa trakter.

»Jag har i år klippt nära 10,000 får. Till nästa år skall det bli många flera att klippa, åtminstone 15,000. Ännu är här plats för många, många flera. Hvardera af oss tre kolonister har af chilenska regeringen öfvertagit 15,000 hektar, och tills vidare betala vi ingen afgift därför. Det värsta är, att då marken ännu ej är uppmätt, så veta vi egentligen ej, hvar våra »ägor» ligga, och ännu mera svårighet förorsakar oas gränsfrågan. Vi veta ju ännu ej, om vi här befinna oss i Chile eller Argentina, och nu säges det, att Argentina ämnar sälja denna samma mark till andra personer.»

»Det är väl många svårigheter, som följa med lifvet här borta vid civilisationens gräns?»

»Åja, naturligtvis. Först och främst att skaffa lifsmedel. Ultima Esperanza är ju nästan otillgängligt för fartyg, och till Gallegos tar resan med oxkärra två veckor, och då är det ändå blott några månader om året, som den är möjlig. Lika svårt är det ju också att bli af med ullen. Första året blef den liggande nere vid stranden hela vintern utan tak; naturligtvis var den sedan icke värd mycket på våren. Post få vi visserligen en gång i månaden men måste då själfva hämta den 100 km. härifrån. Detta blir sällan af; vi få den vanligtvis för flera månader på en gång. Till Punta Arenas ha vi 4 dagars styf ridt. Den turen gör man icke heller så många gånger om året, för att nu icke tala om att passagen öfver floderna är nästan lifsfarlig vintertiden.»

»Och fåren», sade jag, »fåren, af hvilka ju i alla fall hela existensen här uppe beror, bereda de eder mycket svårigheter?»

»Ja, fåren äro naturligtvis vårt allt. Hästar och kor kunna visserligen här upp emot skogstrakterna lefva ute om vintern, men de gifva ej på långt när samma inkomst som fåren. Naturligtvis vållar det många bekymmer, först att anskaffa en hjord af friska och goda djur och sedan att drifva dem den långa vägen hit upp. Men blifva de en gång hemvanda, så föröka de sig raskt, och förstår man sig litet på att sköta dem, så bör man snart kunna bli rik. I hela Patagonien har man får af lincolnras, men jag tror icke, att dessa på något annat ställe af jorden få så lång och vacker ull som här. Någon gång har det händt, att snö och köld om vintern eller vid klippningstiden dödat dem massvis, men det är mycket sällan något sådant inträffar. Deras värsta fiender äro lejonen;^[1] i nya trakter händer det, att dessa på ett år döda hälften af hjorden, men vi förfölja dem ifrigt, och efter några år draga de sig vanligen undan, så att vi ej ha mycket ondt af dem.»

»Förorsaka indianerna något obehag för nybyggarne», frågade jag vidare.

»I regeln ej. Väl händer det, att några får försvinna, när de passera i närheten, men det är dock undantag. I vanliga fall ha vi hvarken ondt eller godt af dem. Men de äro fullt pålitliga, och om vi behöfva deras hjälp, få vi den alltid.»

Jag erhöll också många upplysningar om den ekonomiska ställningen för kolonisterna. »Jordvärdena ha på senaste tiden stigit hastigt. Till en början kan man visserligen få innehafva ett område afgiftsfritt, men vill man köpa god jord, måste man betala den med omkring 300 kr. för kv.-kilometer, och med mindre än en kv.-mil (100 kv.-kilometer) lönar det sig ej att börja. Sedan komma öfriga installationskostnader, som måste beräknas till 30—40,000 kronor, men en del däraf behöfver ej ges ut förrän fåren börja lämna inkomst, och detta dröjer ej länge.»

I själfva verket har fårskötseln i Patagonien visat sig vara en af de mest inkomstbringande näringskällor, betydligt säkrare än guld- eller silfvergrufvor annorstädes. De personer, som först började slå sig därpå, äro nu alla mångmillionärer. Från Skottland o. s. v. kommo i deras tjänst herdar hit ut. Efter några år fingo dessa öfvertaga vården af en liten fårhjord mot aflämnandet till en början af halfva inkomsten. Det dröjde ej länge, förrän de betalat af sin skuld; ett stycke land kunde de lätt få, och flera bland dem äro nu ägare till stora jordsträckor med 50—100,000 får.

Något annorlunda mot i skogsbygden ställer sig nog lifvet ute på slätten. Fåren trifvas kanske bättre där, fastän gräset ser kortare och glesare ut. Stora sträckor äro emellertid oanvändbara på grund af bristen på vatten. Nybyggenas utseende blir emellertid ett helt annat. I skogsområdena finner man lätt en naturskön plats, skyddad för vinden och med tillgång på

hvad som behöfves af bränsle och trä. Ett betydligt tröstlösare intryck göra de nybyggen, som äro belägna ute på slättbygden. Vid foten af någon kulle, som förtager den värsta styrkan af de eviga sydvästvindarna, påträffar man några låga byggnader af järnbleck, som på något afstånd till sin färgton synas sammansmälta med det grågula gräset. Så långt ögat ser, finnes ej ett träd, vanligen ej en buske; hvad som behöfves till bränsle måste hämtas på milslånga afstånd. Emellertid dröjer det vanligen icke länge, förrän vanan gör, att nybyggaren trifves väl äfven

i dessa trakters natur och klimat. Flera af de kolonier, som redan en längre tid existerat, göra för öfrigt intrycket af verkliga oaser, och särskildt i de stora estanciorna vid Magellanssundet med deras arméer af får har man ofta rikt tillfälle att se, hvad mänsklig konst och energi kunna uträtta emot naturmakterna.

Den enda förvärfskälla, som vid sidan af fårskötseln har någon betydelse för Magellansområdet, är guldvaskningen, och i själfva verket har detsamma nog för sin första »upptäckt» att tacka det guld, som af kringströfvande jägare mot slutet af 1870-talet anträffades vid kusten och i några floder, allra först vid Punta Arenas själft. De rika fynden vid Kap Vírgenes gåfvo anledning till Poppers Eldslandsexpedition 1887, om hvilken vi förut talat. Vid ett par tillfällen, då rikare fynd gjorts, har en verklig guldfeber utbrutit, som, om den också ej sträckt sig långt utom områdets gränser, dock varit nog för att vända upp och ned på dessa små samhällen, där bristen å arbetskraft redan förut var så kännbar. På flera år har man nu ej hört af något sådant, och ehuru fortfarande guldsökareexpeditioner utgå och äfven åtskilligt guld vinnes, så är det dock föga troligt, att Eldslandet någonsin skulle bli ett guldrikt land. Alla försök att bilda större kompanier för att bearbeta guldhaltiga lager ha misslyckats, och endast arbete i liten skala har visat sig lönande, ehuru med mycket växlande vinst. De största arbetena bedrifvas fortfarande af Páramobolaget, som antager arbetare mot del i vinsten och har koncession på nästan hela den Atlantiska kusten. Betydande guldminor finnas också i floderna omkring Porvenir, särskildt Rio del Oro. Här hade nyligen vid tiden för vårt besök påträffats ett stycke, som vägde 194 gram och som visades mig som en sällsynthet.

Det rikaste området har dock varit Lennoxön och dess omgifningar. De första rika guldfynden gjordes här år 1889 af några skeppsbrutna sjömän, och på de båda följande åren säges där hafva vunnits 12—1500 kg. guld. Tusentals människor strömmade till, mestadels italienare, och några återvände med vunna förmögenheter. Men de flesta förlorade allt hvad de förut vunnit på de nya expeditioner, som sedan anordnades, och få ha väl de platser på jorden varit, där den eftersökta metallens utvinnande ägt rum under så stora svårigheter och försakelser som här.

Bland näringskällor inom området ha vi vidare att förteckna jakten, om hvilken nedan vidare talas, samt skogsafverkningen, som särskildt är liflig på den argentinska Eldslandskusten, där flera sågverk blifvit anlagda. Lifligt uppmuntrade af regeringen exportera dessa betydande mängder af trävaror till de stora skoglösa områdena i Argentina. Ordnadt flske förekommer ej, fastän fjordarna mångenstädes vimla af fisk, och ej heller tänker någon på att jaga de hvalar, som komma in i kanalerna. Jakten på sälar är däremot numera förbjuden.

På tal om utvecklingen af Magellansländerna bör ihågkommas, att åkerbruk där synes vara omöjligt att bedrifva. I detta hänseende stå de förmodligen ensamma bland alla så långt från polen belägna länder på jorden. På skyddade platser i skogsområdet och under god vård mogna visserligen hafre och korn, men för ett verkligt åkerbruk synas utsikterna vara mycket små. Härvid gör sig gällande landets märkvärdiga klimat, hvilket man nästan kan glömma bort under en eller annan solvarm sommardag: fastän årets medeltemperatur är ungefär lika med den i södra Sverige, så är dock sommaren kallare än uppe vid den norska ishafskusten, där ju icke heller några sädesslag mogna. Ute på slätten skulle för öfrigt all sädesodling vara omöjlig på grund af vindens våldsamhet. Däremot trifvas potatis och andra rotfrukter under fuktiga år utmärkt väl.

Det är visserligen otvifvelaktigt, att Magellansterritoriet hvarken är eller kan blifva ett sådant Eldorado, som kanske en eller annan sydamerikan, med dessa folks vanliga benägenhet att gå öfver från den ena ytterligheten till en annan, föreställt sig. Den brådstörtade utvecklingen och den starka konkurrensen ha redan framkallat en ekonomisk kris, men det oaktadt kan man ej betvifla, att dessa länder äga en tryggad framtid redan i utvecklingen af de hjälpkällor de nu besitta och att de ännu kunna erbjuda bröd och husrum för många människor. Och lika visst är, att de i många hänseenden lämpa sig för nordiska kolonister och att dessa här skulle bli synnerligen väl mottagna och erhålla de största möjliga förmåner.

---

Men för skildringen af kolonisternas lefnadsförhållanden ha vi alldeles kommit bort från vår expedition där uppe i det inre af Patagonien. Efter att juldagen hafva gjort en intressant utfärd långs Sarmientosjöns sydsida, bröto vi den 28 december upp till ny färd. Vår första afsikt var att intränga i Baguales-kedjan^[2] för att studera dess egendomliga natur. Vi passerade ett litet nybygge, bebodt af en halfindian, och slogo nästa dag läger vid Bagualesflodens strand. Likasom vid färden till Dicksonsjön kvarlämnade jag den öfriga expeditionen här och gick den 30 december vidare, åtföljd endast af Angel och Rafael.

Vi följde floddalen, hvars östra vägg reser sig nära 1,000 m., delvis i lodräta afsatser. Öfverst afslutas den af vildt förklyftade basaltmassor. Ej mindre storartadt är det berg, som ligger framför oss i fonden. I de mörka, tornhöga basaltmassorna uppe på den grönskande sluttningen tror man sig skåda en gigantisk medeltidsborg med mäktiga torn och med djärfva tinnar i den finaste utmejsling samt med afsatser, som lysa hvita af snön. Äfven ute bland de afrundade kullarna af tertiärbergarter gör sig basalten märkbar, stundom såsom gångar, hvilka på grund af sin hårdhet kvarstå som höga, långsträckta murar, medan på ett annat ställe några spetsiga käglor resa sig likt jättestora stenbockshorn — återstoden af någon gammal vulkankrater.

Fastän man föga märker det, höjer sig landet raskt. Om trädgräns kan man icke tala här, där inga träd finnas, men småningom komma vi till den allra sista, låga berberisbusken, och här slå vi upp vårt läger. Snödrifvorna ligga redan ej långt borta, och det såg mörkt och hotande ut, så att vi nog saknade tälten. Vi bäddade på sluttningen i syskonbädd för att kunna gemensamt använda vår enda presenning som skydd mot det väntade regnet. Men så klarnade det upp, och jag kastade af mig mitt tunga täcke och låg och betraktade den södra himmelns glänsande stjärnor, medan jag i den tysta natten tänkte på fjärran boende vänner.

Nästa dag bar det rätt uppför höjden, och snart stodo vi vid den eviga snöns gräns. Marken bildade med massor af smältvatten en art lervälling, så att hästarna knappast kunde gå framåt, och de branta kullarna gjorde det ännu svårare att komma fram. En gång höll min häst på att slinta ned i en afgrund, men jag räddade mig i sista ögonblicket, i det jag släppte tyglarna och på ett föga graciöst sätt hoppade af på högra sidan af hästen, som lämnad åt sig själf snart åter fick fast fot. Jag lämnade mina följeslagare och gick till fots det sista stycket uppför bergskammen, tills jag vid omkring 1100 m. stod på vattendelaren mellan de båda oceanerna.^[3] Det var en ovanligt vild tafla med snöhöljda fjällkolosser och djupa dalar med branta väggar. En väg till Västerhafvet är ej heller här att finna, hvaremot man lätt nog torde kunna göra nedstigningen till Lago Argentino.

Af hopsamlad guanacospillning hade mina följeslagare gjort upp eld, tills jag återkom, och vi sögo i oss vårt maté, innan vi togo vägen tillbaka. Nyårsnatten tillbragte jag på samma ställe som föregående natt — den var lika ensam och dyster som året förut, fast förhållandena ju i mycket voro olika. Nyårsdagen kommo vi åter till lägret, men jag gjorde på vägen en lång tur till fots uppför det vilda fjällmassivet, där jag samlade en del väl bibehållna växtförsteningar, och kom först sent på aftonen tillbaka.

Trots sin höjd öfver hafvet är nästan hela det undersökta området denna tid klädt af en rik gräsvegetation. Hvad som mer än något annat under dessa dagar tilldrog sig vår uppmärksamhet, var de tallösa guanacohjordarna, till hvilka jag under vår expedition ingenstädes sett någon motsvarighet. Stundom föreföll det, som om en hel höjdsluttning varit lefvande, i det den täcktes af en hjord på flera tusen af dessa sirliga djur, hvilkas rödgula färg lika påfallande harmonierar med den patagoniska vegetationens egendomliga gulaktiga färgton, som någonsin renen med de lappländska fjällen eller med den hvita snön.

Guanacon (Auchenia Huanaco), det sydliga Sydamerikas största landtdjur, erinrar till sitt utseende i påfallande grad om sina nordligare släktingar, vicuñan och dess tama form lamadjuret. Kroppslängden är omkring 2,3 meter, höjden öfver hjässan 1,6 m. Kroppen betäckes af en kort fin ull jämte längre, fina hår, som på hufvudet mindre framträda men från nacken bakåt förlängas till en nedhängande, grof, ullig ragg. Den lefver mestadels i hjordar af ytterst växlande storlek, och endast de gamla hanarna gå ensamma för sig.

Såsom jag redan förut nämnt, begagnar nästan ingen af dessa trakters invånare några skjutvapen, och guanacon liksom öfriga djur jagas mestadels till häst med särskildt därtill afsedda hundar. De fullvuxna djuren hafva emellertid nästan ingen användning, och åtminstone hanarna äro för öfrigt mycket svåra att uppnå.

De känna också sin öfverlägsenhet och komma djärft fram på blott några stegs afstånd från hundarna, som ej förfölja dem annat än då de drifvas af hunger. Mången gång har jag varit en hjord så nära, att man skulle kunnat nå de närmaste djuren med en lasso.

Köttet på de gamla djuren är mycket segt och torrt. Jag erinrar mig särskildt en gång, huru hundarna satte efter en sådan gammal enstörig guanacohane. som blifvit skadad i ena foten och därför blef upphunnen. Vårt köttförråd hade tagit slut, och därför satte vi efter drefvet, hvilket för öfrigt är nödvändigt, om man ej vill riskera, att hundarna skola gå förlorade. Då vi kommo fram, stod han ännu upprätt och gjorde svaga försök att med hufvudet afvärja sina förföljare, som redan börjat äta på hans sidor och hals. Ett knifstyng gjorde slut på hans lif, och vi medtogo det bästa köttstycket, som på kvällen blef stekt. Men trots bristen på lifsmedel kunde ingen förtära en bit, så läderartadt hårdt och förtorkadt var detta kött. De unga djuren äro emellertid bättre och bilda en angenäm omväxling mot det aldrig växlande fårkött, som man i de befolkade trakterna erhåller.

Det är emellertid egentligen de små ungarna — de, som äro några veckor gamla, och för öfrigt äfven de, som ännu ej äro födda —, som den hufvudsakliga jakten gäller. Vid denna tid kunna djuren med lätthet injagas med en god häst, utan hjälp af några hundar, äfven om detta stundom kan bli en vild jakt, som samma häst ej gör om särdeles många gånger på samma dag. Vid denna ålder är djurets fäll utomordentligt mjuk och fin, och af de hopsydda skinnen förfärdigas ett slags mantlar, »quillangos», som bilda en af de viktigaste exportartiklarna från området. Tretton djur åtgå vanligen till en sådan fäll af medelstorlek, hvilken i Punta Arenas säljes styckevis till omkring 2 pund sterling.

Hundratusentals djur få årligen sätta lifvet till för denna ganska lönande jakt, och många hvita vistas under december och januari enkom för densamma ute på pampas. Ännu ifrigare bedrifves den af de patagoniska indianerna, som finna sin viktigaste förvärfskälla i att sälja skinnen till de hvita uppköparne. De fällar, som indianerna själfva förfärdigat, utmärka sig genom sina på baksidan i bjärta färger utförda målningar, som förekomma i de mest skilda mönster, hvilka emellertid numera åtminstone ej torde ha någon annan betydelse än såsom prydnad.

De hjordar vi påträffade hade troligen tagit sin tillflykt dit in efter att ute på slätten ha blifvit jagade af indianerna. Vi påträffade under vår senare färd flera indianläger, och det var med ett särskildt intresse jag där gjorde en om än flyktig bekantskap med de utdöende, fåtaliga kvarlefvorna af en bland jordens ryktbaraste och intressantaste folkstammar. Det är präktiga, högresta, kraftfulla gestalter, och öfver dem alla hvilar en viss lugn härskarhållning, som är vida skild från det vilda intryck, som deras nära släktingar från Magellanssundets sydsida göra. Men för att kunna uppfatta dem som jättar fordras en liflig fantasi, så vida de icke mycket hastigt degenererat från sina förfäders typ, och det förefaller obegripligt, huru en sådan saga så länge kunnat blifva trodd.

Patagonierna bebo ett slags stora tält, hopsydda af guanacoskinn, så vida ej, såsom numera vanligen är fallet, vanlig tältduk användes. Grundstommen utgöres af grofva trästolpar, vid öppningen vanligen fem i bredd. I fonden ligga familjens sängplatser; framme vid öppningen är eldstaden, och uppfördt i dalen vid någon liten bäck och vid foten af en brant sluttning, som

förtager vindens våldsamhet, bildar det hela en betydligt bekvämare bostad, än som vanligen kommer på de kringströfvande hvitas lott i dessa trakter. Det är emellertid icke särdeles svårt för detta nomadfolk att hålla sig med goda bostäder, då de i sina hjordar af hästar äga det yppersta medel att förflytta äfven en ganska tung packning. Ett par indianfamiljer, som slagit upp sitt läger vid en liten biflod till Coylefloden, hade en hjord af nära fyra hundra hästar, alla djur af det bästa slag.

Patagonierna äro numera så civiliserade, att de ständigt stå i beröring med de hvita och att äfven främlingen med fullkomligaste trygghet kan bege sig till deras läger och åtnjuta deras gästfrihet. Åtskilliga hvita ha gift sig med indiankvinnor och dela numera deras fria lif. För den bofaste nybyggaren är försöket mera riskabelt på grund af indianernas sed att samla sig hos sin nye anförvant, både syskon och svågrar och kusiner och släktingar i fjärde och femte led, beredda att lefva på hvad denne äger, så länge detsamma räcker till. Men om verklig öfvergång till kulturen blir det emellertid aldrig tal. Såsom kringströfvande nomader, obundna af alla lagar, lefva och dö indianerna, och när den måhända ej synnerligen aflägsna dag kommer, då guanacon aftagit i antal och då allt land, som är användbart till bete för hästhjordarna, blifvit upptaget af nybyggare, är också patagoniernas sista timme slagen.

Från lägerplatsen vid Bagualesälfven gick vår färd tillbaka men icke rakt mot söder utan i en stor båge öster ut, nästan ända fram till Atlanterhafvets strand. Jag hade att studera några frågor vid Coyleflodens nedre lopp och ville dessutom begagna tillfället att lära känna den egentliga patagoniska grusstäppen. Denna tillhör de mest ödsliga trakter man kan tänka sig. Marken bildas af ett groft grus, där vinden vanligen bortfört alla finare beståndsdelar, så att blott rundade klapperstenar kvarligga. Vegetationen består af låga, krypande växter, bland hvilka många äga stora och vackra blommor. Våra grönskande gräsmattor finner man blott i en eller annan djup floddal, och landskapets hela färgton är oändligt olika de nordiska blomsterängarnas, liksom man ej heller ett ögonblick förväxlar de aflägsna Cordillerhöjderna, som genom den sandfyllda luften framträda med en egendomlig ljusblå färg, med Nordens tunga fjällmassor. Det är en egendomlig syn att ute på den grågula stäppen se en hvit lagunsjö med promenerande ljusröda flamingos, som när de flyga upp visa sina purpurfärgade fjädrar på vingarnas undersida.

Hvita sjöar tror man sig ofta se, men icke sällan finner man vid framkomsten i stället för det väntade vattnet en snöhvit skorpa af utkristalliseradt salt. Och utom flamingon påträffar man ofta en ännu större och märkvärdigare fågel, nämligen den sydpatagoniska strutsen. Denna, ett märkligt djur med jämförelsevis ringa utbredning, är den minsta af sitt släkte, ehuru den når en höjd af öfver 4 fot, och dess fjädrar äro betydligt mindre värdefulla än de, som fås af dess afrikanska släkting. Den jagas emellertid ifrigt, dels för fällens skull, dels på grund af sitt verkligt välsmakande kött, som bildar den angenämaste omväxlingen i den patagoniska matordningen, vare sig man däraf tillreder en äkta chilensk cazuela, en soppa med risgryn och grönsaker, eller på indianmaner en picana, då djuret stekes helt med glödande stenar nedstoppade genom strupen.

Dessa strutsar blefvo orsaken till ett missöde, det svåraste som träffade oss under denna del af expeditionen. En af våra följeslagare, den gamle argentinske jägaren Ramires, satte med hundarna efter en struts, och don Lorenzo begagnade tillfället att följa med honom, medan vi andra fortsatte framåt. Men jakten blef lång, och jägarne hördes ej af. Peio, som skadat sin fot och hade svårt att följa med i den trippande takt, som lastdjurkaravanen antager, stannade efter för att vänta på dem, medan vi till sist på eftermiddagen slogo läger i en liten floddal, bevuxen med grönskande, doftande verbenabuskar, dessa trakters enda bränsle. Ty värr försummade vi att genast tända upp en signaleld, och fram emot aftonen började det mot all vana i dessa torra trakter att regna, och därigenom blef det oss omöjligt att göra eld äfven följande dag.

Särskildt för Peios skull, då jag fruktade, att denne ej fått rätt på de andra, och visste, att han med sin vrickade fot skulle haft ytterst svårt att reda sig själf här ute, beslöt jag att ej gå vidare, förrän hela trakten blifvit undersökt, och detta fastän våra lifsmedel voro nästan slut, så att vi hade behof att så snart som möjligt komma till bebodda trakter. Sä snart sig göra lät, satte jag eld på hela verbenabuskaget, så att hela trakten inhöljdes i rök. Anläggandet af dylika prärieeldsvådor är strängt förbjudet, men lika fullt göres det ständigt, när man har behof att visa sin vistelseort, och många gånger onödigtvis för resten. Angel begaf sig ut på en längre expedition, ända fram till närheten af de nybyggen vi senast lämnat, medan vi öfriga genomströfvade den kringliggande trakten, äfven besökande ett indianläger i trakten i hopp att där få höra något om de saknade. Men allt var förgäfves. Och då ännu den fjärde dagen inga spår anträffats af dem, ansåg jag det klart, att de omedelbart fortsatt i den riktning vi ämnade oss, och beslöt att gå vidare.

Nu följde tre ansträngande dagsmarscher öfver öde land. Nätterna tillbragtes utan tält ute på slätten, där ej ens verbena-buskar funnos till bränsle. Elden måste uppgöras med guanaco-spillning, vid hvilken vi stekte det enda kött vi hade, taget af ett ungt lejon, som Angel dödat med sin lasso. Detta kött är ej alls illasmakande. Vår enda mat för öfrigt bestod af risgryn och ett slags pannkakor, som af olja och mjöl tillagades i en stekpanna. Te och kaffe hade vi äfven, men sockret var slut. Ett reservförråd af hvita bönor fanns också, men dessa kunde vi ej koka vid vår dåliga eld, och det mesta af dem fick göra resan tillbaka till Punta Arenas.

Det var alltså hög tid, att vi träffade på människor. Den tredje eftermiddagen visade oss ändtligen några enstaka får, att

vi nalkades befolkade trakter, och i Coyleflodens breda, gräsbevuxna dal fortsattes vår färd, tills vi på aftonen anlände till Mr. Ness' hus.

Här höll det på att gå oss illa. Ägaren var borta, och en gammal förvaltare vägrade att sälja till oss vare sig kött eller andra matvaror. Det var enda gången under hela min resa, som icke en obegränsad gästfrihet blifvit oss visad. Efter långt ackorderande fingo vi ändtligen en gryta fårtalg för att därmed vid en stor eld på stäppens vis tillaga bröd. Mjölet hopröres med vatten och smält fett till en deg, hvaraf tunna kakor bakas. I en stor gryta upphettas det öfriga fettet till kokning, och häri kokas sedan kakorna en och en, tills de blifva färdiga.

Frampå kvällen återkom Mr. Ness, och nu var det slut på våra matbekymmer. — Efter våra försvunna följeslagare hade vi naturligtvis genast frågat och fingo också veta, att de passerat förbi till ett annat nybygge i närheten och därifrån fortsatt till Punta Arenas dagen före vår ankomst.

Vi dröjde öfver en dag för att hvila ut våra hästar och undersöka de i geologiskt hänseende mycket intressanta omgifningarna. Därefter fortsatte vi vår väg och tillryggalade i åtta dryga dagsmarscher afståndet till Punta Arenas. Vårt eget antal var reduceradt till fem, hvilket vållade mesta olägenheten när djuren skulle lastas. De utmagrade hästarna med sina såriga, söndersargade ryggar råkade i ursinne, när remmarna skulle dragas till om de delvis ännu tunga packningarna, och det var stundom en riktig hästtämjarkonst att få det hela i ordning, därvid djuret först måste uttröttas under vilda försök att befria sig från en lasso, som fått slingra sig kring frambenen.

I öfrigt erbjöd den återstående vägen föga af intresse. Gallegosfloden passerades, denna gång med lätthet, i närheten af det ställe, där vi på bortfärden först sett densamma. Därpå gingo vi vidare till Laguna Blanca, en stor, afloppslös insjö med grått, något saltaktigt vatten, och voro redan här inne i den civiliserade världen. Värdshus med whisky och öl ligga utefter vägen, och på sluttningen mot sjön ligga ett par mycket stora estancior, med betydande hjordar af nötkreatur och får. Vid Cabeza del Mar passera vi det stora »hotell», som redan förut omnämnts, och äro därmed ute på Patagoniens »landsväg». Allt tätare ligga utmed vägen byggnader: värdshus, nybyggen, arbetarbostäder och längre fram sågverk, och den 19 januari redo herr Wahlen och jag, efter att hafva lämnat karavanen en dagsmarsch bakom oss, i en ursinnig motvind, som nästan hotade att blåsa oss bort ur sadeln, åter in i Punta Arenas, hvars låga hus och smutsiga gator efter den långa frånvaron föreföllo oss lika ståtliga, som om de tillhört en världsstad i ett af civilisationens centra.

---

1. Puman (Felis concolor) i dessa trakter städse kallad el leon, »lejonet», är Patagoniens största och grymmaste rofdjur men dock ej så farlig, som man skulle tro. Människan angriper den endast, då den är sårad, eller om man oförvarandes kommer in i dess håla. Såsom bevis på dess feghet berättas, huru en nybyggare, som var ute med sin lilla flicka, fick se ett lejon, som klättrat upp i ett träd. Han skyndade hem efter sin bössa och kvarlämnade under tiden flickan för att tillse, att djuret ej begåfve sig bort. Men en gång retadt är det fruktansvärdt vildt och starkt, och i guanaco- och fårhjordarna anställer det stor förödelse, i det det dödar så många djur det kommer åt, oafsedt om det kan förtära dem eller ej.
2. Namnet Baguales betyder »vilda hästar» och härledes af de hjordar af dylika djur, som ännu ofta anträffas här.
3. Eller i hvarje fall på den högsta passpunkten mellan dem.