Hoppa till innehållet

Frey/1847/Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Om det i Norrige funna fragmentet af Vestgötalagen
Frey: Tidskrift för vetenskap och konst — 1847
av A. Uppström

Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar
En blick på Astronomiens öden och framtid  →
Del av Frey, häfte XXXIX, 1847.


[ 257 ]

Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar.

Bland de många, till större delen oigenkänneliga namn, hvarunder den skandinaviska Norden hos de gamla författarne uppträder, finna vi dock några få, hvilkas slägtskap med följande tiders benämaningar och tillämpning på ännu förhandenvarande folk ej gerna kan missförstås, men hvilka dock, för att tydligare uppfattas, torde förtjena en ytterligare granskning. Afsigten med denna uppsats är derföre att låta ofvanstående namn, ock i synnerhet det för oss Svenskar vigtigaste deribland, undergå försöket af en kort, lingvistisk skärskådning, som möjlingen kunde lemna ett eller annat bidrag till frågans närmare utredande.


I. Den första bland forntidens författare, som ur nattens mörker i ljuset framhaft ett namn, hvarmed efter all sannolikhet betecknas Svearne, en till språk och seder närbeslägtad gren af den stora germaniska stammen, är Tacitus. Frågan blifver således till en början den: under hvilken germanisk språkform uppfattade Tacitus det folknamn, som han återger med det latiniserade Sviones?[1]. På denna fråga kan ej lemnas ett positivt svar, emedan Tacitus sjelf ej nämner sin urtyp, och den icke heller i några andra monumenter från så aflägsne tider förekommer. Allt beror således på sannolikheter, hvilkas approximativa riktighet står eller faller med antagligheten efter oantagligheten af något [ 258 ]slags sammanhang mellan de kända benämningarne, som här träda oss till mötes. Å ena sidan förekommer nemligen benämningen Svíar och å den andra Sviones. Det är klart, att så vida dessa namn beteckna samma folk, hvilket vi utan förbehåll antaga, är emellan dessa båda benämningar en lucka, hvilken, om möjligt, på något sätt måste fyllas, på det den ursprungliga öfverensstämmelsen desto bättre må kunna inses. Försöker man således uppleta den form, som i det äldsta bekanta germaniska tungomålet, nemligen det moesogötiska eller, som det numera rätteligen kallas, götiska, tjenligast motsvarar Taciti benämning Sviones, är denna form antingen Svians eller, till undvikande af hiatus[2], troligare Svijans. Den deklination nemligen, hvarefter Svijans, af nominalstammen SVIJAN, böjes, hänvisar ofelbart till samma deklination, som det Latinska Sviones, af stammen SVION[3]. Mellan dessa ord är således ej blott fullkomlig likhet i afseende på deras första stafvelse eller primitiva radix SVI, utan äfven så stor öfverensstämmelse mellan suffixerna JAN och ON, samt mellan kasualändelserna, som man skäligen kan vänta af tvenne språk, hvilka, om än i grunden beslägtade, dock under tidernas längd till den grad aflägsnat sig från hvarandra, som Latinet och Götiskan. — Men, kunde man fråga: hvartill gagnar att under götisk form införa ett ord, hvars verklighet endast grundar sig på grammatikalisk analogi, men icke på historisk uppvislighet? Derpå svaras: emedan denna supponerade mellanform är alldeles nödvändig för att fylla, och verkligen fyller, den lucka, som annars företer sig mellan det latinska Sviones och det fornnordiska Svíar. Det är redan visadt, huru nära den af oss antagna götiska formen Svijans öfverensstämmer med den latinska formen Sviones; kan en dylik öfverensstämmelse mellan samma götiska form och det fornnordiska Svíar otvunget äfven uppvisas, så följer af denna dubbla öfverensstämmelse nödvändigt, att de latinska och fornnordiska formerna Sviones och Svíar, ehuru till utseendet [ 259 ]olika, dock i grunden sinsemellan äfven måste öfverensstämma. Vi gå nu att uppvisa denna öfverensstämmelse mellan den antagna götiska formen Svijans och den i verkligheten förekommande fornnordiska eller isländska formen Svíar.

Vid närmare betraktande af götiska och isländska språkens inbördes sammanhang skall man, utan tvifvel, emot Rask[4] medgifva riktigheten af Grimms åsigt, att den isländska ”svaga” deklinationen af substantiver, hvilka i nominativus singularis ändas på i, pluralis på ar, i grunden ej annat är än en regelmässig förkortning af en motsvarande götisk deklination, som i nominativus singularis har ändelsen a, plural, ans. Såsom exempel på en sådan förkortning eller ”afslipning” kunna anföras de isländska orden: blómi (blomma), foli (fåle), galgi (galge), gumi (man), hani (hane), lofi (handlofve) ... plural. blómar, folar, galgar, gumar, hanar, lofar o. s. v., hvilka fullkomligt motsvaras af de götiska orden: bloma, fula, galga, guma, hana, lofa, plural. blomans, fulans, galgans, gumans, hanans, lofans etc. Äfven arbja (arfvinge), gudja (prest), plural. arbjans, gudjans, motsvaras af de isländska arfi, godi, plural. arfar, godar. Det är således föga tvifvel underkastadt, att ju ordet Svíar förutsätter Svijans, och att dessa båda ord ursprungligen tillhöra samma deklination, jemförda så väl sins emellan, som med det latinska ordet Sviones.

För att ej nämna något om anglosaxiska pluralformen Sveon, hvars ursprungliga identitet med Sviones och Svijans, äfven i afteende på deklinationen, emedlertid ej bör [ 260 ]misskännas[5], hafva vi ytterligare att bevis för vår sats att anföra. Ingen tviflar, att ju Svíar, Svear och Svensk tillhöra samma rot, och att det sistnämnda ordet uppvext på samma fosterländska jord, som de båda förra. Hvadan kommer då bokstafven N i det sista ordet? Ingalunda är den ett godtyckligt inskott, och står der som en främling, utan samband med någon äldre företeelse inom språket. Tvärtom hänvisar denna bokstaf uttryckligt på nödvändigheten att för orden Svear, Svíar antaga en så beskaffad urform, i hvilken denna bokstaf utan motsägelse finner sig hemmastadd. Vi återkomma då till ordet Svijans, af nominalstammen SVIJAN, såsom den antagligaste, att ej säga enda antagliga, urformen. Det är här ofvan ådagalagdt, huru den supponerade pluralformen Svijans regelmässigt förändrat sig till pluralformen Svíar = Svear. Af samma stam, med tillägg af suffix och nominativ-ändelse, får man ordet Svijanisks, hvilket sedermera i Fornnordiskan öfvergått till Sœnskr (Sönskr), (i stället för Svœnskr), Svänsker, det är vårt närvarande Svensk[6]. Och härmed hafve vi fört denna del af vår undersökning till så stor grad af visshet, som, enligt vår tanke, kan i detta ämne åstadkommas.

I förbigående må anmärkas, att benämningen Svíþiod (Svea folk) förutsätter en götisk form Sviþiuda (jemför Gutþiuda här nedanför). Ordet þiuda betyder folk, men bemärkelsen af Svi är oss alldeles obekant. Måhända är detta Svi på något sätt beslägtadt med particula inseparabilis svi uti [ 261 ]götiska adjektivet svikunþs (eller svekunþs), bekant, uppenbar. Men äfven betydelsen af denna sammansättningspartikel är icke heller känd[7]. Vi våga således ej förlora oss i några gissningar häröfver. Så mycket torde man likväl af det föregående kunna sluta, att bokstafven T icke är, eller kan vara, radikal i namnet Sviþiód. Det vore nemligen besynnerligt, om Tacitus först, och våra egna förfäder sedan, spårlöst skulle hafva låtit denna bokstaf gå förbi, i fall den, såsom det uppgifves, väsendtligen skulle hafva tillhört namnet[8].

Jornandes (eller Jordanes) anför 2:ne benämningar, hvilka äfven hithöra: Svethans och Svethidi. Den sednare benämningen skulle man kanske kunna försöka att kombinera med Sviþiuda, Svíþiód, och grammatikaliskt återfinna i ett supponeradt götiskt derivatum Sviþiudeis, isl. Svíþýdir ellar Sveþýdir (Svionum viri). Det förra nammet åter, eller Svethans, har i och för sig sjelft en rent götisk form, och skulle i sistnämnda språk regelmässigt återgifvas med Sveþans eller måhända Svíþans. Om bokstafven þ här hör till stammen eller ej, kunna vi ej afgöra, och måste således äfven lemna derhän frågan, huruvida detta namn står i något slägtförhållande till Svethidi, Sviþiód, eller ej. Emedlertid och då folket Svethans af Jornandes uppräknas näst efter Skridfinnarne[9], samt af honom beskrifves såsom bland annat egande utmärkt sköna hästar, skulle man tilläfventyrs för ett ögonblick kunna känna sig frestad att förlägga det till det svenska Norrland och sammanställa det med Taciti ”Sitones” eller ”Sithones” (Svithones?), hvilka enligt hans beskrifning också äro Svionernas granner; men — i hvilket väderstreck? Dock vi vilje ej vidare fördjupa oss bland dessa gissningar utan säkert fotfäste och bestämdt syftemål. — Hvad åter ett annat namnförhållande angår, nemligen det mellan Skythien och ”stora” [ 262 ]Svíþiód, synes oss bestämdt afgjordt och klart, att ingen slägtskap mellan dessa båda namn eger rum, ty i annat fall, eller om namnet Skythien hade något gemensamt med den götiska språkstammen, såsom vi hafva anledning att förmoda om namnet Svíþiod, så hade väl den götiske Bibelöfversättaren, som efter sitt språks fordringar ombildar namnen på Greker och Romare (Krekos, Rumoneis), äfven, och med större skäl, haft ett språkenligt namn på Skytherna att tillgå, hvilket han dock saknar. Han återgifver nemligen ordet Skyth med Skyþus[10], hvilken form, i synnerhet genom sin vokal y, som väl i främmande, d. v. s. grekiska[11], men aldrig i inhemskt götiska ord förekommer, tydligen gifver tillkänna sitt icke götiska ursprung. Den slutsatsen må då ej heller synas djerf, om man på sådan grund vågar anse åtminstone de Ulfilanska Göterna under framfarna tider ej hafva egt någon omedelbar beröring med Skytherna, så vidt dessa uppträda under detta namn; ty hvarföre skulle väl den götiske Bibelöfversättaren annars hafva behöft låna en från sitt språks fordringar afvikande benämning på detta folk?


II. Vid förklaringen af Götanamnets ursprungliga gestalt, befinns vi oss på en långt fastare botten, än vid förklaringen af Sveanamnet. Man eger här den lyckan att understödjas af en benämning på Götafolket, hemtad ur dess eget språk, och från tider, som stå många århundraden ofvanför all fornnordisk litteratur, och likaledes öfverskjuta alla skriftliga urkunder från den äldsta högtyska och anglosaxiska forntiden. I ett från Östgötaväldets tid i Italien ännu bibehållet fragment af ett götiskt Calendarium, på götiska språket författadt och sednast utgifvet af Gabelentz och Löbe i deras förträffliga, nu fullständigt utkomna, edition af Ulfilas, förekommer på 2:ne ställen Götiska folkets inhemska benämning under formen Gutþiuda (Götafolk). Här lemuar oss således primitiva stammen GUT en fast punkt, hvarifrån vi ytterligare kunna anställa våra undersökningar. Frågan är nu: huru flekterades af folket sjelft denna kärnstam? Antingen så, at [ 263 ]det i. singularis hette Guts ... plural. Gutos ..., eller också sing. Guta ... plural. Gutans ..., (det vill med andra ord, enligt den nyare terminologien, säga: nominal-stammen hette i förra fallet GUTA och i sednare GUTAN[12]. För den förra flexionen Guts ... plural. Gutos tale så väl de latinska formerna Gothus, Gothi, (Gotthus, Gotthi) och äfven Gottus, Gotti, som ock de motsvarande grekiska pluralformerna Γόϑοι, eller fastmera Γότϑοι; den sednare flexionen åter, Guta... plural. Gutans..., understödjes af de latinska formerna Gotones, Gothones samt äfven Guttones, hvilka former också hos grekiska författare ega sina, ehuru ej fullt liknande, motsvarigheter[13]. Enligt Gabelentz och Löbe skalle Göternas inhemska namn i pluralis hetat Gutos, icke Gutans; men vi bekänna oss uppriktigt ej fullt inse den bevisande kraften af det lingvistiska skäl, de anföra för denna uteslutande benämning. Eger likväl dessa utgifvares auktoritet sin riktighet; skulle vi dock anse den hemta sin förnämsta styrka från den omständigheten, att dessa syd-europeiska Göter, enligt hvad nyss nämndes, hos Grekerna kallades Γότϑοι och hon latinarne Gothi, hvilka ords nominalslammar motsvara så väl hvarannan inbördes, som ock den götiska nominalstammen GUTA; då deremot deras stamförvandter i Germanien kallades af Grekerna Γύϑωνες (Γούτονες?). och af Latinarne Gotones, Gothones, Guttones, af nominalstammen GOTON etc. lika med götiska nominalstammen GUTAN. I Anglosaxiskan eger denna sistnämnda stam sin motsvarighet i pluralformen Gotan[14], hvilken form i detta språk på samma gång äfven är nominalstam till ordet. Vända vi oss högre upp, mot norden, träffa vi äfven der åtskillige former, som genom sitt karaktäristika N. ögonskenligen gifva tillkänna sin slägtskap med denna stamform, t. ex. det isländske gotnar (män, krigsmän[15]), gotneskr (götisk[16]), och det i [ 264 ]Gottlandslagen ofta förekommande gutnisker (gottländsk) = gotneskr (Hvilket i 6:te kap. af Olof den Heliges saga i denna sednare bemärkelse också förekommer). Detta berättigar oss utan tvifvel till det antagande, att det i samma Gottlandslag förekommande folknamnet Gutar, såsom öboerna sjelfva ännu i dag uteslutande benämna sig[17], förutsätter en äldre götisk form Gutans. Vi styrkas ännu mera i denna öfvertygelse genom att i tillägget till samma lag förekommande nomen proprium Guti, hvaraf enligt traditionen Gutar, Gutland (både på Anglosaxiska och Isländska Gotland). Detta Guti = isl. Goti[18] följer alldeles samma deklination, som ofvanför blifvit framställd såsom i forntiden gemensam för Svijans, Svíar, Sviones.

Förflytta vi oss från Gottland till Sveriges fasta land, mõta oss der namnen Öster- och Vestergötland, hvilka omfattas af den gemensamma benämningen Götaland. Då Isländarnes namn på nyssnämnda ö är Gotland, gifva de deremot namnen Gautland, Eystra-Gautland, Vestra-Gautland åt det land, som nu utgör södra Sveriges norra del. Vi lemna derhän, huruvida Isländarnes försäkran att Götaland skulle vara uppkalladt efter en konung Gautr[19], är grundad eller ej. Troligen förhåller sig härmed, som med åtskilliga andra antaganden, t. ex. att Göterna skulle blifvit så benämnda efter ett lika lydande tillnamn på Odin sjelf, likasom ett annat Odins tillnamn, Svidr eller Svinnr, skulle gifvit upprinnelse åt Svea-namnet[20]. Dessa benämningar på folkslag efter föregifna gudomligheter förekomma oss mången gång något misstänkta, antingen såsom blotta foster af en diktande inbillningskraft, t. ex. hos skalderna, eller såsom produkter, dels af rent hugskott, dels af en falskt utstyrd lärdom, utan aktgifvande på hvad historien eller historisk analogt tydligt gifver vid banden; men i alla dessa händelser först efteråt och post festum. Dock, [ 265 ]vi äro ej förmätne att vilja tillägga oss domerätt öfver förhållanden, som vi ej känna och icke heller kunna känna. Det endast vilje vi hafva sagt, att den lugne forskaren efter sanning i hvilket ämne som helst försigtigast ställer dig på mensklig grund, och ej utgifver för sannt annat och mer, än han såsom sådant tror sig hafva uppfattat och kunna genom bevis styrka.

Vi återvända till våra Göter. Ehuru den yngre Eddan i det citerade stället sammanblandar Gotland och Gautland, en sammanblandning, hvarifrån Konunga-sagorna ej heller helt och hållet kunna frikänna sig[21], bör man dock noga skilja mellan dessa namn, och låta hvardera beteckna endast det, som språkbruket i sin helhet godkänner. Gautar, Gautland på svensk botten betecknar således endast Göter, Götaland. Att Goti, såsom yngre Eddan påstår, härledes från Gautr, torde vara mycket tvifvel underkastadt. För vår del skulle vi ej vilja härleda någotdera af dessa ord från det andra, utan fast mer anse dem båda för derivater af den gemensamma primitiva stammen GUT. Vi hafve redan från denna kärnstam erhållit 2:ne beslägtade folknamn, Gutos och Gutans; det är icke blott möjligt, utan äfven troligt, att vi för de svenska Göterna från samma stam kunna erhålla en 3:dje benämning, som i ulfilanska språket skulle haft utseendet Gautos. Denna förmodan grundar sig ej blott på det isländska stafningssättet Gautar, utan äfven på den hos Jornandes (eller Jordanes) förekommande benämningen Gautigother[22], samt Procopii Γαυτοί, (Ptolemæi Γουταί att förtiga[23]), hvilka sednare benämningar, alla tre, tilläggas de skandinaviska Göterna. — Vi finna också häraf, att det vanliga skrifsättet Gauthiod för Gautthiod saknar etymologisk grand, ty bokstafven T är bär verkligen radikal i stammen.

Frågar man slutligen, hvad betyder namnet Göt eller Göter, så svaras af den ena: Gud; af den andra: menniska; af [ 266 ]somliga: vandrare, ryttare, män; af andra: klok, frambringare o. 1. v.; af verbet giutan, utgjuta, nemligen blod, skulle vi hafva lust att tillägga, om vi ej funne rådligare att instämma i Herrar Gabelentz’ och Löbes bekännelse: wir wissen nicht, was der Name Gothen bedeute.

a. uppström


  1. Angående stafningssättet Sviones i stället för det vanliga Suiones, jfr Madvig, Lateinische Sprachlehre ... Braunschweig, 1844, sid. 4.
  2. Ulfilas, ed. Gabelentz et Löbe, Vol. II. 2, pagg. 38, 39.
  3. Bopp, Vergleichende Grammatik, pagg. 522, 523 och annorstädes.
  4. Rask uppställer visserligen, både i sin anglosaxiska och isländska Grammatike, substantivernas af honom så kallade ”enklare hufvudflock” parallelt med Grimms ”svaga” deklination; men frågan om den ”enklare” flockens uppkomst genom förkortning af den ”svaga” gotiska deklinationen besvarar han i sina "Samlede Afhandlinger", København 1834—38, 1 Del. pag. 152, på det sätt, att han anser ”begge formerna lika gamla”; hvilket sammanhänger med hans oriktiga föreställning om den ”enklare hufvudflockens” förhållande till motsvarande böjningnsätt Latinet och Grekiskan, hvarom se ”Afhandlingernes” 3:dje Del, sidd. 205, 206. — Grimms isigt finnes uttryckt redan i 1:sta Delen af hans ”Deutsche Grammatik”, Göttingen 1819, sid. 134. och följ. Jfr IV:de Del, sid. 509.
  5. Geijer uppställer i Svenska Folkets Historia, I Del. sid. 43, not. 8, en annan åsigt, hvilken vi likväl se oss förhindrade att antaga, likasom åtskilligt annat af hvad i samma not förekommer. Aktningen för Geijers namn bör ej afhålla oss från denna öppna bekännelse. — Ordet Sveon förekommer i Alfred den Stores Orosius, 1 Cap. utgivet af Rask i hans ”Samlede Afhandlinger”, 1 Del. sid. 504, såsom inledning till Ottars och Ulfstens Reseberättelser, der samma ord ytterligare finnes sid. 522. Svealand förekommer dersemmastädes sid. 314, men om Sveodland, hvilket vi betvifla, någonstädes verkligen förekommer, kunna vi, i saknad af erforderliga källor, ej upplysa.
  6. Denna bokstafs-öfvergång bekräftas i etymologiskt och fonologiskt hänseende fullkomligt af en dylik öfvergång från hlija till , fijands till Feind, och nästan på samma sätt af frijonds till frände, friend, Freund.
  7. Se Glossarium till Ulfilas, af Gabelentz och Löbe. Leipz. 1843.
  8. Medeltidens latinska benämninger Svedia, Svecia ...', hvaraf sedermera Schweden, Sweden, Svède, Svezia a. s. v. i de moderna språken erhållits, skulle vi föreställa oss uppkomma af namnet Svíþiód, genom apokopering af dess sista konsonant, och åtskilliga andra smärre förändringar.
  9. Se Strinnholm, Svenska Folkets Historia, 1 Band. sid. 32.
  10. Coloss. 3, 11.
  11. Jfr Ulfilas af Gabelentz och Löbe. II. 2, sid. 29.
  12. Det är sannolikt, att man här äfven måste förutsätta en tredje stam GAUTA, hvaraf sing. Gauts, plur. Gautos; se nedanför.
  13. Se citaterne hos Gabelentz och Löbe i Ulfilas, II, 2. sid. 1.
  14. Rask, Angelsaksisk Sproglære, Stockholm 1817, sid. 139.
  15. Rask, Anvisning till Isländskan, Sthm 1818, sid. 72. Jemf. Snorra Edda, Sthm 1818, sid. 195.
  16. Edda Sæmundar, Sthm 1818, sid. 233.
  17. C. Säve, ”Bemærkninger over Öen Gotland” ... öfversatta af Molbech, och aftryckta i ”Historisk Tidskrift”, IV Bd. Kiöbenhavn 1843, sid. 213.
  18. Olof Tryggvasons Saga, kap. 98.
  19. Ynglinga-Sagan, kap. 38.
  20. Snorra-Edda ... Sthm 1818, sid. 195.
  21. T. ex. Olof den Heliges Saga, kap. 6.
  22. Strinnholm, I, sid. 33.
  23. Ulfilas, II, 2, sid. 1.