Gösta Berlings saga/Kapitel 31
| ← Döden befriaren |
|
Barnets mor → |
TORKAN
OM DÖDA TING ÄLSKA, om jord och vatten skilja vänner från fiender, ville jag gärna äga deras kärlek. Jag ville, att den gröna jorden inte kände mina steg som en tung börda. Jag ville, att hon gärna förläte, att hon för min skull såras med plog och harv, och att hon villigt öppnade sig för min döda kropp. Och jag ville, att vågen, vars blanka spegel sönderslås av mina åror, hade samma tålamod med sig, som en mor har med ett ivrigt barn, då det klättrar upp i hennes knä utan att akta högtidsdräktens oskrynklade siden. Med den klara luften, som dallrar över de blå bergen, ville jag vara vän och med den blänkande solen och de vackra stjärnorna. Ty det synes mig ofta, som om de döda tingen skulle känna och lida med de levande. Inte är skrankan mellan dem och oss så stor, som människor tro. Vilken del av jordens stoft är det, som inte har varit inne i livets kretsgång? Har inte vägens kringdrivande stoft smekts som mjukt hår, älskats som goda, välgörande händer? Har inte vattnet i hjulspåret fordom strömmat som blod genom klappande hjärtan?
Livets ande bor ännu i de döda tingen. Vad förnimmer han, där han slumrar i drömlös sömn? Guds röst hör han. Lägger han också märke till människors?
O, sena tiders barn, haven I inte sett det? Då ofrid och hat uppfylla jorden, måste också de döda tingen mycket lida. Då blir vågen vild och rovlysten som en rövare, då blir åkern karg som en girig. Men ve den, för vars skull skogen suckar och bergen gråta!
Märkligt var det året, då kavaljererna regerade. Det synes mig, som om människornas oro då skulle hava stört de döda tingens ro. Hur skall jag skildra den smitta, som då spred sig över landet? Skulle man inte tro, att kavaljererna voro bygdens gudar, och att allt besjälades av deras ande? Äventyrens, sorglöshetens, vildhetens ande.
Kunde man omtala allt, som det året tilldrog sig bland människorna på Lövens strand, så skulle en värld förvånas. Ty då vaknade gammal kärlek, då tändes ny. Då uppblossade gammalt hat, och länge sparad hämnd grep sitt rov. Då flögo alla upp i lystnad efter livets ljuvhet: dans och lek, spel och dryckjom grepo de efter. Då uppenbarades allt det, som innerst gömmer sig i själen.
Från Ekeby gick denna orons smitta ut. Den spred sig först till bruken och herrgårdarna och jäktade människorna till ofärd och synd. Så långt ha vi i någon mån kunnat följa den, emedan de gamla ha bevarat minnet av händelserna på några av de stora gårdarna, men hur det vidare spred sig bland folket, därom veta vi litet. Dock därpå må ingen tvivla, att tidens oro gick från by till by, från koja till koja. Där en last fanns dold, fick den sitt utbrott, där en reva fanns mellan kvinna och man, blev den till en klyfta, där en stor dygd eller en stark vilja dolde sig, måste den fram, också den. Ty ont var inte allt, som skedde, dock var tiden sådan, att det goda ofta blev lika fördärvbringande som det onda. Det var som vid stora vindfällen djupt inne i skogen, där träd ramlar över träd, fura drar fura med sig och även underskogen ryckes omkull av de stupande jättarna.
Tvivla inte på att galenskapen gick ut bland bönder och tjänare! Överallt blevo hjärtan vilda och hjärnor förvirrade. Aldrig gick dansen så muntert på korsvägen, aldrig tömdes öltunnan så raskt, aldrig blev så mycken säd kastad i brännvinspannan. Aldrig voro gästabuden så många, aldrig var det kortare väg mellan det vreda ordet och knivstynget.
Men inte bland människorna stannade oron. Den spred sig till allt levande. Aldrig hade varg och björn härjat svårare, aldrig hade räv och uv tjutit hemskare och rövat mer oförskräckt, aldrig gingo fåren oftare vill i skogen, aldrig härjade så mycken sjukdom bland den kostbara boskapen.
Den, som vill se tingens sammanhang, må gå bort från städerna och bo i en enslig koja i skogsbrynet. Må han vakta milan nätterna igenom eller bo ute på de långa sjöarna dag och natt under en ljus sommarmånad, medan timmerflotten gör sin långsamma färd till Vänern, så skall han lära att ge akt på alla tecken i naturen och förstå hur de döda tingen bero av de levande. Han skall se, att då det är oro på jorden, störas de döda tingens fred. Folket vet det. Det är i sådana tider skogsfrun släcker milan, sjörået slår sönder båten, näcken sänder sjukdom, tomten svälter ut kon. Och så var det detta år. Aldrig hade vårfloden härjat så svårt. Ekeby kvarn och smedja voro inte hans enda offer. Små älvar, som fordom, då våren hade gett dem krafter, på sin höjd hade mäktat bortföra en tom lada, gingo nu till anfall på hela gårdar och sköljde bort dem. Aldrig hade man hört åskan anställa så mycken skada redan före midsommar — efter midsommaren hördes hon inte mer. Då kom torkan.
Så länge de långa dagarna varade, kom intet regn. Alltifrån mitten av juni till början av september badade Lövsjö härad i oavbrutet solsken.
Regnet nekade att falla, jorden att nära, vindarna att blåsa. Solskenet ensamt strömmade ned över jorden. Å, det vackra solskenet, det livgivande solskenet, hur skall jag kunna förtälja om dess onda verk? Solskenet är likt kärleken: vem känner inte de illgärningar han har begått, och vem kan låta bli att förlåta honom? Solskenet är likt Gösta Berling: det ger glädje åt var man, därför tiger envar med det onda det har förorsakat.
En sådan torka efter midsommar skulle väl inte vara så olycksbringande i andra trakter som i Värmland. Men där hade våren kommit sent. Gräset var inte långt hunnet och kunde aldrig växa ut. Rågen blev utan näring, just då den skulle samla mat i axen. Vårsäden, av vilken det mesta brödet bakades då för tiden, bar tunna små vippor på kvartershöga strån. De sent sådda rovorna kunde aldrig gro, inte en gång potatisen mäktade suga näring ur denna förstenade jord.
Under sådana år börja de ängslas borta i skogshyddorna, och från bergen stiger skräcken ned till det lugnare folket på slättbygden.
»Det är någon, som Guds hand söker,» säger folket.
Och envar slår sig för sitt bröst och säger: »Är det mig? O, moder, o, natur, är det mig? Är det av fasa för mig, som regnet håller sig fjärran? Är det i vrede mot mig, som den stränga jorden förtorkas och hårdnar? Och detta eviga solsken, strömmar det i sin blidhet varje dag från en molnfri himmel för att hopa de glödande kolen på mitt huvud? Eller om det inte är mig, vem är det, som Guds hand söker?»
Medan rågkornen förtvina i de små axen, medan potatisen inte kan samla näring ur jorden, medan boskapen med röda ögon och flämtande av hetta tränger ihop sig kring de sinande källorna, medan ångesten för framtiden sammanpressar hjärtat, går underligt tal genom nejden.
»Sådan hemsökelse sker inte utan orsak,» säger folket. »Vem är det, som Guds hand söker?»
Det var en söndag i augusti. Gudstjänsten var slut. Folket vandrade flockvis fram på de solheta vägarna. Runtomkring sig såg det förbrända skogar och förstörda skördar. Rågen var satt på skyl, men den stod gles med tunna kärvar. De, som hade haft bråtar att bränna, hade haft ett gott och lätt arbete detta år, men så hade det ock mången gång gått så, att de hade satt eld på den torra skogen. Och vad skogsbranden hade skonat, hade insekterna tagit: tallskogen hade fällt barren och stod bar som en lövskog om hösten, björkarnas blad hängde sönderflisade med bara nerver och förstörda bladskivor.
De tungsinta flockarna saknade inte samtalsämnen. Mången fanns där, som kunde berätta om hur svårt det hade varit under nödåren adertonhundraåtta och nio och under den kalla vintern adertonhundratolv, då sparvarna fröso ihjäl. Hungersnöden var dem inte främmande, de hade nog mött hans bistra anlete förr. De visste hur man beredde barken till bröd och hur korna kunde vänjas att äta mossa.
Det var en kvinna, som hade gjort försök med ett nytt slags bröd av lingon och kornmjöl. Hon hade prov därav med sig och lät folk smaka. Hon var stolt över uppfinningen.
Men över dem alla svävade samma fråga, den stirrade ur alla ögon, viskades på alla läppar:
»Vem är det, o Herre, som din hand söker?»
»Du stränghetens Gud, vem har nekat dig offer av böner och goda gärningar, eftersom du tager ifrån oss vårt fattiga bröd?»
En man i de dystra flockar, som hade dragit västerut över Sundsbron och strävat uppför Broby backar, stannade ett ögonblick framför vägen, som ledde upp till den snåla Brobyprästens boställe. Han tog upp en torr sticka från marken och kastade den in på prästgårdsvägen.
»Torra som den stickan ha de böner varit, som han har gett vår Herre,» sade mannen.
Den, som gick honom närmast, stannade också. Han tog upp en torr kvist och kastade den dit, där stickan hade fallit.
»Detta är rätt offer åt den prästen,» sade han.
Den tredje i flocken följde givet föredöme. »Som torkan har han varit. Stickor och strå är allt, vad han har låtit oss behålla.»
Den fjärde sade: »Vi ge honom igen vad han har givit oss.»
Och den femte: »Till en evig skam kastar jag detta till honom. Må han förtorka och förtvina, som den här kvisten har förtorkat!»
»Torrt foder åt torkprästen,» sade den sjätte.
Folk, som kommer efter, ser vad de göra och hör vad de säga. Nu få de många svar på sitt långa frågande.
»Ge honom vad honom tillkommer! Han har dragit torkan över oss,» heter det bland hoparna.
Och envar stannar, envar säger sitt ord och kastar sin gren, innan han drar vidare.
I vinkeln mellan vägarna låg snart en hög av stickor och strå: skamhögen över Brobyprästen.
Det var folkets hela hämnd. Ingen lyfte sin hand mot prästen eller sade ett ont ord till honom själv. Förtvivlade hjärtan avlastade en del av sin börda med att kasta en torr kvist på denna hög. De togo inte själva hämnd. De utmärkte bara den skyldige inför vedergällningens Gud.
»Om vi inte ha dyrkat dig rätt, se, det är den mannens fel. Var barmhärtig, Herre, och låt honom ensam lida! Vi märka honom med skam och vanära. Vi äro inte ett med honom.»
Det blev helt hastigt bruk, att envar, som gick förbi prästgården, kastade en torr kvist på skamhögen. »Må Gud och människor se det!» tänkte envar vandrare. »Också jag föraktar honom, som har dragit över oss Guds vrede.»
Den gamle girige lade snart märke till högen i vägkanten. Han lät föra bort den. Somliga sade, att han eldade sin köksspis med den. Nästa dag hade där på samma ställe samlat sig en ny hög, och så snart han lät föra bort denna, blev en ny uppkastad.
De torra kvistarna lågo där och talade: »Skam, skam över Brobyprästen!»
Det var heta, torra rötmånadsdagar. Tung av rök, mättad av brandos, låg luften över nejden, lik den tryckande förtvivlan att inandas. Tankarna blevo yra i upphettade hjärnor. Prästen i Broby hade blivit till torkans dämon. Det tycktes bönderna, som om den gamle girige satt och vaktade himmelens källor.
Snart blev folkets mening klar för Brobyprästen. Han förstod, att det utmärkte honom som olyckans upphov. Det var i vrede över honom Gud lät jorden försmäkta. Skeppsfolket, som led nöd på det villande havet, hade kastat lott. Han var mannen, som skulle över bord. Han försökte skratta åt dem och deras kvistar, men då detta hade fortfarit en vecka, skrattade han inte mer. Å, sådan barnslighet! Vad kunna dessa torra stickor skada honom? Han förstod, att årslångt hat sökte tillfälle att ge sig luft. Vad mer! Han var inte van vid kärlek.
Av sådant blev han inte mildare. Han hade kanske önskat bättra sig, efter sedan den gamla fröken hade besökt honom. Nu kunde han inte. Han ville inte tvingas till bättring.
Men så småningom blev den där högen honom övermäktig. Han måste ständigt tänka på den, och den mening, som alla hyste, slog rot också hos honom. Det var det förfärligaste vittnesmål, detta kastande av de torra kvistarna. Han gav akt på denna hög, räknade de grenar, som hade kommit till för var dag. Tanken på den bredde ut sig och inkräktade alla andra tankar. Den högen förstörde honom.
För var dag måste han alltmer ge folket rätt. Han förföll och blev utgammal på ett par veckor. Han fick samvetskval och krämpor. Men det var, som om alltsammans skulle haka sig fast vid denna hög. Det var, som om samvetskvalen skulle ha tystnat och ålderns tyngd åter vikit ifrån honom, om bara högen hade upphört att växa.
Slutligen satt han där hela dagarna och vaktade. Men folket var obarmhärtigt, om nätterna blevo alltid några nya kvistar ditkastade.
En dag kom Gösta Berling resande vägen fram. Brobyprästen satt vid vägkanten, gammal och förfallen. Han satt och plockade på de torra stickorna och lade dem samman i rader och högar, lekande med dem, som om han hade blivit barn på nytt. Gösta blev bedrövad över hans elände.
»Vad gör pastorn?» säger han och hoppar raskt ur åkdonet.
Å, jag sitter här och plockar. Jag gör just ingenting.»
»Pastorn skulle gå hem och inte sitta här i vägdammet.»
»Det är nog bäst, att jag sitter här i alla fall.»
Då slår Gösta Berling sig ned bredvid honom.
»Det är inte så gott att vara präst, säger han om en stund.
»Det går väl an härnere, där det finns människor,» svarar prästen. »Det är värre däruppe.»
Gösta förstår nog vad han menar. Han känner till dessa församlingar i norra Värmland, där det stundom inte ens finns ett boställe åt prästen, de stora skogssocknarna, där finnarna bo i rökstugor, de fattiga trakterna med ett par människor på milen, där prästen är socknens enda herreman. Brobyprästen hade varit i en sådan socken i över tjugu år.
»Det är dit vi skickas, då vi äro unga,» säger Gösta. »Det är omöjligt att stå ut med livet där. Och så blir man förstörd för all framtid. Det är många, som ha gått under däruppe.»
»Det är det» säger Brobyprästen. »Ensamheten fördärvar en.»
»Man kommer,» säger Gösta, »ivrig och eldig, talar och förmanar, och tänker, att allt skall bli bra, att folket snart skall gå på bättre vägar.»
»Just så, ja.»
»Men snart märker man, att ord inte hjälpa. Fattigdomen står i vägen. Fattigdomen hindrar all bättring.»
»Fattigdomen,» upprepar prästen. »Fattigdomen har förstört mitt liv.»
»Den unga prästen kommer ditupp, förklarar Gösta, »fattig som alla andra. Han säger till drinkaren: ’Låt bli att supa!’»
»Då svarar drinkaren,» infaller prästen: »’Ge mig då det, som är bättre än brännvin! Brännvinet är päls om vintern, svalka om sommaren. Brännvinet är en varm stuga och en mjuk bädd. Ge mig detta, och jag skall inte supa mer!’»
Och så,» återtar Gösta, »säger prästen till tjuven: ’Du skall icke stjäla’, och till den elake: ’Du skall icke slå din hustru,’ och till den vidskeplige: ’Du skall tro på Gud och inte på djävulen och trollen.’ Men då svarar tjuven: ’Ge mig bröd!’ och den elake säger: ’Gör oss rika, och vi skola inte tvista!’ och den vidskeplige: ’Lär mig bättre!’ Men vem kan hjälpa dem utan pengar?»
»Det är sant, sant vartenda ord!» utbrister den gamle. »På Gud trodde de, än mer på djävulen, mest dock på trollen i bergen och tomten på logen. All grödan förstördes i brännvinspannan. Ingen kunde se något slut på eländet. I de flesta av de grå stugorna rådde nöd. Dold sorg gjorde kvinnornas tunga bitter. Vantrevnad drev mannen ut till dryckenskap. Åkrar och boskap kunde de inte sköta. De fruktade herremannen och gjorde narr av prästen. Vad skulle man göra med dem? Vad jag sade dem från predikstolen, förstodo de inte. Vad jag ville lära dem, trodde de inte. Och ingen att rådgöra med, ingen, som kunde hjälpa mig att hålla modet uppe!»
»De finnas, som ha uthärdat,» säger Gösta. »Guds nåd har varit så stor över somliga, att de inte ha vänt åter från ett sådant liv som brutna män. Deras krafter ha räckt till; de ha uthärdat ensamheten, fattigdomen, hopplösheten. De ha gjort det lilla goda de kunde och inte förtvivlat. Sådana män ha alltid funnits och finnas än. Jag vill hälsa dem som hjältar. Jag vill ära dem, så länge jag lever. Jag hade inte kunnat uthärda.»
»Jag kunde inte,» tillfogar prästen.
»Prästen däruppe tänker,» säger Gösta eftersinnande, »att han vill bli en rik man, en övermåttan rik man. Ingen fattig kan bekämpa det onda. Och så börjar han samla.»
»Om han inte samlade, skulle han dricka,» svarar den gamle, »han ser så mycket elände.»
»Eller bli slö och lat och förlora all kraft. Det är farligt att komma ditupp för den, som inte är född där.»
»Han måste göra sig hård för att samla. Han låtsar det först, sedan blir det en vana.»
»Han måste vara hård både mot sig själv och andra,» fortsätter Gösta. »Det är svårt att samla. Han måste tåla hat och förakt, han måste frysa och svälta och förhärda sitt hjärta: det är nästan, som om han glömde varför han började spara.»
Brobyprästen såg skyggt på honom. Han undrade om Gösta satt där och gjorde narr av honom. Men Gösta var bara iver och allvar. Det var, som om han talade sin egen sak.
»Det har gått så med mig,» säger den gamle stilla.
»Men Gud skyddar honom,» infaller Gösta. »Han uppväcker hos honom hans ungdoms tankar, när han har samlat nog. Han ger prästen ett tecken, när Guds folk behöver honom.»
»Men om prästen inte lyder tecknet, Gösta Berling?»
»Han kan inte motstå det,» säger Gösta och småler glatt. »Han lockas så ljuvligt av tanken på de varma hyddorna, som han skall hjälpa de fattiga att bygga.»
Prästen ser ned på de små byggnader han har suttit och uppfört av skamhögens stickor. Ju längre han talar med Gösta, dess mer blir han övertygad om att denne har rätt. Han hade alltid haft denna tanke på att göra gott en gång, då han hade fått nog. Han hakar sig fast vid detta: naturligtvis hade han haft denna tanke.
»Varför bygger han då aldrig upp hyddorna?» frågar han skyggt.
»Han blyges. Mången kunde tro, att han av fruktan för folket gjorde vad han alltid hade ämnat göra.»
»Han kan inte tåla att bli tvingad, så är det.»
»Han kan dock hjälpa i löndom. Det behövs mycken hjälp i år. Han kan skaffa sig någon, som delar ut hans gåvor. Jag förstår meningen med alltsammans!» utbrister Gösta, och hans ögon stråla. »I år skola tusenden få sitt bröd av den, som de överhölja med förbannelser.»
»Så skall det bli, Gösta.»
Det kom ett rus över dessa två, som så litet hade kunnat fylla det kall de hade valt sig. Deras ynglingaålders lust att tjäna Gud och människor var över dem. De frossade i de välgärningar de skulle utföra. Gösta skulle bli prästens hjälpare.
»Vi skola skaffa bröd nu för det första,» säger prästen.
»Vi skola skaffa skollärare. Vi skola få hit lantmätare, som skifta jorden. Sedan skall folket få lära att sköta åkern och vårda kreaturen.»
»Vi skola bygga väg och bryta ny bygd.»
»Vi skola bygga slussar nere vid Bergs forsar, så att det blir öppen väg mellan Löven och Vänern.»
»All den rikedom, som finns i skogen, skall bli till dubbel välsignelse, då vägen är öppnad till havet.»
»Ert huvud skall tyngas av välsignelser!» utbrister Gösta.
Prästen ser upp. De läsa i varandras ögon samma lågande hänförelse.
Men i detsamma dragas bådas blickar till skamhögen.
»Gösta,» säger den gamle, »allt detta behövde en frisk mans krafter, men jag håller på att dö. Du ser vad som dödar mig.»
»Skaffa bort den!»
»Hur, Gösta Berling?»
Gösta träder tätt intill honom och ser honom skarpt in i ögonen. »Bed Gud om regn!» säger han. »Pastorn skall predika nästa söndag. Bed då Gud om regn!»
Den gamla prästen sjunker ihop av förfäran.
»Om detta är allvar, om pastorn inte är den, som har dragit torkan över landet, om pastorn har velat tjäna den Högste med sin hårdhet, så bed Gud om regn! Det skall bli tecknet. Därav skola vi veta, om Gud vill vad vi vilja.»
Då Gösta åter reste utför Broby backar, förvånades han över sig själv och den hänförelse, som hade gripit honom. Men detta kunde dock bli ett skönt liv. Ja, men inte för honom. Däruppe ville de inte veta av hans tjänster.
I Broby kyrka var predikan just avslutad, och de vanliga bönerna voro lästa. Komministern var just färdig att stiga nedför trappan från predikstolen. Men han tvekade. Slutligen föll han på knä däruppe och bad om regn.
Han bad, som en förtvivlad människa ber, med få ord utan egentligt sammanhang.
»Om det är min synd, som har framkallat din vrede, straffa blott mig! Om det finns barmhärtighet hos dig, du nådens Gud, låt det regna! Tag från mig skammen! Låt det regna på min bön! Låt det falla regn på den fattiges åker! Giv ditt folk bröd!»
Dagen var het, olidligt kvalm rådde. Församlingen hade suttit som i dvala, men vid dessa brutna ljud, denna hesa förtvivlan vaknade envar.
»Om det ännu finns en väg till upprättelse för mig, giv regn …»
Han tystnade. Dörrarna stodo öppna. Nu kom en häftig vindstöt rusande. Den for fram efter marken, virvlade upp mot kyrkan och sände ditin en dammsky, full av stickor och strå. Prästen kunde inte fortfara. Han vacklade ned från predikstolen.
Människorna ryste. Skulle detta vara ett svar?
Men vindstöten var blott åskvädrets förelöpare. Det kom dragande fram med en hastighet utan like. Då psalmen var sjungen och prästen stod vid altaret, ljungade redan blixtarna, och åskan brakade lös, förtagande ljudet av hans ord. Då klockaren spelade upp utgångspsalmen, smattrade redan de första regndropparna mot de gröna fönsterrutorna, och människorna stormade alla ut för att se på regnet. Men de nöjde sig inte med att se: somliga gräto, andra skrattade, under det de läto det strida åskregnet strömma ned över sig. Ack, vad deras nöd hade varit stor! Vad de hade varit olyckliga! Men Gud är god. Gud låter regn falla. Vilken glädje, vilken glädje!
Brobyprästen var den ende, som inte kom ut i regnet. Han låg knäböjd framme vid altaret och reste sig inte. Glädjen var för häftig för honom. Han dog av fröjd.