Gift/Kapitel 1
|
Kapitel 2 → |
1.
Lille Marius satt så stilla och snällt på bänken. Hans alltför stora mörkbruna ögon gåfvo det lilla bleka ansigtet ett förskrämdt uttryck; och när han oförmodadt fick en fråga, blef han eldröd i ansigtet och stammade.
Lille Marius satt på näst nedersta bänken litet krokig i ryggen, ty det var intet ryggstöd och det var strängt förbjudet att luta sig mot pulpeten bakom.
Det var geografi från elfva till tolf en varm augustidag efter ferierna. Solen sken öfver rektorns trädgård och på de fyra stora äplena på hans lilla äpelträd. De blåa gardinerna voro dragna för det öfversta fönstret; men i det nästa hade Abraham inrättat sig en sinnrik solskifva med bläckstreck på fönsterposten. Han telegraferade just omkring till frågare i klassen, att klockan var öfver half.
»Flera städer,» sade adjunkten uppifrån katedern och blåste i en gåspenna. Det var hans specialitet att formera gåspennor; och rundt omkring i alla de klasser, der han läste, låg en liten prydlig samling gåspennor, dem ingen begagnade utom rektorn.
Likväl hade adjunkten Borring svårt att hålla dem i ordning. Ty det hände mycket ofta, att en vanartig discipel under lofstunden samlade ihop pennorna, stoppade ned dem i ett bläckhorn och rörde om med dem, ända tills spetsarne spärrade ut åt alla håll och pennrören voro fulla af bläck.
När då nästa gång Borring kom in i klassen och skrek: »Nej men du store Gud! Hvem har förstört mina pennor?» — så svarades tvärsäkert och enstämmigt från hela klassen: »Aalbom!»
Ty det var bekant, att adjunkterna Borring och Aalbom innerligen hatade hvarandra.
Adjunkten skrapade pennrören och blåste de fina hvita och bläckiga spiralerna utöfver katedern.
»Flera städer» — derpå mumlade han en liten välsignelse öfver Aalbom — »flera städer, flera städer!»
Eljest var det dödstyst i klassen; ty det var nedersta bänken, som skulle förhöras i dag, och derifrån svarades aldrig. Detta var också veterligt för alla, men för ordningens skull förhördes de en gång i månaden, så att de skulle få sin fyra i betygboken.
Och de fyra, fem pojkarne der nere sågo ej heller ut, som om de brydde sig stort om antingen det svarades eller icke, och derför var det ingen på de öfre bänkarne som ville utsätta sig för faran att hviska ned till dem.
Endast han, som nu förhördes, satt orolig och petade på kartboken, som låg igenslagen på bordet framför honom. Ty under examinerandet måste den, som hade frågan, och de närmaste slå igen sina kartböcker.
Mot vanligheten hade han läst litet i dag, långe Tolleiv, det var Belgiens städer; han hade läst öfver två gånger hemma och en gång i skolan.
Men denna tystnad mellan hvarje gång adjunkten sade: »flera städer», de mycket osäkra erinringar om dessa belgiska städer, som vaknade hos honom, då Bryssel nämdes, och det ovanliga för honom i att svara — allt täpte till munnen på honom, fast han med bestämdhet visste åtminstone en stad till; han satt och nämde namnet inom sig, men han tordes ej öppna munnen; kanske var det ändå splitter galet och skulle som vanligt väcka allmänt åtlöje; det var bäst att tiga.
De andra på nedersta bänken afvaktade i lugnt trots sitt öde. Det var de största och starkaste gossarne i klassen; de ämnade gå till sjös, och de brydde sig tusan om betygboken. Endast en af dem tog ned geografin under bordet och läste litet om Belgiens städer och det, som kom derefter.
Lille Marius satt så snällt på sin bänk, hans stora ögon följde uppmärksamt läraren, medan han pysslade med någonting under bordet, som om han knöt knutar på någonting och drog hårdt till dem med all sin kraft.
Hela klassen tisslade och tasslade så smått i den varma middagstimmen, hvar och en sysselsatt med sitt. Några gjorde ingenting, utan sutto med händerna i fickan och gapade ut i luften; en skref ett latinskt tema bakom ett berg af böcker; en annan hade lagt sitt hufvud ned på armarne och sof stilla; vid fönstret satt en och stirrade på rektorns fyra äplen, medan han fantiserade öfver, huru många det väl kunde vara på den andra sidan af trädet, som han icke kunde se, samt huruvida det skulle kunna låta sig göra att klättra öfver muren en aftonstund, då det blef mörkare.
Två hade slagit sig tillsammans öfver en stor Europakarta, hvarpå de seglade med fartyg af trästickor, som de skuro under bordet. Det stod en satans sydvest uppåt kanalen, så att både Freja och Familjens Hopp måste gå norr om Skotland. Men nere vid Gibraltar låg den andre på lur med en lång ituklufven blyertspenna, som han hade doppat i bläckhornet; det skulle vara en algierisk sjöröfvare.
»Flera städer, flera städer!»
»Namur,» sade Tolleiv plötsligt.
Halfva klassen vände sig förvånad om, och en på näst nedersta bänken var till och med nog indelikat att sticka hufvudet under Tolleivs bord för att se efter, om han ej hade geografin i knät.
»Namür — inte Namur», sade adjunkten tvärt och såg i boken framför sig, »nej, den kommer inte än. Det är — låt mig se — tre städer, innan den kommer, som du nämde; hvad är det för tre städer? Nå, hvad är det för tre städer?»
Men nu hade Tolleiv gjort sig af med allt hvad han visste, och han försjönk i slött trots, utan att fråga efter adjunkten, hvarje gång denne blåste i ett pennrör och sade: »Hvad är det för tre städer?»
Lille Marius måtte ha slutat med sitt hemlighetsfulla arbete under bordet, ty plötsligt kastade han någonting till sin sidokamrat och gömde derpå sitt ansigte i händerna, så att bara ögonen gingo från den ene till den andre.
Marius’ sidokamrat skickade det han hade fått till sin granne, och så gick det uppåt klassen; några skrattade, andra togo det lugnt, som om de voro vana vid det, skickade det vidare och fortsatte med sin sysselsättning, hvad det nu var.
Men Abraham höll på med att förbättra sin solskifva på fönsterposten, och då hans sidokamrat kastade en blå tingest till honom, blef han förtretad. Han kände så väl till Marius’ råttor af den blåa näsduken, att han bara tog råttan och kastade den nedåt klassen utan att vända sig om.
Men dervid hampade det sig så, att Marius’ näsduk föll ned i Spanien och sopade ned både röfvaren och kofferdifartygen på golfvet, medan de två, som voro midt i en spännande kamp framför Gibraltar, hoppade på bänken.
Dervid blef adjunkten störd: »Hvad var det?»
»En råtta,» svarades genast. Men då nu Marius’ välbekanta råtta lyftes upp från golfvet vid svansen, bröt hela klassen ut i skratt, ty Marius var en erkänd mästare i att skapa till råttor, i synnerhet hade han ett knep med öronen.
Men adjunkten blef ond: »Seså, Marius, är du nu framme igen med dina dumma råttor; jag tycker sannerligen, att du snart borde ha växt ifrån sådana der barnsligheter.»
Marius fick igen sin näsduk och började mycket flat att knyta upp knutarne; han måste emellertid skratta i mjugg; han tyckte det var så rysligt roligt, då Abraham kastade råttan.
Adjunkten såg på klockan: timmen var nästan slut; han lade de kära gåspennorna åt sidan, blåste ren katedern, fälde ihop knifven och tog till boken.
»Nå, Tolleiv, du kan ju ingenting, aldrig kan du något. Nå, du då, Reinert! kan du säga mig städerna i Belgien — ja, Namür ha vi också sagt — flera städer, flera städer! Inte du heller? Nej naturligtvis; ni ä’ af samma skrot och korn allihop der nere. Nå, du då, Sørensen! flera städer i Belgien efter Bryssel! Nå?»
»Klockan har slagit,» anmälde vaktmästaren i dörren.
»Ja, se der! Så går det! Här sitta vi timme efter timme och kasta bort vår tid på de der lättingarne der nere, som inte vilja lära sig något; det är ingenting annat som biter på er än smörj, och det skulle ni ha, om jag fick råda.»
Dermed gaf han dem alla i en hast deras fyra och ropade genom det larm, som nu uppstod i klassen: »Nästa gång till floder i Frankrike.»
»Floder i Frankrike,» upprepades nedåt klassen. Primus satte ett litet märke med nageln i sin bok; Abraham vek ett stort hundöra; två bröder, som hade en bok tillsammans, sprungo oroliga omkring för att få riktigt noga reda på huru långt de skulle ha.
»Till floder i Frankrike!» ropade Reinert och hälde med flit en stor bläckplump i sin bok till märke, derpå slog han igen boken, så att den skulle smetas omkring riktigt.
Lille Marius såg på honom med förskräckelse och beundran.
Mellan tolf och ett skulle klassen delas. Realisterna, dit naturligtvis hela den nedersta bänken hörde, stannade qvar för att läsa engelska, medan latinarne samlade sina böcker och vandrade öfver till den andra skolbygnaden.
De lägre klasser, som voro der, sluppo nämligen ifrån skolan klockan tolf, så att latinarne togo ett af deras rum i besittning under den sista timmen. Med Abraham i spetsen banade de åtta, tio latinarne sig väg genom mylret af de små, som strömmade ut i farstun och trappan.
»Fi donc!» ropade Abraham, då de slutligen kommo upp till det rum i andra våningen, som de skulle ha, »här måste vädras ordentligt efter stinkdjuren.»
Alla fönster slogos upp, och några försenade stinkdjur, som ännu gingo och pysslade i sina pulpeter, slängdes obarmhertigt ut i farstun.
Vid hvarje utkastning uppstämde de små der ute vilda hämdtjut, men latinarne brydde sig ej derom; de stängde sina dörrar, och tjocke Morten, som tåligt bar öknamnet »baksträfvaren» — det är ej lätt att förklara hvarför — sattes till att hålla vakt.
Ty de öfvermodiga stinkdjuren, som litade på sin massa och på trappan, kastade hvarandra mot dörren och ruskade i låset.
Primus, som alltid höll modiga tal, föreslog ett utfall med latinarnes samlade här; men stämningen var icke krigisk. Abraham satt uppe i katedern och bände på låset; han hade satt sig i sinnet, att han skulle se stinkdjurens anmärkningsbok.
Men plötsligt ljödo höga triumfrop der ute. Morten baksträfvare gläntade på dörren och ropade derpå förfärad till sina vänner: »Hjelp! De ha fångat råttkungen.»
Abraham störtade ned från katedern, de andra följde med, primus sist: lille Marius hade fallit i stinkdjurens händer.
Lille Marius var latinarnes smärtas barn; han var ej större än ett medelstort stinkdjur och ville ej växa; derför var han alltid under bevakning.
Men i dag hade han blifvit bortglömd, medan han gick och letade efter sina högst vigtiga glos- och anmärkningsböcker. Och då han så kom och ville in till sina kamrater, greps han i armar och ben af trettio små svarta händer och drogs bort från dörren; och nu tumlade lille Marius omkring bland sina fiender, öfver hvilka han räckte upp nätt och jämt så mycket, att man såg de stora förtviflade ögonen och ett par smala armar, hvarmed han fäktade i luften.
Men de dunkade honom i magen och nöpo honom bak, refvo honom i håret och i öronen och kastade hans egna böcker i hufvudet på honom, medan hans dyrbara glos- och anmärkningsböcker flögo i luften som lösa blad.
Detta tog en hastig och våldsam ändalykt, då latinarne stormade ut; de små slängdes åt sidan och försvunno bakom dörrar och i trappan, medan den befriade Marius fördes in till latinarne. Men knappt hade de stängt igen dörren, förr än farstun var mylrande full af jublande stinkdjur.
»Hämd!» ropade Abraham.
»Ja, hämd, hämd!» upprepade primus och drog sig tillbaka.
»Du skall vara den vredgade Akilles!»
»Ja,» svarade lille Marius med blixtrande ögon.
När Marius var den vredgade Akilles, satt han uppe på Abrahams axlar, och derifrån högg han obarmhertigt ned i hufvudena på sina dödsfiender med en lång lineal.
Latinarne grepo till vapen. Hyllorna plundrades på linealer; slungkastarne och bågskyttarne försågo sig med kritstycken ur taflelådan; sjelfva primus tog en helt liten lineal, som han gick och svängde under häftiga uppmuntringar — ända uppi andra ändan af rummet bakom katedern.
Abraham utvecklade i hast sin plan. Så snart den vredgade Akilles gaf tecknet, skulle de upphäfva stridsropet, Morten baksträfvare skulle slå upp dörren, bågskyttarne och slungkastarne skulle utsända ett regn af pilar och stenar, medan rytteriet följdt af de tungt beväpnade hoplites störtade in bland fienden, för att afskära dem från hufvudtrappan; sedan kunde man i lugn och ro fånga de skingrade stinkdjuren och afrätta dem en i sender.
Allt var förberedt, och i den allmänna ifvern lade ingen märke till, att det blifvit alldeles tyst ute i farstun. Den vredgade Akilles svingade sig till häst, och plötsligt uppstämde de på en gång latinarnes förfärliga stridsrop, Morten baksträfvare ryckte upp dörren, ett regn af kastvapen förmörkade luften; hastati och principes ryckte fram i stormmarsch, men främst tumlade den vredgade Akilles sin häst, svingande den tunga lansen.
Men en tystnad — plötslig, skärande som en ljungeld från himmelen, djup, olycksdiger som om den uppsteg från Hades — släckte det vilda vapengnyet och fastnaglade latinarnes segervana skaror vid jorden.
Ty midt i den vidöppna dörren stod en liten tjock man i hopknäpt grå rock, grön kasjett och glasögon, midt på magen en stor kritfläck efter ett välriktadt kast.
Mållös stirrade han från den ene till den andre. Primus satt för länge sedan med ryggen åt alltsamman och näsan i grammatiken; slungarne släpte sina kritstycken, de tungt beväpnade hoplites höllo linealerna på ryggen; men den vredgade Akilles drog benen till sig, krympte alldeles ihop och gled som en igel ned åt ryggen på Abraham.
»Ja, jag skall lära er», ropade slutligen rektorn, då han fick sitt mål igen, »jag skall lära er att skoja och föra oväsen och ställa till med alla möjliga galenskaper! Hvad var det här nu? Hvem var det, som var med? Här skall statueras ett exempel! Du, Broch, var väl inte med?»
»Nej då,» svarade primus med ett fromt leende.
»Men Marius — Marius, du var med,» ropade rektorn bittert, ty lille Marius var hans älskling, »hur kunde du komma på en sådan idé? Uppe på Abrahams rygg — hvad skulle du göra der? Svara!»
»Jag skulle vara den vredgade Akilles,» svarade lille Marius med skälfvande mun och såg upp med sina förskräckta ögon.
»Jaså — hm — jaså, du skulle vara den vredgade Akilles — ja, det ser du ut för; det är just så jag ständigt har förestält mig honom» — rektorn måste fram till fönstret för att kunna bibehålla sitt alvar, men hela klassen förstod mycket väl, att ovädret var öfver.
Likväl stodo alla med förkrossade miner och hörde på det lilla förmaningstal, som rektorn gaf dem, innan han gick för att uppsöka klassföreståndaren. Ty det var ju klart, att sådan oordning endast kunde ega rum, när klassföreståndaren försummade sin pligt.
Och hvilken hjertans fröjd och glädje var det icke för adjunkten Borring att kunna meddela herr rektorn, att klassföreståndaren var adjunkten Aalbom, som, så vidt han visste, hade gått öfver till Athenæum för att läsa tidningar.