Gift/Kapitel 2
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
2.
Lille Marius var Abrahams bäste vän, och Abraham var lille Marius’ ideal.
De brukade läsa sina lexor tillsammans hemma på Abrahams rum, och det är ej lätt att veta, huru Marius skulle ha redt sig i skolan, om han ej haft detta stöd. Ty lille Marius var så klen i allt — utom i latin.
Men latin var hans fack, det kunde han.
Det fans icke en form, icke en biform, icke en oregelbundenhet eller en regel, icke ett undantag gömdt i den aflägsnaste skrymsla af Madvigs skrymslerika arbete — som ej lille Marius hade reda på, om man vände sig till honom.
Ända ifrån den första dagen, då rektorn gaf dem mensa att deklinera, hade Marius utmärkt sig.
Ty rektorn hade sjelf varit hos hans mor och sagt, att om lille Marius ville vara flitig, så skulle han få studera; rektorn skulle skaffa honom friplats vid skolan och hålla ett öga på honom sedan också.
Detta var både en glädje och en stor hjelp för Marius’ mor och hon inpräntade också hos honom, hvad det var för en gunst af rektorn, att han skulle få studera, om han blef skicklig i latin, ty det var meningen.
Och derför gick hvarje ord från rektorns mun direkt in i Marius’ hufvud och satte sig fast der som spikar i vägg.
Men fast hans hufvud var rymligt och egentligen alldeles för stort i proportion till kroppen, blef det dock efterhand för litet utrymme för allt det andra, som också skulle läras.
Rektorns latin bredde ut sig, lade beslag på all hans receptionsförmåga, förbrukade hela minnet och växte som kardborrskogen i sagan öfver likt och olikt, så att allt det intresse, all den läslust eller vetgirighet, som annars kanske skulle ha spirat upp, helt och hållet förkrympte och han blef, som rektorn triumferande sade, en fullblodslatinare.
Upp och ned i klassen gick rektorn och gned sina händer strålande af hänryckning, medan lille Marius oförfärad tumlade i väg med långa former och ändelser, som kunde vrida tungan ur led på folk; aldrig ett fel, aldrig en paus, ögonen stelt följande efter rektorn och fingrarne knytande hiskliga råttknutar på näsduken:
»monebor,
moneberis,
monebitur,
monebimur,
monebimini,
monebuntur.»
»Riktigt, min gosse, mycket riktigt,» sade rektorn; och han kunde ej begripa, att det i de andra ämnena gick så ytterligt smått för lille Marius.
Alla lärarne klagade, och rektorn måste då och då vara sträng mot sin älskling, förmana och tillrättavisa honom; ja, han hade till och med ett par gånger häntydt på den friplats, Marius hade, och som han ej fick förspilla.
Men allt var glömdt, då Marius åter fick en svår konjugation att handskas med, och rektorn klappade honom på hufvudet: »Nå ja, lille Marius, det går nog med matematiken och det andra, när vi bli litet större och få mera kött på benen. I latin är du en liten professor.»
Det var i sjelfva verket rektorns ärelystna dröm att göra lille Marius till någonting stort, någonting lärdt, ja någonting jämförligt med Madvig; då skulle han sjelf nöja sig med att nämnas som den, hvilken hade ledt barnets och ynglingens första steg mot parnassen.
Lille Marius följde med utan att synnerligen tänka på, hvart det bar. Han var efter alla lärares och kamraters enstämmiga dom förskräckligt barnslig, och om det ej varit för latinets skull, borde han aldrig ha suttit så högt i skolan.
Derför var han på väg att bli ett slags syndabock i klassen, då Abraham tog sig af honom. Abraham var både stark och ganska hemma i sina stycken, och dertill hade han en viss ställning som son till professor Løvdahl.
Marius hade alltid dyrkat Abraham på afstånd; men när de nu blefvo de bästa vänner, var han nästan från vettet af glädje. När han kom hem till sin mor, talade han oupphörligt om Abraham, och när de sutto och läste tillsammans, var han i en ständig hänryckning.
Anledningen till, att Abraham tog sig af honom, var den, att fru Løvdahl en dag hade sagt, att lille Marius’ mor var mycket olycklig, ensam och öfvergifven i verlden. Dessa ord inpräglade sig i hans sinne, och då han nästa gång såg Marius retad af sina kamrater och förföljd af stinkdjuren, uppträdde han plötsligt som hans försvarare; och sedan dröjde det ej många dagar, förr än de voro oskiljaktiga.
Abraham hade ingenting emot denna tysta dyrkan; och dessutom var det för honom, som redan i ett halft år hade varit hopplöst förälskad, en stor lindring att kunna utgjuta sin längtan, sin klagan, sina förhoppningar och sin förtviflan i lille Marius’ trofasta hjerta.
Lille Marius satt och gapade. Visserligen hade han satt Abraham högt; men att han var så stor, så sublim: förälskad, verkligen kär — det öfvergick Marius’ begrepp och sänkte honom i ännu gränslösare beundran.
Han tyckte, att han sjelf växte genom att bära hälften af denna ödesdigra hemlighet; och när han mötte henne på gatan — det var en af prosten Sparres fullvuxna döttrar — fäste han sina stora bruna ögon på henne med ett uttryck af halft förebråelse, halft hemligt förstånd.
Marius kom en eftermiddag för att läsa. Abraham satt med hufvudet mellan händerna, stirrande ned på bordsskifvan och tycktes ej märka, att det kom någon in.
Lille Marius gick då försigtigt och lade en hand på hans axel. Abraham for upp, förvildad, utan att kunna samla sina tankar. Men då betraktade lille Marius honom så deltagande med sina stora, fuktiga ögon, att det gjorde den olycklige älskaren godt.
»Har du sett henne i dag?»
»Tala inte om henne! Nämn inte hennes namn! Hör du, Marius, är du min vän, så svär, att du aldrig mer skall nämna hennes namn — svär!»
»Jag svär,» hviskade lille Marius rörd.
Detta lugnade den andre. Han satte sig ned igen och betäckte sitt ansigte med sina händer och suckade. Så sutto de ett par minuter.
Slutligen sade Abraham med dof, hemsk ton och utan att se upp: »Hon har trolöst svikit mig; allt är förbi — hon är förlofvad!»
Marius gaf till ett litet anskri; men han tordes ju icke fråga för sin eds skull.
Efter ännu en paus kom det matt och tonlöst från Abraham: »Med telegrafisten Eriksen.»
»Med honom!» utropade Marius. »Han har försökt ta studentexamen, men blef begge gångerna kuggad med glans!»
»Är det sant, Marius?»
»Så sant jag sitter här! Mamma har sjelf talat om det; hon känner honom.»
Abraham smålog hånfullt.
»Jag skall inte döda honom, Marius.»
»Tänkte du på det?»
»Min första tanke var: blod — han eller jag. Men nu skall jag hämnas på ett annat sätt.»
Han strök upp håret, tog ned böckerna från hyllan och kastade dem på bordet: »Vi börja med matematiken; inte ett ord mer om det andra!»
De läste nu matematik tillsammans på det sätt, att Abraham, som förstod bevisen, genomgick dem och förklarade, och hvarje gång han frågade: »Förstår du?» svarade Marius: ja — hvilket var osanning, ty han hade aldrig förstått ett ord matematik och allraminst i dag.
Då de hade slutat med alla lexorna till i morgon, slog han igen den sista boken och sade: »Så vill jag hämnas!»
Marius stirrade på honom och boken.
»Genom att arbeta, förstår du! Och när jag så kommer hem från universitetet med cum laude eller kanske laudatur som mogenhetsbetyg och möter henne med hennes eländige telegrafist, då skall jag se på henne så som du vet att jag kan se; och det skall bli min hämd!»
Abraham rynkade sina ögonbryn och stirrade på Marius; och han kände, att detta skulle vara den fruktansvärdaste hämd.
»Der kommer mamma,» sade Abraham; han hörde dörren öppnas till föräldrarnes rum, hvilket skildes från hans genom en smal gång, som förde till köket.
Fru Løvdahl inträdde med en tallrik äplen och nötter.
»God afton, lille Marius! Hur mår din mor?»
»Tackar bra,» svarade han och reste sig litet generad.
»Var så goda, gossar, och ät! Jag tyckte ni kunde behöfva någonting uppfriskande efter all den torra lärdom ni proppa i er, edra stackare.»
Hon talade en hurtig, klingande Bergensdialekt och smålog, medan hon försökte att släta Abrahams hår, som ännu erinrade om den förtviflade älskaren.
Fru Løvdahl var mycket vacker och så ungdomlig, att det var en ständig förnöjelse för henne att presentera för främmande sin långe son på fjorton, femton år. Då Carsten Løvdahl kom hem från Paris med de mest lysande betyg från ögonläkarne och med sitt europeiska sätt, gifte hon sig genast med honom, innan hon hade fylt sitt tjugonde år; han var en fyra, fem år äldre.
Fru Løvdahl satte sig ned mellan gossarne och började på med ett äple.
»Hvad är det nu för smörja ni ska’ ha till i morgon? Låt mig höra.»
Abraham räknade upp: grekiska, latin, matematik —
»Hu!» sade fru Løvdahl, »grekiska! Det är visst någonting fasligt!»
»Det är Homerus’ Iliad; det är om de grekiska kämparne utanför Troja,» sade lille Marius ifrigt; han var ej van vid att höra de klassiska studierna omtalas på det sättet.
»Tror du inte, att mamma vet, hvad Iliaden är?» sade Abraham, och Marius blef eldröd.
Men fru Løvdahl sände sin son en blick och låtsade, som om hon ej märkte lille Marius’ förlägenhet.
»Hvad skall nu det tjena till?» fortfor hon, »att ni läser och läser om de der grekerna? Ja, inte vet jag, hurudana de voro i forna dagar, då de lågo utanför Troja. Men det har jag då mången gång hört skepparne hemma hos min far säga, att hvar de än foro i verlden, så voro grekerna det falskaste pack, som fins. Alldeles som om inte vi hade lika goda kämpar i forntiden — och ännu bättre! Hvar är Snorre?»
»Han står bakom dig på hyllan.»
»Har du nu läst ut honom?»
Abraham lyfte armarne, som för att värja sig för stryk.
»Ja, jag skall ge dig, jag, din eländige grek!» ropade fru Løvdahl och kastade sig öfver honom för att lugga honom, men Abraham försvarade sig med armar och ben, och lille Marius skrattade, så att han höll på att trilla under bordet.
Striden slutade, då frun hade fått sitt stora blonda hår ned öfver ögon och öron, bröstnålen på golfvet och manchetterna skrynklade; Abraham triumferade uppenbart, Marius i tysthet.
»Kom nu,» sade frun, då hon hade ordnat sig, »nu ska’ ni ha er en ordentlig tvättning i äkta norsk saga.»
»Åhnej, mamma — låt oss slippa!»
»Jo, du måste! Till straff för att du försummar Snorre, skall du nu sjelf höra hvad han är för en karl.»
Och hon började läsa för dem, och hon läste utmärkt väl, välbekant som hon var med sagostilen och förälskad i den. Ty hos hennes far, den rike Abraham Knorr i Bergen, hade, medan hon var ung, samlats allt hvad som sedan fortfor att vara norskt och ultranorskt under den spirande blågula reaktionen.
Dit kommo de grofkorniga skepparne och alla slags nationela genier — en blandning af litet af hvarje, utom att alltsamman var norskt; och dit kommo de första målsträfvarne, entusiastiska och fåordiga, styfva nackar med genstörtiga fadermördare, vadmalsbyxor med hornknappar — norska hornknappar.
Endast få voro de ord, som flöto från deras läppar, men kärnfulla och svårtydda orakelspråk från folkdjupet var det. Ty i deras fulla hjertan brann kärleken till fädernesland, frihet och folk; den brann med hela en halft förstådd kärleks sömnlösa tvifvel. De voro förstockade och oförsonliga, emedan de aldrig voro vissa på att de hade fullt tag på det rätta; men de voro ståndaktiga och trofasta, emedan någonting sade dem, att det gälde att hålla fast.
Bland sådana män växte Wenche Knorr upp, och hon var ju deras valkyria och mycket annat. Hennes familj var gammal i Bergen; och den ärfde från slägtled till slägtled en fosterlandskärlek, ett nationelt sinnelag förstärkt och stridsfärdigt, som det finnes der, hvarest ett främmande blod blifvit besegradt. Wenche Knorr var eldad af nationel hänförelse; hon var färdig till hvilket offer som helst för friheten och folket; hon gick i hemväfda kläder och kunde »målet» och var bara ledsen för att det ej behöfdes mera.
Och så gick hon en vacker dag och förlofvade sig med den nye professorn Carsten Løvdahl, som för det första var af en gammal stockstyf dansk embetsmannafamilj, och om hvilken man för öfrigt endast kände till, att han hade blifvit framknuffad vid universitetet och hade varit en omtyckt kavaljer i hufvudstaden.
Huru mycken sorg och missräkning vållade ej detta!
Det var ett nederlag för sjelfva folkets egen sak, de ifrigaste kallade det för en landssorg. Och huru gerna än hvarenda en af de ogifta målsträfvarne och frihetsmännen velat ha henne för sig sjelf, skulle han dock unnat hvilken som helst af kamraterna denna valkyria hellre än att hon skulle kasta bort sig till en sådan snobb och charlatan som Carsten Løvdahl.
Och denna stämning lät sig också bestämdt påvisa i sex af de tjuguen sånger till Wenche Løvdahl, som samvetsgrant afsjöngos vid bröllopsbordet.
Men att hon tog honom, hade gått sålunda till. Hon tillbragte ett år i den fina delen af Kristiania; der var till och med hof den vintern med svenskar och dylikt.
Och då så Carsten Løvdahl kom hem midt upp i allt detta — vackrare, elegantare och intressantare än alla de andra och till på köpet norsk — med sin norskhet uppfriskad genom en lång frånvaro i utlandet, så tyckte Wenche Knorr, att här var den skönaste förening af det, hon älskade hemifrån, och det europeiskt fina, hon hade fått smak på i hufvudstaden. Och så blefvo de förlofvade och gifta.
Men det dröjde ej länge, förr än hon märkte sitt misstag; de gamla vännerna hade ej längre sin klippfasta tillit till henne, fastän hon i sitt hjerta var oförändrad — lika norsk, lika oförfärad i sitt frisinne; och värre blef det, då hon flyttade till den lilla gammaldags staden, der hon blef alldeles ensam mellan sin mans vänner.
Men isynnerhet när hon som i afton läste saker, hvilka lefvande satte henne in i hennes ungdoms idékrets, kunde det falla som en tyngd öfver henne — som en aning om, att denna klyfning af hennes lif ej kunde leda till något godt.
Abraham gjorde först grimaser till Marius, men föll snart i tankar öfver sitt tunga öde. Marius hörde deremot på, och det började intressera honom, dessa väldiga hugg till höger och venster, ständigt i ofred med svärd i handen — alldeles som hans eget lif bland stinkdjuren.
»Der är pappa,» afbröt Abraham.
Frun tystnade, då han inträdde, men läste dock ut kapitlet för sig sjelf, innan hon tillslöt boken.
Professorn var i skjortärmarne med uppvikna manchetter; han gick och torkade sina händer på handduken.
»God afton, gossar! Hvad läser du för dem, Wenche?»
»Snorre!» svarade Abraham och smålog mot fadern.
»Pyh! ja, jag kunde tro det. Det är då också någonting att läsa för civiliserade unga menniskor.»
»Våra tappra förfäders hjeltebedrifter?» svarade fru Wenche slagfärdig.
»Hjelte — bah! lönmördare, röfvare och mordbrännare — det voro de. Nej, då vill jag hellre höra läsas om den snabbfotade Akilles eller den lanssvingande Hektor. Inte sant, gossar?»
»Jo,» ropade Abraham, och Marius följde med.
»Åh, jag gitter inte svara er,» sade fru Wenche förtretad och satte upp Snorre på hans plats.
Professorn fortfor att gå mellan sitt och Abrahams rum öfver den lilla mörka gången; han småpratade och skämtade, som det var hans vana, när han klädde om sig.
I det fru Wenche gick, sade hon: »Kommer du inte snart in till mig, Abraham? God natt, lille Marius! hälsa din mor!»
Då äfven Marius hade gått hem, sade professorn: »Snäll gosse, lille Gottwald. Det är fasligt, hvad det har blifvit hett mellan er två på sista tiden.»
»Det är min bäste vän,» sade Abraham litet osäkert.
»Bäste vän!» upprepade fadern och skrattade litet, »de der vänskapsförbindelserna på lif och död, som man är så färdig att knyta under gossåren — åhja, jag känner till dem! Det är en lycka, att det vanligen blir så litet af dem. Det är en lycka, säger jag, ty det skulle ju vara ytterst obeqvämt, isynnerhet för dem af oss, som skola långt fram i lifvet, om en sådan gossvänskap verkligen skulle vara förpligtande för lif och död.»
Abraham såg ut, som om han ej riktigt förstod, och den andre fortfor: »Ser du, skolgossar äro ju jämlikar eller i det närmaste likstälda; men när skolan släpper dem, spridas de öfver lifvet, och lifvet gör dem mycket snart högst olika. Tänk dig nu sjelf, huru omöjligt det blir att fortsätta med en sådan gossvänskap, om t. ex. den ene stiger högt inom samhället, medan den andre går nedåt eller blir stående der han har sitt ursprung. Se, derför är det just så visligen inrättadt, att sjelfva lifvet drar försorg om, att sådana vänskapsförhållanden ej vara längre, än medan de äro oskadliga,»
»Ja, men Marius skall ju studera,» inföll Abraham.
»Ja visst, ja visst, det är ju inte det jag menar; och inte heller var det särskildt Marius jag tänkte på. Han rår ju inte för — det vill säga, det är någonting i hans förhållanden, som du inte kan förstå och som du inte behöfver bry dig om; det är visst en snäll och bra gosse, som du gerna kan umgås med; det blir nog bra med det. Jag ville bara ge dig en varning för denna sentimentala vänskap i lif och död; du vet, att jag inte kan tåla sentimentalitet, sådant passar icke för oss karlar.»
Abraham var alltid smickrad, då fadern sålunda behandlade honom som en yngre vän; isynnerhet tilltalade det honom att bli räknad med bland »oss karlar.» Häntydningen på, att det var någonting galet med Marius, väckte hans nyfikenhet, men han såg på faderns min, att man ej fick fråga.
Professor Løvdahl hade nu slutat sin omklädsel, han tog ren näsduk och gick småsjungande för att tillbringa en timme före qvällsvarden uppe i klubben. Hans lif var mycket regelbundet, hans person var fin och välvårdad, och alla hans åsigter voro färdiga och prydligt ordnade i hans goda hufvud.
Fastän han i sjelfva verket endast var få år äldre än sin hustru, tycktes afståndet vara långt större. Ty han hade från ungdomen lagt an på att se värdig ut; han tyckte om det gamla och säkra och det, som hade fast rot; hon svärmade för det nya, förhoppningsrika och för det, som var i rask växt. Derför blefvo de efterhand hvarandra så olika både till det inre och yttre.
När någon frågade honom, hvarför han hade lemnat hufvudstaden och den ärofulla professorsposten, som erbjöds honom vid så unga år, för att begrafva sig här i denna föga vetenskapliga stad, så berättade professor Løvdahl gerna en historia från de första åren af sitt äktenskap.
»Min hustru är, som ni vet, bergensiska, bergensiska till lif och själ. Hon har detta lätta, entusiastiska sinne, som gör, att hon har behof af att lefva bland lifliga och lättrörda personer; och derför kan ni väl tänka er, att Kristiania ej var något ställe för henne. Jag å min sida är, om ni så vill, europé, jag kan trifvas ungefär hvar som helst — utom i Bergen, nej, det försäkrar jag, inte i Bergen! Nåväl, hon ville till hvad pris som helst bort från Kristiania, och då gingo vi hvarandra ömsesidigt till mötes, och mötesplatsen blef denna stad.»
Denna historia var nästan sann, och hade han haft andra skäl till flyttningen, så voro de åtminstone hans hemlighet. Men onda tungor påstodo alltid, att Carsten Løvdahl aldrig skulle ha lemnat universitetet, om hans ställning hade fullt tillfredsstält honom. Saken var visst den, att han i grund och botten var temligen ihålig, så att de yngre kandidaterna stundom hotade med att sätta honom allvarsamt fast.
Oaktadt han hade ett mäktigt inflytande bakom sig och enligt sin lifsåskådning var fullkomligt i öfverenstämmelse med universitetets ledande anda, var han likväl nog klok att akta på tidens tecken. Han drog sig tillbaka, medan han ännu hade vind i seglen, och gick bort med oförminskadt rykte som landets förste ögonläkare.
Här i staden hade han öfvertagit den husläkarepraktik han önskade, medan han endast tillfälligtvis sysselsatte sig med sitt specialstudium och höll lif i sitt vetenskapliga renommé genom små försigtiga artiklar i in- och utländska tidskrifter.
Hans hustrus stora förmögenhet tillförsäkrade honom ett lif i sorglöst öfverflöd, sådant som han behöfde. En man, hvars namn var betydande inom vetenskapen, som skref, till och med på franska, och som med allt detta ej var fattig och luggsliten, utan till och med kunde täfla med de rikaste köpmän i gästfrihet och lyx — en sådan man måste naturligtvis intaga en hög och dominerande ställning i den lilla staden.
Det gjorde professor Løvdahl också; hans inflytande var nästan utan gränser; dertill var han aktad och älskad af alla, qvinnor som män; och det enda, man skrattade litet åt, var hans lust att bemäktiga sig ordet och tala länge och sirligt i en docerande form.
Medan Marius Gottwald åt sin qvällsmat, berättade han oupphörligt om Abraham; men hans mor kunde ej förstå, huru fru Løvdahl kunde slås med sin son.
»Åh, du förstår väl, det var skämt, mamma!» ropade Marius förnärmad, »du kan väl begripa, att det bara var på skämt.»
»Ja, ja, naturligtvis,» svarade fru Gottwald för att lugna honom; men hon kunde ändå ej få in i sitt hufvud, huru hon någonsin skulle kunna slås med lille Marius, om det också hundra gånger var på skämt.
Fru Gottwald, som man i staden var nog artig att kalla henne, fast alla visste, att hon ej hade varit gift, hade för många år sedan kommit österifrån med en liten gosse och en summa penningar. Professor Løvdahl, till hvilken hon hade rekommendationer från en kollega, satte i gång en liten modehandel åt henne, som fru Løvdahl af all makt understödde.
Bakom butiken hade hon sin lilla sal, och bredvid var hennes och Marius’ sofrum; resten af det lilla huset upptogs af kök och tambur; ofvanpå hade hon ett par hyresgäster.
Så snart Marius hade ätit, sade han: »Lägg nu den der hatten ifrån dig, mamma — vi måste klämma till och läsa.»
»Skall du läsa ännu mera i dag, lille Marius? Du har läst hela eftermiddagen; låt oss nu hvila oss för i dag, klockan är snart nio.»
»Jag tror du är tokig, mamma; du kan väl förstå, att jag måste läsa.»
»Ja, men hvad har du då gjort hela qvällen hos Abraham?»
»Vi ha läst allt det andra; det är bara latinet, som . . .»
»Läsa ni inte latin tillsammans?»
»Jo, ser du, vi läsa det nog, men Abraham bryr sig inte om att analysera så noga; han behöfver det för resten inte heller, ty han kan det ändå. Men jag måste läsa mera, annars blir Aalbom arg och talar om det för rektorn.»
»Ack, läs inte mer, lille Marius, det är inte alls bra för dig» — hon ville dra honom till sig, men han hade ej tid till sådant, slet sig lös och tog till boken.
»Här börja vi, mamma: tum vero Phaëton — nu måste du fråga om hvartenda ord.»
Den arma fru Gottwald hade verkligen lärt sig fråga; men då hon ju icke förstod ett ord af svaren, var det för henne ett tämligen tröttsamt slut på en arbetsdag; och icke ens hennes beundran öfver sonens lärdom förmådde alltid att hålla hennes ögon öppna.
Emellertid nämde hon mekaniskt det latinska ordet, hvarpå Marius i en fart sade allt hvad som skulle sägas om detta ord och så till det följande.
»Candescere» — läste fru Gottwald sömnigt.
»Candescere — candi — candes — can» — lille Marius blef eldröd i ansigtet, och fingrarne, som hittills hade arbetat fredligt med näsduken, flögo nu omkring bland böckerna, i det han förtviflad sökte efter Madvig.
Men fru Gottwald blef ögonblickligen klarvaken; hon kände till dessa anfall. Plötsligt kunde det säga stopp för honom, och då blef han alldeles som om han vore från förståndet. Då var det ingenting som hjelpte, utom att få honom till sängs ju förr desto hellre.
Hon tog honom derför om handlederna: »Nej, lille Marius, nu får du på inga vilkor läsa mera; kom, nu skall du sofva på det, så är jag viss på, att du kan det i morgon.»
»Nej, nej, snälla mamma, släpp mig; jag måste ha rätt på det — bara ett ögonblick! jag vet, hvar det står — var snäll och släpp mig!» Han bad så bevekande med de stora förskräckta ögonen; men hon höll sig tapper och halft med lock, halft med pock fick hon honom in i sängkammaren.
Men hela tiden, medan hon klädde af honom, hörde hon honom mumla latin; och långt efter det han fallit i sömnen, ryckte det plötsligt i hans hand, som hon höll, och hans hufvud var hett och torrt.
Hon satt der länge. Och tunga tankar om skam och ånger och förödmjukelse kommo som vanligt in och satte sig som stamgäster rundt omkring den lilla sängen och stirrade på henne.
Men hon frågade ej efter dem i qväll; hennes ögon veko ej från det lilla bleka ansigtet med de slappa, sorgsna dragen vid munnen och de blåaktiga skuggorna under ögonen.
Ja, hon hade försökt att säga det till rektorn, detta om latinet. Men det var ju icke lätt för en ensam qvinna i hennes ställning, och rektorn hjelpte Marius fram och höll ju så mycket af honom just för det der latinet.
Och distriktläkaren Bentzen var principiel motståndare till det moderna pratet om barns öfveransträngning i skolan; ja, om de hade lärt sig så mycket latin och fått så mycket prygel dertill som i hans ungdom; men nu var det ett kelande och ett pjåsk, som man ej kunde annat än förarga sig öfver.
Lille Marius skulle bara ha kraftig mat och springa i friska luften, och så behöfde han ju ej precist sprängläsa.
Ja, — det var rätt bra alltsamman; de voro ju alla så välvilliga mot henne. Men se ändå, så besynnerligt han ligger och gnider sig på tinningen!