Gotlands konsthistoria/Romakloster
| ← Gulldrupe |
|
Roma → |
| På Wikipedia finns en artikel om Roma kloster. |
Roma kloster.
För att skärskåda de få obesökta kyrkorna i norra befallningen reste vi ifrån Gulldrupe tillbaka, då Vänge Sjonhem och Halla visade sig på högra sidan om ej synnerligen långt ifrån vägen. I nordvest ungefär ½ mil från sistnämnde helgedom ligger Roma kloster å den bördigaste slättbygden i den stora dalgången mellan Klinte- och Slitehamn. Roma myr och Store myr, hvilka tillsammans ha vidpass 1¼ mils sträckning i söder och norr, åtskiljas af Högebro, som består af vanliga jordfyllningar med träbetäckta vattenöppningar. Denna bro, hvilken är temligen lång, har, ehuru ganska simpel, stor märkvärdighet i Gotlands historia. Det var nemligen vid denna bro, hvarest Wisby borgerskap och landets allmoge 1288 sammandrabbade. Mot aftonen af bataljdagen kastade sig bönderne på flykten och flere blefvo tillfångatagne i Sjonhem. Kort derefter förnyades fejden, hvarunder många föllo å båda sidor utan någon afgörande fördel för någondera af de stridande. Derpå blefvo ömsesidiga fredsförslag förgäfves framställda. Såsnart Magnus Ladulås fått kunskap om denna ofred, gjorde han, såsom vi ofvanföre nämnt, ett hastigt slut derpå.
Munkar af Cistercienserorden fingo 1163 eller 1164 anlägga ett kloster i nyssnämnda trakt ungefär 2 mil sydost från Wisby. Detta kloster helgades åt jungfru Maria och kallades Guthvald på Latin Guthvalia äfven Bona silva, sedermera Ruma eller Roma. Munkarne, som der nedsatte sig, ankommo ifrån Nydala kloster, hvilket 1144 anlades i Småland. Klostrets förman kallades abbot. Vigtigare frågor afgjordes af ett konvent, som bestod af abboten och bröderna. De bref, hvilka enligt konventets beslut utfärdades i dess namn, hekräftades med detsammas sigill, hvari Maria med barnet föreställdes. Då Nydala var ett moderkloster till Roma, hade abboten i det förra, som lydde under biskopen i Linköping, rättighet att årligen visitera i det sednare. Ett sigill, hvilket 1317 tillhörde abboten Conradus i Roma, är ovalt med spetsiga ändar. I detta sigill ses abboten stå på en kragsten med bar tonsur och hålla en krumstaf i den högra samt upplyfta den venstra handen. Kring kanten läses: Sigill. Abbatis Gvtvalie. Ett annat sigill, som 1491 egdes af abboten Johannes derstädes, är rundt. Deri ligger abboten på knä och har klöfhatt på hufvudet och omfattar med begge händerna en krumstaf, hvarå öfverst ses ett R. Kring kanten står: Johannes Abbas De Rome[1].
Munkarne i Roma egde stor rikedom och åtnjöto mycket anseende. Till detta kloster, hvars kringliggande jordagods ännu utgör 2⅞ mantal, hörde flere jordlägenheter på Gotland och en jordegendom på Öland. Lutherska läran blef 1530 allmän på Gotland, men måhända samma kloster ej indrogs till kronan förrän reformationen 1556 antogs i Danmark. Den siste abboten i Roma hette Johannes Bonsack, och han blef den förste lutherske kyrkoherden i Björke, hvarest han ännu 1547 tjenstgjorde[2]. Således måste de herrar, som under namn af befallnings- eller länsmän blifvit tid efter annan förlänade med Wisborgs slott och Gotland, fått dispositionsrätt öfver Roma kloster. Sedan Gotland 1645 återlemnats till Sverige, så har detta gods hetat Roma kungsgård, hvilken landshöfdingarne på Gotland länge haft sig anslagen på lönen.
Kyrkan utgjordes af treskeppigt långhus, enqvadratiskt kor och enqvadratiska korsarmar samt nära rundslutna kapeller, alla med takhvalf. Klosterhusen bildade vid södra sidan af kyrkan en fyrkantig gårdsplats. Både kyrkan och klosterhusen voro redan 1633 förfallna. Då begagnades kyrkan till lada och för något öfver hundra år sedan qvarstodo vestra och östra sidobyggnaderne af klosterhusen. Det var friherren J. D. Grönhagen, som, 1728 utnämnd till landshöfding på Gotland och 1738 död derstädes, af fåkunnighet eller egennytta eller af beggedera ej drog i betänkande att vandalisera och derjemte profanera denna herrliga anläggning. På hans befallning nedbrötos kyrkans takhvalf och öfra delarne af mellanskeppets sträckmurar samt till det mesta sidoskeppen och korsarmarne. Sedan igenmurades alla pelarnas och båda korsarmarnas öppningar. På sträckmurarna, hvilka höllos ungefär 30.0 höga, upplades ett kroppåstak och derunder tre bjelklag öfver hvarandra. På detta sätt erhölls ett fähus inunder och tre spannmålsvindar ofvanpå.
Med den huggna kalkstenen, som nedbröts af kyrkan, byggde Grönhagen på allmän bekostnad ett residenshus, hvilket innehåller två våningar med åtta rum i nedra och sex i öfra. Detta residenshus har å framfasaden sex fönster i rad och ett brutet vattentak och detsamma saknar prydnader. Han uppförde ett litet stycke från framfasaden två flyglar för kök visthus och betjening och derframför två andra flyglar till vagns- och redskapshus m. m. Alla flyglarne äro envåningshus. De tvenne, som ligga närmast hufvudbyggnaden, ha på midten af framfasaderna ingångar, hvilkas omfattningar äro högspetsiga med fina stafverk af välhuggen kalksten. Dessa omfattningar ha ofelbart tillhört något af de förstörda klosterhusen, som blifvit i sednare medeltiden uppförda. Då flyglarne äro i hög grad fula, så göra berörda omfattningar, ehuru i sig skådevärda, ett ganska obehagligt intryck, och de röja i sin nuvarande ställning högst ringa begrepp om det passande. Oaktadt alla dessa nybyggnader qvarlåg en mängd af nedbruten qvadersten, som ej åtgick dertill. Berörda residenshus saknar all konstnärlig förtjenst. Ja månget presthus tillochmed mången bondgård på Gotland synes oss lika ståtlig. Vi vilja ej nänma flyglarne, hvilka isanning kunnat bli lika prydliga af idel lerväggar. Det var icke nog, att den storartade helgedomens vackra qvadersten blef på detta högst lumpna sätt använd; man blygdes icke att öfverputsa och hvitmena densamma.
Grönhagen, som var företagsam, anlade en rak och prydlig körväg från detta sitt residenshus till Roma kyrka, hvilken ligger ⅛ mil derifrån. Inpå östra gafvelmuren af den vanställda klosterkyrkan lät samme man uppgräfva en stor grop för inrättande af en iskällare. Under detta oförståndiga företag kunde den fordna altarväggen lätt utstörtat. Man borde skäligen kunnat förutse, att platsen ej dugde till iskällare, enär solstrålarne starkt verkade mot den höga gafvelmuren. Det visade sig dessutom en klandervärd råhet i samma företag. Vanligtvis lågo begrafningsplatser för klosterinrättningar öster om och nära intill dithörande kyrkor. De mest ansedde bland bröderna, som ej fingo sina lägerstäder i sjelfva helgedomarna, jordades nära intill desamma. Vid berörda gräfning uppkastades en myckenhet af ben, hvilka sorglöst utkördes till fyllning på den nya vägen. Om Grönhagen vetat, att munkarne, isynnerhet under den äldre medeltiden med få undantag öfverträffade de allrafleste lekmän i kunskaper, och att de förre i hög grad bidrogo till sådanas spridande bland de sednare; så torde han besinnat, att de ben, som skonslöst uppgräfdes och utfördes till vägfyllning, tillhört personer, af hvilka mången för sin samtid hade större både duglighet och förmåga än han, ehuru omnämnd som en skicklig embetsman, förmått för sin samtid ådagalägga. Det förtjenar här anföras såsom en varning mot dylika företag, att denne stolte friherre på sin sotsäng några dagar före sin död sade till de kringstående, att man ej skulle oroa de tillstädeskomna munkarna utan väl undfägna dem. Wallin, som var med några andra närvarande vid detta sorgliga tillfälle och som i flere afseenden berömmer samme man, berättar denna tilldragelse, hvilken han söker mildra, emedan, såsom han säger, allmogen talade derom och gjorde deröfver allahanda uttydningar[3].
Låtom oss med ledning af de underrättelser om och de lemmingar af detta kloster, som förefinnas, nu taga dess storartade byggnader i betraktande. Ehuru den ritning och beskrifning, hvilka Wallin meddelat om kyrkan och klosterhusen, äro till följe af bristande kunskap i byggnadskonsten högst onöjaktiga, så gifva de likväl i förening med de lemningar, som äro öfriga, ett begrepp om desamma. Mellanskeppet samt midtqvadraten och koret qvarstå sådana, som Grönhagen lemnat desamma, och de begagnas ännu till fähus och spannmålsvindar. Sidoskeppen äro till största delen jemnade med marken. Nedra hälften af norra korsarmen och kapellerna derjemte qvarligger; men af södra korsarmen och kapellerna samt klosterhusen märkas blott några få grundstenar.
Kyrkan har med sträckning i vester och öster haft, såsom vi i korthet omnämnt, långhus midtqvadrat och kor samt korsarmar med kapeller. Långhuset har bestått af mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra varit mer än dubbelt bredare och vida högre än de sednare, men alla ha varit lika långa, så all deras vestra gafvelmurar bildat en snörrät sträckning i söder och norr. Koret har varit qvadratiskt och haft mellanskeppets bredd och höjd. Hvarje korsarm har äfven varit qvadratisk och nära lika bred som, men vida lägre än mellanskeppet midtqvadraten och koret samt haft å östra sidomuren två inbygdta kapeller, som utåt varit nära halfrunda. Mellan- och sidoskeppen ha varit åtskiljda med sträckmurar i vester och pelare i öster. Kyrkan är uppförd till ytttre murbeklädnaden pelarna omfattningarna och bågarna af välhuggen, men för öfrigt af tuktad kalksten. Skiftena äro ganska olika, så att somliga qvaderstycken motsvaras af tvenne. I murarna har jemte kalksten en del gråsten blifvit begagnad till fyllning. Takhvalfven ha bestått af kalkflisor.
Mellanskeppets liksom korets inre bredd utgör 25.6 och beggederas längd i förening med midtqvadratens sträckning i vester och öster 148.8. Södra liksom norra sidoskeppets öfverblifna del håller i inre bredd 10.5, men det förra i längd 14.0 och det sednare något deröfver. Invändigt sträcker sig det återstående af norra korsarmen i vester och öster 24.9 samt i söder och norr 24.1. Kapellerne intaga hela längden af korsarmens östra sidomur. Murarnas tjocklek utgör från 4.0 till 4.5. Lemmingar visa, att hela byggnaden haft skråkantiga socklar.
Mellan- och sidoskeppen åtskiljas på följande sätt. Å södra sidan sträcker sig från vestra gafvelmuren åt öster en skiljemur 10.9 och å norra sidan en sådan 26.5 åt samma håll. Begge dessa skiljemurar äro 4.0 tjocka och efterföljas å södra sidan af fem, men å norra af fyra pelare, hvilka äro fyrkantiga. Härvid bör erinras, att denna anordning är högst ovanlig. Wallin, den ende, som närmare beskrifvit kyrkan, har med förbiseende af nyssberörda egenhet uppgifvit, att der finnas tolf pelare, hvilka utgöra två rader, och han har äfven bifogat en grundritning med samma oförsvarliga misstag. Hvardera af de mindre pelarna håller i hvarje sida 4.0, den östligaste i hvarje rad är deremot lika stark i söder och norr, men utgör 7.3 i vester och öster. Pelarne ha likadana socklar som den öfriga byggnaden och de södra ha skråkantiga, men de norra karnisade kransar, och alla äro 13.0 höga. Pelarnas afstånd från sträckmurarna och sinsemellan är 11.7. De två östligaste pelarne ha å korets två vestra hörn motsvarande pilastrar med karnisade kransar. Dessa pelare och pilastrar, som stå 20.4 ifrån hvarandra, ha lemnat öppningar emellan midtqvadraten och korsarmarna. Pelarne uppbära halfrunda och skarpkantiga föreningsbågar, hvilka äro 4.0 breda. Likadana men vida större bågar betäcka öppningarna, som förenat midtqvadraten och korsarmarna. Alltså uppgå pelarnas föreningsbågar och midtqvadratens södra och norra sidobågar från lika höga vederlag; ett förhållande, hvilket jemväl är ganska sällsynt. Norra korsarmen har vid södra ändan af vestra sidomuren en rundbågig öppning, som är 7.7 bred och har hålkälade dynstenar samt rundbågig och skarpkantig betäckning. Denna öppning har motsvarat norra sidoskeppet, och en sådan har tvifvelsutan funnits mellan södra korsarmen och södra sidoskeppet.
Å murarna framstå ej obetydliga lemningar af de takhvalf, hvilka bildat kyrkans betäckning, hvadan deras anordning kan, ehuru alla blifvit nedbrutna, med temlig säkerhet bestämmas. Öfver sidoskeppen ha korshvalf med rundbågiga och nära vågräta kappor varit spända från föreningsbågarnas svicklor och 2.5 öfver pelarnas kransar. Södra sidoskeppets korshvalf ha utan kragstenar och skiljebågar utgått ur murarna. Norra sidoskeppets korshvalf ha vid samma höjd uppstått från bägarlika och karnisade kragstenar med hålkälade kransar, som uppburit skarpkantiga skiljebågar. Hvarje sidoskepps betäckning har bestått af sex 1.0 tjocka korshvalf, af hvilka hvardera i vester och öster hållit ungefär 15.0 i spännvidd.
Å mellanskeppets hvarje sidomur ses fyra nära runda kragstenar, som hålla ungefär 1.5 i tvärmålt och ehuru afbrutna 5.0 i höjd De två vestligaste kragstenarne prydas med kolonner och bågar, af hvilka den södras äro spetsiga, men den norras halfrunda. De tre östra kragstenarnas knoppar å södra sidan siras med kolonner och rundbågar, men de motsvarande å norra med kannelerade bladformer. På kragstenarna ha naturligtvis skiljebågar hvilat och korshvalf varit deremellan inslagna. Korets sidomurar sakna kragstenar. Sex korshvalf ha, såsom det visar sig, utgjort mellanskeppets midtqvadratens och korets betäckning. Dessa korshvalf, som tvifvelsutan liknat sidoskeppens, måste varit ansenligt höga, enär kragstenarne stå vidpass 30.0 öfver pelarnas socklar.
Ett lågspetsigt tunnhvalf, hvilket i vester och öster hvilat på lika höga vederlag som pelarnas kransar, har betäckt hvardera af korsarmarna. Således har mellanskeppet samt midtqvadraten och koret varit nära dubbelt högre än korsarmarne. Till följe af denna anordning är bågöppningen mellan norra korsarmen och norra sidoskeppet ovanligt låg. Tvifvelsutan har bågöppningen emellan södra korsarmen och södra sidoskeppet varit likadan.
Kapellerne, som intaga hela längden af norra korsarmens östra sidomur, ha midt emellan sig en skiljemur, hvilken är 3.5 tjock och sträcker sig i vester och öster. Två tunnhvalf, som uppgått från berörda skiljemur och motsvarande sidomurar, ha med vederlag i söder och norr betäckt kapellerna, hvilka varit temligen breda, men helt låga. Orsaken härtill är, att kapellerne måst inrymmas under korsarmens östra liksom bågöppningen till norra sidoskeppet under densammas vestra vederlag. Kapellernas bågöppningar prydas med karnisade kransar.
Nära södra sidoskeppets vestra ända finnes från söder en ingång, som utvändigt är rätvinklig och rundbågig, men invändigt snedsmygig och raksluten. Å vestra gafvelmuren märkes ett temligen stort fönster, hvilket ut- och invändigt har rundbågig betäckning. Den yttre omfattningen är rätvinklig och derinom snedsmygig, men den inre helt och hållet snedsmygig.
Från vester inför en ingång i norra sidoskeppet. Yttre omfattningen är rätvinklig och rundbågig. Derinnanför stå poster, som på hög tröskel uppbära en skarpkantig rundbåge. Inre omfattningen har sneda smygar och rundbågig betäckning. Å norra sidomuren märkes ett ganska ovanligt fönster. Efter en yttre omfattning, hvilken är rätvinklig och rundbågig, följer en aflångfyrkantig och snedsmygig samt raksluten omfattning, hvari en smal midtpost uppburit tvenne små rundbågar. Midtposten saknas, men rundbågarne äro i behåll.
Nära det södra liksom det norra sidoskeppets östra ända har en ingång infört, hvaraf nu inga lemningar äro öfriga. Å sidoskeppen ha troligtvis funnits enligt vanlig anordning ett fönster för hvarje hvalfafdelning, hvilken saknat ingång.
Södra korsarmen har på midten af gafvelmuren haft en ingång och hvardera af dithörande kapeller ett litet fönster å dess utsprång. Å norra korsarmens gafvelmur närmare vestra ändan är en ingång, som utvändigt har å hvarje sida ett stort murhörn, hvarpå till den yttre hälften hvilar en rundbåge, men till den inre ett rakt dörrfält. Inre omfattningen är rätvinklig och rakbetäckt. Å midten af norra korsarmens gafvelmur märkas lemningar efter ett något större fönster. Hvardera af de norra kapellerna har å midten af dess utsprång ett ganska litet fönster med rundbågig betäckning. Dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga.
Mellanskeppets gafvelmur har lemningar efter ett ganska stort fönster, hvilket har till yttre omfattningen ett listverk, som utgöres af tre karnisade stafvar med djupa hålkälar deremellan samt af en skråkantig platt med en djupt karnisad vattenlist. Omfattningen är för öfrigt till det yttre och inre snedsmygig. Betäckningen och gafvelröstet deröfver äro bortbrutna. Det visar sig, att omfattningen ej varit ursprunglig; ty dithörande qvaderstycken stå illa tillsammans med gafvelmurens skiftegång. Härtill kommer, att kyrkan företer enkel rundbågsstil, men omfattningens listverk utbildad spetsbågsstil.
Korets gafvelmur framter ej mindre tydliga spår efter tre större fönster, af hvilka det mellersta varit bredare och högre än de omgifvande. Då dessa tre fönster ååskiljas af smala pelare, som likna poster, så kunde de betraktas såsom ett enda, om desamma ut- och invändigt hade en gemensam omfattning, hvilken der saknas. Pelarne och omfattningarne, som utvändigt äro alldeles släta, prydas invändigt med trestafviga listverk. Dithörande betäckningar äro bortbrutna. Dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga. På midten af korets södra sidomur märkas lemningar efter ett större fönster, hvilket är till det yttre igenmuradt och har till det inre sneda smygar och en likadan karm med fals för rutfack. Mellanskeppets sträckmurar ha, enligt vanlig anordning, troligtvis haft fönster å hvarje sida för hvarje hvalfafdelning. Då dessa sträckmurar blifvit genom afbrytningar minst 15.0 lägre än de ursprungligen varit, så kan å desamma intet spår efter något fönster förmärkas.
Det fähus och de spannmålsvindar, som Grönhagen inrättat af kyrkans mellanskepp midtqvadrat och kor, begagnas, såsom vi redan nämnt, och för samma ändamål honom och hans efterträdare till ringa heder. Vi vilja ej ytterligare tala om Grönhagens fula byggnader; men vi skola deremot här tillägga några ord om det enda, hvilket på Roma kungsgård kan i arkitektoniskt afseende fästa en konstforskares uppmärksamhet nemligen om den vandaliserade och profanerade kyrkans sällsynta egenheter.
Vi förmoda, att kyrkans anordning kan af det föregående med klarhet uppfattas. Vi förmoda jemväl, att hvarje kännare nogsamt inser, att hennes anordning är i vissa afseenden ganska ovanlig. Vi ha redan såsom en stor ovanlighet anmärkt, att mellan- och sidoskeppen i vester fått skiljemurar, hvadan en pelare i södra och tvenne i norra raden måst uteslutas. Det är ganska sannolikt, att denna ovanlighet tillkommit för inrättande af kapeller, som borde helt och hållet afstängas från den öfriga helgedomen. Vi ha äfven visat, att korsarmarne tvärtemot vanligt bruk varit mycket lägre än mellanskeppet och midtqvadraten samt koret. Förmodligen ha korsarmarne varit mindre beräknade för det helas förherrligande än altarplatsers beredande. Detta visar sig i afseende på kapellerna, hvilka, ehuru den egentliga altarväggen är alldeles rak, bilda flere utsprång. En sådan anordning sökes förgäfves å Gotlands alla öfriga kyrkor, ehuru de med inberäknande af ruiner äro öfver hundra. Dessa kapeller med sina utsprång måste således af någon särskild orsak tillkommit. Då Cistercienserorden var ej mindre känd för sin lärdom än för sin fromhet, kan enligt vår öfvertygelse med mycket skäl antagas, att densamme velat ha åt öster så många altarplatser, som åt detta betydelsefulla håll kunnat anbringas.
För utredande af detta förhållande vilja vi kasta en blick på den helgedom, hvilken tillhört Nydala kloster och ehuru till vissa delar förfallen begagnas af Nydala församling. Denna kyrka, som bildar en latinsk korsform, har, fastän temligen stor, aldrig haft pelare och takhvalf utan platt trätak. Samme helgedom har fordom sträckt sig vida längre åt vester än för det närvarande. Två stora rundbågiga långfönster och midt deröfver ett ganska stort rundfönster ha intagit vestra gafvelmuren. Å altarväggen, hvilken är rak, finnas tre likstora långfönster med halfrunda betäckningar och derpå två mindre och öfverst ett ganska stort rundfönster, som alla äro ut- och invändigt snedsmygiga. Jemte norra korsarmens östra sidomur sträcker sig en utbyggnad, hvilken innehållit kapeller, och grundstenar, som qvarligga vid södra korsarmens östra sidomur, visa, att der funnits en motsvarande. De ursprungliga yttermurarne och alla omfattningarne bestå af välhuggen gråsten i ansenliga skiften. Det synes således, som munkarne, hvilka från Nydala kloster öfverflyttat till Gotland, väl ansett sig i det hufvudsakliga böra vid sin nya stiftelse följa berörda grundidé, men deremot funnit sig kunna på den bördiga och då grundrika ön uppföra en mera storartad helgedom än deras moderkyrka.
Samma år som Nydala kloster upprättades för munkar af Cistercienserorden, stiftade konung Sverker af sin gemål Ulfhilds morgongåfva i Alvastra ett sådant för andliga af berörda orden. Den kyrka, hvilken uppfördes för sistnämnda kloster, helgades åt jungfru Maria, och invigdes 1180 eller 1185. Ruinen af samma helgedom framter en latinsk korsform, Långhuset är treskeppigt och koret har rak altarvägg i öster. Å hvarje korsarms östra sidomur ses lemmingar af två qvadratiska kapeller eller utsprång. Gafvelmuren i vester liksom altarväggen i öster har å midten haft ett stort fönster med midtpost och rosverk derpå. Byggnaden, hvars hela betäckning bestått af tunnhvalf, har till allt yttre samt omfattningar och pelare m. m. varit uppförd af huggen och för öfrigt af tuktad kalksten. Denne helgedom har således till sin hufvudsakliga anordning haft mycken likhet med Nydala kyrka.
Dessa helgedomar, som tillkommit för samma ändamål och varit lika hvarandra, ha varit i så fall olika, att Nydala haft platt trätak, Alvastra tunnhvalf och Roma hufvudsakligen korshvalf. Ehuruväl alla förete rundbågsstil, så visar den sistnämnda mera utbildning än de förstnämnda. Härtill måste orsaken vara, att den lifliga beröring, hvilken Wisby hade med andra länder, och den stora rikedom, hvilken denna stad egde, fördelaktigt inverkade på de lärda munkarne, som inflyttat på Gotland.
Roma liksom Nvdala och Alvastra kyrkor saknade torn. Orsaken härtill är, såsom vi ofvanföre omnämnt, att stads- och landskyrkor fingo, innan ringklockor kommo i bruk, torn för att begagnas såsom försvarsverk; men att klosterkyrkor ej behöfde sådana, emedan de heliga brödraskapen voro i en aflägsen forntid tryggade utan dylika skyddsvärn.
Det vetes icke, när kyrkan i Roma uppstått. Byggnaden har troligtvis blifvit kort efter brödernas ditkomst företagen och inom en kortare tid fullbordad; ty allt företer, med undantag af vestra fönsteromfattningen, ren rundbågsstil, och det hela röjer en gifven plan samt en och samma hållning.
Klosterhusen, hvilka legat intill kyrkans södra sida, ha bildat en fyrkantig gårdsplats, som omgifvits af en såkallad kors- eller omgång. Från långhusets sydvestra hörn sträckte sig söderut en sidobyggnad, hvilken var vidpass 72.0 bred och 108 lång. Den bestod af två våningar och hade en ingång till den nedra från omgången och till den öfra utifrån å norra gafvelmuren. Ifrån södra korsarmen sträckte sig i nyssberörda riktning en sidobyggnad, som var 34.0 bred och 88.0 lång och innehöll två större rum med takhvalf. Det södra rummet hade en ingång från öster och en från söder samt en sådan från omgången och upplystes genom ett fönster från öster och tvenne från söder. En genomgång ledde till det norra rummet, hvilket hade en ingång från södra korsarmen samt ett fönster åt öster. Dessutom fanns i det norra rummet en liten inbyggnad med eget takhvalf och en ingång från vester. Dessa sidobyggnader förenades med en tvärbyggnad, som, sträckande sig i vester och öster, höll 52.0 i bredd och 112.0 i längd. Denna tvärbyggnad har förmodligen innehållit boningsrum samt gästrum. Gårdsplatsen var således icke synnerligen rymlig; ty deromkring sträckte sig omgången jemte södra sidoskeppets samt båda sidobyggnadernas och tvärbyggnadens långmurar. Inåt gårdsplatsen hade omgången smärta kolonner, hvilka, förenade med rundbågar, uppburo sträckmurar. Mellan lång- och sträckmurarna voro korshvalf spända, som förmodligen betäcktes med luttak.
Vi måste rätt mycket beklaga, att så föga vetes om klosterhusens inre anordning. Vi ha nyss visat, att östra sidobyggnaden hade takhvalf. Det är mer än troligt, att vestra sidobyggnaden samt tvärbyggnaden äfven hade takhvalf åtminstone uti nedra våningen. Omgången, hvilken ingalunda var ovanlig, begagnades för att undgå nederbörd och solhetta och för att beqvämt vandra från den ena till den andra byggnaden samt för att hemta fri rörelse och inandas frisk luft. Då dagliga och nästan stundliga andaktsöfningar förrättades i kyrkan, var det rentaf nödvändigt, att klosterhusen voro dermed sammanbygdta.
För att få luftigt ljumt och solvarmt var det välbetänkt att lägga klosterhusen på kyrkans södra sida. Belägenheten af Nydala kyrka och af fordna ruiner derjemte visar, att klosterhusen legat å hennes södra sida, helst man ifrån detta håll njuter den herrligaste utsigt öfver sjön Roseken, som har höga stränder med barr- och löfskog och små förtjusande holmar äfven med sådan. Klosterhusen vid Alvastra ha äfven legat, såsom flere lemningar förete, å kyrkans södra sida. Många dylika exempel kunde i afseende härpå anföras, ehuru klosterhusen ibland anlades på kyrkans norra sida.
Roma kloster har fått ett behagligt men ej förtjusande läge på en ansenlig slättmark, som är efter århundradens odling ganska bördig. På längre och kortare afstånd ses åt alla håll barrskog men ringa löfskog. Till egendomen hör en stor myr, hvilken kan med något skäl kallas sjö. Att egendomen blifvit så bördig, bör naturligtvis tillskrifvas de insigtsfulla och omtänksammna munkarne. Ett stycke österut från kyrkan funnos fem fiskdammar, som äro till stor del igenväxta och vanvårdade. Af dessa dammar höll enligt Wallins uppgifter den förste 60, den andre 80, den tredje 140, den fjerde 300 och den femte 240 steg i längd, då hvarje steg beräknades till ungefär 3.0. Samma dammar ha legat nära myren och varit till synnerligt gagn under fastan.