Grannarna/Kap 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra brevet
Grannarna
av Fredrika Bremer

Tredje brevet
Fjärde brevet  →


[ 47 ]

TREDJE BREVET.

Rosenvik d. 16 juni.

Jag kommer från — en bättre värld, jag har varit i himmelriket! Vill du veta hur där såg ut? Det var en patriark och hans maka. Hjärtat kunde få frid blott man såg på det vördnadsvärda, åldriga paret. Lugn var deras panna, glad visshet på deras läppar, och i deras blickar läste man kärlek och frid. Kring dem var en skara av änglar, somliga blomstrande jungfrur, somliga barn. En av dem, som fullkomligt motsvarade den föreställning jag gjort mig om en seraf, fäste i synnerhet min uppmärksamhet, ej emedan alla omgåvo henne, ej emedan hon var skön — ty hon var icke skön — men därför att hon såg så ren och älskande ut och därför att hon syntes vara till för alla. På hennes vita och lätt välvda panna var en glans av oskuld, som rörde mig och väckte aning om en himmelsk syn. Blicken i det sköna, blå ögat var klar och from och hade den blygsamma, stilla frimodighet, som så behagar oss hos barnen. Håret var ljusbrunt, av makalös glans och skönhet, hyn vit och genomskinlig. Jag har ej sett en kropp, som mera liknade en skön själ, och ej förnummit ett sätt att vara, som så påminde om musik. Jag fick veta att den hulda flickan hette Serena, och att barnen hade samlats för att fira hennes födelsedag. Alla slöto sig till Serena, alla behövde henne, alla ville höra och höras av henne.

Även hos Dahls talades om den väntade gästen på Ramm, men det talades ej med fåvitska gissningar, det [ 48 ]ordades om något gott och ädelt som han skulle ha gjort på jorden.

Ehuru roligt och vackert det var i himmelriket, måste vi tänka på att återvända till vårt lilla jordiska hem, och efter att ha superat med änglarna, foro vi vår väg i trillan. Men de vördiga patriarkerna och den vackra Serena bådo oss så hjärtligt och allvarligt att snart återkomma och tillbringa en hel dag hos dem, att vi måste ge dem våra händer därpå. Jag tillstår, att jag ej begärde bättre. Jag kunde på hemvägen ej tala om något annat än Serena, och somnade med hennes helgonbild i min själ.


Den 18 juni.

”Borta kan vara bra, men hemma är dock bäst.” Jag har tänkt så hundra gånger under ett par sköna dagar, som jag levat stilla i mitt hem. Jag tämjer min björn och mina småkreatur. Det går bra. Sex höns, tre ankor och två kalkoner äro nu mina intima bekanta. Jag har i dag smekt och matat mina kor. De härliga djuren! Den största och vackraste har jag kristnat till Audumbla, till minne av den vackra nordiska myten, om vilken jag läst i Eddornas sinnebildslära.

Min björn är en egen figur. Under det jag vänjer honom av med små ovanor, får han — Gud vet hur — ett allt större övertag på mig. Visst är, att han är bra god och förnuftig. I går afton kom han in i förmaket med pipan i mun, men stannade i dörren och gjorde en skälmaktig frågande grimas, under det han såg på mig. Jag sprang och tog honom och hans pipa i famnen och drog dem in i rummet. Jag var så lycklig över att hans pipa ej hatade förmaket. Men… alltför mycken vänskap…!


Den 20.

Svägerskorna äro komna. I går morse, just som björn och jag voro ovettiga på varann, kom en biljett från ma [ 49 ]chère mère, däri hon bjöd mig och björn till sig för aftonen.

Jag fann lagman Hök hos ma chère mère. Han kommer regelmässigt en gång i veckan och spisar middag hos ma chère mère, har då med sig från staden — där han bor — tidningar och rättegångshandlingar — ty ma chère mère har en sträng rättskänsla och flera processer. De tala då mycket om hennes affärer, som han har mer om hjärtat än sina egna. Detta tal börjar vid kaffet — ty under måltiden är ma chère mère helt och hållet en angenäm värdinna för alla sina gäster — och räcker till kl. 6 e. m. Då säger ma chère mère: ”Nu lagman, skola vi spatsera.” De stiga då båda upp och börja spatsera bredvid varandra upp och ned i den stora salen. Denna stund anses såsom vilostund. De spatserande tala härunder ej ett ord, men ma chère mère går med händerna på ryggen och säger oupphörligt, men ljudlöst och genom blotta tungans rörelse: ”Trallall-la, trallala, trallall, trallala, trallala, tral!” Denna promenad, som kallas tralln, räcker omkring en halv timme, varefter ma chère mère säger: ”Nu lagman, skola vi sätta oss!” Och nu sätta de sig och börja åter samtala — men ej mer om affärer, utan om den gamla goda tiden, om då levande utmärkta personer, berätta anekdoter och dricka te. Så ha de spatserat, trallat och samtalat i över tjugu år. Ibland har lagman Hök underliga distraktioner. Han går t. ex. och ställer sig i en dörr eller vid en vägg och står där fördjupad i tankar och går ej ur fläcken på långa stunder; ibland vid bordet, när han skall slå i åt sig vin eller vatten, märker han ej när glaset blir fullt, utan slår ideligen på, och det rinner på duken. Ma chère mère är föga nöjd med detta, som du väl kan tro, men säger aldrig ett ovänligt ord däröver åt lagman Hök, utan skämtar med honom över hans ”poetiska distraktioner”. Emellertid, när hon [ 50 ]ser hans långa hand gripa efter en karaffin eller butelj, skyndar hon sig merendels att förekomma honom.

Men jag låter min penna flyga som en yr höna från ett till ett annat. Jag var vid aftonen av ”svågerskapets” ankomst. Ma chère mère hade ställt sig och huset på ståt. Slurkan satt hög och stolt över hennes allvarliga panna, och med generals min och hållning marscherade hon vid lagmans Höks sida genom de stora rummen. De voro sysselsatta med ”tralln”. Alla dörrar voro öppna, betjäning i livréer vimlade i trapporna. Allt såg ganska högtidligt ut.

När tralln var avslutad satte sig ma chère mère i fonden av den stora salongen, i sin stora länstol av röd damast, befallde mig att sitta nära henne, och ordnade därefter i halvcirkel omkring sig björn, lagman Hök och Tuttén.

Jag såg att ma chère mère ville ha en stor scen och önskade imponera på de unga fruarna.

För att komma fram till henne skulle de gå över hela den långa salongen. Jag försäkrar dig, att mitt hjärta slog av deltagande för dem, och hjärtligen prisade jag inom mig björns klokhet att låta mig helt impromptu göra bekantskap med ma chère mère och därigenom förhindra att hon fick sätta min sinnesstyrka på prov genom en högtidlig presentation — som är mig en avsky och en stötesten.

Ma chère mères starka nerver tyckas förhindra att hon kan göra sig begrepp om sådana känslor, och livligt och roligt berättade hon, under det vi sutto på våra poster, sin första presentation på hovet, huru hon länge dessförinnan övat sig i nigningar för fem uppställda stolar, och huru dessa nigningar sen utfördes inför krönta huvuden. Ma chère mère beskrev hela denna scen och huvudpersonerna där med så mycken liv och kraft, att jag glömde var jag nu satt och varför. Men en vagn hördes rulla. Ma chère mère tystnade; jag blev varm och steg upp, [ 51 ]björn ävenså. Ma chère mère lade förbjudande en tung hand på min arm och sade till mig och björn: ”Sitten stilla! gumman skall vara den första, som välkomnar dem i sitt hus, och gumman vill vänta här.” Hon såg högtidlig ut, och jag satte mig åter med klappande hjärta. Björn såg oviss ut, men när tumult och röster hördes i förstugan, sade han: ”Det är Jean-Jacques!” och satte sig även. Nu hördes steg, och en betjänt anmälde med hög röst: ”Baron Jean-Jacques och hans friherrinna!”

En sidenklänning frasade, och in kom — åtföljd av en herre — ett fruntimmer, ungefär av min ålder, men längre än jag. Hon såg högst comme il faut ut, gick hastigt och med en viss sedlig säkerhet över golvet och fram till ma chère mère, som steg upp, rätade majestätiskt upp sig, gick tre steg mot den inkommande och såg högst imponerande ut. Svägerskan neg mycket djupt och kysste ma chère mères hand, såsom jag hade gjort. Ma chère mère kysste även henne, men blott på pannan, och omfamnade henne, i det hon bad den unga frun vara ”välkommen och trivas i detta hus”. Sedan hälsade hon på Jean-Jacques på samma vis som hon hälsat på björn. Härefter presenterades vi och de nya släktingarna för varandra. Jag satte mig bredvid svägerskan. Vi voro i början litet ”agiterade”, men lugnade oss snart, blevo du och började ett trevligt samtal, och mycket, rätt mycket tyckte jag om Jane-Marie. Hon är ej vacker, men har något distingerat i sitt utseende och är förträffligt växt. Hennes väsen och ord vittna om mycken mildhet och förstånd. Toaletten var även mycket passande och lagom: en brun sidenrock, däröver en stor guldkedja, med klocka (och en nyckel), en simpel, men modern mössa, ljusblå band, vilket mycket väl passade hennes ljusa hår och hy. Jag tycker om ett fruntimmer, som förstår att kläda sig väl. Det är ett tecken till vett och smak.

”Men var är Peter?” hade björn skrikit väl sju gånger [ 52 ]å rad, ännu innan de första hälsningarna voro över. Äntligen svarade Jean-Jacques: ”Peter kommer först senare, om han alls kommer i afton. Det föll Ebba in att lägga sig att sova på E., där vi åto middag, och hon ville ej låta väcka sig på något villkor. Peter lockade och pockade förgäves. Slutligen måste min hustru och jag lämna dem, på det ej ma chère mère skulle vänta oss förgäves denna afton. Ebba, tycker jag, kunde gärna sova i vagnen, ty hon tål ej att se landet, utan sitter jämt med sina dubbla florshuvor nedsläppta.” Ma chère mère rynkade lätt på ögonbrynen, men djupt drog björn ned sina. Jag såg på Jane-Marie, hon log och höjde litet på axlarna. Nästan i samma ögonblick hördes en vagn rulla och stanna. ”Där är han!” ropade björn, for upp som en bomb och rusade ut genom dörren, den älskade brodern till mötes, innan ma chère mère kunde hejda honom. Hon ristade på huvudet och såg bister ut, men jag höll av min björn, för det han så höll av sin bror.

Se nu svägerskan n:r 2.

En liten, späd figur svävar fram, självsvåldigt, men behagligt. Ögonen äro halvslutna, den lilla halmhatten hänger på armen, den lilla mössan med rosenband sitter på ena örat och låter på andra sidan, liksom oförvarandes, några lockar mörkbrunt hår slippa fram. Hennes man följer henne med ögonen, under det han i dörren ånyo fångas i björns omfamning. Ma chère mère stiger upp, majestätisk som första gången, och går tre steg emot den lilla sylfiden, men till allas vår obeskrivliga förvåning svävar denna förbi henne utan att se upp, och slänger sig vårdslöst i länstolen, som ma chère mère nyss lämnat, i det hon utropar: ”Ack, jag är så trött, så trött, så varm, så jag kan dö! Uh!” Den lilla sidenkapotten flög upp och visade en fin vit linongklänning, som å sin sida lät se ett par de sötaste små fötter och smalben.

Du skulle ha sett ma chère mère. Hon stod som träffad [ 53 ]av åskan, men Peter skyndade sig fram, tog Ebbas hand, sökte få upp henne ur stolen, i det han viskade: ”Ebba! för Guds skull, för min skull, tänk på! Ebba, det är ma chère mère!”

”Kors"” sade Ebba, liksom vaknande ur en dröm, och hon såg med ett par sköna, bruna ögon upp till ma chère mère, ungefär som man ser upp till ett kyrktorn. Ma chère mère å sin sida närmade sig till henne med en min, som tycktes säga: ”Vad är du för ett litet underligt kryp?”

När ma chère mère kom helt nära Ebba, gjorde hon hastigt sin hand lös ur Peters, hoppade upp på stolen, kastade båda armarna om halsen på ma chère mère och kysste henne med ett barns behag och frihet. Det tycktes göra ett eget intryck på ma chère mère. Med sina båda stora händer tog hon om Ebbas fina liv, lyfte henne upp, satte henne som ett barn på sin arm, gick med henne fram under ljuskronan, som då skimrade i den nedgående solens strålar, och betraktade det av ljus omstrålade kerubshuvudet. Ebba skrattade, vi måste alla skratta, och då ljöd även ma chère mères grova ”ha, ha, ha!” över allas. Hon klappade och nöp det vackra, vanartiga barnets kinder, tills det rynkade de fina, mörka ögonbrynen, och sade otåligt den ena gången efter den andra: ”Släpp mig!” Men ma chère mère, som törhända ville litet straffa henne, promenerade ännu en god stund omkring med henne, skämtande, som man skämtar med ett barn, men när tårarna började komma i Ebbas ögon, ruskade ma chère mère vänligt på henne, kysste hennes panna, satte henne ned på golvet och hälsade nu på Peter med dessa ord: ”Kära min son, tukta din kvinna, eljest tuktar hon dig!”

Ebba gjorde för mig en högst disgraciös hälsning, såg ej en gång på björn, utan kastade sig med fötterna upp i en soffa och såg med likgiltig min omkring i rummet och på oss. Ma chère mère lät allt detta passera, men såg [ 54 ]därpå med en viss amper min, som i min tanke ville säga: ”Vi skola nog få ordning på dig, lilla näbba!”

Emellertid är Ebba, från topp till tå, den allra täckaste lilla varelse jag någonsin sett. Hon liknar ett febarn mer än en människa, men hennes ansikte missprydes av en viss stursk och näsvis min, som i synnerhet spelar i de uppspända näsborrarna och i den lilla trotsiga munnen. Väl är hon mycket ung ännu, men hon synes mig ett barn, särdeles svårt att uppfostra. Så även tycktes björn tänka, och han såg med bekymrad min på henne och Peter. Peter är ögonskenligen gruvligt kär i sin lilla nyckfulla fru, som ej tyckes stort bry sig om honom. Och jag undrar ej på att ej han kan inge kärlek åt en så ung och barnslig varelse. Han är ful, har en mycket lång näsa, håret grågult, står i alla väderstreck. Han är tyst och sluten inom sig, men hans ögon äro vackra, ha en talande och själfull blick. Han satt hela aftonen liksom försänkt i sig, tryckte ibland björns hand och såg ofta på sin lilla fru, som hade somnat, liggande på soffan. Aftonen skulle ha blivit något trög, om ej Jean-Jacques varit. Han har nyligen rest utomlands och berättade oss åtskilligt rätt intressant, om industriella och mekaniska företag, om järnvägar, om vägen under Themsen m. m.

Jean-Jacques ser bra ut, har lätta utförsgåvor och tycktes vara full av liv och kunskaper. Ma chère mère var mycket road av Jean-Jacques berättelser, och vi alla åhörde dem med stort intresse; jag var helt ledsen att tillsägelsen om supén avbröt dem. Vi sågo efter Ebba, hon låg på soffan i den sötaste sömn och var obeskrivligt täck där hon låg som en rosenknopp mellan gröna blad. Jag sade något därom, när vi stodo omkring henne. Peter tackade mig med en vacker blick. Han böjde sig ned, kysste Ebbas kind för att väcka henne och sade: ”Ebba, min ängel, vakna!”

”Varför kan du ej låta mig vara? Du är odräglig!” [ 55 ]var Ebbas ljuva svar, och hon skulle ha insomnat ånyo, om ej ma chère mère upphöjt sin kraftiga stämma, sägande: ”Hör på, min söta, om hon ej prompt på momangen kommer med oss till bordet, så gå vi ifrån henne och hon får bli utan mat. Hon må icke tro att någon tänker göra sig besvär för henne!”

Den lilla slog upp sina bruna ögon med en högst förvånad min, satte sig upp, och ma chère mère tog henne utan vidare vid handen och förde henne ut i matsalen. Ebba lät sig föras, men med en min av obeskrivligt elakt lynne. Ma chère mère var emellertid förvånande god emot henne, satte henne bredvid sig vid bordet och hade tusen små behagliga omsorger för henne. Det ligger i ma chère mères vänlighet något så oemotståndligt upplivande, att även Ebba upptinade därvid och öppnade sig som en ros för solens strålar. Den surmulna minen försvann och ersattes av en glad och god. Hon blev därvid oändligen vacker, och hennes lilla Amorshuvud syntes mig förtjusande. Hon åt, skrattade och pratade med ma chère mère, som var mycket sysselsatt med henne. Peter såg alldeles lycksalig ut. Jean-Jacques talade för Tuttén — som ej såg mindre lycksalig ut — om ”äkta engelsk rostbeef” och fransysk ”omelette souflée”. Björn satt tyst bredvid Peter och gjorde grimaser. Jag höll mig i en jämn konversation med Jane-Marie, vars förbindliga väsen och angenäma talesätt alltmer behagade mig.

Vi samtalade ännu en liten stund efter supén, sedan förda ma chère mère de unga paren i deras rum.

Ma chère mère bad mig och björn äta middag ”med släkten” i morgon. Jag var glad däråt, ty jag ville gärna se släkten på närmare håll. Det anar mig, att jag i Jane-Marie skall vinna en vän.

Återkommen hem, meddelade jag björn alla mina anmärkningar över svågrar och svägerskor. Men björn var fördjupad i en enda betraktelse, och på allt vad jag sade, [ 56 ]svarade han blott med en suck och orden: ”Stackars Peter!” Litet otålig över det eviga ”stackars Peter!” sade jag slutligen: ”Nåväl då, Peter får väl göra som en viss björn; han får tämja sin hustru genom förstånd och godhet och sedan underkasta sig hennes tyranni.”

Björn såg på mig vänligt, sade mig vackra saker, men slutade ånyo med: ”Stackars Peter!”

För Ebba har han en viss fasa, kallar henne ”ett troll” och vill ej en gång medge, att hon är vacker. Mycket, ävensom jag, tyckte han om om Jane-Marie.

Och nu skall jag kläda mig till middagen. Jag skickar dig tusen kyssar och avsänder mitt brev.